I det medeltida samhället fanns inga från kungamakten eller kyrkan oberoende domstolar. Det betydde att det saknades en objektiv instans, som kunde utreda fakta i målet och på basis därav avkunna dom. I stället fick sanningsfrågan i lägre instans avgöras genom det legala bevissystemet. Detta innebar att lagen för varje typ av brott angav vilket bevis som fordrades för att fria eller fälla den anklagade. Antingen kunde åklagaren presentera bargärningsvittnen eller fick den anklagade försvara sig med egen ed, förstärkt med edgärdsmän eller med gudsdom. I svenska medeltidslagar är gudsdomen ersatt av en på olika sätt vald nämnd.
Denna princip är hämtad från mosaisk rätt, som har haft ett avgörande inflytande på medeltidsrätten. Tidigare forskning har påvisat detta inflytande genom punktvisa överensstämmelser, men enligt mina forskningsresultat (se avhandlingen "Sveriges medeltidslagar, europeisk rättstradition i politisk omvandling", Lund 1988) finner man i pentateuken hela programmet för den västerländska medeltida straffrätten och fundamentet för samhällets organisation, inklusive prästerskapets ställning.
Mosaisk rätt bygger på förbundet mellan Herren och hans utvalda folk, varigenom alla medlemmar blir ansvariga för varje medlems brott mot förbundets stadgar. Ett oförsonat brott väcker Herrens vrede, som i vissa fall hotar att utplåna hela Israels folk. Finns inga vittnen utan endast misstankar, hänskjuts därför saken till Herrens dom. Detta kan ske genom att den anklagade går en ed inför Herren, eller genomgår vissa slags prov. Tanken är att Gud avgör saken genom att låta provet lyckas eller misslyckas, alternativt godtar eden eller på något sätt straffar menedaren.
Strängt taget är alltså både eden och proven gudsdomar, men i vanligt språkbruk har termen gudsdom reserverats för proven, som också kallas ordalier.
Bevisbördan i denna process vilade på åklagaren, en princip som hämtats från den romerska rätten och som lever kvar i våra dagar. Man kunde därför frestas att tro att detta skulle betyda ökad rättssäkerhet, men det vore att helt bortse från den dåtida verkligheten. I den inkvisitoriska processen var det samma domare som utfrågade vittnena och bedömde övrig bevisning och som sedan avkunnade domen. Brottslingens eget erkännande ansågs vara det säkraste besvist, och för att framtvinga detta användes tortyr.
Därtill kom ytterligare en avgörande olikhet mellan medeltidens rättsordning och nutidens, nämligen att domaren, eller den han företrädde i den inkvisitoriska processen, också var part i målet. Dels i mål, där kungen eller biskopen var målsägare, dels i alla övriga fall, där myndigheterna hade del i böterna.
Processens utformning avslöjar alltså maktförhållandena. Det legala bevissystemet var en hjälp för den anklagade om denne var socialt etablerad. Kunde han prestera de eder till sitt försvar som fordrades i det aktuella fallet, så var han därmed frikänd. Vid den inkvisitoriska processen hade han ingen möjlighet att påverka utgången av målet. Hans öde låg i händerna på en domare som samtidigt var part i målet. Graden av utrymme som de olika processformerna har fått i en lag visar alltså styrkeförhållandet mellan parterna vid lagens tillkomst.
En annan indikator på maktförhållandena är kategoriseringen av brotten samt böternas storlek och fördelning. Kungen, alternativt biskopen, hade förutom de fall där de ensamma uppbar hela boten, del i böterna för de flesta övriga brott, undantagandes vådamålsbrott. Det låg därför i deras intresse att utöka antalet brottskategorier och antalet fall med förhöjda böter, samt att förhindra att viljahandlingar betraktades som våda.
Ur handskriften från mitten av 1300-talet.
Det disparata innehållet i vådamålsbalken indikerar att lagen är en kompilation av äldre och yngre bestämmelser. Jag har visat att den märkliga kombinationen av dråp, sår, hor, rån och stöld också finns i en tidigare lag, nämligen ärkebiskop Anders Sunesens bearbetning av Skånelagen. Den återgår ytterst på dekalogens förbud mot dråp, hor och stöld, som alltså har utgjort grundmönstret. Senare tillkom kungliga stadgor som ändrade reglerna för viljadråp, och dessa fördes till en annan avdelning av lagen.
Kompilationskaraktären framgår också av andra delar av lagen, med deras många parallellställda och överlappande regler, exv. för giftermål och bevisning. Likaså av de djupgående motsägelserna, framför allt i processbestämmelserna och synen på fejden. Enligt mina forskningsresultat har Östgötalagen slutredigerats tidigast vid tillkomsten av Magnus Erikssons allmänna landslag, således kring mitten av 1300-talet eller kort därefter. Avsikten med nyredaktionen var att dra upp rågången mellan Linköpingsbiskopens och kungens rättigheter. Landslagen saknade nämligen kyrkobalk, eftersom de andliga och världsliga myndigheterna inte hade kunnat komma överens om en rikstäckande maktfördelning dem emellan.
"Vid allt vådaverk tage den sårade alla böterna och däri har varken karl eller konung del", säger Östgötalagen (Vådamålsbalken 18:2, 24:2). Ordet karl står här för "alle män", dvs tingsmenigheten i häradet eller hundradet. Sannolikt tog länsinnehavaren del i dessa böter.
Enskild förlikning får inte förekomma, om denna minskar konungens rätt. Östgötalagen hänvisar till en bestämmelse som Birger jarl införde och som stadgade att kung och härad skulle ha fulla böter och sedan fick målsägaren göra vad han ville med sin rätt (Vådamålsbalken 6:5). Om det uppstod tvivel om att gärningsmannen fullgjort sin plikt mot kung och härad fick han styrka saken med fjorton mäns ed (Vådamålsbalken 7:1).
Ederna är utomordentligt noga reglerade i Östgötalagen, både när det gäller vådaverk och viljaverk. Kungen hade böter för olaga ed och biskopen för osann ed. När myndigheterna skaffar sig rätten att överpröva sanningen i ederna, faller grunden för det legala bevissystemet. I Östgötalagen har myndigheterna denna rätt.
Det legala bevissystemet kunde också blockera sig självt, nämligen i de fall där ed stod stod mot ed. Vid vissa viljamål kunde parterna stå emot varandra med tre tolvamannaeder vardera. Om ingendera eden brast, fick saken avgöras av konungsräfsten på häradstinget (Vådamålsbalken 8:1, 1:pr). Den inkvisitoriska processen tar här alltså överhand över det legala bevissystemet.
Samma förhållande kunde uppstå vid tvistemål om stora värden. I en jordatvist med stridiga eder avgjordes saken på häradstinget genom konungsdom eller lagmansdom (Vådamålsbalken 30:2).
Vådamålsbalken innehåller inga bestämmelser om de grövre brotten. Dessa återfinns i edsöresbalken och dråpsbalken, men en liknande analys av dessa avsnitt ger samma resultat: maktstrukturen är i Östgötalagen starkt myndighetspräglad. Detta överensstämmer med förhållandet i landslagen men står i skarp motsats till vad som gäller i svealagarna. Denna motsättning kan delvis förklaras med att Östgötalagen och landslagen är omkring ett halvsekel yngre än exv Upplandslagen. Men en mer fullständig jämförelse visar att skillnaderna mellan götalagarna och svealagarna sannolikt går längre tillbaka i tiden än till omkring år 1300.
Detta är exempel på hur man kan använda lagen som källa till kunskap om de rådande maktförhållandena vid lagens tillkomst.
Våra svenska medeltidslagar fick sin slutliga redaktion tämligen sent, jämfört med övriga nordiska och framför allt de kontinentala lagarna. De har byggt på en lång skriftlig tradition, förmedlad genom klostrens handskriftsverksamhet. Västerlandets medeltidsrätt bygger på principer hämtade från mosaisk och romersk rätt. Brottskategorierna, bevisningen och påföljdsarterna och en mängd överensstämmelser i detalj visar sambandet.
Den mosaiska straffrätten flöt tidigt samman med den romerska och utgjorde basen för straffrätten redan i de äldsta kontinentala lagarna. Via ärkestiftet i Lund fick den också en avgörande betydelse för det nordiska lagstiftningsarbetet. Danmarks ärkebiskop var under lång tid också Sveriges primas. Senare kom inflytandet från den lärda rätten via nordiska studenters studier i rättsskolan i Bologna och vid de nya universiteten i Europa. Det fick betydelse framför allt för de delar av lagarna som vi i dag betecknar som civilrättsliga.
Sveriges medeltidslagar utgör alltså en del av den samlade europeiska rättstraditionen. Denna har sedan omvandlats för aktuella politiska syften.