Please note: All files marked with a copyright notice are subject to normal copyright restrictions. These files may, however, be downloaded for personal use. Electronically distributed texts may easily be corrupted, deliberately or by technical causes. When you base other works on such texts, double-check with a printed source if possible.

Historietter

Ett urval

Uno Eng


Efterföljande milda historietter är i
första hand sammanställda att upp-
visas för vänner på min prästbetygs-
födelsedag 27/7.

Medan hopfogningen gjordes putsa-
de jag de gamla barnen utan att
vilja beröva dem deras frihet att
vara som de är.
U. E.

Till min B

I

Själen

En gång då jag var skolpojk och satt och
funderade framför min läxbok som jag brukade,
kom en flicka till mig och frågade med mjuk
röst om jag visste något om själen. Men jag
kysste henne inte, ty jag hade knappast förut
talat ensam med någon flicka och kunde allra
minst ha hoppats att få tala med en flicka om
själen. Jag svarade därför med alla frågor jag
gjort mig själv under, som jag trodde, hela
långa nätter och berättade för henne att jag
oftast hade lust att gråta fast jag var kapten för
ett fotbollslag och ansågs höra till de gladaste
av upptågsmakare - jag anade att det var min
själ, som inte riktigt visste vad den ville, utan
tog sig för att klaga i sin ensamhet. Och flickans
ögon blev stora, hennes mun syntes mig bli en
sådan där mörk blomma som försiktigt sluter
sin kalk om kvällen, och hon lutade sitt ansikte
mycket nära mitt och frågade om själen alltid
skulle finnas, var odödlig som man sa i morgon-
bönen. Men jag kysste henne inte utan svarade
att jag i alla mina ensamma stunder tyckte mig
ha levat någon gång förut, och att jag med
Horatius höll det för orimligt att jag skulle dö
hel och hållen. Då förde flickan sina läppar till
mitt öra och viskade hastigt mellan tänderna:
- Du har ingen själ! Och hon svävade bort
med små konstiga steg för hon skulle till dans-
skolan, och jag satt kvar med nya funderingar.

Rödluvan

Det var en gång en liten flicka som kal-
lades Rödluvan fast hon hade en blå hatt och ett
par blå ögon som skrattade åt allting. Hon trip-
pade fram i skogen på väg till sin mormor med
äpplen och vin, hon gav sig tid att plocka en
och annan vitsippa, och hon trodde inte att det
var farligt.
Men däruppe på röset låg den stora vargen
och smälte sin mat, och när han fick se Röd-
luvan tänkte han först låta henne vara, för han
var redan alltför mätt, och sedan beslöt han att
åtminstone smaka lite på vinet och äpplena till
efterrätt, ty han trodde inte att det skulle vara
farligt.
Och vargen klev ner till Rödluvan och fråga-
de med mjuk röst om han fick göra sällskap.
och han såg nu att alla äpplena fanns på hennes
runda kinder och allt vinet på hennes röda läp-
par. Och han glömde bort att han redan var
alltför mätt och åt upp hela flickan då hon bara
var halvvägs till sin mormor, och innan hon
hunnit fråga varför han hade så stora ögon och
varför han hade så vassa tänder.
Då gömde sig vitsipporna bland bladen och
barren på marken, träden böjde hop sina kro-
nor så att det blev natt i skogen, och den stora
vargen släpade sig upp igen med sex stenar av
ledsnad i sin mage.

Pärlbandet

Flickan knäppte av sig sitt sista plagg,
halsbandet av vita koraller, och hon la det över
kläderna på stolen och stod sedan mycket tyst,
ty hon var rädd för att mamma eller pappa
skulle komma in och se, hur mycket hon redan
hunnit bli kvinna. Men genom den stängda dör-
ren steg Sagans goda fe, för det var på den
tiden då flickor var oskyldiga och den goda fen
satte sig på sängkanten och sa: - Du har nu
vuxit ifrån ditt lilla flickhalsband, och i morn
ska du finna här på stolen ett mycket vackrare,
ett som är gjort av den första kärlekens pärlor
och så stort, att du kan linda det runt hela ar-
men eller knyta det med en knut om livet, om
du har lust. Det har två egenskaper: den ena är
den, att det kastar sin egen glans över allt som
omger dig. Den andra egenskapen, som ska ge
dig omväxling i din sköna värld, är den att det
uppfyller alla dina önskningar, om du bara han-
terar pärlorna rätt. Det är, som du förstår, så
kostbart och förnämt, detta pärlband, att det
endast kan bäras i ett slott - därför ska jag
göra dig till prinsessa.

*

När flickan vaknade nästa morgon var hon
prinsessa, och över en förgylld stol med fina
kläder hängde ett långt pärlhalsband. Hon gick
upp och la det om sin hals och dansade av gläd-
je i det soliga rummet som skimrade av pärlemor.
Och då hon klätt sig i de nya plaggen, som var
lätta som blå luft, beslöt hon att genast pröva
fens gåva - hon promenerade ut i slottsparken
och följde en av de vita gångarna som blev allt
smalare och alltmer övervuxen med blommor
och gräs tills den förlorade sig i en vanlig
skogsstig med barr, ormbunkar och slingrande
trädrötter. Hon tyckte att hon gått i denna skog
förut, den var bara mycket gladare nu då hen-
nes pärlor kom varje mörkt snår att lysa av
blå violer och varje svart stubbe och fult vriden
gren att stråla i rubiner och smaragder. Prin-
sessan sprang uppför stigar alldeles lika dem
som hon sprungit i kapp på med sin pojkvän,
hon kom till solgläntor lika ljusa som de som
brukade dra henne till sig om vårarna, och hon
snurrade runt i dem med lyfta armar tills
blodet började hetta i hennes ådror som förr
- så underligt. Hon sprang vidare, blev en blå
fläkt mellan träden. Vid en stor mossig sten
stannade hon, och där lyfte hon av pärlbandet
från sin nacke och lät det ringla sig på mossans
hyende till ett namn. Och se - mot henne kom
med hurtiga steg den unge man hon tyckte så
mycket om och som en gång skänkt henne det
vita korallhalsbandet, vacker som en sagoprins.
Han hade ingen penna bakom örat som i affä-
ren utan en ståtlig plym från en sådan liten
barett som prinsar bär, och vid hans sida slä-
pade en gyllene värja som var gjord till att snava
på, - och prinsessan började springa igen, fort,
och räknade ut att prinsen inte skulle hinna
fatt henne förrän högt däruppe på utsiktsbän-
ken där alla skogens stigar slutade.

*

När prinsessan fått sin prins önskade hon att
han skulle kyssa henne utan uppehåll, och hon
behövde inte använda pärlbandet för att få den-
na önskan uppfylld. Prinsen kysste henne från
morgon till kväll. Han skrev även dikter till
henne, och pärlbandet gav dem skönhet och
glans.
Då en lång tid förrunnit i smek hände det i
alla fall att prinsen och prinsessan gick tysta
vid varandras sida, och prinsessan fingrade oro-
ligt på sitt pärlband utan att önska, ty hon
visste inte riktigt hur hon skulle önska det och
hade en obestämd känsla av att prinsen borde
önska för henne. Denne förde henne också en
dag inför kungen och drottningen och anhöll
om hennes hand och halva riket. Men kungen,
som inte genast kunde avstå från så mycket ut-
rymme och inkomst, tog med sig prinsen till
sitt privata kabinett för att diskutera med honom
statsfinansiella problem, och drottningen stäng-
de in prinsessan på hennes kammare för att,
sedan hon tänkt ut hur hon skulle säga det, tala
med henne om - ja, just det, fast hon inte
levde i en saga.
Däruppe vid sitt fönster funderade emellertid
prinsessan ut vad hon skulle önska - hon träd-
de upp pärlbandet mellan sina fingrar, och på
samma vis som hon brukat göra små hus av ett
vanligt hopbundet snöre, byggde hon sig ett
slott med väggar och tak av pärlor, och när det
var färdigt satte hon det vid horisonten, där
solen höll på att gå ned.

*

Solen höll på att gå ned framför prinsessans
slott, och prinsessan satt hopkrupen framför en
slocknande silverkamin i ett stort sovgemak.
Hennes ljusa prinsesshår låg utslaget över en
dyrbar negligé, och kring sina nakna vrister
hade hon skylande virat sitt pärlband i hårda
varv. Prinsen höll hennes hand i sin, och prin-
sessan önskade att de till tidens slut skulle få
sitta så men hon var för sömnig för att begära
det av pärlbandet. Prinsen bar en dräkt av tunt
randigt tyg, öppen i halsen, och ingen uniform
kunde klätt honom bättre, prinsens ögon släppte
inte prinsessans små fötter, och prinsessan, som
såg hans ögon glöda från kaminen med hennes
pärlors röda glöd, tyckte att inga ögon kunde
se på henne mildare och renare.
Skymningen föll allt hastigare, snart slockna-
de den sista glöden kring prinsessans vrister,
och allt blev så skrämmande svart. Prinsessan
gråter, prinsessan är så liten, hennes slott så
nytt och främmande, och hon ser inte längre
sina pärlor. Hon tycker att mörkret är fult, och
att prinsen är brutal. Hon önskar sig hem igen
till sin mamma och famlar efter pärlbandet,
men prinsen bär henne redan till den furstliga
soffan, han lägger hennes huvud djupt ner i en
kall kudde, och pärlbandets tråd brister.
Ja, pärlbandets tråd slets av, och de första
pärlorna droppar från bädden. Och medan prin-
sessans huvud sjunker djupare i kudden och
hon klagar protesterande, häftigt, hjälplöst, un-
dergivet, förlåtande, - svagt, allt svagare -,
fortsätter pärlorna att falla i en jämn ström på
golvet, studsar och rullar ut över linoleummat-
tan, söker sig fram mellan bordets och stolarnas
många ben, klingar ohörbart mot varandra och
strömmar samman i den skrockande gamla fens
hand.

*

Och då flickan vaknade var hon förstås inte
längre prinsessa utan hade med förgängelsen
av en flickdröm blivit förlovad fästmö till sin
vän, och när de fått våning och gift sig, skulle
kanske i sinom tid en dotter få pärlbandet att
leka med.

Kyssen

Efter françaisens slutgalopp förde kaval-
jeren i den blå fracken sin dam till fönstret i ett
av sidorummen, ryckte undan gardinen som
dolde stjärnhimlens kyliga prakt och sa i hennes
öra så fort, att han fick tid att vända hennes
huvud mot sig och fånga hennes blick medan
hon tänkte ut vad hon skulle svara:
- Om hundra år är Ni död!
Och hon svarade utan att blinka: - Om
hundra år, o ja, då är jag död! - och då han
kysste henne, beslöt hon att förlåta hans djärv-
het och lägga på minnet detta eleganta sätt att
skapa en situation, som nödvändigtvis måste
sluta med en kyss.
Då som ny överraskning hans mun inte
ville lämna hennes, blundade hon och började
tänka: - Dessa män som går och funderar
mycket för sig själva och påstår sig vara mest
intresserade av vår själ är de ihärdigaste och
driver alltid sin vilja igenom. Vad sa han, för-
resten, den vackre pojken? Om hundra år är
Ni död! O, ja! Och hon tänkte vidare på herr
von Goethes kärleksroman, som den tyske ge-
sandten lånat henne, och på sina nya dessouer
från Paris, och hon undrade när hennes fete
man kommerserådet skulle komma hem från
sin utrikes resa ...
Men den svårmodige kavaljeren i den blå
fracken, som räknat med möjligheten att vara
död redan påföljande dag, undrade, medan han
kysste henne, om man inte skulle kunna smuggla
med sig någon småsak som minne av detta jor-
deliv, där sinnena betyder så mycket mer än
tanken, och han beslöt att fixera i sin själ ett så
tydligt märke av trycket och värmen från dessa
läppar som han kysste förtvivlat att det skulle
kunna följa honom till en annan tillvaro, kan-
ske på någon av de strålande stjärnorna därute.
Men ju längre han kysste henne dess vissare
kände han att denna kyss var lik de flesta andra
han tagit och glömt, den upplöstes på förhand
i hans hjärna och fördelade sig över några stul-
na rendezvouser och olustiga morgnar, hördes
som stänk i ett entonigt plask av joller och gråt;
han såg den stelnad och död i en liten pärl-
brosch som han fäste snett vid hennes hals då
han sade adjö för sista gången och kunde också
lukta fram dess försmädliga tillintetgörelse i
krutrök från ett par pistolskott, mon dieu, en
formalitet! - han glömde bort den, och då
hennes ögonlock släpande lyfte sig, och han
läste i blicken detta simmigt pockande, utma-
nande, kättjefulla och på förhand snikna: -
O, ja, då är jag död, o ja! J a!, släppte han
henne och drog gardinen hastigt tillbaka för
fönstret som om han - skämdes.

Magister Larsson och livet

"Emedan du är en stor
filosof, min älskade Ev-
tydemos, år din hållning
stolt och dina ögonbryn
höjda. Med ena handen
upplyftande din kappa
och med en bok i den
andra går du med vär-
diga steg till Akademien
utan att vrida på huvudet
och utan att ge akt på
min port, som du går för-
bi alla dagar."
T a i s

När magister Larsson på vägen till och
från skolan mediterade över sitt stackars liv
brukade han föreställa sig att det verkliga Livet
plötsligt skulle uppenbara sig genom ett påtag-
ligt jordiskt medium, närmare bestämt antog
han att Livet skulle möta honom som en vacker
upplaga av den lärobok i Logik han höll på att
författa och kanske sent omsider även som en
Vasaorden.
Ödmjukt, relativt, anseende sig existera en-
dast provisoriskt, gick han fyra gånger om da-
gen förbi den lilla stadens cigarrbod, där det
satt en flicka och tittade på honom med blå
ögon - det var Livet.

*

Tiden gick även för magister Larsson, och
vad beträffar flickan med de blå ögonen så gifte
hon sig och försvann. Magistern hade inte ens
sett henne, ty han rökte inte och fick tidningen
hemskickad, men han hade ofta roat sig med
att se på andra kvinnor, och han hade då alltid
med ett bistert leende tänkt på deras logik.
I cigarrboden satt nu en annan flicka och
tittade ut genom rutan. Hon hade bruna ögon.
Det var Livet.
Då magistern var halvvägs färdig med boken
och såg sina utsikter till befordran växa, beslöt
han att ytterligare förbättra sina förhållanden
genom ett förmöget gifte. Han trodde inte att en
kvinna kunde föra någon dold skatt till boet
men tänkte med välbehag på berättelsen i Tusen
och en natt där Ali Babas broder gifte sig med
en kvinna som strax efter bröllopet ärvde en
fastighet samt en vackert inredd bod med väl-
försett varulager. Cigarrboden som han brukade
gå förbi och hela fastigheten ägdes av en gam-
mal klen snickare, som blivit änkeman, och ma-
gistern hade hört att denne lät dottern förtjäna
sin mat genom att sköta affären, en billig och
praktisk anordning. Fastigheten, som inte var
högt intecknad, låg mellan två gator. Vid den
ena var huvudingången, vid den andra cigarr-
boden. Snickaren bodde på nedre botten.
Magistern gick in genom huvudingången och
anhöll om flickans hand, och sedan han fått
löfte om densamma, gick han tvärsigenom hu-
set till cigarrboden, där han tog sin tillkom-
mande i närmare betraktande. Han konstaterade
att hon inte var snarfager men hade vederhäf-
tiga bruna ögon, och han gifte sig med henne.
Magisterfrun ersattes i affären av en snitsig
flicka från residensstaden. Och magistern, som
fortfarande fyra gånger om dagen passerade ci-
garrboden, såg att denna flicka hade svarta
brinnande ögon - det var Livet.

*

Han märkte det inte genast, fast han numera
gynnade affären med smärre inköp, men den
gång han såg djupast in i de svarta ögonen,
fann han det bevisat, att hon för honom var
Livet.
Och med den envishet som utmärker en lo-
giker, när han kommit till en slutsats i ett vac-
kert och ovanligt modus, vidtog han genast
alla åtgärder, som han ansåg situationen kräva
av honom. Han rymde med flickan till residens-
staden och livnärde sig där med att ge privat-
lektioner och göra växlar, som skulle inlösas
med honorar och royalty för hans lärobok. Till
sin lagliga hustru, som hunnit ge honom två
brunögda barn, skickade han ett brev av inne-
håll att man inte kan nå Livet på någon bakväg,
även om den kallades huvudingång, och att de
måste skiljas.
Läroboken i Logik blev aldrig färdig, ty hus-
liga bekymmer lämnade honom inte tid och ro
att älska fram den. Dessutom kom han under
växelrytteriet i fängelse och fick ett ben av-
klippt av en spårvagn. Han fick även nya barn,
till och med blåögda, och gav dem allihop efter
måttet av sin förmåga en nödtorftig uppfostran.
När han i stort armod äntligen skulle kvittera
det jordiska framhöll han, att han otvivelaktigt
hade mött Livet, och att alla människor inte
kunde säga detsamma.

Pessimisten

Som litet barn hade han ett mörkt och
inbundet lynne och såg i familjelivet roten till
allt ont. I skolan insöp han bitterhet mot hela
samhället, och vid universitetet utsträcktes ge-
nom djupgående källforskningar och dålig mage
hans pessimism att även omfatta alla yttringar
av människans sedliga och praktiska liv. Han
uppdrog i sin avhandling grundlinjerna till ett
nytt filosofiskt system, som gjorde de gamla
erkända pessimisterna till evangelister och para-
kleter, och vann härigenom tidigt anhängare.
Framgången gav honom mod att timra vidare
på sitt system, och han tätade varje liten springa
i den dystra byggnaden med en mångfald lu-
gubra skrifter tills den stod färdig som ett sky-
högt castrum doloris, vars svarta spiror kastade
sin skugga långt in i andra land. Åtföljd av sina
lärjungar skred han ofta in i dess mittersta rum,
där på en katafalk i diagonalernas skärnings-
punkt en tom urna var uppställd, vände den upp
och ner och gav lösen: Detta är livet.

*

Han var nu en berömd man, och hustrur till
akademiker skrämde sina barn med hans port-
rätt. Men märkvärdigt nog började han bli allt
mer benägen för att jämka på sitt system i
många och viktiga punkter, och han skulle ha
gjort det om inte en vaknande fosterlandskärlek
bjudit honom att fortfarande resa sig högt över
andra länders pessimister. Han utgav otaliga nya
avhandlingar, populära föredrag och småtryck
vari han bevisade att livet är av noll och intet
värde, men de kostade honom allt större möda.
Han satte värde på en god tobak och på vissa
rätter, som hans hushållerska så förträffligt till-
lagade, han fann en behaglig förströelse i sitt
schackspel och umgänget med även icke-pessi-
mistiska skribenter och medgav för sig själv,
att hans ensamma liv var lugnt och stundom
angenämt. Icke utan vämjelse påtog han sin
nötta rock och sitt porträttlika utseende, när
han skulle ut och få en nypa luft.

*

En ljusblå vårdag, när han kom stultande
fram över Norrbro, blåste hans gamla dammiga
slokhatt av honom, och då han såg den snurra
bland vita måsar och sedan plaska ner i ström-
men och hastigt simma bort, tog han stöd mot
stenbarriären och skrattade högt.
Ett par bekanta skyndade mot honom fulla
av omsorger, men han fann omedelbara uttryck
för sin leda och lössläpptes under många ur-
säkter.

*

Han utgav ännu en skrift, och misstänksam
mot sina bekanta vidtog han nödiga åtgärder
för att under sin återstående livstid kunna få
leva i fred på den berömmelse han förvärvat.
Han gick sällan ut och delade sin tid mellan
soloschackspel och böcker. På förmiddagen, då
han var sysselsatt med något invecklat problem,
lagade han sig en grogg efter de mått hans
kraftfulle far brukat använda, och han erinrade
sig då, att han även tyckt en smula om sin mor
och sina syskon. Det hände att han fram på
eftermiddagen under studiet av någon aktad
auktor i detektivromanbranschen kunde ta en
till, eftersom glaset var begagnat. Hans dagar
kom utan överraskningar endast medförande en
välgörande ro, och då den sista utmätts för
honom, låg han bekvämt omstoppad i sin säng
med ett uttryck av belåten frid över sitt ansikte.
Han har lidit ut, viskade lärjungarna.

*

Den sinistra tankebyggnad han skapat fort-
satte i årtionden att utöva ett uppiggande infly-
tande på unga intelligenser. Man tyckte om he-
dersgubben.
Men med hushållerskan efterlämnade han en
son, som i all obemärkthet och utan att vare
sig läsa något vidare eller författa några skrif-
ter blev en fanatisk, djupt övertygad pessimist.

Hastigheten

Vi satte i gång med full gas, och bo-
lagsdirektörens fräkniga händer, som var besatta
med röda hår, darrade på ratten. Han skulle in
till stan och rekonstruera en bank och mumlade
nervöst:
- Jag hinner inte.
Vi körde genom en vattenpöl som skickade
stänk på vindrutan, vi tog en backe, som kas-
tade oss baklänges, och susade fram med en
fart som jämte de små dropparna gav mig sen-
sationen att sitta i ett sjöplan som snart skulle
lämna vattenytan för att höja sig till måsar och
moln. Motorns surr som vid starten påmint om
en ensam arg humlas kunde nu endast jäm-
föras med pipet från oändliga svärmar mikro-
skopiskt små myggor. Direktören upprepade en-
tonigt:
- Jag hinner inte.
Jag hittade i mina fickor en pennstump och
ett bioprogram och skrev på en ledig annons-
plats med bokstäver som blev till grafiska kur-
vor över valutamarknaden:
"En man, som föresatt sig att hinna dö ..."
Bilen stannade med ett ryck, och direktören
sprang in genom en rikt skulpterad portal. Kan-
ske hade han ännu några sekunder över för
hissen.
Medan jag väntade på honom skrev jag färdig
min historia på ett riktigt papper och tog sedan
utan att tänka på det fram en liten bok med
maximer som i många år hjälpt mig att för-
driva väntestunderna på spårvagnarnas hållplat-
ser och under de hemliga mötenas träd, och
som allt framgent kommer att förströ mig me-
dan jag väntar på det där som av litterära brö-
der kallats ett osynligt äventyr, en högtidlig
förändring och ren formalitet.
Jag slog upp boken på måfå och lyfte den
mot mina ögon, men läste inte och lät handen
åter sjunka. - En angenäm känsla av att
den vackra bilen var min erövrade mig utan att
möta motstånd. Människorna som gick förbi log.
Himlen var lysande blå, och jag föreställde mig
där jag satt i mitt hörn hur den speglade sig i
vagnens djupsvarta lackering som i en skogssjö.
Jag hade en gång stått vid brädden av en sådan
sjö hand i hand med en ljus kvinna som just
stuckit en blomma i mitt knapphål, ingen vind
rörde sig, våra spegelbilder...
Jag kastade ännu en blick upp mot himlen,
där ett reaplan försökte hinna någonstans på
otroligt kort tid.
Barn hade samlats kring bilen och stortittade,
och jag öppnade dörren och sökte trovärdigt
förklara för dem vad de skulle ta i och vrida på
för att få den stora pjäsen att gå.
Men den minsta i högen, en tösunge med lin-
lugg och blå ögon som stod närmast och lyss-
nade till mina ord med pekfingret djupt i mun-
nen, lyfte jag upp i mitt knä och lät henne tuta
med det skrällande signalhornet.

Tavlan

Esteten hade ett varmt rum, inhägnat av
halvfranska band och utfyllt av stilmöbler. Han
bar en nattrock av siden och stod villrådig i
den med en hammare i handen, ty han skulle
hänga upp en ny tavla, en läcker sak på japanskt
papper som föreställde en brun färgton. Han
lyckades finna en passande plats, och vi höjde
våra glas mot den - min värd gjorde utsökta
drinkar.
Sedan började vi leta tillsamman i verktygs-
lådan och njöt stämningen i det spröda rassel
som uppkom då vi rörde om bland spikar, skru-
var, knappar, nycklar och nubb. En smutsig
patronhylsa stack upp som ett vrak ur skrotet,
det var en originalhylsa från en beredskaps-
skjutning på Möja, och min värd analyserade
sina intryck av det senaste världskriget medan
han synade den blåblanka nålen till en X-krok
framför lampan. Den passade, han skvätte ihop
en ny drink och besteg ett par band musiktermer
för att nå den punkt på väggen, där färgtonen
skulle hänga.
Estetens nattrock hade två silkestofsar. Medan
jag satt och såg på dem kom jag att tänka på
en sak, och jag upplyste esteten om att han
varje sekund förflyttades ungefär 20 kilometer
mot Herkules, 280 kilometer mot Cepheus och
670 kilometer mot Stenbocken, allteftersom han
tillhörde ett litet solsystem, ett litet stjärnmoln
och en liten spiralnebulosa med olika relativa
riktningar och rörelsehastigheter. Jag rådde ho-
nom att fästa ett par knappnålar under tavlans
nedersta hörn för att hålla den orubbad i sitt
läge under den jordiska och celesta oron.
Min kumpan slog fast X-kroken med ett kort
hammarslag, som slungade honom omkring i
världsrymden utan att rubba en tråd i tofsarna
på hans nattrock, han började känsligt analysera
sina intryck av den bruna tonen och lovade
småflinande att inte glömma knappnålarna -
han väntade en enkel flicka, och hon brukade,
ve och förbannelse! ha knappnålar i sin blus.
Jag tackade för drinkarna och gick ut i ytter-
världen, som mötte med mörker och skarp kyla,
så till förståendes inget för en fint bildad män-
niska att vara i.

Friheten

Under föreningen Lejonmorrs maskerad
då glädjen började sträva mot taket som bubb-
lorna i glasen med hemmavin, trängde sig en
vacker flicka mellan de dansande och ställde sig
mitt i salen, kastade av ett par lätta plagg och
stod spritt naken, svängande en röd toppmössa
över sitt huvud och ropande:
- Leve Friheten!
Det uppstod en dödstystnad, som inte aktuellt
hade något med döden att göra utan skulle efter-
följas av ett infernaliskt oväsen.
Men medan det var dödstyst, ropade en span-
jor från salens bortersta ända:
- Leve Friheten! och sprang mot den nakna
flickan så att han hann fram före två polismän.
- Friheten bör finnas men får inte synas!
Misstyck inte, om jag...
Och han hängde sin kappa över hennes skuld-
ror och drog henne fort förbi de häftigt tänkande
poliserna, av vilka den ene ansåg sig ensam ha
slagit ner ett uppror utanför Folkets hus, och
den andre var nygift med en varelse som vid
Gud och hans goda battong inte skulle få nå-
gon chans att spralla upp sig.

Poetens rosor

Herrn har väntat så länge, vad får det
lov att vara? Rosor?
- Rosor. Till en begravning.
- Kanske de här? De är vackrast. Vi ska
bara lägga ett par papper om.
- Tack. Jag ska med tåget. Tack.
- En knappnål i andra hörnet också. Så där.
- Tack.

*

- Har herrn borste?
- Jag ska rakas.
- Alla våra kunder har sitt särskilda borst-
fack med visitkort på. Herrn ser från vänster
amanuensens, revisorns, komministerns, dok-
torns ...
- Jag skulle nämligen bort på en begrav-
ning. Jag behåller blommorna i knät.
- Ett ögonblick, så kommer jag med kap-
pan. Vi tar det väl kort i nacken och vid sidorna,
herr ...?
- Jag är poet. Jag ska rakas.

*

- Här e gott om plats.
- Ja, de e inte skäl att sitta trångt.
- Jag äter alltid när jag reser. Ta en kaka
till, revisorskan!
- Jag tror inte jag skall orka mer, amanuen-
skan. Bjud herrn med håret. Man ser att han är
artist, därför är han fattig. Man kan aldrig vara
hänsynsfull nog mot de hungriga.
- Om det smakar, så tag en kaka! Herrn kan
väl lägga upp sina blomster på hyllan?
- Krusa inte, amanuenskan. De e svårt för
somliga att lära sej lite bildning.

*

- Herrn har väntat så länge. Vad får det
vara? Cigarretter?
- Nej, tack, jag skulle till en begravning,
men den är nog slut nu och jag kom in för att
fråga efter sorgehuset. Jag har med mig några
blommor - vill ni ha dem?
Ser du, jag är poet, och när jag såg dej röra
dej med ditt svarta hår och dina små vita öron-
musslor mot silver och guld av askar och burkar,
liknade du en prinsessa. En sådan som glider
kring bakom diamantdiskar av oskuld och bju-
der karlar på röka och saker utan att förstå deras
fula historier, jag skojar inte, jag är poet.
Du ska veta att jag burit dessa rosor lång väg
och inte haft en lugn stund sedan de kom i mina
händer - tag dem! - Tack!

II

Talarstolen

Då den federativa satellitstaten Europa skulle
fira sitt ettårsjubileum hade man på varje fri
yta med tillräckligt antal kvadratmeter rest en
talarstol, och man måste ändå stryka mängder
av viktigpettrar som antecknat sig för ett hög-
tidstal. Men man skämdes för att avvisa den en-
faldige person som författningsenligt var repre-
sentant för Sanningen - det var visserligen från
högsta ort underförstått att hans sinekur inte fick
göra något väsen av sig.
Då nu personen i fråga, gripen av den allmän-
na yran, några dagar före festen anmälde sig hos
de kommitterade och begärde anvisning på en
talarstol, blinkade herrarna och damerna åt var-
andra, och generalsekreteraren sa:
- För en så illuster talare som Ni har vi
givetvis reserverat den högsta plats vi förfogar
över.
Och han gav honom en lapp som berättigade
honom att hålla sitt tal från en talarstol som
i hast skulle uppföras på högsta spetsen av
Mont Blanc - en bit av det gamla bergmas-
sivet, som man låtit stå kvar som naturreservat.
När jubileumsdagen var inne, fördes repre-
sentanten för Sanningen upp till talarstolen av
tolv skjutvapenbeväpnade vaktare.
Representanten för Sanningen kippade efter
andan, ty luften var mycket tunn. Han tog en
överblick över panoramat, som inte stördes av
några andra åhörare än vakten, och fumlade
med näsduken - han började få näsblod. Tän-
derna skallrade, men genom näsduken hördes
svagt hans första ord:
- Sanningen är...
Han ämnade säga, att sanningen var att han
borde tagit päls på sig, men här blev han skju-
ten med tolv skott enligt den tolkning som vak-
tarna gett sina order - inga sanningar fick
beröras i talet.
De tolv vaktarna tog sig en åkarbrasa, em-
ballerade den lille representanten för Sanning-
en och klättrade ner igen till släta landet, där
människorna hurrade kring de riktiga talar-
stolarna.

Ver sacrum

Sorlet rinner i strömmar fram och tillbaka
utanför mitt fönster. Vid stjälken till mitt sista
vinteräpple, som ligger framför mig på fönster-
karmen, har jag bundit en blå ballong, som
jag köpt för att jag förut aldrig ägt någon
ballong. Det är orätt av föräldrar att inte i god
tid ge sina barn saker de vill ha. Solen skiner
- det är aprilsöndag. Många ansikten har
redan sett upp mot min undangömda plats -
en del log vackert. Människor kan bli glada
åt ett högt främmande ballongfönster när allt
det nya kommit och det är söndag i april.

Unga män i nya byxor och blazers driver
förbi, och jag följer dem ett stycke på vägen
med minimal knäböjning. En liten flicka går
och hystar en apelsin - hon bär den i skålen
hon gjort av sina händer medan hon väjer för
en skinande vit barnvagn som kommer rul-
lande. Under suffletten skriker ett aprilbarn,
som jag inte kan se, mamma gör lustiga gri-
maser och guppar med vagnen, och pappa blir
långt efter, för han tänder sin cigarr. En tram-
pad tax tjuter till, två småpojkar springer i
kapp genom mängden, och ett knippe hattar
och vårkappor som ropar i gevär gungar framåt
i sicksack tills att en kavallerifänrik splittrar det
i fnittrande töser. Och jag tänder med pappa
hans cigarr, struntar i taxen, låter av fri vilja
min lekkamrat hinna fatt mig och är några
ögonblick fänrik i smala stövlar, jag ser min
väg som ett streck på en generalstabskarta och
går över människor, vagnar och hus.

Men polisen, som hålls samman av strålande
knappar, delar filerna av bilar och människor
i lagom stora bitar, låter dem passera och
korsa varandra, och jag ikläder mig hans vita
handskar och mössa och är för en stund ett
verktyg för den vilja, som uppbär Statens makt
och ger hemul åt dess yttre ordning - jag
växer med mitt övermod, höjer mig över hu-
sen, molnen och högt över atmosfären där i
kolmörkret bara mössans mässing lyser matt
röd av solens strålar utan att sprida dem vi-
dare, och ovan vid den himmelska trafiken
dyker jag åter ner till min sorlande gatas vär-
me och soliga ljus.

Det är april och söndag - jag reser mig
från min stol, och jag känner att mitt rum är
tomt och kvavt, och att min haka är stickande
vass. Är det den spirande naturens gudar, som
kräver, ögonblickligen, sitt våroffer? Jag ploc-
kar fram rakhyveln, tvålen och borsten, sätter
mig framför min gamla spräckta spegel och
är åter mig själv, sådan jag tror mig vara det
framför denna spräckta spegel upphängd inom
den belysta biten av en planet i utkanten av
ett stjärnsystem. Mina tankar sicksackar kring
ansiktshalvorna, några skeptiska troper och
kosmiska tal, polisens knappar och den lilla
flickans röda apelsin, men jag vispar hop allt-
samman med löddret på hakan, rakar mig och
skyndar ut i solen.

*

Jag håller hakan I min hand och tänker.
Jag har varit ute hela dagen, men ingen har
lett mot mig så vackert som när jag satt vid
mitt fönster. Min ballong, som i morse bar tre
cigarretter genom hela rummet, lyfter sig nu
darrande och med stor möda. I morgon skall
den inte kunna lyfta en tändsticka, inte ens
snöret, och i övermorgon ska den vara en
skrumpen blåsa som lagt sig på golvet och
gett upp.

Den besvärliga kanariefågeln

Värden i huset, poliskommissarie Gustafs-
son, avslog godmodigt framställningen om hy-
resuppskov för en tillfälligt besvärad litteratör
och betraktade stadigt en uppstoppad kanarie-
fågel på buffén mitt emot - jag hade råkat
störa honom i hans försenade middag, och han
gnagde på ett kycklingben.
Mina blickar krävde också fäste och börja-
de fixera, även de, fågeln på den svartmålade
träskivan som ställts upp bland övriga pryd-
nadssaker.
Gustafsson fortsatte med kycklingbenet, pu-
pillerna i hans förstorade ögonvitor höjdes en
aning och riktades åter på kanariefågeln.
Det var jag som var den hungrige littera-
tören. Jag orkade inte ens harkla mig.
- Hustru min och jag hade rest på polis-
kongress i Paris! berättade min i grund och
botten hygglige hyresvärd, sedan stämningen
lättat.
- Och där vid Lepintorget, det var en
gammal polismästare som hette så, kom fram
en typ och narrade gumman att köpa fågeln
- vi hade gunås tillräckligt att släpa på, men
fruntimmer är tokiga. Och nog kan jag lite
tyska, men fråga ut i affärer om kanariefåglars
matordning, herrn!
Kommissarien drog ett tag med servetten om
munnen.
- Den skulle passas på tåget också, och
det var ett förbannat liv! Den ramlade ner
från bagagehyllan med bur och allt då vi skulle
ta fram smörgåsarna och tullen ska vi inte
tala om, jag fick klara honom på polisbrickan.
Men hemma började det riktiga eländet! Jag
har haft husdjur förr, schäfrar, bulldoggar och
en apa med lungsot, men värre fjäsk och be-
svär än med den här stackarn har jag aldrig
varit med om. Den fick till slut hänga i köket,
och jag ville inte se'n, men jag märkte att det
var nogare med honom än med mej. Fruntim-
mer, herrn! Matordning!

Jag kände mig vimmelkantig, såg gula fläc-
kar i taket. Tänkte på en god soppa som man
brukade få på en krog vid den där fågelmark-
naden som Gustafsson tydligen varit på, sen
skimrade rutorna i Sainte Chapelle framför
mig - en gul kanariefågel satt infälld i det
stora rosettfönstret, och guiden Gustafsson be-
skrev på tyska och polissvenska allt djävulskap
som följde med en kanariefågel ...

... men när han lortat ner utredningen
om kammarherren vi hade i mitt distrikt, blev
det slut med flygning på käringens kafferep.
Inte för att jag inte är djurvän, och min pojk
fick sig ett ordentligt kok stryk när han sköt
på fågeln med korkbössan så glasbitarna yrde
ur kristallkronan, men det var kanske bra att
det gick som det gick. Han skulle roa sig med
att bada honom i handfatet en dag. Och skrub-
bade kanske lite för hårt med borsten, pojkar
är pojkar och inte är jag så mjukhänt själv
heller. I alla fall dog han strax, mor här för-
sökte göra sig alldeles otröstlig, men jag lu-
rade henne och stoppade upp kräket till hennes
födelsedag. Det blev skillnad på utseende, och
inte just billigt.

Fru Gustafsson vaggade in med en karott
syltpäron, och då hon hörde sin make tala om
kanariefågeln, torkade hon av händerna på
förklät och tog fram den till närmare beskå-
dande.
- Han e' från Paris!

Hon blåste bort ett tunt lager damm från
fjädrarna och tillade, medan hon satte saken
tillbaka på sin plats:
- Å så han s j ö n g!

De bägge huvudena

Den enfaldige och strävsamme snickaren
Berg hade under bön och umbäranden dragit
sig fram av sina händers verk, och Gud Fader
befallde därför, att man rättvisligen skulle låta
de tvillingfoster, som hustru Berg bar på, för-
tjäna levebrödet med sina huvuden - han
ville ha sagt att de bägge skulle tillmätas fatt-
ningsgåvor möjliggörande inträde och beford-
ran vid exempelvis tullen eller poststaten. Men
det blev något mankemang i den himmelska
expeditionen.
Tvillingarna framföddes och blev människor
en grådisig morgon på det sätt Bumm i sin
Lehrbuch der Geburtshülfe föreskrivit, och ing-
enting tydde på något övernaturligt. De växte
upp utan att ådraga sig särskild uppmärksam-
det, de sattes i skola.
Här visade sig emellertid deras olika natu-
rer. Den ene var en liten dyster gynnare som
ideligen skaffade sig anmärkningar genom att
kritisera läroböckernas uppgifter - under ras-
terna gick han omkring för sig själv och grubb-
lade i ett hörn av skolgården, där vaktmästaren
regelbundet måste avhämta honom en stund
efter det han ringt in till lektionen. Den andre
var mer sällskaplig av sig, och hade slätstruk-
na betyg i alla ämnen utom i gymnastik, där
han hade ett gott Ba för att han vid bakåtböj-
ningarna kunde lägga handflatorna på golvet.
Åren gick med uppflyttning till högre och hög-
re klass, tvillingarnas anlag utvecklades has-
tigt i bestämda riktningar. En dag när vakt-
mästaren glömt att som vanligt fösa in grubb-
laren efter rastens slut tänkte denne ut en ny
kunskapsteori, och samtidigt upptäckte bro-
dern i gymnastiksalen, att han kunde sitta på
sitt huvud.
Ännu fler år gick med uppflyttningar i livets
klasser, och vaksamma stjärnor lyser över tvil-
lingbrödernas hjässor; vi finner snart den ene
som sin landsändas skarpaste tänkare och ad-
junkt vid ett aktat läroverk, och den andre som
den skickligaste akrobat som någonsin lagt
folkparkerna för sina fötter. Att se den popu-
läre mannen med en nonchalant gest klyva sina
frackskört och sätta sig på sitt huvud var en
upplevelse som ingen ville gå miste om. Akro-
baten hade också överfulla parker och vann
guld, kvinnor och vad man brukar kalla ära.
Men han var inte lycklig. Han anade förgäng-
ligheten av den glans som omgav honom och
kände en fruktansvärd tomhet i möbeln, som
han brukade sitta på. Han överraskade sig ofta
med att fråga: Varför sitter jag på mitt hu-
vud? och i smyg köpte han broderns småtryck
i filosofiska frågor. De berövade honom på
kort tid hans förstånd, och han fick en ma-
drasserad cell i en av de stora asylerna för
misslyckade konstnärer.
Adjunkten Berg höljdes av lärda utmärkel-
ser. Inte ens ämneskollegerna begrep hans sys-
tem, och han vann rykte som en självständig
och banbrytande forskare. En gång citerades
han av en tysk doktor. Hans själ fann dock
ingen frid. Ingen insåg tröstlösare än han det
fåfänga i att söka nalkas Kunskapen. Han
krävde fanfarer, bravorop och sköna kvinnors
leenden. Han ville i en strålande dräkt uppträ-
da för folket och omedelbart inhösta dess bi-
fall. Han avundades brodern applådåskorna.
En dag överraskade honom hans hushåller-
ska i en oanständig ställning. Han hade tagit
av rock och väst, och hängslena slängde om
benen. Magen sköt fram, och huvudet med
den grå manen var tillbakakastat så långt den
korta halsen tillät - adjunkten Berg försökte
sitta på sitt huvud. Han fick ett rum intill
broderns och blev en gammal snäll ofarlig dåre
som barn vågade klappa.

Föredraget

Föredraget hölls av en ojämförlig man,
som sedan skulle vara hedersgäst på ban-
ketten, och handlade enligt annonserna om
"D ö d e n" - vi befann oss i en stor sal upp-
lyst av tunga kristallkronor vars ljus bländade
det ovana ögat. Salen var till sista plats fylld
av en högtidsklädd publik. Damernas toaletter,
juveler och blommor, herrarnas ordnar och
briljantin, det diskreta ljudet från viskningar
av kultiverade röster, allt stämde sinnet till all-
var, och man kunde trott sig deltaga i en mot-
tagning, hos den mest fruktade ambassadören
om inte alla stolar varit linjerakt placerade
och om inte då och då alla i auditoriet som
vid ett hemligt tecken samlat sin uppmärksam-
het och förenat sig i en kort applåd.
Ansikten löste sig ur den böljande mängden,
lät sina välkända drag några ögonblick visa
sig som för fotografering och vred sig åter
bort.
Där satt den charmige ryttmästaren vars
häst vunnit åt honom i senaste slätlöpningen
tiotusen kronor, hans grevinna, som för egna
medel köpt den création hon bar denna kväll,
underhöll sig livligt med den nylanserade ero-
tiske författaren, som nyligen erhållit ett pris
på femhundra kronor, och vars hustru man
saknade i sällskapet. Där satt bredvid den fat-
tigaste av Konungens kammarherrar den högst
taxerade kritikern, han kastade en förbindligt
iakttagande och kall blick på kollegan, som lan-
serat grevinnans favoritförfattare, samt ett has-
tigt leende till sin egen herre och mästare, av
bokmagnater den främste. Där satt med sina
damer representanter för alla ledande grupp-
bildningar inom affärs-, nöjes-, litteratur- och
konstbranschen, hovadeln och det salongsmäs-
siga prästerskapet. Överlämnad åt sig själv satt
en gammal professor i teoretisk filosofi med
armbågarna stödda mot sina knän, han snur-
rade nervöst tummarna kring varandra och
tycktes vara den ende som inte fann någon
förströelse. Ibland lyfte han på det solkiga
kommendörsbandet till Nordstjärneorden som
hängde om halsen, vi såg då att han inte hade
någon halsduk under, och vi drog ointresserat
på munnen. Det är sant - han var den ende
som syntes okänslig för den stämning av för-
finat samförstånd som meddelade sig åt oss
andra, vi konverserade älskvärt med våra vän-
ner bland grannarna, utbytte hälsningar med
bekanta längre bort och med populära personer
som vi bara av en tillfällighet inte var bekanta
med, vi gjorde små kvickheter, som överraska-
de oss själva, och hörde tåligt på andras, vi
roade oss på samma gång som vi begagnade
tillfället att för den närmaste tiden omjustera
de förhållanden vi stod i till varandra, och
med lämpliga mellanrum tog någon av oss upp
en applåd som, huvudsakligen uppburen av da-
merna, till en början matt hastigt tillväxte i
styrka likt ljudet från en svärm duvor som
flyger upp ur ett fält först en och en, två, tre
och fyra, och slutligen alla på en gång med
smattrande vingar...
Applåderna kom osvikligt när föredragshål-
laren på estraden förde det glittrande vatten-
glaset till sina läppar. Han hade ett enkelt
kors på fracken, och av hans fjärrskådande
blick och ögonbrynen som höjdes och sänktes
trodde jag mig förstå att han talade franska
- det kunde lika gärna vara mesopotamiska.
Jag satt för långt bort och fick inte vara i fred.
Jag irriterades mest av att inte kunna uppfatta
något av meningen med det hela, jag blev allt-
eftersom tiden gick alltmer otålig, till slut bör-
jade jag känna mig olycklig, ett illamående
överföll mig, jag reste mig, kysste några dam-
händer, bugade hit och dit och skyndade ut.
En isande vind blåste mot mig, jag tog av
min lätta hatt och tryckte hop den mot bröstet,
sprang en god stund omkring på måfå, tills jag
småningom lugnade mig, satte hatten på mig
igen och gick till huset, där banketten skulle
äga rum.

Frågan

Magistern berättade sin dröm i de vår-
dade perioder som han sökte bedra oss med
när hans tankar var långt borta eller hans sin-
nen dövats i viskyns gula nirvana:
Jag drömde, att jag som vanligt steg in i
klassen, gjorde anteckningarna i journalen och
började förhöret. Läxan var till min angenäma
överraskning väl inlärd - man kan säga så.
Varje fråga besvarades omedelbart, korrekt,
uttömmande! Min förvåning övergick till kall
häpnad då jag efter några minuter märkte, att
jag inte hade något mer att fråga om! Dessa
småpojkar - jag undervisade i fjärde klassen
- kunde inte bara läxan utan hela läroboken.
De hade läst in studentkursen! Jag fann snart
att de behärskade facklitteraturen inom ämnet,
vetenskapen - och alla andra vetenskaper
med, förresten. De var allvetande - det tyck-
tes förefalla dem naturligt! Och de kastade
underliga blickar mot min plats.
Men jag satte mig tillrätta, tog spjärn mot
katedern och övertänkte situationen. Kastade
på måfå ut några slängfrågor över dagspro-
blem som intresserade mig. Mina förut dum-
måste elever slogs om att få reda ut dem, och
jag konstaterade, att deras lösningar måste
vara riktiga. De föreföll mig nu självklara och
beredde mig inte det nöje jag väntat.
Jag ledde in förhöret på de senaste under-
sökningarna inom mitt fack, som jag inte orkat
följa med. De förklarades för mig under sam-
ma skrik och oväsen, som var vanligt i klassen
och som jag aldrig kunnat avstyra - nu ver-
kade det hemskt.
Jag började fråga utan sammanhang om så-
dant jag någon gång varit nyfiken på men inte
fått tillfälle att sätta mig in i, om dunkla punk-
ter hos auktorer som jag inte var ensam om
att missförstå, hypoteser som jag misstrodde,
utvecklingslinjer för discipliner jag hade att
göra med, om allt som jag för ro skull noterat
i minnet med större och mindre frågetecken
och allt som jag gömt där för kommande da-
gars möda - nå, jag frågade om allt i yrsel
och verklig oro, de korta, precisa och fräcka
svaren hetsade mig vidare, och jag frågade i
ångest om alla mitt ömkliga livs ouppredda
härvor - -
Och pojkarna kivades om frågorna för nöjet
att få skrika högst, och för min blick, som
blev ostadig och fladdrade kring i klassen,
tycktes de inta olika löjliga ställningar för var-
je svar.
Och då jag fått reda på det mesta av det
som jag en gång med glädje eller av för mig
absolut nödvändighet forskat efter, var mitt
huvud tomt, mina händer hade skrumpnat ihop
framför mig på katedern, och jag kände min
rygg krökt som en gubbes, när jag reste mig
för att gå.
En liten ingivelse kom, jag ansträngde rös-
ten till en sista fråga och frågade - vart jag
skulle gå.
Då hörde jag långa elaka skratt, och jag
såg de små onda andarna lägga sig framstupa
över sina bänkar, viftande med händerna som
tiggde om frågan: "Magistern! Magistern!"

Herbert

Vid efterrätten, då en rik fastighetsägare
höll tal, hände det.
Herbert, som jag smugglat med på ifråga-
varande utspisning, reste sig i sin skrämmande
magerhet, stoppade liksom i tankarna en bit
från glasskrokanen i ryggdekolletaget på sin
bordsdam och mumlade något som kunde tas
för: - Nu ger jag fan i det här. Varefter han
avlägsnade sig med drömmande uppsyn och
med sin vanliga lätt fjädrande gång.
Under den efterföljande pantomimen drack
jag hastigt upp min madeira och skyndade
efter Herbert, som emellertid var försvunnen.
Jag tog nästa sexa till Söder och blev välkom-
nad i hans rum, där han gick omkring och
sög på sin sura pipa
- Det är fan också, när man tänker på
det! sa Herbert och satte sig på ottomanen.
- Den här planeten har snurrat runt i miljar-
der år, i ett par miljoner har vi väntat på att
bli människor, i ett par hundratusen har vi upp-
fostrat oss till att äta med kniv och gaffel och
åka spårvagn, bil, månraket. Vi lever n å g r a
år i spetsen av ett stjärnsystem som ser ut som
en cigarr, och såna system finns det tusental
av i närmaste grannskapet - inom en så där
två, tre miljoner ljusår. Det är som tusan.
- Men varför skulle du stoppa glass i ryg-
gen på damen du satt med? frågade jag.
Herbert återupptog sin promenad på golvet,
och medan han var i gång tog jag honom ut
på ett av de omgjorda systemställena i närmas-
te grannskapet. Det var i vårens tid, och vi
talade om erotikens utveckling även i konst
och litteratur sedan kvinnan handikapats ge-
nom upprätt kroppsställning.
På hemvägen följde vi gatan fram Norra
Korset i nordväst, som flankerades av den ly-
sande Altair.
- Tror du jag får komma dit mer? frågade
Herbert tankspritt.
Jag uppfattade riktigt frågan som retorisk,
och Herbert pekade ut för mig en knappt syn-
lig stjärna mitt över Ulrika Eleonora.
- Om tolvtusen år, säjer dom, har d e n
flyttat sej över Stadshuset, och de andra ...
Han tände pipan med sin sista tändsticka,
som lyste i hans magra händer så länge han
behövde den och sedan blåstes ut av vinden.
Jag kastade en hastig blick på Östbergs
stronga skapelse och fällde upp rockkragen.

Till D:r Juris F. K.

Min oförliknelige vän

Efter att ha betalt konsumtionen för mina
nya eviga vänner lämnade jag den ryska syl-
tan på Rue Malebranche, tog i förbigående
av mig min spanska basker för Montaigne,
som fortfarande satt staty vid trottoarkanten,
och "gick hem" till hotellrummet. Somnade
någon gång och hade en dröm:
Jag reste genom ett dystert landskap där lo-
komotivröken sänkte sig tung över svarta kär-
var på svarta fält under en himmel där blygrå
moln stockade sig - rätt som det var stod
jag utanför "Pilen" i Stockholm, en hund som
brann med röda fladdrande lågor hade ramlat
ner från taket, och jag skulle just dra upp min
olagliga browning och skjuta den, då jag kände
en fast hand på min axel och såg in i ett par
ö g o n ...
Främlingen blåste på hunden, som genast
sprang upp, ruskade bort rök från pälsen och
följde oss med viftande svans - vi gick in på
nedre botten, och jag var hungrig. Jag tog
fram de ören jag hade på mig och som kunde
räcka för en Bratwürstl för mig och hunden
(vi var nu på min gamla favoritkrog i Nürn-
berg), men främlingen byggde vid sin sida av
bordet upp glänsande staplar av guldmynt och
beställde fågel och vin för oss alla. På ett vi-
sitkort skrev han en dikt till mig genom vars
lilla ruta jag såg in i en evighet av skönhet,
och författarenamnet var i klara typer
A m e l i u s
med titlarna: Jägare och Lufthund.

Han vinkade fram mer vin, och när jag hör-
de hans r ö s t, berättade jag själv ivrigt och
förstod att denna röst som jag hörde genom
min egen medan det mörka krogrummet fyll-
des av strålande ljus var min eftersökte bro-
ders röst, jag kom ihåg hur vi i andra dröm-
mar slagits för varandra och bestått de prov
som gör män till verkliga bröder.
- Du ska till att sjunga, sa jag.
- Ja, sa han allvarligt, - jag ska sjunga
snart men inte ännu.
Vi hade kommit fram, arm i arm, till stupet
av en solbelyst höjd, och nedanför bredde sig
fält och vatten långt bort mot horisonten där
den blå himmelskupan tog vid.
Jag stod och såg.
Mitt bröst hävde sig fritt, och jag kände min
broders näve som ett klubbslag på axeln:
- Du och jag, A m i c u s!
- - -
Jag tog ett par steg med lyfta armar som
en solsångare eller ny världsboxare - sedan
föll jag genom rymden och brann.
Amelius kom inte tillbaka, hur jag än för-
sökte rucka mina drömmar.

Flanören på balkongen

Den stillasittande flanören på balkongen
såg denna kväll människorna kring fotbolls-
planen som ett svart ovalformat gytter och
hörde dem emellanåt som ett omänskligt tjut.
På planen rörde sig prickar som också var
människor. Men i det svarta kunde ingen indi-
vid urskiljas, och han hade hört att det utgjor-
des av femtitusen människor - inte mycket
för den stora staden, men tillräckligt att se på
en gång.
Från sin upphöjda plats såg han inte ner på
det mörka med någon överlägsenhet - därner-
ifrån kunde han väl knappast själv observeras
som individ om inte möjligen genom en reflex
från glaset som han då och då förde till mun-
nen, och han höll det inte för otroligt att av
de femtitusen, av vilka ingen kunde förutsättas
ha högre rang än prins, de flesta var mottagliga
för vänskap och kunde ha vånda och oro i rang
av sorg; allihop var givetvis värda en bekant-
skap. Underlägsen kunde han inte heller känna
sig, ty liksom var och en av de andra prickarna
hade han lov till iakttagelser och funderingar
å det helas vägnar, och det var som ledsen små-
prick i det hela som han skämdes över männi-
skorna i klump såsom barnet kan skämmas
över de vuxna.
Ovan kanten av kvällstidningen med dess
svarta bedrövligheter och en liten bit över män-
niskoovalens bortersta sida började nu en flock
stjärnor lysa fram, och flanören på balkongen
kopplade av sin hjärna med vad den innehöll
av minnesskräp och stoff till kunskaper och
drömmar, telefonnummer och årtal, en miljon
ord på olika språk, hågkomster från böcker,
vänner, enskilda rum, hotell, städer och landskap
- han slöade framför sitt tomma glas, blev en
smula död utan att märka det; tjutet från femti-
tusen strupar när den sista bollen sparkats in
hörde han inte, men en svag ringning på dörr-
klockan inifrån våningen kom honom att spritta
till - han reste sig och började leva utan att
fundera över varför eller ens "märka det".

Den vita sängen

Begravningen var förfärlig. Regnet ström-
made ner, och när vi såg vattnet i gropen och
den svartmålade lådan, kunde vi trott att det
var fråga om en sjösättning. En släkting till
den döde som gick bredvid mig på hemvägen
spottade hånfullt i det våta-och fick fram sin
privata mening:
"Han ..."
Jag svarade någonting:
"Han var utan tvivel, som Ni säger, en dålig
och djupt fallen människa. Ni och jag ..."
Jag tänkte på vad min vän i föga nyktert till-
stånd sagt en gång:
"När jag var barn", sa han, "låg jag i en
vit järnsäng, som stod vid min mors bädd. Hon
var nästan alltid borta om kvällarna, så jag
brukade sticka armen genom spjälarna och ta
en bit av hennes täcke att hålla i. Jag kunde
inte somna förr. Det var ju meningslöst att
ligga där ensam i mörkret."
Släktingen hade vänt sig till en annan av
begravningsgästerna:
"Han ..."
Jag tänkte som den gången då min vän pra-
tade för mycket:
Din mamma var blond som du och hade ett
blått täcke, och säkert var hon en vacker och
glad flicka som tyckte det var roligt att leva
- ibland kysste hon dig för häftigt. Du var nog
ensam även om dagarna.

Regnet fortsatte att strömma ner, och min
vita halsduk hängde våt och slak.
"Meningslöst ..."
Jag ämnade gå på vår vanliga krog, och jag
förutsåg att jag till en början skulle känna det
svårt att finna någon ursäkt utom plasket,
mörkret.

III

Totentänze

I
Du var boren grosshandlare i många olika
saker, men du började studera i alla fyra fakul-
terna, och du blev på en gång amanuens i -
departementet, fil. lic. i - tidningen, kommi-
nister i en rik församling och doktor i en ledande
tablettfabrik. Dina kunskaper diplomerades med
många papper, och du hyste ett belåtet förakt för
dina kusiner som expedierade påsar och paket åt
den okunniga allmänheten. Redan tidigt insåg
du din chans i tidens brådska, dina minuter vär-
derades i förordnanden, checker och officiella
middagar, och du följde din mages begynnande
rundning med samma ömhet en ung flicka ägnar
sin barm. Du blev professor, byråchef, hovpredi-
kant och veckopressmagnat, din modesta mage
uppmärksammades av kommittéer och samman-
slutningar för medborgerlig soliditet och be-
täcktes av din konungs förtroendeman med ett
vattrat sidenband. En dag lät du dig bekvämt
sjunka ner i din fåtölj framför en låda goda
cigarrer och en raksalongstidning, ty du ansåg
din, vad du kallade, ställning betryggad och hade
för avsikt att tänka på något annat.
Då kom en tarvlig man av obestämd ålder
och ställning och så mager, att du frågade om
han var poet. Men han svarade inte utan satte
bara sitt pekfinger på din mage, som till din
förskräckelse började falla ihop som en lek-
saksblåsa. Till slut var den försvunnen, och dina
armar och ben begravdes i ett litet hus av mar-
mor.

II
Du var en ung kvinna, och du blev ett parti
och en uppgående stjärna i din societet. Du
intresserade dig mycket för välgörenhet och
dans, du skötte efter vetenskapliga recept dina
barns uppfostran och särskilt din kropp, ty du
hade redan många krämpor. Dina nerver var
sensibla, du var rädd för den lilla getingens
surr på rutan, för bruset från samhällsbråket
som steg emot dig från morgontidningen, och
du fruktade framför allt att bli fet. Din man
blev överdirektör, biskop, minister och chef för
kulturtrusten, du svepte din ställnings förplik-
telser som ett förnämt pälsverk om dina axlar,
och din bil stod ofta utanför Lottahuset och
Bridgeklubben Till Förmån För De Fattiga. Livet
skonade dig inte själv, det ansåg du sant, ty
du hade många krämpor, och du var i din goda
rätt att tillvita det en ogrannlagenhet då du till
sist mitt i en säsong blev verkligt sjuk. Du be-
höll din visittimme i sängkammaren, ty du var
orolig för att man skulle glömma bort dig, du
var rädd för dina väninnors middagar, och du
fruktade framför allt för att ligga och bli fet.
Då kom en kväll en främmande herre, lång
och mycket smärt i sin oklanderliga aftondräkt.
Han höll hatten skälmaktigt för pannan när han
med en världsmans steg gick fram och böjde
sig över din bädd, och när du såg hans vita
soignerade hjässa frågade du, om han var diplo-
mat. Och han svarade inte rakt på sak, inte
heller med en ordlek på franska, han bara kysste
bort din hand, dina kinder, dina ögon och din
mun, han smekte bort dina armar och bröst
mellan sina smala pianofingrar, och du var lätt
som en docka när man bar dig ner till vagnen,
som skulle föra dig till det stora slutevene-
manget.

III
Du var skald, du hade alltid varit det, och
ditt hår låg i långa gyllene vågor bakom din
panna. Du kände din tids smak, redan som gym-
nasist var du en auktoritet på riktningar, och
du hade tvekat om du inte bort bli docent i
stället för skald, men det var endast några ögon-
blick. Din första samling blev förstådd i hela
upplagan, och du kände ett brett band av sym-
pati knytas mellan dig och din förläggare. Du
övergick till bred epik och skrev med lätt hand-
lag om dina bekantas driftliv och affärer, och
du behandlade i ett stort upplagt verk Guds eget,
sådant det uppenbarat sig i din person. En dag
hade du nöjet att ordna alla dina verk till pryd-
nad för varje burgen läsares bokhylla, och du
uteslöt din ungdoms tafatt vackra verser och allt
som en objuden inspiration sedan kommit dig
att skriva utanför - gamet.
Då kom den gamle skeptikern Döden och
stack din egen reservoarpenna i ditt hjärta.
Men du dog inte utan blev en rangerad och
toujours skriftställare.

Antares

Jag var en pubertetssentimental grabb som
fått en gammal man till vän. Han var pensio-
nerad lektor i historia och geografi.
En majkväll kort före hans död satt jag som
vanligt hos honom vid fönstret i hans arbets-
rum. Det låg i översta våningen av ett trähus
i den lilla stadens centrum. Man hade fin ut-
sikt. Jag roade mig med att bläddra i en sam-
ling kopparstick medan han själv på en stjärn-
karta, som jag lagat med lim åt honom, letade
rätt på kvällens konstellationer. Himlen var klar.
Lektorn såg ut och rörde vid min arm:
- Om du för blicken längs borgmästarns
tak kan du kanske hitta Antares. Jag har nu
väntat på den över en vecka.
Jag erinrade mig att lektorn redan då vi på
morgonen var ute och gick tillsammans talat
om Antares, och att han verkat avundsjuk då
jag inskjutit att jag lyckats se den från mitt
eget fönster vid torget. Han hade oroligt in-
spekterat himlen och pekat med sin käpp mot
den punkt av horisonten, där stjärnan skulle
vara denna kväll. Jag hade måst lova att kom-
ma hem till honom och hade nu glömt bort all
astronomi för de gamla vackra sticken.
Inte heller jag kunde se någon Antares.
Han fortsatte missmodigt:
- Den har i alla år stått där intill taket vid
denna tiden. Ibland kryper den fram ur kanten
på skorstenen men håller sig så lågt att jag får
ställa mig på en stol för att se den. Jag tänkte
att du som är längre ...

Under vår promenad hade han inte bara talat
om Antares utan också huller om buller dragit
fram intima detaljer ur sitt liv och sökt ställa
dem samman, han hade förklarat sina funde-
ringar under olika skeden, spåren han följt,
som ville han komma till en ny utsiktspunkt,
och jag tyckte det var underligt att höra allt
detta mitt i solen, medan människor efter fru-
kosten skyndade förbi oss till sina jobb.
När han kom in på Antares lät han förstå,
att denna stora stjärna alltid haft en särskild
lockelse för honom. Snusande och harklande sig
i de små pauser vi måste ta för att inte göra
promenaden för ansträngande, berättade han
med förlägna ord om de budskap Antares gav
honom från Söderns länder, som han bara fått
se på kartbladen, han påminde om att Ormuzd
satt ut denna stjärna att bevaka sitt krigsläger
under kampen mot Ahriman, och han kåserade
om stjärnor i allmänhet såsom gyllene lockfåglar
för poeter, barn och deras jämlikar och såsom
svåråtkomliga frimärken i en oändligt rörlig
och rörig samling, för att tala om vurmeri. Det
fanns också upptäcksresande och jägare! -
Nog av, sa han, Antares har alltid lockat på
mig, och en dag kliver jag över borgmästarns
tak.

Jag la ifrån mig sticken och gick fram till
min vän, som rest sig och stod och knäppte
med fingrarna på rutan.
- Den måste vara där i nedersta kanten på
skorstenen! Men jag är för liten. Och du också.

*

Dagen kom då lektorns hushållerska gick om-
kring och under stor jämmer talade om, att
hennes husbonde var död. Hon hade på morgo-
nen funnit honom på golvet i arbetsrummet med
nacken i en blodpöl. Han var död. Han hade
säkert fått slag och fallit mot en möbel. Hon
hade inte hört något buller och var nu, om
lektorn inte tagit med henne i sitt testamente,
utan medel för sitt uppehälle.
Jag var bland dem som först såg den döde
och kunde inte undgå att försöka rekonstruera
olyckshändelsen. Lektorn hade i sin otålighet
att finna Antares stigit upp på sin gamla sönd-
riga korgstol för att göra sig längre. Så hade
han fallit och fått huvudskålen spräckt.

*

Jag var inte med på begravningen, men såg
från mitt fönster processionen där den gick fram
över torget. De två till åren äldsta kamraterna
bar prestaverna. Därefter kom biskopen och
rektorn i doktorshattar och vinteröverrockar,
efterföljda av några släktingar till den döde i
ljusa kläder och sorgband. Sedan så många
äldre och yngre kolleger, som inte var helt
upptagna av terminsavslutningen. Sist hushåller-
skan gråtande i sin näsduk samt några gym-
nasister, som ville göra sig påminda hos sina
lärare.

*

Sent på kvällen, när torget låg tyst och tomt,
kom Antares.
Jag satt kvar vid mitt fönster, en grabb som
parenterade i ensamhet över jägaren på de
stora vidderna, spåren, det gäckande bytet,
stupet.

Apelsinskalet

- Här va're goda apelsiner!
Ropet följde mig ända från hamnen, och
hårdögda pojkar med cigarrettfimpen löst häng-
ande vid munspotten tog sina chanser.
Jag kom in på den gata vars smala trottoarer
jag nött under min skolgång, och jag följde en
liten bit apelsinskal, som flöt fram med vattnet
i rännstenen. Det hade regnat. Gatan, som från
huset där vi bodde gick i några krokar ända
fram till skolgårdens staket, var en gata med
en- och tvåvåningshus, och jag kände igen en
och annan mjölkbutik och cigarrbod. Jag gick
så långsamt, att jag alltid hade apelsinskalet
framför mig och tog ett steg för varannan liten
stenplatta vid trottoarkanten som jag brukat
göra när jag var barn. På den tiden tyckte jag
gatan var stor och bred - lång och dyster när
jag längs de höga husväggarna traskade i väg
mot en fruktad provräkning, ännu längre under
hemvägen.
Jag gick och såg på apelsinskalet, och då det
fastnade vid något och snurrade runt, hjälpte
jag det loss med foten.

Särskilt kom jag ihåg en provräkningsdag
då jag i kallsvett byggt upp sneda torn av siff-
ror på papperet och ritat runt omkring så många
porträtt av den gäspande läraren att jag inte
hann få något rätt summerat. Det var en lördag,
då jag skulle använt eftermiddagen till att måla
med min nya färglåda. Varför blev det inte
roligt? Jag undrade över det. Längre fram upp-
täckte jag i en sträng bok att bara värdigheten
att vara lycklig finns, och det menas väl, att
man skall ha räknat sina tal.

En vindpust drev upp små vågor i rännste-
nen, och det röda skalet gungade friskt fram
som en lös boj på äventyr i havet.
Jag gick denna gata som nybakad student,
och den ledde då rakt in i Scharijarpalats med
filosofi och vesirdöttrar, oklädda som damerna
i La Vie Parisienne. Långt efteråt hade jag ett
par gånger tagit min väg genom den, och jag
hade alltid undrat om jag skulle få se den mer,
och om jag skulle bli färdig med mina tal.
Det började dugga, jag tittade på himlen, och
sedan tvärstannade jag överraskad - mitt apel-
sinskal var borta! Det hade runnit ner i av-
loppstrumman, som grinade mot mig med loc-
kets järnbetar. En bit grönt slam la sig över den
ena och hängde kvar.
Jag stod stilla på gatan, en icke helt ung
herre i glasögon, ljus överrock och hatt, mina
oräknade tal tyngde mig, och jag stod bara
stilla och stirrade ner i avloppstrumman. En
ledsen röst väckte mig, jag lyfte på huvudet och
såg i nästa gathörn en herre med glasögon, ljus
rock och hatt, hans behandskade händer stödde
lätt en flat låda som han bar i ett band över
axlarna, och han sa ett par gånger utan accent:
- Jag har nöjet erbjuda goda apelsiner.
Tankarna brukar klarna då man putsat glas-
ögonen - förresten hade jag glömt bort att
äta och kände mig matt. Då jag såg upp igen
hade uppenbarelsen i gathörnet försvunnit, i
stället stod där en syndigt kraftig jänta som
skalade en apelsin och åt, och hennes tänder
lyste av saft.

För några ögonblick kände jag mig bortkom-
men på min egen gata men trampade vidare på
de gamla stenplattorna vid trottoarkanten, på-
skyndande stegen sista biten till skolan.

Damen med drömmarna

Ingen har veterligen sett henne, somliga
människor har dock haft en svag förnimmelse
av en blid dam, som någon orofull natt satt sig
vid deras bädd och lagt sin hand på deras
panna. Och då hon gjort det, har en stor frid
strömmat ner i deras själ, och de har fått en
dröm som kommit dem att känna sig lyckliga.

*

Hon kom till en liten flicka, som slutat sin
första dag i skolan, och la sin hand över hennes
tunna lugg, som tankens mödor och förfäran
över det okända delat i fuktiga stripor. Och
den lilla flickan drömde att hon gick barfota
på en stig som var täckt med en matta av
len mossa. Hon befann sig i ett landskap så
vackert, att hon måste ha sjunkit dit genom
en förtrollad brunn. Hon mindes inte när
hon sjönk. Mellan blomsterängar stod träd
som var så fulla av kvittrande fåglar att det
tycktes henne som om själva träden sjöng, och
när hon gick förbi flög fåglarna efter och bil-
dade ett långt fladdrande släp till hennes klän-
ning. Här och där porlade en källa upp, och
ur mossan steg ett kittlande svalt vatten upp
mellan hennes tår. Hon lånade en stor blomma
och fäste den vid sitt skärp. Fjärilar satte sig
på hennes armar när hon sträckte ut dem mot
den blåa himlen ... Det var ett land så
vackert att där måste finnas en prins med klä-
der av silke och guld och som tolv prinsessor
den ena vackrare än den andra längtade att
få till man.
- och kom inte hennes pappa emot henne
med ett glas röd saft i handen och sa att hon
hade födelsedag och att hon slapp gå till skolan?

*

Hon kom till en sträng lärarinnas ensamma
rum en av de kvällar då fröken var blekare än
vanligt och mer missnöjd med naturens ordning
som så meningslöst grymt lät även de kvinnor,
som låtsades inte vilja veta av någon man och
som inte heller mäns blickar sökte, utstå sam-
ma besvärligheter för sitt köns skull som - de
vackra. Och hon log mot sin jordiska syster,
ty hon såg genast bland tårarna på hennes ena
kind en ful vårta, och hon gav henne frid med
sin hand.
Och fröken drömde ... att hon låg naken
på en havsstrand, vars sand var så len, att
hon förut skulle blygts att jämföra den med
huden på sin kropp. Men nu kände hon denna
kropp brun och spänstig, och hon vred den
mot solen, som höjde sitt röda halvklot just
liksom på omslagsteckningen till den upplys-
ningsbok hon en gång med skräck läst som
skolflicka. Några skumstänk föll på hennes kind,
och hon torkade bort dem - det kunde se ut
som om hon gråtit. Vårtan var borta! Hon min-
des inte, när den kom bort. Havet sjöng. En
liten vattenström rann kittlande över hennes fot.
Hon skrattade och sträckte ut sina armar -
vinden smekte dem. En man kysste henne i
nacken. Hon fångade hans huvud och la det
till den kind, där de salta dropparna setat. Da-
gar, nätter svann hän som minuter förbi deras
bädd, nya solar steg och sjönk, och hon räk-
nade inte längre efter vilken det var som skulle
skicka vågen och lyfta henne ett så långt stycke
bort från hennes älskade. Hon var ond på den,
och hon - längtade efter den. Hon var vacker.
Hon var kvinna. Hon var lycklig.

*

Damen med drömmarna kom till en bildad
generalkonsul som magsyran höll vaken och
vars panna låg i djupa veck. Hon täckte dem
med sin hand, och generalkonsuln drömde att
en engelsk butler i frack uppsökte honom på
hans kontor. Denne sade sig vara skickad av en
baron i London för att överlämna en gåva och
vinkade fram en negerpojk som på ett hyende
försiktigt bar ett frimärke. Och generalkonsuln
behövde bara kasta en blick på detta frimärke
för att se, att det var detta som fattades i hans
samling. Det hade samma gula färg som sin
kataloggranne i högre valör men triumferade
med sin uppochnerpåvända siffra i varje hörn,
sin egen unika tandning och detta lilla hak i
ena kanten som, allt tillsammans att genom-
tänka, utmärkte detta enda frimärke värt en
mans åtrå. Det var hans, han kunde när han
ville fästa det i sitt album bakom ett fönster
av vaxat papper. Han kunde göra det nu genast
i närvaro av sina vänner från frimärksklubben
som gula av avund samlats omkring honom, han
kunde också vänta. - En stund.

*

Hon kom till en diktarepojk och berättade för
sig själv var hon varit medan hennes fingrar
spelade på hans panna.

Mannen med hundarna

En gosse växte upp bland sina hundar. De
var som valpar ystra och lekfulla och hoppade
av glädje omkring honom där han satt i solen.
De nafsade i hans kolt och tiggde med ögonen
om en sten att springa efter. Och han kastade
sina stenar så långt hans gossarm orkade, och
hundarna sprang efter dem med långa språng.
Gossen blev yngling, han älskade att gå på
upptäckt med sina hundar, och han skaffade
sig nya då de andra blev för gamla. Han lärde
dem alla konster som man på hans tid kunde
lära hundar, deras kroppar blev smidiga och
nervösa, och de levde med alla sina sinnen i
jakten. De skydde vanliga upptrampade spår
och sprang obundna över vidder där egendom-
liga lukter steg ur marken.
Men då ynglingen blivit man, band han sina
hundar och styrde dem efter sin vilja in på
allfarvägar, krokiga och räta. Han lät dem jaga
råttor och svälte och slog dem för att ha dem
i sin hand vid de stora proven.

Och han lät vakta en sjuk statsman i vars
väldiga huvud, som låg som en tung glob mel-
lan kuddarna, ännu ståndpunkter närmades till
och fjärmades från andra statsledares stånd-
punkter utanför ve och väl. Och när den bety-
delsefulle mannen, som doktorn intygade, dog,
skickade han fram sina hundar. De vädrade en
stund med spetsiga nosar kring sängen och kom
skamsna tillbaka med en kapsel huvudvärkstab-
letter och ett blad ur dödsrunan, som en tid-
ningsman tappat.
Han bevakade en enkel poet som låg på sitt
yttersta, han släppte inte in hundarna i rummet
med de fördragna, smutsiga gardinerna utan
ställde dem vid tröskeln. Och när poeten dött
och han kom för att hämta dem, stod de där
darrande och trötta med framsträckta huvuden.
Och han såg en okänd yngling vaja i ett träd
en blåsig vår och såg honom sedan delas ut till
jämnåriga i vita rockar på en anatomisk insti-
tution. Då släppte han åter hundarna lösa, och
de fick med sig ett stämplingskort och några
muskler från en gossarm.
Men han blev inte ond på dem och knappt
förvånad, han löste deras koppel och gav dem
frihet att jaga som förut efter underliga väsen
som skymtade på vidder där människor och
hundar inte fanns och där bara aningen av en
okänd lukt steg ur marken.

Mannen blev gubbe, han skaffade sej inga
nya hundar utan satt och pratade med några
av de gamla medan han värmde sig i solen.
De låg och sov omkring honom med nosarna
nerstuckna mellan sina tassar, och ibland, när
de var vakna, lyfte de sina huvuden mot sin
herre och tiggde att få bita i hans hand
eller hämta honom en sten. Och han kastade
sina stenar så långt hans gubbarm orkade, hun-
darna kröp efter dem, släppte dem framför
hans fötter och sträckte åter ut sig för att sova.

Nokturn

Jag har fått nattkvarter hos ett ungt par
i en stuga på landet. Man har bäddat åt mig i
finrummet. Jag ligger och tittar upp i taket och
lyssnar till ett barns gråt och till suset från
ett päronträd, som då och då skrapar med en
gren mot fönstret.

För att somna söker jag räkna ut hur många
tak jag sett över mig. Mina föräldrar var stads-
bor, och jag låg som liten i en matsal som
vette åt gatan. När lampan var släckt väntade
jag på skenet från spårvagnarna - det strök
med jämna mellanrum över taket, och då det
försvann följde jag det i min fantasi och åkte
med ett stycke i den ljusa vagnen bland lyckliga,
vuxna människor ...
Och sen - nej, jag orkar inte räkna. I morn
blir jag femtisex år! Det är väl värdfolkets lilla
flicka som gråter, hon har en hemsk och envis
dröm. Var kan hon vara nånstans? På vinden?
De gamle talade om en kammare i huvet där
minnet höll till, en cellula memorialis, skräpbod
för sömnskrämmor! Jag vill sova, men mycket
ont jag släpat med mig får liv igen som lik som
börjar titta - jag reser mig till hälften för att
bli dem kvitt och hör nu tydligt att det är på
vinden som den lilla flickan ligger och gråter,
hon drömmer om något hemskt, gråten börjar
med ett svagt och nästan ohörbart kvidande som
blir starkare när skräckbilden kommer närmare
och tydligare, övergår i korta förskrämda rop
när allt det som hon tycker är fult och fasans-
fullt hinner fatt henne och tar henne ...
Hon har tystnat för en stund. Ett päron loss-
nar i trädet därute, rutschar ner genom bladen
och faller med ett hårt, knäppande ljud på mar-
ken. Finns nån katt i närheten kommer han
säkert nu framnosande, stryker sig mot träd-
stammen och tassar vidare med svansen i väd-
ret, en sån där ormande svans som flickor så
gärna vill ta i med bägge händerna.
Ur minnesmagasinet kommer också smygande
tankar från visa män som jag läst. Meningar
rycker sig lösa, vrider sig och vaggar som man-
nekänger för att visa upp något nytt knepigt
veck på kjolen - lyfter frivolt på den. Tankar-
na själva vill visa vad de har under! Var är
dessa tankars herrar? Döda. Döda! Borta? -
Andar, som skulle kunna nedlåta sig att träda
i förbindelse med sina gamla tankar och med
mina!
Skicka för tusan ett lyxtelepatiskt telegram
till min födelsedag!
Jag kommer ihåg vad min moster berättade
om en ande, som hon träffade på ett borddans-
möte. Det stod min moster fritt att välja en
fråga som hon ville ha besvarad, och hon frå-
gade om anden visste vem hon var ("vem är
jag på jordens skal?"), och anden svarade med
mycket buller i bordet, ty min mosters förnamn
var många och konstiga.
Pärongrenen knackar åter mot rutan. Jag
tackar för intresset, men jag vill sova. Och nu
tycks jag - verkligen - somna - hör
bara långt bortifrån ett barn som gråter - lilla
vän, varför gör du det? Snart är det morgon,
solen skiner, och i morgon, alldeles säkert i
morgon, står det en stor födelsedagsbricka med
gröna blad kring vid din säng!
Nakna fötter trampar tungt över mitt huvud.

Otrohet

De älskade och byggde sig en ointaglig fäst-
ning till hem, men den var så lätt att de kunde
ta den med sig vart de gick, och palissaderna
och själva de mäktiga väggarna var egentligen
bara smala vassrör glest ställda från varandra
som släppte in ljus och dofter och spelade i
vinden. Men ingen utomstående kunde se genom
dessa väggar av lätta strån och luft, de älskande
förde dem med sig som osynliga murar, och på
natten sken månen in och försilvrade deras
kroppar när de älskade varandra öppet inför na-
turen och väggarna av vind och strå spelade.
Det spröda skyddet försvann inte alldeles då
åren gick men bäddades in i trä och puts med
tapeter och oljetavlor på, och främmande män-
niskor kunde se genom det. Själva kunde de två
se att de fått skrymmande och dyra möbler,
skåp och sängar, och det hela gick inte att flytta
hur som helst utan blev en fast boplats där de
åt och sov ihop. Någon gång kunde en melodi
komma från piporna som stämts endast för dem
och månen kasta ett sken mellan gardinerna,
men även om fönstret var öppet kom ingen rik-
tigt frisk vind in, deras källa att sträcka handen
mot och dricka ur var en karaffin, och då den
flyktiga drömmen var slut, slöt sig väggarna
ännu fastare samman.
Ja, de stängde in dem med deras radio och
många stolar och bord, stolar som de gick och
jämkade på och bord där de satt och åt och
tittade på varandra över en tidningskant, andra
människor kom och tittade under lugg på tav-
lorna, silvret och barnen, och ibland när det
ringde på telefonen kunde en av dessa två som
älskat varandra så mycket få en ny röst och
tala i kortstaviga gåtor.
Och en av de två blev till slut borta en slarvig
timme för mycket hos en av de andra männi-
skorna, och man kan inte säga att boplatsen ska-
kades såsom av någon våldsam storm.
Men de fina rören, som mist sin musik och
nästan inte kunde höras alls och ändå varit ett
skydd, bröts och vissnade bort på en gång, och
mannen och hustrun blev som de flesta andra,
rön utan rot, som bara inom de egna väggarna
av trä och puts plågade varandra när de gitte.

Huset

Det var ett hus som stod och drömde med
svarta rutor och skinande vita väggar i mån-
skenet.
Hade en byggmästare eller annan sakkunnig
fått se det mitt på dagen, hade han sagt sig:
Det är ett boningshus uppfört i tre våningar på
stenfot med förstutrappa, så och så många me-
ter långt, brett och högt, bestruket med vit olje-
färg; väggarna av brädbeklädd plank, taket av
tegel på bräder.
I grannhusen sa man om det: Det är ett gam-
malt ruckel fullt av högfärdiga människor som
betalar högre hyra än vi. I första våningen bor
den tokige mannen som har två rum packade
med böcker och bara äter ett mål om dagen,
i andra bor den söndersupne kaptenen som
aldrig kan få någon hushållerska att stanna hos
sig, i tredje Bergströmmarna som aldrig får till-
räckligt med ungar, och i kyffet uppe på vinden
bor i synd och skam slinkan Maria, som har
sin karl hos sig varje natt.
Främlingen som gick förbi konstaterade: Det
är ett litet nätt hus, vitmålat som det är och
med en renskurad stentrappa framför porten. I
andra fönstret till vänster i första våningen står
en kruka med röda azaleor.

*

I rummet på vinden hade sömmerskan Maria
och hennes vän alltifrån skymningen suttit upp-
krupna bland kuddarna som skylde den enkla
bädden. De såg knappt varandra, och de hade
blivit tysta. Månen var borta. Den unge man-
nen strök över flickans kropp en lång smekning,
som slutade vid hennes ankel. Hans fingertoppar
sökte sig varsamt in i skon, och skon lossnade,
gled ner och föll i golvet.
Ett knäppande i väggen, en för tung regn-
droppe på rutan kan väcka ett litet barn som
sover. Det låg en pys och sov hos sin mamma
i rummet under Marias, och av det lilla bullret
från skon däruppe i taket vaknade han och bör-
jade skrika. Och mamma tog honom i sina armar
och vyssjade honom innan hon själv hunnit
vakna riktigt, men pysen skrek utan uppehåll
med hopknipna ögon och fäktade med armarna,
mamma måste upp och tända ljuset, och pappa,
som ville inbilla sig att han fortfarande sov,
drog täcket högre över huvudet. Fru Bergström
gick med sin pojk i famnen fram och tillbaka
mellan syskonens sängar, fram och tillbaka tills
han på en gång både tystnade och somnade.
Och under tiden kastade hon med den snabbhet
som är vanlig hos dem, som väcks upp mitt i
natten och hastigt måste finna sig tillrätta,
tankar på sitt liv och andras, hon tänkte på
mannen under täcket som en gång varit hennes
älskade och som ännu var snäll mot henne och
barnen, på sömmerskan däruppe, som var en
visa i kvarteret men såg trevlig ut och hade
smak nog att klä sig enkelt och anständigt, på
kaptenen, som drack, och på den gamle doktorn,
som hade så många böcker och alltid såg på
henne så underligt då han märkte henne alls.
När hon lagt sig igen föll hon i sömn medan
hennes hand ännu ordnande rörde sig över täc-
ket där pysen låg.

Kaptenen vaknade av skriket med en svordom
avpassad efter missräkningen att behöva lämna
ett kamratmöte med matsedel på franska och
tjugoårigt rödvin. Ledbruten och huttrande gick
han upp och tände, kokade vatten och vände
tillbaka till sin säng, som han fann kall som en
snödriva. En satans familj, den Bergströmska!
Han mindes i alla fall några vänliga ord som
lilla frun sagt honom en dag i trappan då han
hjälpt henne med matkorgen, och när han för
något år sen då hon väntade skrikhalsen ämnat
säga henne något galant, hade han förekom-
mits av en blick så full av höghet att han måst
kyssa henne på handen som om hon varit överst-
inna. När allt kom omkring var kanske folket
i huset inte besvärligare än på andra ställen,
tösen på vinden som alltid neg så vackert för
honom och som man påstod hade dåligt rykte
var riktigt rar fast han bara fick klappa henne
på kinden, och gubben i första våningen hörde
man ju aldrig ett knyst av.
Kaptenen lyfte upp konjaksflaskan från när-
maste sängstolpe och bryggde sig en toddy som
kamraterna skulle avundats honom, åtminstone
hoppades han det. Och han la sig bekvämt till
rätta och släckte ljuset, för det var så att hans
mest rogivande tankar och behagligaste fanta-
sier kom till honom när han låg och drack i
mörkret.

Den gamle licentiaten, som sedan tretti år
skrev på en avhandling över ett omöjligt ämne
och nyss lagt pennan från sig, höll just på att
slumra in då kaptenens tofflor hasade över hans
tak. Barnets skrik nådde honom som en långt
utdragen klagande ton. Han kom att tänka på
några rader hos Lamartine där ett barn gråter
sig till sömns, och han steg upp, tände, och gick
in i biblioteket för att leta reda på boken. Han
blev stående framför en av hyllorna och lät sina
fingrar glida över bokraden i en lång smekning,
som slutade vid Guyaus Vers d'un Philosophe.
Den tog han med sig, lade sig åter och släckte
lampan. Med händerna knäppta över Guyaus bok
låg han och såg med vidöppna ögon upp i
mörkret och lät bilder ur sitt liv och sina böcker
glimta fram. Även hans grannar, den gamle mi-
litären, frun som hade så många barn och alltid
såg så underligt på honom, och den lilla fröken,
som visst också bodde i huset, drog förbi, och
då barnet däruppe tystnade erinrade han sig
åter Lamartines verser, han började resa sig
för att gå och hämta boken men kände sig allt-
för trött, sjönk tillbaka mot kudden och som-
nade.

*

Licentiaten sov en sömn så tung som om Nat-
ten på Giuliano de Medicis gravmonument kom
mit och lagt sin panna mot hans, kaptenen
drömde att han efter en Hasselbacksmiddag åkte
i öppen vagn på Djurgården med den bäste av
kamrater, den lille pysen hade borrat sitt huvud
långt in under mammas arm, men mamma såg
under sina ögonlock, som var välvda som två
blåa kupoler, honom leka som en stor pojk.
Vid dörren till vindsrummet stod två unga
människor och kysstes adjö, och flickan sa sakta
då deras händer släppte varandra för sista
gången:
- Du vet det är för att jag håller så mycket
av dig, som du får stanna hos mig - så.

*

Det var ett hus som stod och drömde i mån-
skenet. Nyss hade en stund dess rutor lyst av
ljus, och det hade till och med kommit upp en
smula rök ur skorstenen. En sko, som föll,
väckte det.
Nu hade det åter fått ro. Månen flyttade tyst
dess skuggor. Långt borta i rymden störtade
solar hop - det hördes inte.

Diktaren

I
Djävulen förde Diktaren uppför en bred
marmortrappa in i ett stort kontor där vackra
unga flickor skrev maskin, eleganta herrar hän-
digt hopade ordersedlar, och kassaapparater
höga som kyrkorglar klingade med klara kloc-
kor, och Djävulen sade till Diktaren:
- Över allt detta skall jag göra dig till chef,
om du ger mig din själ!
Och då Diktaren inte svarade med annat än
sina bestörta ögon förde Djävulen honom ge-
nom en lång fil av rum in i det allra heligaste,
vars madrasserade dörr flåsande gick igen bak-
om dem. En varm matta täckte golvet, och på
dess mitt stod ett skrivbord så stort att det bil-
dade ett annat golv, där man strött ut papper,
askkoppar och telefoner.
Och Djävulen sade:
- Här löper det stora företagets trådar
samman, och det behövs bara att någon sitter
och håller dem i nypan. Vi handlar med tidning-
ar, böcker, konst och fastigheter, vi har bankir-
rörelse, film- och krogkoncern. Med benen på
bordet kan du diktera ner ett uttalande i brän-
nande frågor eller köpa ett hus i city. Jag skall
göra dig till direktör i detta rum, du skall få
en kåk för en miljon efter de ritningar du vill
godkänna, en sportstuga med plaskdammar, stall
och garage och en oskuld som är presenterad
vid hovet, och varje middag klockan tolv skall
en bil med orkidéer och barskåp komma och
hämta dig. Men jag fordrar absolut, att du ger
mig hela din själ!
Då Djävulen sagt detta, tryckte Diktaren hän-
derna för öronen, drog upp den madrasserade
dörren med foten och sprang genom den långa
filen av rum, nerför den breda marmortrappan
och ut på den stojande gatan med ett uttryck
av obeskrivlig fasa över sitt ansikte.
När han samma kväll var hemma hos sin vä-
ninna, och hon la armarna om hans hals och
klagade över sina trasiga strumpor, satte han
sig med henne i rummets mörkaste vrå och grät
bitterligen.

II
Diktaren slöt sina diktarögon och jagade på
sin fantasis avlägsnaste hedar, och då en tanke
flög upp som en skrämd rapphöna och slog sig
ner bakom någon tuva ännu längre bort i öde-
marken där dimman gäckade med sina böljande
slöjor, förföljde han den med oändligt tålamod
bit för bit och gav sig ingen ro förrän han
hade fågeln varm och flaxande mellan sina hän-
der. Under denna lek väsnades Diktarens mage,
och Diktaren jämförde ljuden med kacklet i en
hönsgård. Men då han dragit täcket över sitt
malande huvud för att somna fortare lät det
som om åskan mullrade.
Han var angelägen om att få sova snart, ty
han hade själv blivit den jagade, en grå gam-
mal fågel som vaktat i dimman jagade honom
och fick honom att släppa sina små varma höns.
Det var en idé. En tråkig idé.

III
Det kom en krokig grå kvinna till Dikta-
rens bädd och satte sig vid hans fötter, hon vred
mot honom sitt benhårda ansikte, som låg orör-
ligt som en mask under hennes urblekta vatten-
släta hår, och hon såg på honom tyst, avvaktan-
de. Diktaren kastade en prövande blick på gum-
man och såg att hon var en Idé, en gammal
Idé, en tråkig Idé. Han vände sig mot väggen
och sa argt:
- Låt mig sova.
Men hon flyttade sig närmare och plockade
på hans täcke med sina knotiga fingrar.
- Det är sant, att jag är gammal och att jag
varit med om mycket sen människor började
dikta. Men jag har en liten skönhet kvar, som
ännu ingen sett, en liten rad med magiska lösen-
ord - jag har gömt den åt dig. Du får den
inte till skänks. Du skall göra dig ett oerhört
besvär och ha mycken vånda för min skull, och
de sidor du skriver skall ändå synas dig som
fält med visset hö. Men en enda liten rad skall
ligga levande på papperet och lysa som friska
blommor! Vill du ha den?
- Nej. Jag kan dig. Mina Idéer är unga
strålande kvinnor, som ger sig åt mig helt av
lusten att älska. Vad får jag av dig? En rad!
Du borde skämmas.
- Jag är gammal och man har sett mig
mycket. Men ännu söks jag av stora visa konst-
närer, och då jag i natt valt just dig att ta emot
det sista jag kan ge, räknar jag med din tack-
samhet. Dina strålande slappa idéer får du på
lite vin, men jag kräver din tanke och all din
konsts tålmodighet. Kom!
Diktaren vred sig i bädden och skrek:
- Jag vill inte ha dig! Du är en sköka, som
alla haft! Man köper dig med dagar och nätter
av hårt jobb, och du ger i byte en rad. Har jag
inte sagt dig, att jag får tusen rader för intet?
Vad betyder en rad?
- Du är en bortskämd pojk, men din äre-
lystnad är din. Jag har dock dugt åt högre her-
rar, och jag är fordringsfull. Lång vaka och
mycket arbete kommer jag att kosta, men den
lilla rad jag sparat, och som du redan bävar
för, raden med talismanen som ger lycka och
sopar rent på ditt papper, - den är värd mö-
dan! En rad, full av ditt liv! Du skall känna
den, när din hand skälver!
- I morgon! Kom i morgon!
- Nu!
- Jag har inget papper!
Diktaren drog ett djupt andedrag av lättnad,
ty det var alldeles sant: Han hade inget papper.
- Du skall skriva på kanten av tidningar
och böcker, på dina smutsiga skjortor, på själva
bordet.
- Plåga mig inte! I morn skall jag skriva.
Säkert.
- Nu.
- Gå!
- Nej.
Diktaren gömde sig, men trollpackan trängde
sig på honom, lallande, befallande om en liten
skönhet som hon gömt, och om en rad som
skulle lysa som friska blommor.

*

I gryningen steg Diktaren upp och satte sig
att skriva på räkningar, tidningar, böcker, på
sitt bord och på sina kläder, och när han åter
sov i sin bädd en dagakarls tunga sömn låg
över hans glåmiga ansikte ett lyckligt barns leen-
de som minne efter den rad som fått hans hand
att skälva.

Stjärnan

Det var en gång en blek poet som gick
och såg på en stjärna, och han hade en kavaj så
blank att stjärnan borde fäst sig på den som
en orden - någon sort för dem som gjort sig
förtjänta genom mycken bedrövelse.
Han promenerade med sin lille son.
Och gossen fann på leken att försöka ha ögo-
nen på stjärnan minuter i sträck utan att snava,
och det gick bra, för pappa höll honom hårt i
handen. Men pappa själv sökte bland annat fun-
dera ut vilket år detta ljus kunde ha släppts loss
i rymden, den stora stjärnan syntes så otroligt
nära att det mycket väl kunde varit under hans
bröllopsår, då hans väninna lovade honom en
son att överta alla hans böcker och papper och
då han diktade för henne sitt pojkaktiga evig-
hetshopp. Hon var då hela hon en sång och
dans, blond som en stjärna, och någon hade
viskat honom i örat att de vitaste stjärnorna är
de hetaste. Nu var hon cendré, tyngre och myc-
ket kall, och han själv var fortfarande fattig
och kunde inte vara annat så länge hans dikter
var planlösa som hans liv och som denna kvälls-
promenad då han gick kors och tvärs genom
underliga slingrande gränder efter den lysande
pricken däruppe.
Han började tänka försiktigt, som han bru-
kade, på att han levde i en ny tid som gjort
hans kavaj blank och tagit bort glansen från
så många av hans poetiska bilder, och han tänkte
vidare på att det var längesen han haft råd att
köpa någon bok, men han tröstade sig med att
han lyckats hålla kvar de bästa av sina gamla,
och medan han på fel sida av trottoaren lång-
samt promenerade uppför en vanlig gata, med
skarpt ljus, oväsen och löpsedlar i fönstren om
nya filmdivor och om nya rymdbollar av plast
som man låtit kretsa kring jordklotet, hoppades
han försiktigt att dessa böckers tankar i sinom
tid skulle nå fram till hans son och synas honom
något nytt liksom ljuset från stjärnan, som den
lille slarvern gick och lekte med.
Och poeten log för sig själv utan att veta om
det och ställde sig att titta några sekunder till
på den öde himlakroppen.
© Copyright Erna Knutsson, Gallie Eng, Nils Eng.
Not: Uno Eng (1897-1972), svensk författare av såväl kortnoveller som romaner. Hans stil kännetecknas av en mycket stramt hållen men precis formuleringskonst. Han skrev bl.a. Skioptikon (1921), Poetens rosor (1923), I vågskålen (1944), Den besvärliga kanariefågeln (1945), Antares (1946), Mr. Alan King, dvärg (1948), Sommarön (1949), Den förtröstansfulle självspillingen (1950), Den understrukna munnen (1953), Mr. Bisters memoarer (1956), Bister och barnet (1959), Att umgås med Nils Ferlin (1962). 1956 utgavs Historietter, ett urval ur tidigare samlingar.
Note: Uno Eng (1897-1972), Swedish writer of short prose and novels. His style is laconic and precise, depicting extistential issues in a skeptic, ironic and very understated perspective. "Historietter" is a collection of his short prose published in 1956.
[English Homepage]
[Svensk bassida]
[Origo menu]
***