|
|
| |
Här kommer Tony Strobls klassiska Kalle Anka
av Anders Berglund
"Secret Of The Sargasso Sea" (Donald Duck 72). Ingen svensk titel, publ. i Kalle Anka & Co nr 19/1961. © Walt Disney Prod.
VET DU HÄNDELSEVIS vem som tecknat flest sidor Disneyserier genom åren? Tony Strobl är ett bra tips. Var du Kalle Anka-läsare någon gång mellan 1955 och sent 70-tal känner du utan tvivel igen hans serier. En enkel och klar stil, ett stoiskt tempo och en ofta underfundig intrig gjorde dem uppskattade av många. Kort sagt - hans namn är ett av dem som förtjänar att lyftas fram ur skuggan av det stora varumärket Walt Disney.
Anthony Joseph Strobl föddes 12 maj 1915 av tjeckiska föräldrar i Cleveland, Ohio, där han också växte upp. Vid stadens konstskola, Cleveland School of Art, skaffade han sig 1933-37 en gedigen allmänkonstnärlig grundutbildning. En seriehistorisk kuriositet är att Jerry Siegel och Joe Shuster gick där samtidigt. De hade en idé om en ny typ av seriehjälte, och var just i färd med att utveckla den. Tony hjälpte till med att finslipa figuren teckningsmässigt, men trodde inte att den skulle ha någon större framtid för sig. Figuren var Stålmannen (Superman).
När Tony fick sin examen hade den första tecknade långfilmen, Snövit och de sju dvärgarna, just haft premiär. Tony såg den, förstås, och tyckte att det där med att rita dvärgar och gulliga djur nog kunde vara något för honom och sände iväg en ansökan till Disneystudion. Där var man inte lika övertygad; efter tre månader blev han refuserad, med motiveringen att han för att komma i fråga måste kunna visa upp examen från en konstskola! Något senare, när han rest till Hollywood och personligen traskat in på studions personalkontor, blev han däremot antagen, på samma arbetsprover och utan frågor om de konstskolemeriter han ju faktiskt hade.
 |
Tony Strobl. Foto: Klaus Strzyz (ur hans och Andreas C. Knigges bok "Disney von Innen" (Berlin 1988) ISBN 3-548-36551-5. |
I december 1938 påbörjade han sitt första uppdrag: amorinerna till pastoralsymfoniavsnittet i Fantasia. Jobbet var in-betweenerns, det vill säga slavgörat med att rita alla de mellanteckningar som behövs för att animatörens mer enstaka bidrag ska få liv. Om alla dessa småänglar mindes han senare: "När det var färdigt räknade jag dem; då det ibland var så många som 18-20 som flög omkring samtidigt, blev det totalt 77 000!" Sedan arbetade han bland annat med Dumbo och Pinocchio innan kriget kom och armén kallade in honom.Civil igen gick han inte tillbaka till filmen. Han hade fått upp ögonen för serietecknarbranschen, och lockades i synnerhet av att det var bättre betalt än animationsjobbet. Under ett par år hade han en hel räcka korta tecknarjobb, innan han 1947 tog steget in i Western Publishings lokaler i Beverly Hills och sökte anställning, vilket han också fick. Western Publishing var det förlag som gav ut de flesta funny animal-serierna, med figurer från filmstudior som Disney, Warner Brothers (Snurre Sprätt etc.) och Walter Lantz (Hacke Hackspett). De tecknare som ville det fick därför jobba med ett brett spektrum av figurer, och till dem hörde Tony. Hans förstlingsverk hos Western blev en serie med Bucky Bug (opublicerad i Sverige) till nr 100 av Kalle Anka & C:o-förlagan Walt Disney's Comics and Stories, januari 1949.En bit in på femtiotalet ökades utgivningen av Disneytidningar, eftersom de sålde så bra. Walt Disney's Comics and Stories nådde nästan 4 miljoner per nummer toppåret 1952, vilket är en oöverträffad siffra för serietidningar över huvud taget. Western Publishing gjorde därför de tidigare sporadiskt utkommande titlarna Donald Duck, Mickey Mouse och Uncle Scrooge (Farbror Joakim) till reguljära varannanmånadsmagasin. Carl Barks, förlagets främste ankartist, åtog sig att förse Uncle Scrooge-tidningen med material, förutom de regelbundna leveranserna av en tiosidors förstaserie till Walt Disney's Comics and Stories var månad. Donald Duck däremot fick det övriga gänget fylla: Jack Bradbury - karakteristiskt skraverskuggande, Phil de Lara - med barnsligt lyckliga figurer, Dick Moores - runda och korta ankor, Paul Murry - se annan artikel, och, förstås, Tony Strobl. Efter 1954 var det han som stod för merparten av innehållet i Donald Duck, medan Murry och Bradbury dominerade Mickey Mouse. De flesta av dessa serier gick i Sverige som fortsättningsserier i Kalle Anka & C:o. |
Barks | |||||
 |
Tidig Barks |  |
Murry | |||
 |
Bradbury |  |
Moores |  | ||
 |
de Lara | Taliaferro |
I mitten av 60-talet hörde Tony av folket på Walt Disney-studion igen, nu angående jobb som serietecknare på frilansbasis. Bolaget hade nämligen också så smått börjat producera serietidningsserier, men bara för publicering utanför USA (Western Publishing hade ju USA-marknaden på licens). Han tackade genast ja, särskilt som Disney betalade mer än Western: 30 dollar per sida mot 23. Dessa serier publicerades flitigt i den svenska Kalle Anka-tidningen från sent 60-tal och ett decennium framåt, sedan allt sparsammare fram till 80-talets mitt. Samtidigt fortsatte Strobl att arbeta för Western Publishing, men i allt mindre utsträckning; från mitten av 70-talet dessutom nästan bara med målarböcker, pussel och sådant - inga serier.
"I självförsvar skriver jag en historia då och då..."
Under sina första Western-år tuschade och textade Strobl också de serier han tecknade. Problemet var att han var så ohyggligt långsam på den sortens jobb - "en åttasidorshistoria tog mig två veckor då, med sjudagarsvecka!", så sedan mitten av 50-talet har han begränsat sig till själva blyertstecknandet. Av samma skäl har han för det mesta inte skrivit manus till serierna; då det inte var hans starka sida gav det helt enkelt bättre ekonomiskt utbyte att bara hålla sig till tecknandet. Tuschandet är det främst två personer som stått för genom åren: Steve Steere och John Liggera.
Hans sista insatser som Disneytecknare var på dagsstrippserien med Kalle Anka 1986-87, samt på söndagsserien en kort period 1987. När jag själv hade nöjet att träffa honom i juni 1987 i hans hem i Northridge, strax intill Hollywood, hade han just blivit uppsagd. Det irriterade honom högeligen. Som frilansare hade han alltid haft en mycket lös relation till studion, och någon pension hade han därmed heller inte. Allra sista seriejobbet var som manusförfattare till den nystartade Duck Tales-serien, 1987-89. Tony Strobl avled 1991.
Vad gäller manuskripten var det det normala att de skrevs av andra än tecknarna själva, med Carl Barks som det stora undantaget. Dessa manus kunde dock vara väldigt olika till utförande och utförlighet, alltifrån ren maskinskriven text till detaljerade bildsynopsis med skisser på enskild rutnivå. Det säger sig självt att det därmed också finns en stor gråzon när det gäller vem som ska få äran av att ha skapat en viss serie. Samma manus skulle utan tvivel ge helt olika intryck om de utförts av två olika tecknare, även med exakt samma repliker. En viss parallell kan nog ses i förhållandet mellan författare och regissör i en teateruppsättning.
Under senare år hände det trots allt att Strobl skrev historier själv:
"Somliga serieförfattare ger en problem", berättade Strobl för mig i ett brev 1982. "De är själva inte tecknare och föreställer sig därför inte layouten av en ruta med dialog. De blir så 'pratiga'. Tre eller fyra figurer som samtidigt pratar i en ruta, plus ytterligare sex eller åtta som strosar omkring i bakgrunden. Det lämnar sällan någon plats för teckning. Så i självförsvar skriver jag en historia då och då, med ett minimum av dialog och massor av rum för tecknandet."
Författare till Strobls serier i Donald Duck fram till början av 60-talet var främst Carl Fallberg, Bob Gregory och Vic Lockman.
Strobl började sitt arbete med att skissa sidlayouten på en A4-sida, såvida inte manuset redan hade med den. Därefter tecknade han ruta för ruta på ljusbordet, i dubbel skala, för att slutligen renrita och föra samman rutorna till en färdig sida på genomskinligt papper (smörpapper). När han var som snabbast klarade han av 35-40 rutor per dag, alltså 4-5 sidor.
 |
Musse och Långben à la Strobl. © Walt Disney Prod. |
Strobl ritade som sagt alla möjliga serier, inte bara ankor, men trots att han gjorde Musse Pigg "umpteen times" blev han aldrig riktig vän med honom. Däremot gillade han att rita Snurre Sprätt, liksom flera av de andra Warner-figurerna:
Slapstick i lugnt tempo
Strobls tecknarstil utmärks av rena, jämna och harmoniska linjer, med en tendens åt det statiska. Just detta ger ibland en extra poäng, med stoiskt lugna figurer under det att handlingen går mot kaos. Särskilt tydligt används denna komiska dimension i serierna med kusin Knase under det tidiga 70-talet. Ett annat kännemärke är de extremt fyrkantsbehakade hundmänniskorna i bifigursgalleriet.
"Snurre var en smärt figur, elegant och lätt att rita. Jag hade mer besvär med Pelle Pigg och Petunia. Och så var det Helmer [Mudd] och Daffy, en verkligt vild personlighet som man kan göra mycket med."
Svenskarnas första möte med Strobls ankor skedde 1955 i och med att Walt Disney's Serier nummer 8 - "Kalle Anka i Honolulu" - kom ut i cigarraffärerna. Det är titelhistorien på 12 sidor som är Strobls, och det är också han som tuschat. Ankorna har här påfallande runda former, men är ändå ytterst välproportionerade. Andra typiska tidiga Strobl är "Skeppet som seglade utan besättning" (KA & C:o 17-19/1959) och "Kalle Anka och rock'n'roll" (KA & C:o 3/1958) - serien där ungarna gör Kalle vansinnig med sitt diggande av Melvis Pressby. De båda är tuschade av John Liggera.
Också historierna har gemensamma drag, som jag i brist på detaljkunskap om manusförfattarna också tar mig friheten att kalla typiska Strobl. Det jag avser är ett drag av absurditet på vardagsplanet som genomsyrar hans serier, faktiskt genom alla år. Tonen är tilltalande småputtrig. Ungarna fäller ideligen sarkastiska kommentarer om sin överambitiöse farbrors förehavanden. Det är visserligen ett klassiskt Kalle-mot-knattarna-tema, men särdeles framhävt i många Strobl-serier. Ett antal små mellanhavanden adderas till en ofta rätt fantastisk och kaotisk helhet. Man kan kalla det slapstick, men i ett mycket lugnt tempo.
Ett höjdarexempel är "Kalle Anka som tidningsbud" ("The Paper Route Panic", KA & C:o 8/1960), också tuschad av Liggera. Grundhistorien är enkel: Kalle ska sköta ungarnas tidningsutbärning medan de är på gröngölingsläger. Han missköter (naturligtvis) uppgiften å det grövsta, helt uppslukad som han är av uppfinnargriller. För att försöka ställa allt tillrätta igen åtar han sig det distrikt ingen vill ha - Rackargränd - och med sedvanlig dumdristighet är han övertygad om att han med lite enkel artighet och hjälpsamhet ska göra det till ett önskedistrikt. Han tror också verkligen på sin replik: "Nu har vi gjort ett gott arbete, barn!" när de avslutat första dagens runda, allt medan hela distriktet är försatt i brand och prenumeranterna pucklar på varandra. Det tjusiga är att kaoset byggs upp i fullt rimliga delsteg, och att det i varje steg också ter sig fullt möjligt att Kalle verkligen inte har en aning om vad han åstadkommer. Vid den här tiden, 1959, träder Bob Gregory in som manusförfattare. The Paper Route Panic var hans andra i Donald Duck-sviten. Själv tycker jag att det är under de knappa två år han skriver serierna de är som allra bäst, och att Gregory därför borde ha en hel del av erkännandet. Därmed måste jag återkomma till detta med vem som ska ha äran. I flera intervjuer med Strobl framgick det klart att han inte hade några särskilt tydliga minnen av "sina" serier. Han hade till och med svårt att avgöra om det var han själv som tecknat en viss serie. Detta är förstås fingervisningar om att det kanske inte bara - eller ens i första hand - var Strobls insatser som gjorde serierna minnesvärda. Men eftersom serier är en symbios av text och bild är det nog heller inte rätt att ta ifrån honom för mycket av skaparäran. Vad man åtminstone kan säga är att han som habil tecknarhantverkare såg till att manusen kom till sin rätt. Möjligen kan författarna också ha anpassat sina manus efter tecknarnas stil, något som med tanke på att de flesta i branschen hängde med i ganska många år ter sig rätt rimligt. Det skulle också förklara att man kan tala om en "stroblstil" i historierna trots olika författare.
"Kalle Anka och den fantastiska fiolen" ("DD in The Fabulous Fiddlesticks", KA & C:o 46-48, 1960).
Nåväl, tillbaka till där vi var - i början av "guldåldern". Den började alltså med Donald Duck nummer 65 och serien "One for the Whammy" ("Kampen om pokalen", KA & C:o 18-20/1960), där vi stiftar bekantskap med den skotske kusinen Lill-Angus från farbror Joakims födelseby Sparhult i Skottland. Vi får oss också en spännande femkamp till livs, med grenar som stångstörtning, loppspel och korthusbygge."Stenmynts-mysteriet", i Donald Duck nummer 69 ("Stone Money Mystery", KA & C:o 32-34/1961) är inte heller tokig, men mest nämner jag den av personligt nostalgiska skäl. De enorma stenmynt från ön Yap i Stilla havet som spelar en central roll i handlingen fascinerade mig omåttligt när jag läste den som liten knatte. Då hade jag ingen aning om att det faktiskt fanns sådana kolosser i verkligheten! Den är tuschad av Steve Steere, som sedan kom att bli den dominerande Strobl-tuscharen. Han tuschar lite grövre och mindre elegant än Liggera, som i mitt tycke är den bättre av dem.En tredje värd att ta med är "Kalle Anka och den fantastiska fiolen" ("Donald Duck in The Fabulous Fiddlesticks", KA & C:o 46-48 1960). I den får vi följa jakten på hemligheten men de berömda Pastradi-fiolernas unika ton. Det speciella trä de byggdes av är visserligen utrotat, men ankorna finner på att det finns bevarat i en bro i Venedig. Efter en hel del turer köper Joakim bron, och ... ja, för den i Strobls Ankeborgsvärld icke hemmastadde kan det låta märkligt att det hela faktiskt slutar med att det unika virkespartiet säljs som tandpetarråvara, men inte för oss andra.Favoriten spar jag till sist. Den heter "Ungarna och hjulångaren Pludrik" ("Riverboat Shuffle", KA & C:o 24-26 1961) och handlar om hur knattarna lyckas vinna ett vad genom att frakta passagerarna nedför McKooziefloden utan att någon av dem klagat. Det kan tyckas banalt, men till saken hör att passagerarna på just den här turen blivit tvungna att dra hjulångaren flott sedan de kört fast i ett träsk, att de tagit en genväg över land och slitit med sig ett halvt cafékök för att till sist totalkapsejsa efter en tur genom en flottränna. Nu kan ju passagerare vara sällsport tåliga, men i det här fallet fanns dessutom med i bilden en bestämmelse om att "varje passagerare som har anledning att klaga på båttrafiken äger rätt att få biljettpengarna tillbaka". En utmaning, kan man säga. Ingen hade heller betalt sin biljett sedan bestämmelsen infördes, utom en gång 1894, då en passagerare hade oturen att vricka handen och därmed var oförmögen att lämna in sitt skriftliga klagomål. Hur de gjorde? Tja, läs serien så får du se!
"Ungarna och hjulångaren Pludrik" ("Riverboat Shuffle", KA & C:o 24-26, 1961) © Walt Disney Prod.
Mot sextiotalets slut fick Strobls ankserier allt mer bära upp Kalle Anka-tidningen, i takt med att Barks' alster gradvis försvann efter hans pensionering. Bland fortsättningsserierna återfanns ett tag nästan uteslutande Strobl-ankor och Murry-Mussar. Linjeföringen hade blivit än grövre, men fortfarande stod de sig gott i konkurrensen. Historierna utspelade sig liksom tidigare mestadels i vardagen på hemmaplan och behandlade triviala grundteman. Ett nytt tema byggdes däremot upp kring kusin Knase, som kommit in som ett nytt kaoselement i mitten av 60-talet, först i en vildare tappning tecknad av Al Hubbard, men snart inkorporerad som fast medlem också i Strobl-Ankeborg. Dessa serier har Kalle och Joakim som Knases motspelare, och poängerna byggs upp kring missförstånden mellan de tre. Man får i ovanligt hög grad följa vad figurerna tänker, medan dialogen är mer återhållen. Under 70-talets andra hälft försvinner Strobls ankserier efterhand ur Kalle Anka-tidningen, för att ersättas av Europaproducerat gods av tämligen profillöst slag. Strobls serier publicerades under ytterligare några år sporadiskt i en del andra utgåvor. Med Tony Strobl försvann också den generation av tecknare som fick sin skolning i Disneystudions animationsateljéer och som utvecklade sin egen stil med det som grund. Deras verk hör måhända inte till det mest omistliga, ens i seriegenren, men de var hantverkare med gott yrkeskunnande och de bidrog till att definiera begreppet "Kalle Anka" i de öppna sinnena hos oss som föddes på 50- och 60-talet. För det förtjänar de heder.
Referenser:
"Tony Strobl" av Anders Berglund, NAFS(K)uriren 10, juni 1983.
"Ner med Barks-plankarna" av Karl-Erik Lindkvist, NAFS(K)uriren 11, septober 1984.
Intervju med Tony Strobl av Klaus Strzyz i Strzyz-Knigge: "Disney von Innen" (ISBN 3-548-36551-5), Berlin, 1988.
"Disney Index" av Alberto Becattini, Florens 1990/93.
"The Disney Comics Homepage". Här finns den ambitiösa Disney Comics Database, en översikt över äventyr, figurer och tecknare.
This article is also available in English.
Om artikelförfattaren.
© Anders Berglund