 |
|
 | |
Please note: All files marked with a copyright notice are subject to normal copyright restrictions. These files may, however, be downloaded for personal use. Electronically distributed texts may easily be corrupted, deliberately or by technical causes. When you base other works on such texts, double-check with a printed source if possible.
| |
"Träguden på Klago-ön". Från Kalle Anka & Co nr 49, 1960 (Walt Disney's Comics and Stories 214-216). © Walt Disney Prod.
LIGGER DE LÅNGA Musse Pigg-äventyren från femtio-, sextio och sjuttiotalen dig speciellt varmt om hjärtat? I så fall är den här artikeln tillägnad dig, för den handlar nämligen om den man som framför andra formade dessa årtiondens äventyrlige Musse Pigg - tecknaren Paul Murry.
Musse Piggs personlighet och karisma grundlades visserligen redan på trettio- och fyrtiotalen i Floyd Gottfredsons dagstidningsserier, men Murry var enligt de flestas åsikt tveklöst den främste som förde arvet vidare i serietidningarna (jämför här med Gottfredson, Strobl och Barks!). Murry tecknade under sin karriär tusentals sidor serier och var en av de mycket få tecknare som behärskade i princip alla Disneyfigurer. Förutom Musse tecknade han så skilda figurer som Kalle Anka, Lille Hiawatha, Lilla Vargen och Dumbo. Han är dock med rätta mest känd för alla de följetonger med Musse han tecknade för amerikanska Walt Disney's Comics and Stories (WDC) åren 1953-73.
Paul Murry (1911-1989)
Murry föddes 1911 i Missouri och försörjde sig ursprungligen som jordbrukare. Han lärde sig teckna på egen hand och började 1937 arbeta för en graveringsfirma. Anställningen fick han sedan ägaren fått syn på ett av hans bidrag till en frågetävling, vilket han dekorerat med egna bilder. I samma tävling vann han dessutom ett nytt piano. Denna vinst finansierade påföljande år hans resa till Hollywood för en provanställning hos Disney.
Vid denna tidpunkt tecknades det ännu bara Disneyserier för dagspressen i USA och Murry arbetade sig istället först upp till animatör. Han jobbade främst för Fred Moore som var en av Disneys främsta animatörer och till stora delar formgav den moderne Musse Pigg. Detta anger Murry själv som det främsta skälet till att han sedermera mestadels tecknade serier med Musse. Förutom kortfilmer arbetade han bland annat med "Pinocchio", "Dumbo", "Saludos Amigos" och "Song of the South", alla innehållande figurer han senare skulle arbeta med i sina serier.
År 1943 tecknade Murry så sina första serier för dagspressen, söndagssidor med José Carioca från filmen "Saludos Amigos", som gick mellan 1942 och1944. Under de följande åren fram till och med 1946 tecknade han även spridda dagsstrippar med Musse Pigg och söndagssidan Uncle Remus med Bror Kanin. Snart tecknade han även sina första serier direkt för serietidningarna, vilka publicerades i "Uncle Remus and His Tales of Brer Rabbit", Four Color 129, i slutet av 1946. Några av dem var föga mer än serieversioner av berättelserna i filmen "Song of the South" från samma år men är ändå mycket läsvärda. Bland annat vittnar en sekvens där Bror Kanin kletar in sig i en docka av tjära (sic!) om Murrys tid inom animationen. Lustigt är också att Bror Kanin även i serierna hoppar runt och nynnar på den Oscarsvinnande sången "Zip-a dee-doo-dah" från filmen.
 |
Från en av Murrys serier med Bror Kanin - den med tjärdockan, "De Tar-baby" (Four Color 129, 1946). |
Under 1947 tecknade Murry endast ett fåtal serier för WDC, däribland den Lilla Vargen-serie (WDC 79), ibland kallad "Yrke som yrke", som publicerades i det första numret av de olika skandinaviska Kalle Anka-tidningarna (andra numret i Tyskland).
Efter två års nästan oavbrutet uppehåll i slutet av fyrtiotalet syntes åter Murrys alster i Disneytidningarna sommaren 1950. Hans första Musse Pigg-serie, "The Monster Whale" (ingen svensk publ.), kunde då beskådas i det limmade albumet Vacation Parade 1 som för övrigt även innehåller Carl Barks Kalle Anka-klassiker "Vacation Time". Berättelsen är dock ingen höjdpunkt i Murrys karriär. Den enorma monsterval som omnämns i titeln lider helt enkelt av tandvärk och när Musse och Långben hjälpt valen med denna blir den snäll igen. Intressant endast i ett seriehistoriskt perspektiv. Samma år ersatte han också Barks tiosidiga Kalle Anka-serier i fem nummer av WDC. Barks ägnade sig nämligen detta år mycket åt längre äventyrsserier för Four Color.
Betydligt intressantare är Murrys påföljande två berättelser med Musse. Den första av dessa, "The Mystery of the Double-Cross Ranch" från FC 313 februari 1951, är ett 32-sidigt mästerverk ("Den mystiska farmen", WDS 10/54, WDS 18/65, G 1/83). Musse och Långben besöker Mimmis ranch för att ta reda på vem som stjäl hennes kor på nätterna. Det rör sig inte om något egentligt mysterium eftersom man tidigt anar vem tjuven är, men serien blandar mycket effektivt komik och dramatik. Slutscenen, då Mimmi kysser Musse i en helikopter, tycker jag är en av de främsta avslutningarna någonsin på en Musse Pigg-serie.
|
Ur "The Ruby Eye of Homar-Guy-Am" (Four Color 343, 1951). |
 |
Nästa serie med Musse, "The Ruby Eye of Homar-Guy-Am" (ingen sv. publ.) , kom i FC 343 i augusti samma år. Till skillnad från "The Mystery of the Double-Cross Ranch" är den full av absurd humor, och Långben har här en av sina verkliga glansroller. I de Musse Pigg-serier som tecknades under åren framöver hölls ofta Långbens naiva, eller korkade, sidor tillbaka för att inte stjäla föreställningen från Musse och den eventuella detektivgåtan. Så sker inte alls här utan serien är i stället full av originella situationer och ordvitsar. Detta är en av de bästa komiska serier med Musse som tecknats.
Efter detta gjorde Murry tillsammans med Dick Huemer ett försök att starta en egen serie för dagspressen, Buck O'Rue. Den gick emellertid inte speciellt bra och avslutades efter ungefär två år, till lycka för alla Disneyfantaster.
I WDC publicerades det redan från starten 1940 följetonger med Musse Pigg i varje nummer. Under fyrtiotalet bestod dessa uteslutande av återtryck av Floyd Gottfredsons dagspressäventyr, men runt 1950 började man producera följetonger direkt för tidningen. Vid denna tidpunkt började man nämligen få brist på dagspressföljetonger som var tillräckligt långa utan att vara anstötliga. Serierna i dagstidningarna begränsades nämligen inte av lika hårda krav på innehållet eftersom de i huvudsak var avsedda för en vuxen publik. Ett antal olika tecknare prövades innan Murrys första följetong publicerades i WDC 152, i maj 1953. Denna serie, "The Last Resort" (WDC 152-154, "Det mystiska hotellet", KA & Co 1-3/58, 16-18/84) är en milstolpe i Musse Pigg-historien. Det är inte bara Murrys första följetong - den är också skriven av veteranen Carl Fallberg. Murry och Fallberg stod under guldåldern fram till 1962 för nästan samtliga följetonger i WDC, vilka etsade sig in i minnet hos miljontals läsare. Murry skrev aldrig någon egen berättelse under sin karriär, så Fallbergs insats är svår att överskatta. "The Last Resort" var dessutom en lysande serie att inleda med. Musse och Långben semestrar på hotellet Viskande Tallen (Whispering Pines) men upptäcker ganska snart att någon försöker skrämma iväg dem därifrån. Efter diverse mystiska händelser hittar de av en slump skurkarnas tillhåll men blir upptäckta och närapå utnyttjade till utpressning av damen som äger hotellet. Hela serien är dessutom mycket detaljrikt illustrerad. Mycket läsvärd.
I följetongerna skickas Musse och Långben ut på äventyr över hela världen (och i rymden också för den delen). De samarbetar ofta med polisen, och en mängd skurkar passerar under årens lopp genom serien. Vanligast är Musses duster med Svarte-Petter som förekommer i ungefär var tredje följetong. Murry använder sig i övriga fall av ett antal olika standardskurkar, men de anpassas efter situationen. En vanlig skurk, som förekommer tillsammans med Svarte-Petter, går ofta under namnet Borstis och är relativt smal med ett mycket grovt skägg under den långa nosen. Mycket vanlig är också en ganska fet skurk med grov skäggstubb.
Utmärkande för Murrys serier under femtiotalet var det enorma arbete han lade ner på bakgrunder och detaljer. Serier som "The Marvelous Magnet" (WDC 182-184; "Den märkliga magneten", i vita boken "Långben & Musse"), "The Phantom Fires" (WDC 200-202; "Elden är lös!" KA & Co 15-17/67) och "The Threat of the Stone-Eaters" (WDC 217-219; "Hotet från stenätarna", KA & Co 30-32/59) innehåller alla lysande skildringar av natur, väder och vind. Speciellt hans halvsidesillustrationer som inledde följetongernas olika episoder är ofta magnifika. Murry har själv sagt att han aldrig var speciellt intresserad av serietecknandet utan mest gjorde det för pengarna, men det syns det inga spår av under femtiotalet.
Under slutet av fyrtiotalet tecknades ett flertal gamla äventyr om för att bli tidsenliga, men det upphörde efter några år. 1959/60 publicerades dock ytterligare två omtecknade dagspressäventyr från 1940. Det första av dessa var "The Bar-None Ranch" i WDC 229-233 ("Gentlemannatjuven ", KA & Co 45-49/62). Det handlar om Musse och Långbens äventyr på en semesterranch i Vilda västern, där Svarte-Petter kidnappar kvinnor och kräver lösen för dem. Som de flesta av dessa gamla äventyr är den mycket lång och blev i Murrys version inte mindre än fyrtio sidor. Lika lång blev den andra, "An Education for Thursday" (WDC 237-241; "Musse Pigg och Torsdag", KA & Co 43-47/61), om den lille vilden Torsdags äventyr i Musses hemstad.
Till vänster: "The Bar-None Ranch" ("Gentlemannatjuven ") 1940. Till höger: Versionen från WDC nr 233, 1960. © Walt Disney Prod.
Redan några år tidigare hade Murry fått i uppdrag att teckna om enstaka sekvenser av Floyd Gottfredsons klassiska serie "Mickey Mouse Outwits the Phantom Blot" från 1939. I detta fall är dock omtecknandet fullt förståligt, då vissa scener där Spökplumpen placerar Musse i olika dödsfällor är rätt grova. Det innebar dock inte alltid att de nya versionerna var speciellt mycket bättre. Bland annat har en katt som skulle hoppa upp och avfyra en pistol mot Musse tagits bort. Hela scenen är i stället ersatt med att Spökplumpen placerar Musse ovanför en hög med dynamitgubbar. Inte mycket humanare. Murrys version publicerades i "Mickey Mouse Club Parade", ett limmat häfte från slutet av 1955 (ingen sv. publ.).
Förutom följetongerna i WDC tecknade Murry även serier med Musse i tidningen Mickey Mouse (MM). De längre inledande äventyren i varje tidning är jämförbara med följetongerna i WDC, men de kortare berättelserna i Mickey Mouse visar en annan sida av Musse. Där befinner han sig oftast i eller i närheten av sin hemstad och detektiväventyren är sällsyntare. Visst förekommer det ofta skurkar, men Musse är i dessa serier betydligt hjälplösare. De handlar mer om hur Musse med varierande resultat tacklar sina vardagsproblem. Musse är ofta förvirrad och lyckas inte alls komma ur situationerna på egen hand. Här förekommer också Pluto, Mimmi, Teddi och Freddi regelbundet.
Långben och Pluto var förutom Musse de två figurer som Murry hanterade bäst och de förekom båda i egna tidningar. I WDC gick det länge en fyrasidig serie med Pluto i varje nummer, som Murry ofta hade hand om. Pluto är i dessa serier mycket känslosam och drömmer ofta. Musse, Teddi och Freddi uppträder för det mesta mer eller mindre som bifigurer. Under senare år kom Pluto att allt oftare delta i Musses detektivarbete och blev allt mer slätstruken för att inte störa handlingen.
 |
Murry visste alltid hur han skulle vrida och vända på Långbens armar och ben för att effekten skulle bli den rätta. Ur "The Case of the Vanishing Bandit" (WDC 161, 1954). |
Murry var en mästare på att hantera Långben. Han hade en förmåga att alltid vända och vrida på Långbens armar och ben så att de pekade åt precis rätt håll. Det var också Murry som enligt egen utsago tidigt införde Långbens karakteristiska sätt att hålla handen framför munnen. Långbens egna serier från slutet av femtiotalet är ofta små komiska pärlor. Praktexemplet är kanske "The Unknown Hero" (FC 952/1958; "En hårdkokt typ", bl.a. i KA & Co 14/77), där Långben omedvetet skrämmer slag på en förrymd brottsling genom att helt enkelt bete sig klantigt.
Under det tidiga sextiotalet började det gå utför med Musse Pigg-serierna i USA. Manusen blev allt mer ointressanta, teckningarna tristare och mindre genomarbetade. Murrys serier var inga undantag. Under en kort period vid mitten av sextiotalet lade sig Murry till med en mycket kantigare teckningsstil och efter denna kan noteras en drastisk försämring av kvaliteten på teckningarna. Det gäller dock främst serierna i Mickey Mouse. Följetongerna i WDC hade fortfarande bra manus, vilket verkade sporra Murry till att anstränga sig mer. Bland andra kan nämnas "The Return of the Phantom Blot" (WDC 284-287/1964; "Spökplumpens återkomst" KA & Co 25-28/65) där Spökplumpen figurerar för första gången sedan Gottfredson uppfann honom 1939.
Mot slutet av sextiotalet sker dock en tillfällig kvalitetshöjning även av serierna i Mickey Mouse. Läsare från dessa år minns säkert spännande serier som "Blackbeard the Pirate" (MM 114; "Piraten Svartskägg", KA & Co 33-35/68), "The Ski Ghost" (MM 120; "Skidspöket", KA & Co 52/75-2/76) eller "The Moose Monster Mystery" (MM 122; "Pälsmysteriet i Hotahiti", KA & Co 29-31/70), vilka faktiskt är alldeles lysande. Bland mina personliga favoriter återfinns "The Mysterious Knight Rider" (MM 119; "Bland spöken och skurkar i Skottland", KA & Co 25-27/69), där Långben ärver ett gammalt slott i Skottland för att upptäcka att det på nätterna hemsöks av en riddare till häst. Efter denna tillfälliga uppgång tecknade Murry endast enstaka serier för Mickey Mouse och lade istället energin på WDC.
Två teman blev populära i Musse Pigg-serierna under slutet av sextiotalet, nämligen science fiction och att förlägga berättelserna någonstans i historien. Följetonger som "The Red Wasp mystery" (WDC 317 - 319), "The Strange case of Professor Zero" (WDC 339-341; "Professor Plutt", KA & Co 42-44/69) och "Kingdom in the Clouds" (WDC 366-368; "Ett kungarike bland molnen", KA & Co 6-8/72) är mycket science fiction-inspirerade. Professor Plutt kommer från det 75:e århundrandet och håller på att bli utnyttjad av bland andra Emil Örn i skumma affärer. Emil tänker nämligen börja frakta vatten till framtiden där det blivit en bristvara. Den håller inte lika hög kvalitet som Carl Fallbergs gamla följetonger men är definitivt läsvärd.
Att förlägga handlingen bakåt i tiden tog bland andra Carl Fallberg fasta på i två av de tre spridda följetonger han skrev efter 1962. I "The River Pirates" (WDC 336-338; "Piraterna Petter", KA & Co 32-34/69) är Musse och Långben pälshandlare på 1800-talet, medan de i "The Pirates of Port Placid" (WDC 374-376; "I piraternas våld", KA & Co 52/73-2/74) råkar ut för pirater på 1700-talet. Det finns dock ytterligare berättelser från denna period med liknande teman.
På den gamla goda tiden var bakgrunderna väl utarbetade. Ur "Hotet från Stenätarna" i KA & Co nr 30, 1959 ("The Threat of the Stone-Eaters", WDC 217-219). © Walt Disney Prod.
År 1966 genomfördes ett mycket ovanligt projekt i Mickey Mouse. Man lät Murry samarbeta med tecknaren Dan Spiegle, vilket resulterade i serier där Musse och Långben lever i en helt realistisk värld. Det gjordes bara tre sådana serier, vilka publicerades i MM 107-109, men de är väldigt intressanta som experiment. De saknar naturligtvis fullständigt charmen hos en normal "funny animal"-serie men fungerar ändå hyfsat, åtminstone de två sista.
Runt 1964/65 påbörjades också två nya Disneytitlar som Murry fick ta hand om. Strax efter att Spökplumpen återupplivats i WDC 1964 startade The Phantom Blot (PB). Den gick visserligen bara i sju nummer, men innehåller ändå flera pärlor, exempelvis "The Phantom Blot Meets Mad Madam Mim" från PB 4 ("Spökplumpen möter Madame Mim", WDS 23/66). Plumpen lurar här Madam Mim att hjälpa honom ur fängelset, eftersom han säger sig älska henne djupt. Mim, som är inspirerad av Snövit och drömprinsar, faller naturligtvis för Plumpen och hjälper till att sätta myror i huvudet på Musse och polisen. Absurt men mycket roligt.
Den andra titeln var Super Goof (SG) som startade i oktober 1965. Den första serien med Stål-Långben publicerades i PB 2 och hette (naturligtvis) "The Phantom Blot Meets Super Goof". Då trodde sig Långben ha stålkrafter och sprang runt i Vilda västern iklädd långkalsonger och en potatissäck. Första berättelsen med en stark Stål-Långben gick i Donald Duck 102 (1965) och sedan startades SG. Alla dessa serier samt de sex första numren av SG tecknades av Murry. Vissa av dem hör definitivt till Murrys roligaste. "The Giant Windoola Jade" (SG 3; "På äventyr i djungeldjupen", KA & Co 39-41/67) är ett lysande exempel, liksom den föregående klassikern "The Strange Case of Dr. Syclocks" (SG 2; "Stål-Långben och den mystiske dr Syklocks", WDS 7/67). Dr Syclocks är en mekanisk levande klocka med storhetsvansinne som Gepetto, Pinocchios pappa, råkat uppfinna. Han springer runt och rånar klockaffärer för att få fler juveler än någon annan klocka i världen. Bara idén är helt lysande.
På 70-talet fanns det ibland knappt någon bakgrund alls (ur WDC 460, 1979). © Walt Disney Prod.
Under sjuttiotalet gick Murrys tecknande allt mer på rutin. Följetongerna i WDC lades ner 1973 och ersattes med en åttasidig berättelse i varje nummer. Dessa historier höll sällan någon högre kvalitet och var antagligen föga inspirerande att teckna. Murrys teckningar blev nu betydligt stelare och bakgrunderna blev allt mer spartanska när de inte utelämnades. Han fortsatte dock i minskande skala fram till 1984, då det sista numret av WDC publicerades, innan Gladstone tog över två år senare. Vid det laget hade han tappat allt intresse för serietecknandet. De sista åren före sin död 1989 ägnade han sig antagligen inte alls åt Musse.
Den som önskar utforska Murrys fantastiska värld gör klokt i att börja med femtiotalets pärlor. Det är minnet av alla dessa fantastiska äventyr som lever kvar hos miljontals serieläsare.
Källor:
Klaus Spillman: "The Man Who drew More Tales for the Mouse", The Duckburg Times 16, 1982.
Jim Korkis: "Mr. Murry: The Other Mouse Man"; The Duckburg Times 19, 1983.
Kjell Croné: "Paul Murry", NAFS(k)uriren 8, 1982.
Germund Silvegren: "Musse i serietidningarnas värld", NAFS(k)uriren 25, 1995.
"INDUCKS.org". Här finns den ambitiösa Disney Comics Database, en översikt över äventyr, figurer och tecknare.
This article is also available in English.
Artikeltexten © copyright Germund von Wowern 1997.
[English Homepage]
[Svensk bassida]
[Articles menu]
***