|
|
| |
En mörk Marilyn har hon kallats. Inte särskilt djupsinnigt - vem kan vara mörkare än Marilyn? Och, om vi håller oss kvar på ytan, vem kan vara glättigare, för att inte säga oskyldigare, i sitt skälmeri än Bettie - vare sig det handlar om posering i bikini på en badstrand eller privata fotograferingar med läder och rep? |
Bettie Page - The Life of a Pin-up Legend, av Karen Essex och James L. Swanson (General Publishing, Santa Monica 1996, 288 p, ISBN: 1-881649-62-8). |
Bettie Page är en kvinna med integritet. Hon avslöjar inte särskilt mycket av vad som pågick under ytan i den här soffbordsboken om hennes liv och gärning, även om hon bidragit med ett egenhändigt skrivet förord. Boken är en sann 90-talsprodukt, en artefakt från nutiden, en tid då accessoarerna för samtliga sexuella partialdrifter blivit kända i varje stuga. Samtidigt utstrålar boken samma oskuldsfulla charm som easy listening-musik och 50-talets cocktailpartyn - där det fortfarande var nyttigt att röka och ingen hade hört talas om kroniskt trötthetssyndrom, och ännu mindre women's lib ... Vi befinner oss otvivelaktigt just nu mitt inne i en kraftig Bettie Page-renässans. Medan jag arbetade med den här artikeln, behövde jag bara titta på TV några dagar för att få se bilden av Bettie flacka förbi tre gånger: i George Michaels rockvideo Fast Love från i år, i Kristian Petris film Sommaren från 1995 och i John Waters film Serial Mom från 1994.Bettie Page passade egentligen aldrig riktigt in i den stereotypa bilden av en amerikansk pinuppa. Hennes mått var inte precis som Jane Mansfields, hennes läppar var för tunna, och om man tittar noga, kan man ibland se att höger öga hänger lite. Det var också något hemvävt över henne bikinis. Hon designade och sydde dem mycket riktigt själv också.Fotomodeller avlöste varandra i snabbt tempo på den här tiden. Få kunde hålla sig kvar mer än ett par, tre år. Förutom Bettie kanske Diane Webber kunde. Och det var mycket få som dök upp i båda världarna - över och under butiksdiskarna. | Det fanns en uppsjö av tidningar som denna, men ville man vara ännu mera "vidsynt", fick man köpa något som fanns under disken. |  |
Oavsett hur en sådan här bok är skriven, så blir den med sina 500 bilder på 388 sidor naturligtvis rätt slående. Texten är dock passande, hållen i en neutral men ändå medkännande, journalistisk ton. Märkligt är också hur boken kom till. Advokaten James Swanson anlitades för att skydda Betties rättigheter och integritet, när den nya Pagevågen startade på riktigt 1991-92. Då levde hon fortfarande inkognito, men många försökte nu spåra henne för att skriva artiklar. Författaren och journalisten Karen Essex hade skrivit om Bettie Page i L.A. Weekly. Swanson skickade den artikeln till Bettie, och hon tyckte om den. Om några skulle få återberätta den sanna historien om pinupplegenden Bettie Page, så var det alltså Essex och Swanson.Några av Betties fans av i dag skulle kunna vara hennes barnbarn, som hon själv anmärker i det särskilt skrivna förordet. "Om någon minns mig i dag, så beror det på att du, läsaren, ser någonting i mig som jag aldrig själv såg i mig själv" ("saw in myself"), skriver Bettie. Menar hon just så, eller menar hon "någonting i mig som jag inte såg själv" ("saw myself")? Upptäckte vi, hennes publik, någonting hos henne eller uppfann vi något?Bettie Mae Page är en sydstatsflicka. Hon föddes i Jackson i Tennessee år 1923, den 22 april klockan 3 på natten, vilket innebär att hon är en Oxe, med Fiskarna i ascendenten. Om man vet något om detta amfibiska stjärntecken, är det inte så förvånande att ta del av Betties biografi, som handlar om sensualitet och välvilja i kombination med en andlig hunger och en förmåga att lugnt ta för sig av vad ögonblicket har att ge.Bettie var det andra av Roy och Edna Pages sex barn. Roy var bilmekaniker och kvinnokarl, uppenbarligen tämligen brutal och sexfixerad. Edna skilde sig från Roy när det visade sig att han gjort en 17-årig flicka med barn. Som om man inte haft det knapert nog, tvingades nu Edna och barnen leva utan något understöd från fadern. Detta var 1933, och Bettie var 10 år gammal.Edna satte nu Bettie och två av systrarna på barnhem för ett år:"På barnhemmet brukade mina systrar och jag leka en lek vi kallade 'program'. Vi brukade få filmstjärnebilder ur tidningarna, och på söndagarna fanns det färgsidor i dagstidningen med filmbilder, så vi brukade härma filmstjärnornas poser. Jag antar att det var då jag lärde mig posera, för jag har aldrig tagit några kurser eller så. Jag har helt enkelt alltid vetat hur man för kroppen", sade Bettie i en intervju online i mars i år för Starwaves Celebrity Lounge.Senare erbjöd Edna Roy att hyra ett rum i hennes hus, för att den ekonomiska bördan skulle kunna bli lite lättare. Detta var sannerligen ett misstag. Roy Page började utnyttja sin dotter sexuellt, och han betalade för hennes tystnad med biobiljetter. Detta var en tystnad som kom att vara i 59 år. Bettie säger i boken att hon inte begrep förrän senare vad som hade drabbat henne. Hon var mycket naiv och okunnig på den tiden. När hon fick sin första menstruation trodde hon att hon höll på att dö.Det vore lätt att börja spekulera om övergreppen och deras betydelse för Betties senare inriktning, men det vore lite utanför ramen för den här artikeln. Essex och Swanson uppehåller sig inte heller särskilt mycket vid det. Vi får dock veta att Bettie koncentrerade sig på sina studier under tonåren, hon gick inte ut med pojkar, och möjligheten att gifta sig rikt föresvävade henne aldrig. Hon ville skaffa sig ett eget yrke. Vid Hume-Foggs highschool deltog hon i olika aktiviteter utanför schemat, t.ex. i en teaterklubb. Utan någon uppmuntran från föräldrarna arbetade hon hårt för att få ett stipendium för vidare studier på Vanderbilt University. Hon lyckades inte med detta, men fick i stället ett annat stipendium, för studier vid en lärarskola. Detta var 1940, och Bettie var 17 år gammal.På college fortsatte hon att spela teater, och hon gick ut med en pojke som hette Billy Neal, som hon t.o.m. gifte sig med, främst för att vara snäll, när han blivit inkallad efter anfallet mot Pearl Harbor. Maken Billy hade föga förståelse för Betties studier, han tyckte hon gjorde sig märkvärdig. Men hon hade gärna velat kunna diskutera litteratur med honom. Efter examen 1944 flyttade hon till San Francisco (där Billy var förlagd) och arbetade där som sekreterare. Hon blev fotograferad av någon sorts Hollywood-agent, bilderna sändes till Los Angeles och hon fick provfilma. Det föll dock inte så väl ut, eftersom filmfolket försökte slipa bort hennes naturlighet och hennes sydstatsprägel, så att hon skulle bli något Joan Crawfordaktigt. När hon återvänt till San Francisco, tog hon en modellkurs, och hennes första jobb i detta nya yrke bestod i att visa pälsar åt företaget där hon var anställd som sekreterare, Geary Furriers. | ||
 | Bettie i New York 1949. Hon var 26 år gammal och arbetade som sekreterare. | |
| ||
Efter kriget flyttade Bettie till Nashville, tog ut skilsmässa från Billy, och 1947 flyttade hon så till New York - efter ett kort äventyr som sekreterare åt en möbelfirma på Haiti. I New York hoppades hon kunna förverkliga sina skådespelarplaner (1953 studerade hon faktiskt för Herbert Berghof, och hon medverkade i ett par shower off-Broadway 1956). Medan hon arbetade på ett kontor vid Rockefeller Plaza, blev hon kär i en snygg peruan från Lima, Carlos Garcia Arrese. De två var passionerat förälskade, och Bettie var mycket lycklig - ända tills hon upptäckte att karln var gift. Om jag någon gång varit förälskad i en man, så var det i Carlos, säger Bettie i Essex och Swansons bok.Och så: en dag 1950, när Bettie promenerade längs en övergiven strand på Coney Island, kom en polis fram till henne, Jerry Tibbs. Tibbs hade en hobby, fotografering. Hade hon stått fotomodell någon gång? Tibbs hjälpte henne med en visningsportfölj, och första gången hon hamnade på ett omslag var på ett nyhetsmagasin i Harlem. Hon kom in i kameraklubbkretsar, där hon ställde upp inför en hel grupp fotografer. Snart hade hon blivit den populäraste modellen på klubbarna:"Jag trivdes under modellåren, eftersom jag kunde posera i två timmar och tjäna mer än under en hel veckas arbete som sekreterare", sade Bettie vid intervjun på Celebrity Lounge i år. "Jag fick gott om tid över för att inreda min lägenhet. Jag hade en trevlig liten lägenhet med ett litet sovrum och vardagsrum, och ett pentry, i centrum på 46th Street, alldeles intill Broadway, och jag betalade bara 46 dollar och 29 cent i månaden."Eftersom klubbilderna inte var avsedda för publicering, kunde de också vara mer vågade. Så Bettie poserade naken. Hon blev inte generad ens första gången, berättar hon. Det slog henne helt enkelt aldrig att hon skulle vara blyg framför kameran.Det var Tibbs som föreslog att Bettie skulle kamma håret i den berömda luggen - för att dölja en lite bullig panna.Men det var inte bara nakenheten som var kontroversiell. I kameraklubben Concorde fanns många svarta fotografer, som Bettie ofta poserade för - naturligtvis tabu för en sydstatsflicka på den tiden, men strängt taget tabu för vilken vit flicka som helst. År 1951 började Bettie dyka upp på omslagen till herrtidningar som t.ex. Wink, Titter, Dare, Bold, Male Life, Black Nylons, Slick, Breezy, Jest, Joker, He, Gaze, She, Stare, Tab, Beauty Parade och Eyeful - samt givetvis Sunbathing for Health Magazine. Bettie tyckte alltid bäst om att posera utomhus. Och hon såg verkligen alltid oerhört frisk och sund ut. Essex och Swanson påpekar att Bettie på den här tiden skojade och busade och retades mycket framför kameran, men att den självsäkra förförerskan ännu icke hade visat sig. Helt sant. Det finns leenden och leenden.Det är inte så ovanligt att kvinnliga flickfotografer lyckas bra. Idag är några av de mest framgångsrika fotograferna som tar utvikningsbilder själva kvinnor. En som hade särskilt god blick för Bettie Pages tillgångar var Bunny Yeager, en f.d. modell som ställt sig bakom kameran i stället. Bettie träffade henne i Miami, och många av de bästa utomhusbilderna av Bettie har tagits av Bunny Yeager. |
En del bilder kunde påminna om Alberto Vargas utstuderade teckningar, andra präglades starkt av tidens mera konstfulla poser. |
Samtidigt som Bettie poserade för de sunda strandbilderna, blev hon också fotograferad för Irving Klaws postorderfirma. Här uppenbarade hon sig med piskor och läder, bunden eller i brottningsmatch med någon annan flicka i underkläder. Detta var Bettie i sin egenskap av svart ängel, enligt Essex och Swanson. Men med Betties inställning till alltihop, tycks det inte ha funnits någon motsättning mellan de två typerna av bilder.Några av brottningsscenerna får mig att tänka på bilder ur Giuseppe de Santis film "Bittert ris" från 1948, med Silvana Mangano. Men det var Italien det. Hollywood var inte redo for sådant. Det fick ligga kvar under butiksdisken. Irving Klaw och hans syster Paula hade börjat sin verksamhet med att sälja PR-bilder från Hollywood via sin firma Movie Star News, men rätt snart gjorde efterfrågan på tuffare material att de byggde en egen ateljé på 14th Street. I Essex och Swansons bok får vi veta att bondagescenerna som togs här var beställda av "Little John", som innehade en "framträdande federal plats" och som ännu idag är anonym. Little John betalade också mycket av rekvisitan - utstuderade siden- och läderplagg och specialgjorda högklackade skor kostar en del. Hos syskonen Klaw gjorde Bettie också ungefär 50 kortfilmer, med titlar som Tambourine Dance och French Garter Fight. I boken får man intrycket att Bettie verkligen utförde modellarbetet med så lätt hand som bilderna antyder. Hon hade uppenbarligen en stark självkänsla och sjönk aldrig ned i någon sorts porrträsk. Hon fortsatte med teaterstudierna och försökte aldrig få fart på karriären genom att ligga med betydelsefulla män. Hon nobbade t.o.m. Howard Hughes. 
Vid mitten av 50-talet pågick många undersökningar, inte bara av påstådd kommunistisk infiltration inom filmindustrin, utan av alla sorters kulturyttringar som kunde anses oanständiga och skadliga för den allmänna moralen. 1956 bannlyste organisationen Legion of Decency Elia Kazans film Baby Doll med Karl Malden. 1955 blev Irving Klaw föremål för en senatsutredning, där man försökte finna ett samband mellan pornografi och ungdomsbrottslighet. Klaw klarade inte av att bli så hårt pressad, och 1957 lade han ned sin firma - detta innebar också slutet på Betties tid som modell. De första tecknen på den renässans vi nu upplever i full blomning kom redan 1979, då Belier Press i New York återutgav några av bilderna från de privata klubbfotograferingarna i fyra volymer, betitlade Betty Page - Private Peeks. Detta var ungefär 20 år efter det att hon försvunnit från tidningssidorna. Runt -79 var hon främst känd bland beundrare i fyrtio-femtioårsåldern och bland vissa yngre kännare. Redaktören för Private Peeks volym 2 skrev att vart Bettie egentligen tog vägen, det är den stora frågan: "Alla möjliga historier har cirkulerat, främst felaktiga om mord, självmord, religiös konvertering och liv i kloster, men den senaste, mest välunderbyggda och säkerligen den riktigaste går ut på att Bettie Page lever och har hälsan, bor i Södern och har utvecklat en djupt religiös kristen tro."Det var förstås den perfekta myten när det gäller en spirande legend som Bettie Page: hon borde antingen vara död eller religiös - helst någon sorts kombination av båda - kanske botfärdigt uppslukad av något socialt arbete, som en major Barbara ungefär.Det låg en viss sanning i ryktena, hon hade utvecklat ett intresse för andliga frågor. När Irving Klaw lagt ned sin verksamhet, flyttade Bettie tillbaka till Florida och gifte sig med en gammal pojkvän, Armond Walterson. Äktenskapet med honom tråkade ut henne, de hade inte särskilt mycket gemensamt, och Betties intresse var nu riktat mot det religiösa. Hon genomgick en omvälvande upplevelse i en lokal kyrka, och senare, när hon lämnat Armond och flyttat till Los Angeles, sökte hon sig till Bible Institute of Los Angeles.I Kalifornien levde hon ett tillbakadraget liv och arbetade som sekreterare, bl.a. för Bibelinstitutet och för Compton's Encyclopedia. Hon tillbringade en tid med Billy Graham och arbetade också som rådgivare och hjälpte ogifta, gravida tonårsflickor.Sedan Bettie skilt sig från Armond, gifte hon sig för andra gången med sin första make, Billy, och levde med honom en tid, men under ett bråk dödade han henne nästan, så hon bröt upp ännu en gång. (Jag tvivlar på att Hollywood kan undvika att göra film av detta - ska vi säga inom ett eller två år? Demi Moore har ju faktiskt redan poserat som Bettie Page på några löjeväckande stillbilder.)År 1967 träffade Bettie Harry Lear, som kom att bli hennes tredje man. Det var ett bra äktenskap i många avseenden, tycks det, men påfrestande, eftersom Lears f.d. fru inte lämnade honom och Bettie i fred. Ändå lyckades de leva tillsammans - mer eller mindre - i ungefär elva år. 
Vi är då framme vid år 1978, när Bettie började återupptäckas. Det började med första volymen av Private Peeks från Belier. Dessutom gjorde Robert Blue sina - i mitt tycke - fasansfulla airbrush-målningar av kända Bettie Page-bilder. (Jag kan förstå varför han gjorde dem. Det finns inget annat sätt att göra en "paper doll" till en "doll the other fellas cannot steal". Men i så fall, varför publicera alltihop?)
Under 80-talet och det tidiga 90-talet förekom Bettie Page i tecknade serier, av exempelvis Eric Stanton och David Stevens, illustratörer som Frank Frazetta och Olivia De Barardinis avbildade henne, hon dök upp på olika rockbands affischer, och i dag fylkas Bettie-kopiorna på modevisningar och modetidningsomslag. Det är nog förresten Betties förtjänst att det nu är tillåtet att le igen på modebilder. Men det är förstås ingen som kan tävla med den riktiga Bettie:
"Jag har aldrig sett den där okynniga glädjen i ögonen som Bettie har hos någon annan modell", säger moderedaktören Elizabeth Snead på USA Today till Essex och Swanson, som också citerar fotografen Albert Watson: "Hon förekom visserligen i billiga tidskrifter, på billiga vykort, och plåtades av en del dåliga fotografer, men hon höjde sig alltid över det där. Sjuttio eller åttio procent av hennes foton skulle man kunna publicera i Vogue."
Dagens modeller må trängas på catwalks världen runt, utstyrda i Bettie Pages olika fetischplagg i uppdaterade versioner av Versace eller Dolce & Gabbana, och några av dem kanske till och med påminner lite om Bettie, men så värst friska och sunda ser de inte ut precis.
Illustratören John Silke noterar i sin bok Bettie Page, Queen of Hearts (Dark Horse Books, Milwaukie, Oregon, 1995, ISBN 1-56971-124-0), att Bettie förefaller att vara i rörelse, även på stillbilderna - här finns alltid ett före och ett efter. Vi kan förstås tänka oss att Bunny Yeager eller Paula Klaw hojtar åt henne att hon skall inta en ny ställning, eller också kan vi hitta på en alldeles egen berättelse ... Känslan av rörelse handlar inte så mycket om en viss pose, eller vissa vinklar på armar och ben, utan snarast om hennes ansiktsuttryck, hennes blick. Tänkbar rörelse, inte spelad rörelse.
"Hon tycktes veta i förväg precis vad jag ville", säger Bunny Yeager i Silkes bok, "jag bara slängde ut olika adjektiv åt henne, 'Se diabolisk ut! Frågande! Förförisk! Överraskad! Så att man tappar andan! Oskyldig! Livlig! Liderlig! Dominerande! Retsam!' Det var som om vi dansade tillsammans." "Jag uttryckte mig med hennes kropp i stället för med min egen", säger Yeager till Essex och Swanson. Å andra sidan säger Bettie till författarna att hon brukade föreställa sig att kameran var en man.
... fortfarande på något vis snäll och trevlig. Bettie behöll alltid sin godmodiga attityd, hur absurd situationen än var. 
I pornografi, även i rent visuell pornografi, krävs förstås en berättelse. För sex krävs bara ren handling, men i pornografi behövs en historia. Bilder med rekvisita kan antyda alla möjliga skeenden, vare sig det bara rör sig om en telefon eller piskor och rep. Men även utan sådana attiraljer, berättade Bettie alltid en historia. Hennes uttryck alluderade ofta på ett illustrativt manér från billiga detektivmagasin och, inte minst, teckningarna i noveller och följetonger i 40- och 50-talens damtidningar.
Bettie hade en särskild fallenhet för att posera, det är helt uppenbart, även att döma av amatörbilderna. Dessa är ofta dåligt iscensatta med miserabel ljussättning; ändå förmedlar de samma persona, så det speciella kan inte bara ha legat i den betraktande proffsfotografens öga.
I några bilder, tycks hon nästan fångad i ett obevakat ögonblick, när hon inte är på sin vakt, och för bråkdelen av en sekund får hon oavsiktligt ett uttryck av sällspord tyngd. Det vore lätt att tänka sig att detta är den sanna Bettie - och att den leende Bettie bara är ett merkantilt varumärke, som exploatörerna påtvingat henne. Hennes kännetecken var leendet och luggen, och det var troligtvis hennes alldeles egna signum. 50-talet var visserligen ett hurtfriskt årtionde, präglat av efterkrigstidens optimism - och kanske en aning paranoia - men leende bondagedrottningar var inte så vanligt förekommande. Det oskyldiga i hennes sparsamma och rörande klädsel, som hon ju designat själv, tillsammans med en och annan piska eller munkavle, gjorde henne både god och ond, snäll och stygg, på samma gång. Men bilderna där hon inte är på sin vakt förmedlar varken något ont eller något gott; de signalerar bara någon sorts fara.
Bettie Pages på samma gång komplicerade och rättframma, läs: gåtfulla, natur, tillsammans med det faktum att hon ännu inte förbrukats av den reguljära filmindustrin, som Marilyn Monroe eller James Dean, gör henne till ett perfekt råmaterial för dem som väver vår tids drömmar. Risken är förstås att en bok som denna berövar henne ställningen som ikon och stöper om henne till en människa som vi andra, med vardagliga problem. Men det ska nog gå bra det också. Vi lever ju trots allt i Ricki Lakes och Oprah Winfreys tidsålder.
Se även:
Intervju med Bettie Page på Starwave's Celebrity Lounge, från mars 1996
A Bettie Page Hyperlist of Sites
About the author.