Att muntligt traderad lag har funnits i Norden redan före medeltidens början är troligt, men kan knappast ledas i bevis. Hur dessa lagar eller bestämmelser har sett ut vet vi heller knappast någonting om. Ett och annat lagfragment finns bevarat med runor, exempelvis den s.k. Forsa-ringen från Hälsingland. Nämnas kan också att ordet "lagh" i fornspråket är pluralis, vilket till äventyrs pekar på att lagen långt tillbaka kan ha upplevts som en samling bestämmelser snarare än som en redigerad lag. Ordet betydde ursprungligen 'det (före)lagda', 'det fastställda'.

Tidigare menade somliga forskare att vissa delar i våra bevarade landskapslagar skulle kunna vara hämtade ur forntida lagar. Denna uppfattning kan dock knappast upprätthållas. Däremot är det svårt att förneka att vissa partier av landskapslagarna emanerar från ett något äldre skede än den tid, då lagen redigerades. Det ligger i lagars natur att de ständigt kompletteras med nya bestämmelser, inte bara vid redaktionstillfällena utan också dessemellan.

Det vi kallar landskapslagar utgörs i stort sett av en generation lokala lagar, som föregick Magnus Erikssons landslag. De har alla uppstått under tiden från 1200-talets slut till 1300-talets mitt. De var alla knutna till sin särskilda lagsaga. I något fall måste vi räkna med att vi har landskapslagar, som representerar en äldre generation av lagar. Dit hör Äldre Västgötalagen, som anses ha tillkommit redan under 1200-talets förra hälft. Dit hör troligen också Äldre Västmannalagen.

Äldre Västgötalagen finns bevarad i en enda något sånär fullständig handskrift från omkring år 1280. Dessutom finns ett handskriftsfragment av lagen bevarat, troligen nedskrivet vid 1200-talets mitt. Språket i denna lag gör ett ålderdomligt intryck. Någon norm för ordens stavning fanns naturligtvis inte. Texten verkar i stället ha skrivits ned utifrån vad man tyckte sig höra, när orden uttalades. Former som landi respektive lande kan växla från en rad till en annan. Ordförrådet är på många punkter ålderdomligt. Exempel på detta kan hapaxordet (ord som finns belagt i endast en källtext) gullfingrini 'guldfingerring' sägas utgöra. I vissa delar av Äldre Västgötalagen är vi inte långt borta från runornas tid. Detta framgår exempelvis av att lagen använder tecknet , ursprungligen en runa som på 700-talet lånades in till Norden från England. (Den återges i fortsättningen av artikeln, liksom i källtexten ur Östgötalagen med th i början av ord och med dh i mitten av ord.) Denna runa finns i latinsk text i vårt land långt fram i tiden. Den används ända fram till 1380-talet, längst av munkarna i Nydala kloster. I Äldre Västgötalagen finns också runan , som hade ljudvärdet m och bar namnet madher 'man'. Denna runa står helt enkelt ofta i stället för ordet man.

Äldre Västgötalagen ersattes mot 1200-talets slut av Yngre Västgötalagen, där en rad tillägg och moderniseringar (av exempelvis språket) hade gjorts. Denna i sin tur försågs med tillägg och ersattes i sinom tid av landslagen.

Äldre Västgötalagen och Östgötalagen är de landskapslagar som ger det ålderdomligaste intrycket. Östgötalagen känner vi endast från en enda fullständig medeltida avskrift (samt från Johan Bureus' avtryck från år 1607 av en nu förlorad handskrift).

Upplandslagens språk är till stora delar ett helt annat än de tidigare nämnda landskapslagarnas. Redigerarna har varit latinkunniga och lagens språk bär vittnesbörd om detta både i konstruktioner och ordval. Men vissa äldre inslag finns också. Hit hör säkerligen de partier av lagen, som kan betraktas som kasuistiska och som i stället för att torrt redogöra för paragrafer berättar ett rättsfall. Lagen stadfästes år 1296 och är alltså relativt ung. Till vår tid finns den bevarad i fem medeltida handskrifter. Den äldsta av dessa torde vara den s.k. handskrift B.

Upplandslagen är den landskapslag som tillämpades över det största geografiska området, så det är knappast förvånande att den blev huvudkälla för Magnus Erikssons landslag. Upplandslagen kom att användas inte bara i Uppland utan också i Norrland, förutom i Jämtland och Härjedalen som stod under norsk jurisdiktion, och inte heller i Hälsingland, som fick en egen lag. Däremot användes Upplandslagen i Finland.

Också Södermannalagen är relativt ung, vilket märks bl. a. på språket. Lagen stadfästes 1327 och finns bevarad i två fullständiga handskrifter, som skiljer sig ganska avsevärt från varandra. Förklaringen är att en av handskrifterna (B) troligen har tillhört lagmannen i lagsagan, och han har i sitt exemplar låtit föra in tillägg. Vid renskriften 1335 har dessa tillägg medtagits i lagtexten. Det gäller exempelvis den s. k. Valstadgan, som reglerar hur kung valdes.

Yngre Västmannalagen torde vara av ganska sent datum. Det finns också, som nämnts, en Äldre Västmannalag, även om vissa forskare har velat göra gällande att detta är en dalalag. Den teorin stämmer dock knappast, eftersom varje landskapslag var knuten till sin lagsaga, och vid denna tid var Dalarna ingen egen lagsaga. Dalarna var i stället ett härad, uppdelat i tredingar (precis som Åkerbo härad i Västmanlands lagsaga), och hade heller ingen egen lagman.

Hälsingelagen är ung. Den tillkom på 1320-talet på inrådan av ärkebiskop Olof i Uppsala. Den var alltså i bruk under ganska kort tid, innan alla landskapslagarna successivt från 1300-talets mitt ersattes av landslagen.

Uppgifterna om övriga landskapslagar är fragmentariska. Av Smålandslagen återstår endast Kyrkobalken, alltså de bestämmelser, som reglerade kyrkans ställning i landskapet. Att det skall ha funnits en Närkelag räknar forskningen med, men den är sedan länge försvunnen. Av en Värmlandslag menar man att ett kort fragment finns bevarat.

Språkljuden stavades godtyckligt

I vissa laghandskrifter står v i stället för u och j i stället för k. Det är naturligt att man i handskriven text försökte undvika u och i, vilka båda utgjordes av korta staplar. Sålunda kunde en handskriven bokstavsföljd uni betraktas som fem korta staplar och tolkas inu, iun, um, uin, inn, nin, nm, nni, mu eller mn. Med stavningen vnj blev skriftbilden klarare.

I stället för vårt ä skrevs æ (= a + e) eller a' (a + ett litet streck, ungefär som en apostrof). Detta är helt enkelt utgångspunkten för våra dagars ä. Punkterna ovanför är resterna av e-et. På motsvarande sätt förhåller det sig med ö, som i landskapslagarna skrivs ø, utvecklat ur o + e. Också i ö-et är punkterna rester av ett gammalt e.

Några andra särdrag i landskapslagarnas ortografi är att förbindelsen kv- i början skrivs qu- eller qv-. I Östgötalagen används dock kv-. I vårt skriftspråk är q en främmande fågel liksom c, x och z. Latinkunniga skrivare briljerade ofta med att använda c för k, ex. clocca. Förbindelsen ks tecknades x och på motsvarande sätt återgavs förbindelsen ts med z.

Grundläggande för landskapslagarnas ortografi är att stavningssättet var godtyckligt. Exempelvis kunde samma skrivare i en och samma text skriva ordet med på sex eller sju olika sätt; med, mæd, medh, mædh, met, mæt, mæth. Några rättstavningsregler förekom inte.

Ljudläran i våra landskapslagar uppvisar många intressanta drag. Utmärkande för den tidens skriftspråk är de s. k. inskottskonsonanterna. Mellan m och 1 och likaså mellan m och r sköt man in ett b (komber 'kommer', gambla 'gamla'). Mellan m och n samt mellan m och t sattes ett p in (nampn 'namn', sampt 'samt'). Mellan l och r samt mellan n och r placerades ett d (ældre 'äldre', andra 'andra'). Inskottskonsonanterna återger glidljud mellan konsonanterna och anses bero på expressivt uttal.

Redan i landskapslagarna ser man exempel på s. k. assimilation av konsonanter. En konsonant närmar sig fonetiskt en annan, så att den blir mera lik. Ett exempel är ordet 'sagt', som skrivs sakt. Det tonlösa t-et påverkar det föregående tonande g-et, så att detta blir till ett tonlöst k-ljud. I Äldre Västgötalagen finns exempel på fullständiga assimilationer mp till pp (roppo 'rumpa'). Redan i landskapslagarnas språk verkar den s.k. trekonsonantsregeln: i en följd av tre konsonanter faller den mittersta, om den inte är ett s. Redan i Äldre Västgötalagen står i stället för ett väntat østgøta formen øsgøta, där t har fallit i förbindelsen stg.

I det nordiska urspråket fanns diftonger: ai, au. Österut i Norden ersattes dessa av de långa monoftongerna e och ø (stain 'sten' och auga 'öga'), men i östra Sverige, norr om Mälartrakterna, dröjde sig diftongerna kvar en tid. I någon handskrift av Upplandslagen och i Hälsingelagen finns spår av diftonger (ein 'en').

Ett och annat dialektdrag kan också urskiljas i landslagarnas språk. I Äldre Västgötalagen star væra 'vara', och ännu idag har detta verb stamvokalen e eller æ västerut i Norden. Verbet 'göra' skrevs i samma lag gæra och fortfarande heter det jära i västgötska dialekter.

Mängder av böjningsformer

Dessutom följde verben intrikata böjningssystem. En uppdelning i stark böjning (bita-bet-bitit) och svag böjning (kalla-kallade-kallat) har vi ännu kvar. Snart sagt varje verb kunde uppträda i olika modus: indikativ (om något verkligt), konjunktiv (om något önskat), och dessutom fanns imperativformer (för uppmaningar). I var och en av dessa kategorier fanns singulara och plurala former. De sista resterna av pluralformerna (de kunna, vi kommo) levde kvar ännu vid mitten av vårt århundrade. Man särskilde i landskapslagarnas språk tre olika personer i vardera singularis (jag-du-han/hon) och pluralis (vi-ni-de), med olika verbböjningar för varje person.

Då det gäller satsläran går skiljelinjen mellan de äldre landskapslagarna och de yngre. De förra har ganska korthuggna huvudsatser och jämförelsevis få bisatser. Satserna fick också en korthuggen prägel genom att självklara satsdelar, t. ex. vissa subjekt eller objekt, ofta utelämnades.

Annorlunda ser det ut i de yngre landskapslagarna. Där är meningarna ofta tunga och påverkade av latinet. Huvudsatser kombineras t. ex. med flera bisatser. Konstruktionen ackusativ med infinitiv är vanlig i dessa texter, ex. Iak sa han koma 'jag såg att han kom'. De som utformade dessa yngre lagtexter hade säkerligen fått sin juridiska utbildning på latin vid någon juridisk fakultet på kontinenten, kanske i Orleans, Bologna eller Paris.

Varje lag har unika ord

Endast i den unga Hälsingelagen finns jordbruksord som tungardher 'inhägnad gård', geta hæptur 'gethinder', hornstokker 'klabb som binds vid hornen på kreatur', skakhælda 'hälla som band grimskaftet vid hästens framfot'. Sjöfart och fiske speglas i kulfiski 'ställe där fisken under lektid är samlad' och lændastadher 'landningsställe'. Lag och rätt speglas i ord som lomsak 'mål av svårare slag' och vigharf 'skyldighet för släkting att hämnas dråp'. Bland andra ord märks luin 'trött' och olof 'utan lov'.

Några av orden i Östgötalagen

Bland övriga ord i Östgötalagen märks bruttumø 'kvinna som vid bröllop klär bruden', ekividhia 'ekvidja', fialster 'gömställe', galdvidher 'träd som ej bär frukt', hidhi 'gömställe', hurruka 'dörrhake', hælvan 'förmodan om nära förestående död' och hærdhamattul 'slängkappa'.

I Origoavdelningen av Art Bin finns Östgötalagens s. k. Vådamålsbalk. I denna finns några ord som kan vara värda ett par kommentarer.

Gordhiuf 'boskapstjuv' har förleden gor- 'smuts, 'skit', som ju än i dag finns som förstärkande partikel i vissa dialekter, exempelvis värmländskans görsköj. Att stjäla boskap var på medeltiden ett nedrigt brott, som kunde bli en fråga om liv och död för ägaren som gjorde förlusten.

Kinpust 'örfil' har samma efterled som vårt ord vindpust, och pust betyder närmast 'kraftig stöt'. Vårt kind motsvarades i fornvenskan av kin, vars pluralform kinr så småningom fick ett d-inskott mellan n och r. Från pluralformen kindr övergick sedan d-et till singularformen, så att vi fick kind.

Sakløs betyder 'utan skuld, en än i dag gångbar juridisk term, där förleden sak betyder 'skuld'. Ordet hör ihop med adjektivet saker 'som har skuld', 'skyldig'.

Sara mal 'såramål' är ett uttryck med det fornsvenska substantivet mal 'tal', vars innebörd gled över till 'den sak man talar om', 'rättssak', 'rättsärende'. Sara är genitiv pluralis av sar 'sår'. Uttrycket betyder alltså ungefär 'ärenden om sår'.

Tak betyder 'förvar', 'kvarstad' och hör samman med det gamla verbet taka 'taga', och tak betyder alltså egentligen 'tagande (i sitt förvar)'. I formen taka gick k över till g, när verbet stod trycksvagt, i exempelvis uttrycket taka hand om.

Formerna ughurmaghi, oformaghi etc betyder 'omyndig' och består av enheterna o-for-maghi, 'icke-för-mående'. Senare har andra o-et försvagats till e. Därefter har f blivit v och over- har kommit att förknippas med en gammal form för över, vilket givit oss den än i dag gångbara formen övermaga.

De här exemplen antyder begreppsrikedomen i våra landskapslagar. Vi stiftar här bekantskap med en del av det ordförråd, som var centralt i det medeltida samhället. Jordbrukstermerna skall ses mot bakgrund av att över nittio procent av befolkningen livnärde sig på jordbruk och boskapsskötsel. Jakt och fiske betydde också mycket för den tidens människor. Vad slutligen gäller de juridiska termerna, speglar de på ett särskilt sätt de samhällsförhållanden som då rådde (se Elsa Sjöholms artikel).