Bettie Page medverkade också i en rad kortfilmer, oftast fem eller sju minuter långa.
Vid mitten av 50-talet pågick många undersökningar, inte bara av påstådd kommunistisk infiltration inom filmindustrin, utan av alla sorters kulturyttringar som kunde anses oanständiga och skadliga för den allmänna moralen. 1956 bannlyste organisationen Legion of Decency Elia Kazans film Baby Doll med Karl Malden. 1955 blev Irving Klaw föremål för en senatsutredning, där man försökte finna ett samband mellan pornografi och ungdomsbrottslighet. Klaw klarade inte av att bli så hårt pressad, och 1957 lade han ned sin firma - detta innebar också slutet på Betties tid som modell.
De första tecknen på den renässans vi nu upplever i full blomning kom redan 1979, då Belier Press i New York återutgav några av bilderna från de privata klubbfotograferingarna i fyra volymer, betitlade Betty Page - Private Peeks. Detta var ungefär 20 år efter det att hon försvunnit från tidningssidorna. Runt -79 var hon främst känd bland beundrare i fyrtio-femtioårsåldern och bland vissa yngre kännare. Redaktören för Private Peeks volym 2 skrev att vart Bettie egentligen tog vägen, det är den stora frågan:
"Alla möjliga historier har cirkulerat, främst felaktiga om mord, självmord, religiös konvertering och liv i kloster, men den senaste, mest välunderbyggda och säkerligen den riktigaste går ut på att Bettie Page lever och har hälsan, bor i Södern och har utvecklat en djupt religiös kristen tro."
Det var förstås den perfekta myten när det gäller en spirande legend som Bettie Page: hon borde antingen vara död eller religiös - helst någon sorts kombination av båda - kanske botfärdigt uppslukad av något socialt arbete, som en major Barbara ungefär.
Det låg en viss sanning i ryktena, hon hade utvecklat ett intresse för andliga frågor. När Irving Klaw lagt ned sin verksamhet, flyttade Bettie tillbaka till Florida och gifte sig med en gammal pojkvän, Armond Walterson. Äktenskapet med honom tråkade ut henne, de hade inte särskilt mycket gemensamt, och Betties intresse var nu riktat mot det religiösa. Hon genomgick en omvälvande upplevelse i en lokal kyrka, och senare, när hon lämnat Armond och flyttat till Los Angeles, sökte hon sig till Bible Institute of Los Angeles.
I Kalifornien levde hon ett tillbakadraget liv och arbetade som sekreterare, bl.a. för Bibelinstitutet och för Compton's Encyclopedia. Hon tillbringade en tid med Billy Graham och arbetade också som rådgivare och hjälpte ogifta, gravida tonårsflickor.
Sedan Bettie skilt sig från Armond, gifte hon sig för andra gången med sin första make, Billy, och levde med honom en tid, men under ett bråk dödade han henne nästan, så hon bröt upp ännu en gång. (Jag tvivlar på att Hollywood kan undvika att göra film av detta - ska vi säga inom ett eller två år? Demi Moore har ju faktiskt redan poserat som Bettie Page på några löjeväckande stillbilder.)
År 1967 träffade Bettie Harry Lear, som kom att bli hennes tredje man. Det var ett bra äktenskap i många avseenden, tycks det, men påfrestande, eftersom Lears f.d. fru inte lämnade honom och Bettie i fred. Ändå lyckades de leva tillsammans - mer eller mindre - i ungefär elva år.
Snäll, trevlig och mysig, en flicka man gärna konverserar med ...
Vi är då framme vid år 1978, när Bettie började återupptäckas. Det började med första volymen av Private Peeks från Belier. Dessutom gjorde Robert Blue sina - i mitt tycke - fasansfulla airbrush-målningar av kända Bettie Page-bilder. (Jag kan förstå varför han gjorde dem. Det finns inget annat sätt att göra en "paper doll" till en "doll the other fellas cannot steal". Men i så fall, varför publicera alltihop?)
Under 80-talet och det tidiga 90-talet förekom Bettie Page i tecknade serier, av exempelvis Eric Stanton och David Stevens, illustratörer som Frank Frazetta och Olivia De Barardinis avbildade henne, hon dök upp på olika rockbands affischer, och i dag fylkas Bettie-kopiorna på modevisningar och modetidningsomslag. Det är nog förresten Betties förtjänst att det nu är tillåtet att le igen på modebilder. Men det är förstås ingen som kan tävla med den riktiga Bettie:
"Jag har aldrig sett den där okynniga glädjen i ögonen som Bettie har hos någon annan modell", säger moderedaktören Elizabeth Snead på USA Today till Essex och Swanson, som också citerar fotografen Albert Watson: "Hon förekom visserligen i billiga tidskrifter, på billiga vykort, och plåtades av en del dåliga fotografer, men hon höjde sig alltid över det där. Sjuttio eller åttio procent av hennes foton skulle man kunna publicera i Vogue."
Dagens modeller må trängas på catwalks världen runt, utstyrda i Bettie Pages olika fetischplagg i uppdaterade versioner av Versace eller Dolce & Gabbana, och några av dem kanske till och med påminner lite om Bettie, men så värst friska och sunda ser de inte ut precis.
Illustratören John Silke noterar i sin bok Bettie Page, Queen of Hearts (Dark Horse Books, Milwaukie, Oregon, 1995, ISBN 1-56971-124-0), att Bettie förefaller att vara i rörelse, även på stillbilderna - här finns alltid ett före och ett efter. Vi kan förstås tänka oss att Bunny Yeager eller Paula Klaw hojtar åt henne att hon skall inta en ny ställning, eller också kan vi hitta på en alldeles egen berättelse ... Känslan av rörelse handlar inte så mycket om en viss pose, eller vissa vinklar på armar och ben, utan snarast om hennes ansiktsuttryck, hennes blick. Tänkbar rörelse, inte spelad rörelse.
"Hon tycktes veta i förväg precis vad jag ville", säger Bunny Yeager i Silkes bok, "jag bara slängde ut olika adjektiv åt henne, 'Se diabolisk ut! Frågande! Förförisk! Överraskad! Så att man tappar andan! Oskyldig! Livlig! Liderlig! Dominerande! Retsam!' Det var som om vi dansade tillsammans." "Jag uttryckte mig med hennes kropp i stället för med min egen", säger Yeager till Essex och Swanson. Å andra sidan säger Bettie till författarna att hon brukade föreställa sig att kameran var en man.
... fortfarande på något vis snäll och trevlig. Bettie behöll alltid sin godmodiga attityd, hur absurd situationen än var. | | |
I pornografi, även i rent visuell pornografi, krävs förstås en berättelse. För sex krävs bara ren handling, men i pornografi behövs en historia. Bilder med rekvisita kan antyda alla möjliga skeenden, vare sig det bara rör sig om en telefon eller piskor och rep. Men även utan sådana attiraljer, berättade Bettie alltid en historia. Hennes uttryck alluderade ofta på ett illustrativt manér från billiga detektivmagasin och, inte minst, teckningarna i noveller och följetonger i 40- och 50-talens damtidningar.
Bettie hade en särskild fallenhet för att posera, det är helt uppenbart, även att döma av amatörbilderna. Dessa är ofta dåligt iscensatta med miserabel ljussättning; ändå förmedlar de samma persona, så det speciella kan inte bara ha legat i den betraktande proffsfotografens öga.
I några bilder, tycks hon nästan fångad i ett obevakat ögonblick, när hon inte är på sin vakt, och för bråkdelen av en sekund får hon oavsiktligt ett uttryck av sällspord tyngd. Det vore lätt att tänka sig att detta är den sanna Bettie - och att den leende Bettie bara är ett merkantilt varumärke, som exploatörerna påtvingat henne. Hennes kännetecken var leendet och luggen, och det var troligtvis hennes alldeles egna signum. 50-talet var visserligen ett hurtfriskt årtionde, präglat av efterkrigstidens optimism - och kanske en aning paranoia - men leende bondagedrottningar var inte så vanligt förekommande. Det oskyldiga i hennes sparsamma och rörande klädsel, som hon ju designat själv, tillsammans med en och annan piska eller munkavle, gjorde henne både god och ond, snäll och stygg, på samma gång. Men bilderna där hon inte är på sin vakt förmedlar varken något ont eller något gott; de signalerar bara någon sorts fara.
Bettie Pages på samma gång komplicerade och rättframma, läs: gåtfulla, natur, tillsammans med det faktum att hon ännu inte förbrukats av den reguljära filmindustrin, som Marilyn Monroe eller James Dean, gör henne till ett perfekt råmaterial för dem som väver vår tids drömmar. Risken är förstås att en bok som denna berövar henne ställningen som ikon och stöper om henne till en människa som vi andra, med vardagliga problem. Men det ska nog gå bra det också. Vi lever ju trots allt i Ricki Lakes och Oprah Winfreys tidsålder.
(December 1996, © Copyright Karl-Erik Tallmo.)
Se även:
Intervju med Bettie Page på Starwave's Celebrity Lounge, från mars 1996
A Bettie Page Hyperlist of Sites