|
|
| |
Med löjet på din rosenmund
Hur' ljuft att hvarje morgonstund
Sin hyllning ge
Åt detta klara genomsken
Af själens inre verld, så ren:
Ditt anlete!
En hydda, värd en Gud, så glad -
Skönt väfd af ros och liljors blad
Har Psyche fått!
Men - timman har ej slagit än
För ett besök af kärleken
Han väntas blott.
Ack! snart när hans förtrollningsmakt
Din fria själ i bojor lagt
Vid hoppets röst,
Hans bild ditt ögas tjusning är
Och spegeln, gömd i djupet, bär
Du i ditt bröst.
Hur' skön din verld, din hela verld,
Der känslan, ren och oförtärd,
Än spegla får
Ett idéal utaf din själ;
Och Amor gläds, att bo så väl
I lifvets vår.