Så var det väl inte meningen att klivet in i det digitala kunskapssamhället skulle se ut? Men det kan bli copyrightlobbyisternas julklapp till oss om förslaget till nyskrivning av Bernkonventionen går igenom nu i december.

Du som läser detta är gissningsvis tämligen van vid att surfa på Internet. Även om just surfa har en något ytlig klang, och snart kanske ersätts med ett mera planmässigt och riktat kunskapsnavigerande, så är ju ändå en av World Wide Webs grundidéer just detta: att till synes gränslöst kunna förflytta sig i ett nät av sins emellan korsrefererande verk av texter, bilder och kanske även ljud och video.

Vi är rätt trötta på alla metaforer vid det här laget, infobahn, elektroniska motorvägar osv, för de är naturligtvis missvisande; statiska och fastlagda som deras analoga motsvarigheter ju är. Ändå är liknelserna rimliga i ett avseende: detta att man som i en stad eller på en landsväg kan åka runt och titta, kika i skyltfönster och studera affischerna utanför teatern eller museet.

Denna gränslösa möjlighet till windowshopping som finns i den verkliga världen har ju hittills rätt framgångsrikt kunnat flyttas över till den digitala. Det har ansetts rätt självklart att man kan förflytta sig mellan olika ställen på World Wide Web och ta del av bild och text, och att detta för det mesta kan ske helt gratis.

Nu hotas dock denna World Wide Webs grundidé. I ett förslag till utvidgning av Bernkonventionen har FN-organet WIPO (World Intellectual Property Organisation) bl.a. kommit med en uppseendeväckande definition av vad som utgör exemplarframställning. Enligt WIPO uppstår ett exemplar vid varje kopiering till ett dataminne, även kopior som kanske uppstår tillfälligt för bara ett par sekunder.

Dessutom skall regler fastläggas om upphovsrätten till databaser, i deras egenskap av faktasamlingar, samt hur utdragsrätten skall bedömas.

Bland världens användare (de som tar del av informationen och inte är copyrightinnehavare), både privatpersoner, biblioteksfolk och olika förmedlare av elektronisk information, har de här förslagen väckt ett slags återhållet ramaskri (många tycks inte riktigt våga tro det de ser), både för att förslagen är extremt luddiga och lämnar fältet fritt för ett sällan skådat godtycke i tolkningen och för att det är så oerhört kort tid att diskutera saken. Förslagen föreligger i sin slutliga form bara sedan i augusti, och beslut skall fattas redan i december 1996.

Internetsamhället har inte reagerat så samlat och starkt som vid tidigare hot, t.ex. när det gällde Clintons krypteringschips eller the Communications Decency Act. Eller minns ni GIF-striden i januari 1995? När Compuserve och Unisys plötsligt fick för sig att alla som använde bildformatet GIF på Internet skulle betala royalty till Unisys, som utvecklat den särskilda komprimeringsalgoritm som GIF utnyttjar. Internetsamhället slog tillbaka kraftfullt och hittade på ett nytt format (GEF), som skulle kunna ersätta GIF. Därmed skulle GIF ha förvandlats till ett fullkomligt dött format, som knappast skulle kunna generera några pengar alls. Var GIF-striden kanske en provballong från copyrightlobbyisternas extremistliga? Lärde de sig i så fall något?

Ett exemplar varje gång du tittar ...

Enligt artikel 7 i WIPO-förslaget räknas som exemplar varje kopia som uppstår på vilket sätt som helst och i vilken form som helst ("in any manner or form"), vilket i kommentarerna uttyds som att "direkt och indirekt" kopiering, både "permenant och tillfällig" utgör exemplarframställning. I kommentar 7.05 står det uttryckligen att det nya exemplaret mycket väl kan uppstå i en dators arbetsminne: "It may as well be a copy of the work on the hard disk of a PC, or in the working memory of a computer."

Att titta på en bild som finns på en Websida innebär att bilden laddas ned till den egna datorns internminne, så att den sedan kan visas på skärmen. Det är överhuvud taget en förutsättning för att man ska kunna ta del av något som helst innehåll i digital form - från Nätet eller från CD-ROM eller diskett - att informationen tolkas på något för människor begripligt sätt (t.ex. som bokstäver och ord på något naturligt språk eller som färger och former i en bild), och detta kan ju bara göras med någon form av apparatur som kan hålla kvar och överblicka det den arbetar med. Det behövs kort sagt någon typ av minne, ett dataminne.

Läsning av digital information kräver således per definition att informationen kopieras till ett dataminne, även om denna kopierade information finns i minnet kanske bara för några sekunder - och detta har alltså nu copyrightlobbyisterna upptäckt. De anar att pengar strömmar mellan deras fingrar. Men de anar nog inte fullt ut konsekvenserna av det förslag till ny upphovsrättslagstiftning de har varit med om att formulera - och hur kontraproduktivt det är på lång sikt.

Amerikaner lär känna igen WIPO-förslaget. Det är ungefär samma idéer i det som i The National Information Infrastructure Copyright Protection Act, en motion som lades fram 1995 men som bordlades i våras. Via internationella organ kommer den nu tillbaka till USA - och till resten av världen.

I artikel 10, "The Right of Communication", framgår att distribution och reproduktion i den digitala världen är svåra att skilja åt - och att folket bakom förslaget är beredda att göra mesta möjliga av detta faktum. Här skymtar t.o.m. en återgång till att betrakta exv. vanlig videoinspelning av TV-program för privat bruk som något som inte kan ske utan upphovsmannens tillåtelse.

1984 försökte Universal och Walt Disney Productions stämma Sony för medhjälp till intrång i upphovsrätten för att de sålde Betamaxvideobandspelare, med vilka man således kunde spela in från TV och skapa kopior av filmbolagens verk. Detta bedömde dock USA:s högsta domstol vara legitimt utnyttjande, "fair use" för "time-changing purposes" som den engelska termen lyder. (Nu låter dock tongångarna aningen oroväckande även här, för i artikel 3 skriver WIPO: "When literary or artistic works are made available to the public by wire or wireless means in such a way that members of the public may access these works from a place and at a time individually chosen by them, [...] Contracting Parties shall, [...] consider such works to be published works.")

Förutom den här besynnerligheten, föreligger fortfarande en klar skillnad mellan en bild på en TV-skärm och en bild på en dataskärm, trots att båda är katodstrålerör. I ena fallet är ett dataminne inblandat, i det andra inte. En videokassett får man spela upp hemma hur många gånger som helst. Man har köpt den och har rätt att se den utan ytterligare kostnad hur ofta man vill, såvida man inte t.ex. anordnar visningar för hela kvarteret och tar inträde. Men med samma film digitalt på datorskärmen kommer alltså ett nytt "exemplar" att skapas varje gång den visas. Därmed måste redovisning ske.

Vid 90-talets början föreslogs inom EU att folkbiblioteken inte skulle få låna ut böcker utan upphovsmannens tillstånd. Varje bibliotek skulle då tvingas sluta avtal med varje enskild författare, nästan som ett förlag. Organisationen EBLIDA startades dock för att motarbeta förslaget, som stoppades. Men nu är liknande idéer på väg tillbaka i den elektroniska världen.

Upphovsrättsfrågor har tidigare varit något som sysselsatt främst producenter av böcker, skivor, filmer etc, men nu förskjuts således en dramatisk del av ansvaret till konsumentsidan, till läsare och tittare. Även WIPO konstaterar detta i not 3.06: "Vid traditionell publicering, framställs exemplar först och distribueras sedan. Vid elektronisk publicering via nätverk, produceras exemplar på mottagarsidan efter spridningsproceduren." ("In traditional publishing, copies are first manufactured and then distributed. In electronic publication through networks, copies are produced at the recipient end after the act of dissemination.")

Artikel 12 tillåter visserligen varje land att göra vissa undantag från det föreslagna protokollet, men bara "i speciella fall, som inte kommer i konflikt med den normala exploateringen av verket och som inte orimligt inkräktar på författarens rättmätiga intressen" ("in certain special cases that do not conflict with the normal exploitation of the work and do not unreasonably prejudice the legitimate interests of the author").

Organisationen DFC, Digital Future Coalition, en sammanslutning av både offentliga och privata organisationer från såväl biblioteks-, utbildnings- som den teknologiska sektorn, drar slutsatsen att artiklarna 7, 10 och 12 innebär att man skulle "stoppa möjligheten till bläddring på World Wide Web; motarbeta uppbygget av det globala telekommunikationsnätverket och 'påfartsramperna' dit, samt allvarligt äventyra möjligheterna för enskilda nationer att få dispens från sin ansvarsskyldighet, för behjärtansvärda affärs- och utbildningsändamål."

Men inte bara nätverkspublikationer skulle påverkas. Till skillnad från hur det fungerar med tryckta böcker, som man ju köper en gång för alla, skulle man aldrig fullt ut kunna "köpa" en elektronisk bok. En CD-ROM-skiva skulle bli dyrare ju flera gånger man tar del av innehållet. Inte direkt något som stimulerar till läsning och förkovran.

Förespråkarna för förslaget säger nu att "självklart vill upphovsmän ha betalt för sitt arbete".

Självklart! Det är inte det som är problemet.

Problemet är i stället att många av de rättigheter vi vant oss att ha i den analoga världen, skulle försvinna med den definition av exemplarframställning som WIPO nu föreslår. Ingen rätt att skicka intressanta tidningsurklipp i elektronisk form till en vän, ingen rätt att sälja en digital bok i andra hand, ingen rätt att titta på multimediaverk innan man bestämmer sig för att köpa.

Det är en extremtolkning, säger förespråkarna. Ingen affärsman vid sina sinnens fulla bruk kommer att förbjuda bläddring innan kunden köper. "Man kommer aldrig att lyckas om man inte visar sina produkter", sade t.ex. Ken Kay från Creative Incentive Coalition, refererad i juni i Politics Now's Netwatch. Men enligt förslaget framhålls uttryckligen visning, "making the work perceptable", som en av de handlingar där exemplar uppstår och där undantag i så fall måste stipuleras genom lokala avtal.

Och alla affärsmän iakttar som bekant inte sund affärsmoral, tänk på de svenska lycksökarna i bolaget "Control Alt Delete" som inregistrerar kända företags domännamn för att senare kunna sälja tillbaka dem dyrt till företagen. Det finns sannerligen skojare i branschen som inte skulle vara sena att utnyttja den här typen av luddigheter maximalt.

"Internet är en enda stor kopieringsmaskin", sade advokaten David Nimmer från Los Angles i en artikel i Economist i juli i år. Må så vara, men Internet är i så fall också en gigantisk detektivmaskin, för man hittar ju lättare stulet material här än i den verkliga världen.

Om jag vill kontrollera om en text finns olagligt spridd, behöver jag ju bara gå in på t.ex. sökvertyget Alta Vista och söka efter en karakteristisk formulering och se var jag får träff. Detta kan man säkert snart också göra med bilder, som ju ligger kodade i form av långa teckensträngar.

Sedan är det ju kutym på Internet att inte omedelbart ringa McKenzie-Brackman, utan först be serverinnehavaren att godvilligt ta bort det skyddade materialet. Rättar sig inte den ansvariga, kan servern utestängas från Internet av de interna renhållningsorgan som finns. I mars i år tillkom förresten ett nytt sådant: The Virtual Magistrate, som ska bilägga tvister på ett snabbt och effektivt sätt som passar Internetvärlden.

Därmed inte sagt att traditionella juridiska åtgärder inte skulle vara tillämpliga. Tvärt om. Många av de brott folk förfasar sig över kan beivras med gällande lagar; barnpornografispridning, förtal m.m. är inte mindre brottsligt om det sker på Internet än om det förekommer i TV eller i tryck.

Och själv brukar jag använda mig av tämligen konventionella kontrakt för dem som medverkar i The Art Bin. Jag köper rättigheten till en publicering. Så här står det exv. i ett av kontrakten (notera att Art Bin både är periodicum och databas):

"Publiceringsrätten gäller endast denna tidskrift/databas. Reproduktioner av målningarna får alltså inte finnas tillgängliga i flera elektroniska tidskrifter/databaser samtidigt, även om redaktören innehar säkerhetskopior av hela innehållet i The Art Bin, som dock är tillgängliga bara för redaktören och hans medhjälpare. De elektroniska reproduktionerna skall märkas med copyrightuppgift och tydlig angivelse att bilderna bara får laddas ned på slutanvändarens egen dator för personligt bruk.

Skulle tidskriften/databasen läggas ned, får redaktören inte fortsätta att sprida reproduktioner av dessa målningar i elektronisk form."

Möjligheten att bläddra fritt på bibliotek, möjligheten att kopiera för enskilt bruk eller för att meddela kolleger har länge varit en sorts smörjmedel i det informationsutbyte som är nödvändigt för att både inhämta och utbyta kunskap, så att nya idéer och ny kunskap ska kunna uppstå. Det är utomordentligt kortsiktigt att försöka pressa pengar på en sådan verksamhet som kan ge mångdubbelt tillbaka senare, både för samhället i stort och för den enskilda ägaren till informationen ifråga. Jag undrar t. ex. om inte Apple Computer i dag ångrar att man så länge höll på hemligheten om Macens operativsystem.

Om man nu genomdriver strängare regler, är ju frågan om efterlevnaden över huvud taget kan kontrolleras. I och för sig anser jag nog att lagar i vissa fall kan vara uttryck för ett samhälles konsensus, där man gemensamt ger uttryck för en generellt delad moraluppfattning. Även om det är svårt att kontrollera efterlevnaden av lagen ifråga, kan den fungera som en sorts gemensamt uttalande, en manifestation. Men då bör det förstås vara något som har stöd i det allmänna rättsmedvetandet, t.ex. att man inte bör slå små barn. Och i det allmänna medvetandet torde nu hotade företeelser som offentlighetsprincip, informationsfrihet, fritt kunskapsutbyte vara omhuldade. Diffusa förordningar av den nu föreslagna typen torde bara minska den allmänna viljan att respektera lagar över huvud taget.

De enskilda användarna har egentligen inga företrädare i den här frågan. Det närmaste man kan komma är förstås biblioteksfolket, som gör ett gott arbete för att väcka opinion. Men det är viktigt att inse att detta är något som inte bara påverkar institutioner, forskare, forsknings- och folkbibliotek, utan som kommer att leta sig in i vartenda hem. Varenda hemdator, laptopdator, t.o.m. CD-spelare med "skakskyddsminne" och digitala videospelare skulle förvandlas till potentiella brottsverktyg. Utan licens och kontroll skulle de bli en sorts digitala hembränningsapparater som producerar otillåtna exemplar av skyddade verk.

Är man en Joakim von Anka med dollartecken till ögon, måste förstås det okontrollerade kopierandet för enskilt bruk framstå som en enorm outnyttjad marknad. Motivet till att kontrollera även denna marknad sägs vara att ju mer pengar som kommer upphovsmännen till godo, desto större incitament att skapa nya verk som allmänheten kan få njuta av. Kanske, kanske inte, för troligen skulle det bli dyrare att abonnera på Internettjänster och att köpa CD-ROM-produktioner. Internetpionjären Vint Cerf, tidigare president i The Internet Society, nu vid MCI, sade i maj enligt Washington Post angående den då aktella NII Copyright Protection Act att förslagen där kunde tvinga tjänsteleverantörer att höja priserna dramatiskt för att täcka deras ekonomiska ansvarsskyldighet.

Tidigare har det varit mest praktiskt även för maximalisterna (anhängarna av hårdast möjliga kontroll och reglering) att tillåta "fair use" och kopiering för enskilt bruk. För hur skulle saken kunna kontrolleras? Med dörrknackande copyrightpoliser av typen svensk TV-licenskontrollant? Knappast. Men i vår digitala era har maximalisterna dock fått ett renare och mindre öststatsdoftande instrument för detta. Datorn. Alla minns väl Microsoft registration wizard? En liknande funktion skulle kunna registrera exakt vad som försiggår på vars och ens hårddisk.

Frågan är också hur många kopior som skall anses uppstå när ett dataprogram används. Artikel 4 jämställer nämligen datakoden i ett program med litterära verk. Därmed torde en kopia av detta verk uppstå varje gång det läses in i datorns arbetsminne. Men enligt artikelkommentar 7.12 anses ett exemplar i princip uppstå även när delar av verket kopieras (eftersom hela så småningom kan komma att överföras och lappas ihop, är tanken). I fragment överförs ju ständigt delar av programmet till och från internminnet på en dator i arbete. Taxametern torde i detta fall få ticka nästan lika snabbt som processorn.

Tjänsteleverantörerna blir copyrightpoliser?

I WIPO-förslagets artikel 10 och 7 är man också inne på att de som tillhandahåller utrymme på en server på Internet måste se till så att upphovsrätten inte kränks. Även här är dock tankegångarna svårtolkade. Gränserna mellan att kommunicera och att publicera är inte klara. Är en tjänsteleverantör ansvarig bara för eget publicerat material eller även för sådant som bara längre eller kortare tid temporärt mellanlagras på hans server? I den nämnda artikeln i Washington Post sade Vint Cerf att "Internets uppbyggnad, trafikvolymen på Nätet, federala lagar om personlig integritet, mängden av skyddade verk och upphovsrättslagarnas juridiska komplexitet" gör övervakningen av tjänsteleverantörernas servrar omöjlig.

Om tjänsteleverantörerna skulle få ett sådant ansvar för vad som finns på servrarna skulle även vissa företag kunna få en fin förevändning att läsa de anställdas privata e-post, så att ingen otillåten exemplarframställning av upphovrättsskyddade texter utväxlas, antingen på det interna nätverket eller externt.

Databaser och rätten till faktautdrag

I ett speciellt förslag till fördrag om databaser, som också ska läggas fram i december, jämställs i artikelkommentar 2.05 utdrag med kopiering och exemplarframställning. Utdrag definieras som "en permanent eller tillfällig överföring av hela eller en betydande del av innehållet i en databas till ett annat medium på vilket sätt som helst och i vilken form som helst" ("the permanent or temporary transfer of all or a substantial part of the contents of a database to another medium by any means or in any form"). Men en "betydande del" kan vara rätt liten, för i 2.10 står det: "Enligt moment (v) innebär 'betydande del' vilken del som helst av databasen, 'även en hopsamling av mindre delar'" ("any portion of the database, 'including an accumulation of small portions'").

DFC tror att detta, åtminstone i USA, skulle kunna göra citerandet av något så trivialt som domännamn till ett intrång i rättigheterna, liksom användningen av vanligt förekommande vetenskapliga tabellverk, som finns tillgängliga i elektronisk form.

Enligt det mest pessimistiska scenariet skulle allt citerande ur en elektronisk källa kunna bli illegalt. Det skulle bli en parallell till vad Datainspektionen länge förfäktade, att varje maskinellt sökbart namn utgjorde ett personregister, vilket resulterade i att varenda tidningsartikel som skrevs på dator och innehöll ett personnamn var en databas, för vilken det krävdes tillstånd. Det nya skyddet av databaser gör att varje citat ur en elektronisk text i värsta fall skulle kunna definieras som ett utdrag ur en databas. Vad det hela står och faller med är hur man definierar en databas.

I ett brev daterat 7 november till dr John H. Gibbons, amerikanske presidentens rådgivare i vetenskapliga och tekniska frågor, skriver företrädare för prominenta biblioteksorganisationer (Association of Research Libraries, American Library Association, American Association of Law Libraries, Medical Library Association och Special Libraries Association) så här:

"I Förenta Staterna finns en gammal tradition att skydda yttrandet men inte sanningshalten ['expression but not the facts']. Denna tradition bygger på bedömningen att en sådan politik stimulerar nytänkande inom såväl den offentliga som den privata sektorn, understöder utbildningen och 'främjar framsteg inom vetenskap och teknik'. Kunskapsutvecklingen gynnas av att information kan återanvändas i nya verk. Vi tror att databasförslaget skulle undergräva denna tradition."

I Vanderbilt Law Review, volym 50, skriver J. H. Reichman och Pamela Samuelson om det särskilda databasförslaget att "trycket från lobbyverksamhet förvandlade den slutliga versionen till en av de mest obalanserade och potentiellt mest konkurrensfientliga upphovsrättsregler som någonsin utarbetats".

I det ordinarie WIPO-förslaget finns också ett avsnitt om databaser, artikel 5. Där står det dock märkligt nog att "detta skydd utsträcks inte till att omfatta själva datainnehållet eller materialet" ("this protection does not extend to the data or the material itself"). Må diskussionens vågor gå höga i Genève i december!

Enhälliga protester: Förläng remisstiden! Skriv om!

Oftast är det så att de oroväckande, illa genomtänkta och drastiska reglerna i WIPO-förslaget är avsedda att gälla generellt, medan de mera sansade modifikationerna och förnuftiga undantagen överlämnas åt lokala förhandlingsparter i varje land. Så är det med rätten till kopiering för enskilt bruk, så är det med möjligheten till "second hand"-försäljning (artikel 8), m.m.

Research, forskning, utbildning och affärer bedrivs nu alltmera gränslöst via de globala nätverken. Läsarna av en elektronisk online-publikation är oftast spridda i många länder, men även det de läser kan vara spritt över hela jorden. Just denna artikel har ju referenser i form av länkar till servrar i USA, Sverige och Chile. En ny copyrightlagstiftning har således en helt ny topologi att verka i, närmast en utopisk tillvaro, i ordets ursprungliga mening 'utan ort', där det skulle vara allvarligt att inte harmonisera även undantagen. I annat fall är i princip de tusentals internationella mantimmar som ägnats åt harmoniseringen i bästa fall rent slöseri med tid, i värsta fall blir det ett alibi för nationellt godtycke - kanske ett synnerligen malignt godtycke i stater med mindre tolerant attityd till traditionella liberala ideal som tryck- och informationsfrihet.

Kungl. Biblioteket har framfört sina reservationer i ett brev till justitiedepartementet. WIPO:s förslag är "oklara och otillräckligt genomtänkta", menar KB och rekommenderar att förslagen får vila till efter "en period av analys och diskussioner med företrädare för användarsidan", dvs. med alla oss som tar del av upphovsrättsskyddad information.

KB:s Frans Lettenström presenterade ett ståndpunktstagande i frågan på en konferens i Graz i Österrike i slutet av oktober i år inför organisationen FID (Fédération Internationale d'Information et de Documentation). "Hela den roll som samhällets insamlare och spridare av kunskap (t.ex. bibliotek, arkiv, museer och andra som arbetar med information) spelar, kan komma att omintetgöras", skriver man bl.a. i uttalandet och rekommenderar att omröstningen om artiklarna 5, 7, 10, 12 och 13 bör skjutas upp minst ett halvår för vidare diskussioner bland användare, speciellt med folk inom biblioteks- och undervisningsväsendet.

Den 4 november skrev också företrädare för biblioteksorganisationer och telekomindustri till Europakommissionens ordförande Jacques Santer med anledning av WIPO-förslagen. I brevet kallas förslagen "omogna" (unripe) och undertecknarna uttrycker sin oro över att "den verkliga kommersiella och samhälleliga potential som finns i den digitala nätverksteknologin kanske aldrig kan realiseras fullt ut, om den internationella upphovsrättslagstiftningen modifieras på ett sätt som inte tar tillräcklig hänsyn till den globala informationsmotorvägens innersta väsen och sätt att fungera".

Just det. Det gäller att inse det nyas väsen. På 1400-talet opponerade sig florentinaren Angelo Poliziano mot boktryckarkonsten: "De mest enfaldiga idéer kan nu på ett ögonblick mångfaldigas i tusen exemplar och spridas utomlands." Känns det bekant? Hade det funnits konservativa munkfackföreningar på den tiden hade de säkert krävt att tryckta böcker skulle kosta lika mycket som handskrivna och att de bara fick tryckas i ett exemplar.

International Federation of Library Associations and Institutions (IFLA) poängterar på sin hemsida att copyright är något som kan stimulera till intellektuell aktivitet och bör inte hindra tillgången till information och idéer. Idéer som finns i digital form får inte göras tillgängliga bara för dem som kan betala, säger man vidare. "Om inte bibliotekarier och enskilda slutanvändare får tydligt formulerade rättigheter, som inte inkräktar på upphovsrättsinnehavarnas rättmätiga intressen, kommer en allt större klyfta att skapas mellan en informationens överklass och underklass" ("the information rich and the information poor"), skriver IFLA och påminner oss därmed om en klassisk folkbildningstanke.

Många har genom tiderna haft grandiosa visioner om världsomfattande folkbildning, från Andrew Carnegie, som byggde bibliotek, till H. G. Wells, som föreställde sig en världsomfattande universalhjärna, och Ted Nelson, som skisserade sitt hyperuniversum Xanadu. När vi nu står på tröskeln till att allt detta ska kunna förverkligas, vore det paradoxalt om alltihop skulle stoppas av något så onödigt som att bra idéer förverkligas på ett dåligt sätt.

För visst bör upphovsrättslagstiftningen moderniseras och harmoniseras. Bara inte så här.