Hon lämnade äktenskapet med Asping 1818, men redan 1816 hade hon tagit kontakt med P.D.A. Atterbom och skickat några dikter till honom. Tre av dessa publicerades året därpå i "Poetisk kalender", under signaturen Euphrosyne.

Atterbom betraktade dessa dikter som några "första prov av en så mycket lovande talang". Han fann i hennes verser en naivitet och ett "friskt natursinne", som tydde på "en icke vanlig kallelse".

Julia Christina var född Svärdström år 1785, dotter till bruksinspektoren vid Skultuna bruk i Västmanland, Per Svärdström. Hon blev tidigt föräldralös vid 13, och två år senare sattes hon i fransk pension hos markisinnan Dariès i Stockholm. Här fick hon lärarutbildning och tjänstjorde sedan som lärarinna mellan 1802 och 1809 - tills hon gift sig med handlar Asping.

Atterbom var en litterär förebild, tillsammans med Kellgren och Franzén, men han var också den som uppmuntrade henne att lämna det olyckliga äktenskapet. Hon borde ägna sitt liv åt "vänskapen, lutan och fäderneslandet", ansåg han.1820 dömdes skilsmässa.

I sitt skrivande var Julia Christina påverkad av de s. k. fosforisterna, nyromantikernas främsta företrädare i Sverige, som samlats kring tidskriften Phosphoros, som utgavs i Uppsala 1810-13, med Atterbom och Palmblad som tongivare. En något överlastad och tillkrånglad symbolik får väl tillskrivas denna påverkan.

Tidskriften Phosphoros, som utgavs i Uppsala 1810-13. De främsta skribenterna var Atterbom, Palmblad och Elgström. Även Lorenzo Hammarsköld medverkade här, bl.a. med sin tolkning av Plotinos skönhetslära.

Julia Christinas naturdikter har ofta en känsloström av klar oförfalskad sensibilitet, som t. ex. den kända "Molltoner från Norrland" (mera känd som "Vårvindar friska") eller "Jungfrun i det gröna". Ibland blir hon dock Euphrosyne i övermått och krånglar till symboliken, så att man anar mallen utan att kunna se igenom den.

När hon på Atterboms inrådan försökte sig på större dramatiska och episka dikter blev det extra trögt, dikten "Christophorus" tillhör dock de bättre i genren, medan "Nornan", "Vublina" och "Psyche" lider av verbala svulster och ordstockning.

1822 gifte Julia Christina om sig med den sju år yngre Anders Wilhelm Nyberg, ännu en bruksinspektor på Skultuna, och detta år utkom också samlingsvolymen "Dikter af Euphrosyne".

Fru Nyberg drog sig alltmer bort från Atterboms inflytande och närmade sig Stockholmskretsarna. Hon fick nu en ny rådgivare i den något vildsinte kritikern Lorenzo Hammarsköld.

Hennes "Nyare dikter" utgavs 1828 och året därpå fick hon en utmärkelse av Svenska akademien. Volymen "Samlade dikter" utkom 1831-32.

Christina Nyberg anknyter nu mera till en mindre romanticerande 1700-talsrealism och blir nästan Lenngrensk i t. ex. Kontrasterna, en "vexelsång" för mor och dotter. Både Lenngren och Nyberg ser människolivet som ett narrativt flöde, som formar sig till en sorts böcker eller romaner utan att någon ens egentligen behöver väta en penna. Nyberg inskränker dock sitt budskap till vad som sig går före - och vad som borde - i kärlekslivet, inte så mycket i det yrkesmässiga. Tendensen är dock inte dold. Den som hör, han höre!

1839 berättar förresten Betty Ehrenborg, i sin bok om Kisamor, hur hon skrev av dikten Sensitivan, som en sorts försök till själslig läkedom.

Euphrosynes egen levda krönika avslutades 1854, hon dog 69 år gammal, och överlevde därmed sin man med tre år. 1842 hade hennes sista samling publicerats, "Nya dikter".

The Art Bin publicerar följande dikter:

Prolog
Farväl
Den stackars Anna, eller, Moll-toner från Norrland (Vårvindar friska)
Barnets lära om stjernorna
Skuggan
Spegeln (Visa)
Vinter-Blomman
Sensitivan
Kontrasterna (Mor och Dotter, Vexelsång)
Friaren