Ordet "OK" - språkligt virus från USA:s åttonde president

av Karl-Erik Tallmo

Vilket ord säger man oftast? Frekvensordlistor brukar visa att olika småord, prepositioner, pronomen och diverse bindeord är de vanligaste i språket: och, i, att, en som, det, är, av, den, på, för, med - detta är de tolv vanligaste i normalprosa.1 I talat språk torde dessutom interjektioner och invektiv vara vanligare än i skriftspråket. Likaså det som brukar kallas vokalmummel - inga riktiga ord, egentligen, utan "öh" och "ah" som man fyller ut diktionen med. Men man använder förstås även riktiga ord som språklig fogmassa. "Liksom", "du vet", "då-rå" och "typ". I dialoger förekommer också de så kallade samtalsmarkörerna. Det är de små ord eller grymtningar vi utstöter för att visa vår samtalspartner att vi "är med", att vi förstår och att den andra kan fortsätta sin del av resonemanget. "Precis", "just", "ja", "hm-m". Men när det gäller ord som sägs ofta måste man också definiera vad "säga" egentligen innebär. Vad krävs för att något ska anses vara ett yttrande? Måste det ha en mottagare? Räknas ett utrop i ensamheten framför TV:n när det blir mål i fotboll? När man svär åt kaffebryggaren som säckat ihop? När man kommenderar fot åt hunden? Och hur är det med en tyst åkallan eller en bön i fullmånenatten?

Ibland kan våra svar vara rätt korthuggna - både i verkligheten och på datorn.

Så här framför datorn där jag nu sitter och skriver tänker jag förstås på den lilla förkortningen "OK", som man så ofta bollar tillbaka till datorn när den blivit vilsen och undrar över något. Om det utgör ett yttrande att jag klickar på ordet "OK", så torde detta vara ett av de vanligaste orden i min vokabulär. Ordet "Avbryt", som ju oftast också finns i datorns dialogrutor, klickar jag inte alls lika ofta på. Det känns tryggt att veta att man ändå är en rätt positiv typ. Att datorn vill att vi ska tala om för den vad vi vill att den skall göra härnäst, det är det som så ofta - och egentligen felaktigt - kallas interaktivitet. 2  Att ge datorn kommandon via menyer och dialogrutor är något som förefaller ligga i gränslandet mellan språkligt uttryck och handling, eftersom vi egentligen inte ger någon annan en uppmaning utan med språkliga medel formar om och aktiverar ett verktyg vi just använder. Med det lilla reglage som fått namnet mus, klickar vi på ord och symboler och meddelar oss därmed språkligt med datorn enligt en minivokabulär som en gång bestämts av datorprogrammets konstruktörer. Även hos filosofen Jacques Derrida är yttranden en sorts händelser - och repeterbarhet är då en av de konstituerande egenskaperna. Datorns vokabulär är dock ganska påver. Vi får oftast säga "OK" eller "Avbryt" eller "Spara". På något sätt är detta en fascinerande språklig snabbskiss över den livssituation vi befinner oss i framför datorn - men kanske inte bara där. Fly eller illa fäkta, should I stay or should I go, att vara eller icke vara, kämpa vidare eller bryta upp, minnas eller glömma, stanna kvar eller gå vidare. "Vill du fortsätta?" "OK." "Tager du denna Ulrika Eleonora Karlsson till din äkta maka?" "OK" eller "Avbryt"? När datorn tjatar "Är du verkligen alldeles fullkomligt, bortom varje tvivel, säker på att du vill radera den här filen?" kan man inte ryta tillbaka "Ja, för helvete, släng skiten!" utan bara lakoniskt svara "OK". Frågor som egentligen borde besvaras med ja eller nej, måste man ofta försöka besvara med "OK" eller "Avbryt", därför att programmakarna inte tänkt tillräckligt klart. Mitt webbprogram säger t.ex. åt mig att "Du kanske inte vill skicka känslig eller personlig information via detta formulär" You may not want to submit sensitive or private information via this form" och ger mig "Cancel" och "OK" att välja på. Vad betyder i så fall ett "OK"? Att jag håller med om att jag kanske inte vill skicka känslig information. Eller att jag tycker det är OK att göra det trots riskerna? Ordet OK har ju under senare år dessutom spridit sig just som samtalsmarkören par préférence. Och när det då inte bara signalerar ett neutralt "fortsätt!", har det också fått denna vagt instämmande betydelse det ofta har i dialogrutor. Men det beror också på hur det uttalas. Ett OK uttalat med en lite dröjande stigande slutton, signalerar att man antingen inte riktigt är med själv eller - vilket nog är det vanligaste - ivrigt väntar på att den talande ska visa att han eller hon inte pratar total goja utan har en poäng någonstans i sitt resonemang. Detta OK signalerar en förväntan som är näst intill lika med noll, till skillnad från det ivrigt intresserade, snabbt interfolierade affirmativa OK:et med sparringfunktion. Vad betyder det då, egentligen? Och varifrån kommer uttrycket? Det har stavats "okey", "okay", "okeh", "OK" och "O.K.", och gissningarna om ursprung har skiftat från Västafrika, indianspåk (Choctawordet "oke" som betyder "det är") eller tyska och franska ("au quai"). Oxford English Dictionary har sitt första belägg från 1839, skämtsamt uttytt som "oll (orl) korrect". Som förkortning förekommer det i engelska som såväl adverb, adjektiv, verb som substantiv. Professor Alan Read, vid Columbia University var den som efter ett par decenniers forskning fann det första belägget, som var infört i Boston Morning Post, den 23 mars 1839.3 Martin Van Buren - USA:s åttonde president och tillika Old Kinderhook - nu på var mans dator. Precis som vi idag, särkilt inom cyberkulturen, ofta har en förkärlek för en sorts ordlekar som "CU-SeeMe" etc, så var man på 1830-talet förtjust i skämtsamma felskrivningar - och motsvarande akronymer: "know yuse" (no use), vilket förkortades "KY", eller "nuff sed" (enough said), förkortat "NS". Lustifikationen "OK" fick förnyad användning 1840, när USA:s åttonde president, demokraten Martin Van Buren, startade sin omvalskampanj. Han kallades Old Kinderhook, efter hemstaden i staten New York, och supportrarna organiserade sig i "Democratic OK Club".4 John Montgomery, som grundade fållan och hyrstallet vid OK Corral i Tombstone i Arizona, valde säkert också just det namnet för att det var på modet vid den här tiden, tror den nuvarande ägaren Robert Love. Genom att OK faktiskt inte betyder "all correct", utan "oll korrect", kan man tänka sig att uttrycket tidigt fick en bibetydelse som inte signalerade total perfektion, utan snarare "good enough". Good enough finns ju i psykoterapijargongen, och på 1970-talet letade sig även uttrycket OK in där. Vi var alla OK - jag var OK och du var också OK. Men apropå dessa topplistor över de vanligaste orden - var hamnar egentligen OK? I textsamlingen British National Corpus5 ligger det på 947:e plats, enligt en mätning 1996. I Nusvensk frekvensordbok (utgiven 1970-80) har jag inte hittat det alls. Hur som helst framgår det ju inte i sådana textsamlingar hur stor användningen av OK är som samtalsmarkör, allmänt instämmande i talspråk och som verkställighetsord i dataprogram. Om man tog hänsyn till samtliga dessa användningsområden, är min egen grova gissning att uttrycket skulle hamna åtminstone bland de 200 mest frekventa. Noter: 1. Normalprosa är förstås ett mycket luddigt begrepp. Man kan egentligen inte skapa en topplista över de vanligaste orden generellt, utan bara med avseende på en viss textkorpus, dvs. en viss samling av skriftspråkligt material. Representativiteten hänger alltså på hur och när materialet i denna korpus valts ut. [Tillbaka] 2. Stewart Brand och Andy Lippman vid MIT definierade ursprungligen begreppet interaktivitet som något där mycket litet var förutbestämt: "Ömsesidig och samtidig aktivitet för båda deltagarna, vilka oftast arbetar mot ett gemensamt mål, men inte nödvändigtvis." Dessutom krävdes bl.a. "graceful degradation" (hur ett system handskas med uppgifter det inte genast kan utföra) och "limited look-ahead" (systemets respons får inte vara beräknad alltför långt i förväg, utan ska kunna avges i ögonblicket). [Tillbaka] 3. Read redovisar sin forskning i American Speech XXXVIII (1963) och XXXIX (1964). [Tillbaka] 4. Oxford English Dictionary anger året 1840, men det finns andra som menar att ordet användes redan i samband med Van Burens föregående kampanj 1836. [Tillbaka] 5. British National Corpus är en textdatabas med över etthundra miljoner ord på modern brittisk engelska (dvs från senare delen av 1900-talet). Här ingår 4 124 taltranskriptioner och skriftspråkliga texter, några kompletta och några i utdrag upp till 45 000 ords längd. Se vidare http://info.ox.ac.uk/bnc/. [Tillbaka]