|
|
| |
| Fem år med Art Bin hur det började - och varför |
| av Karl-Erik Tallmo |
 Nästan varje nummer av Art Bin har haft olika logotyper. Så här såg kunskapsnumret från april 1998 ut. Logotypen i full skala (öppnas i nytt fönster).
Marika af Trolles bild "Musse" passade perfekt som omslag till serienumret, som bl.a. innehöll artiklar om de näst mest kända Disneytecknarna Paul Murry och Tony Strobl. Förstasidan i full skala (öppnas i nytt fönster).
Startsidan till det första numret av Art Bin, som kom ut på nätet den 18 april 1995. Bilden i full skala (öppnas i nytt fönster). Månadens tips här, en fantastisk novell av Ambrose Bierce, där tiden stannar, rekommenderas fortfarande!
I Art Bins avdelning "Origo" skall det finnas källtexter på originalspråk och utan modernisering, om det gäller en gammal text. Stiernhielms "Hercules" var bland de första källtexterna som publicerades 1995, i avskrift direkt från frakturoriginalet som trycktes 1658.
Från startsidespresentationen av texten om "världsencyklopedin" av H.G. Wells, en enastående förutsägelse från 1937 om globalt nätverkssamarbete - men då med mikrofilm i åtanke, inte datorer. Detta nummer kom i juli 1995.
Det "virtuella museet" om läkekvinnan Kisamor (1788-1842) har rönt stor uppmärksamhet både i Sverige och internationellt. Hon var en "hiskelig gumma" som många tyckte liknade Napoleon. Hon botade kungen, men stod också åtalad för mord på en man som dött av hennes dekokter.
I augusti 1997 kom specialnumret om stalinismen, med protokolltexterna från Moskvarättegångarna 1936, ett omfattande material som inte funnits på nätet tidigare. Förstasidan i full skala (öppnas i nytt fönster).
Den franske författaren Emmanuel Bove var huvudämnet i decembernumret 1997. Förstasidan i full skala (öppnas i nytt fönster).
Logotypen som rebus i augusti 1999. I detta nummer avhandlades också ordet "OK", dess ursprung och hur det används i datavärlden och i vanliga samtal. Förstasidan i full skala (öppnas i nytt fönster).
Tvåårsjubileet 1997, med en intervju med Eric Ericson som huvudnummer. Vinjetten i full skala (öppnas i nytt fönster).
I oktober 1998 publicerade Art Bin ett rullbart Stockholmspanorama från 1897, som är 62 cm brett på skärmen. Fotograf var Ernst Roesler, och bilden visar en utsikt från Mosebacke, bestående av fyra sammanfogade tagningar.
William Turners måleri och John Ruskins texter sammanställdes i ett nummer som kom i februari 1996.
Till logotypen i oktobernumret 1998 användes Paul Renners ursprungliga design av typsnittet Futura, som utkom i sin mera konventionella form 1927. Lägg märke till att "a" finns i flera utföranden och att höjden över baslinjen skiftar. Logotypen i full skala (öppnas i nytt fönster).
Till numret om sekelskiftets Wien var logotypen ovanligt liten. Wiennumret finns kvar, men räkna med att en stor del av de externa länkarna inte längre fungerar, eftersom dokument på Internet byter plats så ofta.
|
| | |
WORLD WIDE WEB såg jag för första gången i januari 1994. Nio månader senare, i oktober, kunde jag inte längre motstå lusten att starta en elektronisk kulturtidskrift, närmare bestämt just den du nu läser.1 Det var då jag började arbeta med den, men det var först sex månader senare - 18 april 1995 - som premiärnumret kom. Tanken på att ge ut någon sorts kulturtidning hade dykt upp flera gånger under årens lopp. Första gången var nog i mitten av 70-talet, då jag funderade på att starta kulturmagasinet Avanti. Jag var då fortfarande vänsterradikal, så namnet passade både den inriktningen och mitt intresse för avantgardistisk musik och konst. Valspråket skulle vara "Cum populo ad astra", hade jag tänkt. Men varje gång den där lusten dök upp insåg jag hur oerhört mycket arbete och pengar som skulle behöva läggas ned på produktion och distribution. Tjugo år senare var situationen en helt annan. Nu kunde enkla tidskrifter i ASCII spridas på Internet, via BBS:er (s.k. elektroniska anslagstavlor) eller skickas ut på disketter. Men det som blev verkligt avgörande var alltså World Wide Web, som tillät en mera helgjuten integration av text och bild. Åren 1993-94 skrev jag flera artiklar i tidningar och tidskrifter om kultur på Internet. Jag försökte lyfta fram det som var bra, men sanningen att säga fanns det inte så mycket som kunde locka t.ex. en kulturintresserad allmänhet. En del studentikosa kulturtidskrifter gavs ut på olika amerikanska campus. Det fanns bara ett litet fåtal publikationer av hög kvalitet, t.ex. CTheory och Postmodern Culture - och de finns kvar än idag. I Sverige fanns också tidigt ett kulturmagasin på nätet. Aftonbladet gav i början av 90-talet ut en kulturtidskrift på papper, som också fick en nätupplaga. Det var den första svenska kulturella webbpublikationen. Den lades dock ned hösten 1995.
”Art Bin skulle kunna innehålla allt från James Joyce till serier, från datorkommunikation till riddardikt.”
I Art Bin ville jag tillhandahålla sådant jag själv gärna skulle vilja läsa på nätet, ovanliga källtexter, nyskrivna artiklar om allt från James Joyce till serier, från datorkommunikation till riddardikt - och förstås, konst och musik. Just möjligheten att finna källtexter var en av de saker jag tyckte var så fantastiskt med Internet: att som journalist eller forskare kunna sitta hemma vid sitt skrivbord och direkt få upp texter man behövde för ett visst arbete. Inga väntetider vid beställningsdiskar på bibliotek. Instant access. Knowledge a mouseclick away. Jag kände hur det trots allt började finnas visst hopp om världen.2 I sex månader, från oktober -94 till april -95, sökte och sammanställde jag material, förhandlade med upphovsrättsinnehavare, scannade in bilder och OCR-läste texter. Jag ville att Art Bin redan vid premiären skulle innehålla mycket att välja på, ett mångkulturellt smörgåsbord. Första uppladdningen innehöll 15 megabyte texter och bilder.3 Bland det som fanns med vid premiären var t.ex. Stiernhielms "Hercules", avskriven från frakturutgåvan av år 1658, och Chaucers "A Treatise on the Astrolabe" (den äldsta kända bruksanvisningen på engelska språket). Den svenska miniatyrprosans mästare Uno Eng var företrädd med sina "Historietter". Ett block utgjordes också av "Uadha mal" (Vådamål) ur Östgötalagen från cirka 1350. Denna originaltext på gammalsvenska speglades med belysande artiklar från två håll, en språkhistorisk av Per-Axel Wiktorsson och en rättshistorisk av Elsa Sjöholm. Tidskriftens namn var inte resultatet av några långvariga grubblerier. Som gammal Kalle Anka-läsare hade jag fascinerats av Farbror Joakim och hans kassavalv, som ju på engelska kallas "money bin". Skulle man kunna tala om en "art bin" också? Jag rådfrågade amerikanska vänner på nätet. Jodå, visst kunde man säga så. Många svenskar tänker på "bin" bara i bemärkelsen "dust bin", men en bin är en binge som kan innehålla allt från potatis till äpplen - eller varför inte konst. Från början ville jag inte att tidskriften skulle ha några egentliga nummer. Allt material skulle vara en enda växande hög av kulturmaterial, som då och då förnyades med uppladdning 1, uppladdning 2 osv. Rätt snart insåg jag dock att nummermetaforen fortfarande behövdes. Det var t.ex. svårt att göra detta med uppladdningar begripligt i pressmeddelanden. Det finns ändå fördelar med att ha allt i en hög, eller databas. Samma material kan ordnas på olika sätt, man kan ha menyer där det ordnas i tidsföljd ("nummer") eller efter artiklar, efter källtexter efter det ingående bildmaterialet osv. I slutet av 80-talet, när jag konstruerade databaser och andra faktasamlingar i Macintoshprogrammet Hypercard, började jag tycka att all ordning i datoråldern borde vara lokal och tillfällig. Man bör inte låsa fast information i en viss struktur från början. Undviker man det, kan den återanvändas i en oändlig mängd former. En nättidning som ackumulerar sitt material på detta sätt blir dessutom sitt eget arkiv. Senare tillkommet material kan naturligtvis hänvisa till äldre stoff - det kan man ju åstadkomma även i tryckta tidskrifter - men en elektronisk tidskrift kan också låta äldre material hänvisa till nyare. Man kan lägga in hyperlänkar i gamla artiklar, om något senare tillkommit som kan belysa det gamla innehållet. Ackumulering innebär att informationsmassan blir större, dess "gravitation" ökar därigenom, vilket har fördelen att dragningskraften på olika sökmotorer blir starkare. En viktig idé när det gällde att visa sig på det internationella nätverket var förstås också att tidskriften skulle vara flerspråkig, med en svensk och en engelsk startsida. Kommenterande redaktionell text skulle i allmänhet vara på engelska medan artiklar och källtexter kunde vara på svenska, engelska, tyska, franska eller vilket språk som helst som använder det latinska alfabetet. De första numren hade inga riktiga, journalistiska rubriker. Istället försökte jag följa den webbstandard som hade uppstått, där man hälsade besökarna välkomna till sidan. "Välkommen till Art Bins bassida", stod det alltså på de första två-tre numrens förstasidor. Sedan fanns en länk till en lista över nytillkommet material och jag hade också en liten påminnelse om någon godbit som jag inte ville skulle bli bortglömd nere i hyperlänkarnas djup. Så bakvänt - det nya förvisades en länk bort medan påminnelsen om äldre material fanns på förstasidan!
”Med alla 'portaler' som nu startas för olika specialintressen rör det sig inte längre om konkurrens mellan publikationer utan mellan individuella artiklar.”
Jag insåg snart hur fel detta var och övergick till mera konventionellt tidningstänkande. Man vill gärna överge gamla metaforer, när man har ett skinande nytt medium till hands, men faktum är att den under 1900-talet väl utprovade tidningssidan med sin rubrikhierarki, sina vinjetter och andra signaler fungerar rätt bra som gränssnitt, både på papper och på nätet. Framför allt är det ett tänkande som är spritt hos målgruppen, läsarna, eller besökarna, som det ju heter på nätet. Detta är förstås en term som i sig skvallrar om att något nytt hänt. Vi rör oss inte längre med trogna prenumeranter utan med flyktiga gäster som då och då tittar in. Och med alla "portaler" som nu startas för olika specialintressen rör det sig inte längre om konkurrens mellan publikationer utan mellan individuella artiklar.4 Den 18 april 1995 kom alltså det första numret. Det rönte god uppmärksamhet från början. Det amerikanska nyhetsbrevet WEBster (sedermera Web-Vantage) skrev i sitt majnummer: Karl-Erik Tallmo har ritat om den litterära tidskriften. Läsare som söker konst, litteratur och kulturartiklar behöver inte längre följa pappersvärldens linjära ordning. Tallmo, Art Bins redaktör, visar upp en ny idé när det gäller tidskriftsformat: databasen. [...] I Art Bin kan de som skapar information få en fräsch bild av hur traditionell kultur kan presenteras i ett nytt medium. Det mest spännande med den här webbplatsen är dess potential. Den är fortfarande i startskedet, ändå lär Art Bin bara kunna utvecklas till ett av webbens bästa konstställen. När första numret kommit ut spred jag även ett flygblad på papper i den "verkliga" världen under rubriken "Hereby my invitation", där jag inbjöd människor att medverka. Jag har för mig att detta flygblad, av någon anledning, bara fanns på engelska:
Do you compose minimal music? Do you write concrete poetry? Have you written an essay about Barthesian punctum within contemporary cinema? Or about the phrygian bias in Sun Ra’s improvisations? Or have you done some interesting paintings - no fancy gimmicks, just darn good art? Why not share this with the readers of Art Bin? Or do you just hate some of this? Write an article and explain why! Artists, writers, and musicians of all kinds, all over the world, are hereby invited to contribute to the Art Bin. But please contact me first and discuss your idea.
(Skriver du minimalistisk musik? Eller konkret poesi? Har du skrivit en essä om punctum à la Barthes inom samtida filmkonst? Eller om den frygiska inklinationen i Sun Ras improvisationer? Eller kanske har du målat något av intresse - inget effektsökeri utan bara djäkligt bra konst? Varför inte visa detta för Art Bins läsare? Eller avskyr du en del av det här? Skriv en artikel och förklara varför! Konstnärer, skribenter och musiker av alla sorter, från hela världen, inbjuds härmed att medverka i The Art Bin. Men kontakta mig först och diskutera den idé Du har.)
I uppladdning 2, dvs nummer 2, som kom i juli 1995, publicerade jag två av de saker jag än idag är gladast över att ha tillgängliggjort på nätet.
Först det "virtuella museet" om den märkliga läkekvinnan Kisamor, som levde 1788-1842. I min familjs ägo har det sedan länge funnits 28 brev och recept efter henne. Min far forskade också under flera år kring Kisamors levnadsöde och hade tänkt skriva en bok om henne. Tyvärr dog han i förtid och efterlämnade ett stort material, av vilket jag nu publicerade en del. Något som visar på det nya mediets genomslagskraft är att dessa gamla brev och recept, som tidigare varit deponerade i ett arkiv i Östergötland och bara setts av en handfull personer under 30 års tid, redan under de första två åren i Art Bin hade setts av över 70 000 personer.
Ett annat viktig inslag i juliuppladdningen 1995 var H.G. Wells "The Idea of a Permanent World Encyclopedia", en text från 1937, som föregriper World Wide Web. Här talas om hur man samtidigt ska kunna studera museiföremål på skärmar över hela världen. "The whole human memory can be, and probably in a short time will be, made accessible to every individual," skrev Wells och inordnade idén i en ännu mera magnifik tanke - världshjärnan, "this new all-human cerebrum". Wells begrep att det inte handlar om att bara ösa ut information. Det gäller att främja tänkandet.
"Art Bin har blivit en guldgruva för kulturintresserade," skrev Macworld Online i juli 95. Det blev intervjuer i svensk och norsk TV och amerikanska radiostationer hörde av sig. Just detta att publicera sig på det anonyma nätet, ofta med en sökrobot som första läsare, innan människan som beordrat ut roboten själv får läsa, fascinerade författaren James Gleick, som skrev en hel kolumn med Art Bin som exempel i New York Times Magazine den 3 mars 1996, "The Spiders Stratagem" (Spindelns list).
I februari 96 publicerade jag några av John Ruskins texter tillsammans med bilder av de målningar av William Turner han skrev om. Jag hade aldrig sett någon bok med denna självklara koppling, så jag ville visa några exempel på hur det skulle kunna se ut.
I samma nummer återkom jag också till mitt material om Kisamor och publicerade en bok som en sorts print-on-demand, författarinnan Betty Ehrenborg-Posses dagbok från en vistelse hos Kisamor 1839. Den hade aldrig tidigare publicerats utan bara förelegat som handskrift på Carolina Rediviva i Uppsala. Det är dock en läsvärd historia, som på sin tid föredrogs muntligen för ett sällskap vid Geijers kaffebord. P.D.A. Atterbom var en av gästerna och blev så upprörd, att han inte sov en blund påföljande natt utan för sin inre syn såg "den hiskliga gumman [...] i färd med att pina och plåga den arma, oskyldiga flickan". Boken omfattar 62 A 4-ark i PDF-format.
Under sex månader 1996 mottog jag sponsringspengar från Posten Torget. Det är det enda ekonomiska stöd The Art Bin uppburit under hela sin existens. I juni det året hördes så en av de få negativa pressrösterna. Anna Lundevall skrev i SvD (20/6 1996) explicit att denna sponsring var "hor" och fortsatte: "han [Karl-Erik Tallmo] startade den kulturella nättidskriften Art Bin och kämpade på bra och rejält ideellt. Tills han sålde sig till Postens marknadstorg. Hoppas han fick schyst pröjs."
I november blandade jag mig i copyrightstriden kring det s.k. WIPO-fördraget, som skulle ha kunnat göra hela tanken med World Wide Web omöjlig, då man skulle tvingas betala så snart ett exemplar av en bild eller en text kopieras och lagras i datorn, vilket ju sker hela tiden när man surfar. Debattartikeln Varning Copyright fick till yttermera visso spridas fritt på nätet eller i tryck.
En av de populäraste texterna i Art Bin genom åren har varit den om snabel-a, "@ - ett tecken i tiden", som sedan publicerades i flera grafiska tidskrifter. En annan med viss appeal var recensionen av en bok om pinuppan Bettie Page. (I juli 1997 gjorde jag förresten en ungefärlig tjugo i topp-lista som ännu finns kvar.)
Tvåårsjubileum firades 1997 med en lång intervju med körledaren Eric Ericson, en artikel som han enligt uppgift själv blev nöjd med och rekommenderar till läsning. I samma nummer fanns smakprov ur Robert Lietz' fantastiska reservoarpennsprojekt "Topping off", en härlig anomali i ordbehandlingstider.
1998 kom ett särskilt temanummer om kunskapens roll i det digitala samhället. Behöver vi ha kunskapen i våra hjärnor eller räcker det med att den finns på hårddiskar och i nätverk, var frågan. Tanken att verklig kunskap är oerhört viktig för varje generation låg också bakom publiceringen (i augusti 1997) av dokumenten från Moskvarättegångarna 1936, en förfärlig läsning som alltså på 30-talet absurt nog spreds som propaganda för kommunismen.
Ovanligt var Wiennumret som kom i maj 99. Det innehöll inget eget material, utan bestod enbart av länkar till externa webbsidor om sekelskiftets Wien ute på nätet. Ofta var textlänkarna kopplade till den automatiska översättningstjänsten hos Alta Vista, för dem som ville ha t.ex. tyska texter (med stor maskinell ungefärlighet) översatta till engelska. Numret utgjorde en del i en diskussion om det framtida Internet, där texter troligen kommer att kunna byggas ut fritt med hjälp av andra texter och textfragment, som intelligenta robotar söker upp åt oss och där texter kommer att kunna manipuleras automatiskt på många olika sätt, inte bara maskinöversättas.
Nu utgörs ju inte Art Bin endast av texter. Bland de konstnärer som visat prov på sin konst märks t.ex. Channa Bankier (datorkonst), Alessandro Bavari (oljemåleri), Brad Brace (datorkonst), Tom Chambers (datorkonst), Edvard Derkert (collage), Tania Fred (oljemåleri), Linda Hedendahl (oljemåleri - men även dikter) och - ja, se vidare själv på avdelningen Gallery. Musik finns där också, av t.ex. Dror Feiler, Jörgen Adolfsson och Bengt Berger.
När det nu gått fem år kan jag konstatera att det blir allt svårare att hinna med. Föreläsningar, bokskrivande och diverse konsultuppdrag tar mycket tid. Min hälsa är heller inte den bästa, så jag kan inte arbeta full tid. Från början gav jag ut sex nummer per år, nu blir det fyra. Tidskriften har mellan 10 000 och 30 000 besökare per nummer, beroende på innehåll, ett årsgenomsnitt är ungefär 80 000 besökare. Sextio procent av läsarna befinner sig i Sverige och resten ute i världen.
Eftersom jag inte bara satsar eget arbete utan även betalar honorar till skribenter, blir finansieringen ett problem. Men inom överskådlig framtid är det knappast möjligt att ta betalt för en tidskrift av den här typen. Många har försökt men snart fått återgå till att tillhandahålla sina publikationer gratis. Och bidragsgivande myndighet, dvs. Kulturrådet, har hittills inte givit bidrag till tidskrifter av just detta skäl - om de är gratis. Gratisutgivning förknippar man antagligen med sådana där tryckta annonsblad vi översvämmas av, som delas ut fritt och som för syns skull har en smula redaktionell text. Men på nätet, som sedan länge haft ett altruistiskt drag av gåvokultur, ser det inte ut så. Mycken webbpublicering har mera gemensamt med folkbibliotekstanken, att tillhandahålla kultur - populärvetenskap, källtexter, bakgrundsmaterial - gratis till en så bred krets som möjligt. Det är helt enkelt den klassiska folkbildningsidén uppdaterad till datoråldern.
Kulturrådets praxis när det gäller tryckta kulturtidskrifter är att främst stödja distribution och tryckning. Och motsvarande åtgärder på nätet är - som väl alla vet - gratis. Eller är de det? Nej, webbhotellhyra är t.ex. inte gratis. HTML-kodning, bildbehandling, design, textredigering, OCR-läsning, kontakt med skribenter och andra medverkande tar dessutom tid. Och tid kostar ju i allmänhet, om man nu inte skänker bort sin tid. Jag lägger aldrig ner mindre tid på ett Art Bin-nummer än 200 timmar. Numret om Moskvarättegångarna, med tillhörande marxistiskt minibibliotek, tog över 1 500 timmar att göra.
Hittills har jag alltså klarat mig utan stöd - förutom det där halvåret med Posten - och det finns givetvis en lösning för varje budget. Tidskriften kan komma ut mera sällan med billigare material, t.ex. copyrightfria äldre källtexter eller med artiklar som vänligt inställda skribenter donerar. Å andra sidan skulle Art Bin också kunna byggas ut avsevärt, med t.ex. mera musik och större andel specialskrivna inköpta originaltexter med en mera utvecklad form av hypertextkonkordans och bättre sökfunktioner.
I mindre eller i större skala - Art Bin torde fortsätta att komma ut ett tag till. Och den där artikeln som jag önskade mig i flygbladet från 1995, den om punctum à la Barthes inom filmen, den skulle jag fortfarande gärna se ...
1. Hypertext hade jag sysslat med sedan 1988 och World Wide Web såg jag första gången på ett Appleseminarium i Stockholm i januari 1994. Det var programmet NCSA Mosaic som då demonstrerades, den första webbläsaren som klarade av att visa bilder tillsammans med text i samma fönster. Mosaic kom i en första testversion i februari 1993 (skarp version 1.0 i november samma år). WWW och HTTP-protokollet (överföringsreglerna för hypertext på Internet) hade i mera undanskymd form funnits sedan 1990-91, men Mosaic blev det program som kom att popularisera och sprida WWW-idén på bred front. [Tillbaka]
2. Tillgången till källtexter är ju god, men det finns som bekant problem. Hur vet man att en elektronisk text överensstämmer med pappersoriginalet? Elektroniska texter kan ju så lätt förvanskas. Jag hade skrivit artiklar om denna problematik 1993-94, i både svensk och utländsk press, och det var i medvetenhet om detta problem jag utformade huvudet på alla sidorna i Art Bin, där det finns en brasklappp om att man bör kolla med en tryckt källa innan man använder någon av texterna som grund för vidare arbeten. [Tillbaka]
3. I juli 95, sedan nummer 2 kommit ut, innehöll databasen 451 datafiler, sammanlagt 25 Mbyte, därav 15 Mbyte bilder, 3 Mbyte ljud samt 7 Mbyte text, vilket motsvarade ca 5000 A4-sidor text. De första två veckorna detta nummer var online hade Art Bin (enligt en något osäker statistik) troligen uppåt 50 000 läsare. Så många s.k. requests hade den svenska och den engelska startsidan sammanlagt. Även om statistiken är osäker så är den trolig. Idag skulle det vara svårare att få så många besökare på en ny och relativt exklusiv kulturwebbplats, eftersom konkurrensen är oerhört mycket större. [Tillbaka]
4. Se t.ex. Arts & Letters Daily, SciTech Daily Review, Arts Journal, Editor and Publisher, Blue Ear - Global Writing Worth Reading, Nachrichtendienst für HistorikerInnen. [Tillbaka]
|
Art Bin-logotyp julen 1998. 
