Betty Ehrenborgs dagbok: Första delen

IX

när Lovisa kom upp för att elda, var hon sällsamt upprörd och bestört; fru Jaenson hade fått kramp och häftig blodspottning på morgonen, Mamsell Fugelberg, som var läkare, efterskickades från Åby; fru Jaenson ville åderlåtas; alla trodde att hon skulle dö När jag kom ner, hade hon talat med jungfru Marie, och lindrigt förebrått henne de oförrätter, hon ansåg sig hafva lidit af henne, hennes gräl och retsamhet, m.m. Jungfrun såg upprörd ut och bad mig gå in. Gumman var mycket svag och alldeles blek; en stor förändring från hennes utseende föregående dagen, då hela ansigtet var brunrödt. Hon såg sorgsen och forskande på mig; Jag betraktade henne en stund tyst, glömde vid denna slagna och förkrossade qvinnans åsyn det bittra som hade föregått, och kunde ej afhålla mina tårar. Hon började då sjelf att bittert gråta, tog mina händer, tryckte dem och sade med svag röst: "Förlåt din vän!"
Åderlåtningen gick för sig; fru Jaenson hemtade sig något, men talade blott om åtgärder ifall hon skulle dö. Hon ordinerade ny dekokt och nytt plåster åt mig men klagade deremellan öfver svårigheten att kunna tänka. Hon sade att denna sjukdom var en följd af själsskakning. Jungfru Marie, menade hon, hade med sin gnatighet och ofördragsamhet retat henne för mycket; äfven ansåg hon jungfrun vara skulden till hennes förlorade förtroende hos mig, och trodde att denna hade yppat för mig om mandelbränvinet, Detta var dock misstag; jungfrun hade tvertom sökt att dölja det för mig, och visste det ändå sjelf, ehuru fru Jaenson gjorde en hemlighet deraf för henne. Men Greta, som var gummans förtrogna, och alltid hemtade bränvinet från källaren, i smyg för de andra, berättade mig det en natt, då hon låg på mitt rum för att sköta kindbenet.
Nu fick jag knappt ett ögonblick under hela dagen gå från fru Jaensons sida; när jag drog mig undan, kallade hon jemrande på mig. Hon höll mina händer i sina, betraktade mig mildt, och sade mig ömma, vänskapsfulla ord. Hon upprepade ofta med tillförsigt: "Jag dör; men, Gud ske lof! Jag har ingentinga att ångra, mina gerningar vittna för mig." Jag hörde detta med häpnad, men vågade ej säga något deremot.
Vi andra trodde verkligen att hon skulle dö, men jungfru Marie sade: "hon lefver nog!" och det var märkvärdigt att se, huru fort hon hemtade sig.
Fröken Rutensköld besökte henne, men blef kallt och ovänligt emottagen, hvarföre hon sedan sällan tordes komma, Nu var Cristiernin borta, åt v. Numers hade hon gifvit en medecin, under hvars begagnande hon förbjudit honom att lemna hemmet. Hon hade sålunda för mig stängt hvarje utväg till meddelanden. Så snart hon så mycket tillfrisknat, att hon kunde vara uppe, tillkallades Mlle Fugelberg, och hon lät henne med ett hvasst instrument sticka hål på min nya böld, som ej hvarken genom grötar eller andra medel ville mogna. Derutur kom då blod, och en svag materia; hon erkände i följd deraf sjelf, att operationen hade skett för tidigt. Hon verkställde den ej med egen hand, af fruktan att vara för svag efter sjukdomen.
När fru Jaenson nu blef rask, bemödade hon sig att muntra och tillfredsställa mig. Vi suto hela dagarna på tvåmanhand; hon sökte att med sin egen uppmärksamhet ersätta både det sällskap hon beröfvat mig, och de obehagligheter jag utstått. Sjelf lagade hon hvad jag heldst åt, blandade köttbullarna och grynkorfen, dukade sjelf, och deltog i måltiden; med ifver skötte hon kindbenet och var outtröttlig i vården af min helsa. Skämtande förebrådde hon mig min kallsinnighet, och beklagade Cristiernins frånvaro. Hon betraktade vemodigt min panna, hvilken var i brist af de veck midt öfver ögonen, som skola betyda trofasthet; dock gladde hon sig att jag hade en djup fåra i öfverläppen, som betydde godt, och skulle något ersätta det felaktiga i pannan, Hon sade sig hoppas att hädanefter kunna undvika spirituosa; ty sjukdomen hade i afseende härpå haft lyckliga följder. Stundom gjorde hon väl små anspelningar på mitt otacksamma och opassande uppförande emot henne, dock voro de utan ondska Promenera fick jag ej vidare, emedan, som hon sade, Horns herrskaper gjorde narr af mig derföre.
Ändtligen kom Cristiernin, medförande bref från min mor. Han hade svårt att meddela mig det, ty fru Jaenson vaktade oss noga, och jag väntade ingenting; när hon en gång vände sig bort, slog han volt dermed, så att jag oväntadt erhöll det i mina händer. Jag hade med posten äfvenledes fått ett bref från min mor, skrifvet så att det kunde läsas af honom, och som det innehöll saker af interesse, lemnade jag honom det, då hon ett ögonblick aflägsnade sig. Men knappt hade han gömt det, förrän hon nalkades, rusade emot honom, och fattade uti hans bröstficka, den han dock med framgång försvarade. Hon sade honom bittra ord, dock bibehöll han orubbligt samma fryntliga min emot henne men när hon vände sig bort, hotade han henne med handen, sägande sakta: "anfäkta dig käring," Han ansåg sig vara bunden och beroende som patient, och äfven löpa fara att skada mig, om han visade sig ärlig mot henne.
Min mors bref innehöll stora förändringar. Hon skulle inträffa i Linköping inom få dagar; derifrån ämnade hon skicka en pålitlig betjent att hemta mig, med uppgifna skäl och uttryckliga ordres. En nära vän till huset, nuvarande Prostinnan Sundblad, som då var ogift och en tid vistats hos sina slägtingar Björnberg i Ulricehamnstrakten, skulle på återvägen till vårt hem taga kosan om Horn, för att hjälpa mig, samt dessutom rådfråga fru Jaenson för sin egen helsa. Det var nu Torsdag; hon skulle komma på Fredag eller Lördag, och passera Söndagen vid Katrineberg, på det jag måtte hinna laga mig i ordning till måndags morgon ... då min Mors bud skulle inträffa. Jag svarade på Linköping, och skickade detta bref med Sundqvist från Flytthem, hvilken for dit
Jag skref till min mor, att kinden åter skulle brännas; denna operation hade vanligen till följd en dags supurationsfeber, som fru Jaenson kallade den; den dagen vågade jag ej vara ute. Mina kläder voro på tvätt; fru Jaenson hade blifvit förändrad. Men min Mor, som genom v. Numers bref, och dem jag under egen ångest hade skrifvit, ansåg saken tvingande, lät ej rubba sig i sitt beslut.
Cristiernin meddelade mig äfven i hast, att v. Numers ej vågat nyttja den medecin fru Jaenson gifvit honom. Han hade proberat den på Flytthems kattor och tre hade dött deraf. Herrarna trodde då, att hon hade velat taga lifvet af v. Numers. Jag var ej af samma tanke. En katt är annorlunda beskaffad än en menniska till och med en frisk person kan betydligt lida af den medecin en sjuk fördrager. Fru Jaenson var dock rädd, både om sitt samvete och sitt anseende. Möjligt är, att hon ville så mycket försvaga v. Numers, att han ej skulle kunna fara ut och åka med mig; Jag tror dock snarast, att afsigten var hans återställande. Då Cristiernin hade rest, yttrade gumman sig föga lofordande om honom. Det största felet var ändå hans kallsinnighet. Hon fortfor att kalla honom "vår Sten;" på den 28.de November, Stensdagen, hade hon gratulerat honom, och skickat thé, hans favoritdryck, till frukost åt honom, dagen till prydnad i stället för den kallnade stekta palt, som han dagligen fick njuta. Palt synes ej vara någon sjukföda; men hennes dekokter öfvervunno olägenheterna af en bristfällig diet. Till potatis hade hon dock ej förtroende, ansåg den för mycket födande, och tjenlig endast för arbetande klassen "för stillasittande personer slår den sig på körtelsystemet," sade hon.
Fru Håkanson, hvilken jag en gång förut nämnt, kom till oss på besök. Hon var gift med en bonde, men kallades fru, emedan hon hade penningar; jag tror att detta var seden i Hornstrakten. Jag var ej obelåten med tredje person i vårt sällskap, ehuru fru Håkanson var en grof qvinna, som ej sållade sitt skämt. Fru Jaenson fann lätt, att hon på intet sätt utträngde henne i mitt tycke; sjelf var hon road af fru Håkanson, och bjöd henne ifrigt att vara på Katrineberg.
Fredags afton voro vi åter ensamma. Fru Jaenson började få en stor längtan efter choleradropparne; de hemtades, det blef ett allmänt kalasande med dem, Stin Lisa tog in, Greta tog in endast jag förblef obeveklig. Sedan detta bränvin blifvit smakadt, var faran säkerligen stor, frestelsen stark, att vilja fortsätta; hade jag besinnat detta då, så borde jag med all omsorg sökt hålla fru Jaenson uppe vid en bättre rigtning för aftonen. Men jag var som vanligt försumlig; jag begynte vantrifvas, efter den nämnda trakteringen omkring mig; jag längtade efter musiken, som nu länge tegat, gick ut i mörkret i salen och satte mig att spela. Efter en stunds fantiserande, återvände jag till fru Jaenson; hon var då mycket dyster, grät, och hade satt sig att afskrifva sensitivan af Euprosyne. Jag förundrades deröfver och erbjöd mig att göra det åt henne; men då svarade hon bittert, att hon skulle vänja sig att skrifva utaf vackra saker, för att förströ sig, när hon var ensam och öfvergifven.
Jag satt der nu och teg. Hon började då skrifva ett långt och hjertligt bref till en fröken Berencreutz, som varit hennes patient, och visat sig mycket tacksam emot henne. Hon erbjöd sig nu med många vänskapsbetygelser, att hemta fröken Berencreutz med hästar och vagn, om hon ville komma och förljufva hennes enslighet. Hon visade mig detta bref, och frågade huru jag trodde att fröken Berencreutz skulle tycka om det? Jag förmodade helt lugnt, att hon troligen skulle bli mycket glad deråt. "Bli glad!" ropade fru Jaenson häftigt "nej, inför min Gud! inte för tusen banko ville jag afskicka ett sådant bref!" hvarpå hon ref sönder det.
Lördagen var hon ombytlig och osäker På aftonen kom fröken Rutensköld. Gumman var synbart plågad af hennes närvaro, lemnade oss ofta, och snart trodde jag mig märka, att mandelbränvinet var i full verksamhet. Fröken Rutensköld talade om Amalia Räf, yttrande åtskilligt mindre fördelaktigt om henne, och fru Jaensons vrede ökades med hvarje ögonblick. Hon satt der dyster, med irrande blick, och sade: "det vill ej mera till, än att två flugor skola slå ihop i pannan på mig, så tar det eld i kruttunnan." Den arma gumman hade rätt.
Jungfru Marie kom in och anmälde, att en herre och ett fruntimmer höllo vid porten, och begärde att få tala med mig. Då blef fru Jaenson på en gång harmsen, orolig och förfärad; hon ville sjelf gå ut och se hvem det kunde vara. Det var den trogna vännen, som skulle komma till min hjelp. Hon vill tala vid mig för att få veta hur hon borde bete sig; jag anade detta, ilade ut och sade henne i få ord omständigheterna; genast efter mig kom gumman, vacklande och förvirrad i hög grad
En större beklämdhet kom öfver mig, än jag förut erfarit; jag tyckte mig nu ha två personer att försvara, och kände, huru verklig förställning blef nödvändig. Fru Jaenson borde ej ana, att Adèle, så hette min vän, kom för att hemta mig; hon hade då lagt mångfaldiga hinder i vägen för min afresa. Nu sades det, att Adèle skulle blott dröja öfver söndagen, för att få vara tillsammans med mig.
"Ack, hvad det var väl," sade gumman bittert," att barnet får någon som roar henne, som håller henne sällskap i morgon! ty sådant har det varit ondt om här." Med ovilja såg hon min hjertlighet mot den nykomna, hvilken föreföll mig som en kär landsman, råkad långt bort i främmande land.
Det dröjde icke länge, innan hon började för Adèle utgjuta sina bekymmer öfver mig, begynnande med att kalla mig "detta visa, detta öfvernaturliga", hvarefter hon sjönk allt djupare och djupare, och slutligen sade med förfärliga förbannelser, att jag var född i helvete.
Den förbrytelse hon egentligen nämnde för Adèle, war den att jag hade ställt till ett slädparti: Jag hade åkt! ja, om jag hade åkt med en vanlig karl, men med "en sådan usling, en sådan trashank!" Adèle såg på mig, ej utan bestörtning, Der suto de, Fru Jaenson och Adèle vid hvardera sidan af bordet, och betraktade mig, som satt midt framför dem och sydde, som vanligt med en inre häpnad, under ett visst yttre lugn. Adèle kunde ej förstå min flegma, under sådana förebråelser och uttryck. Hon framförde några ursäkter för mig, men gumman lyssnade ej derpå, utan fortfor, svärjande och högtjutande. Jag frågade, hvarföre hon då hade låtit mig åka med Cristiernin, när det var så orätt att jag åkte med Numers. Då blef hon alldeles tyst. Sedan sade hon sakta, med känslofull röst: "det tror jag, han! han har ej mer än en fot att stå på!" "Ack, fortfor hon, vändande sig till Adèle "om barnet hade varit som denna visa qvinnan! hvad hon skulle gjort mig lycklig! men längre än tre timmar kan ingen uthärda med barnet. Kanske i tre timmar men inte en minut längre!"
Sedan hon länge fortfarit att banna mig, bad hon mig komma och sitta bredvid henne, ja, i hennes knä, men jag nekade, hvilket retade henne ännu mer. Slutligen bedyrade hon, att hon alldrig mer skulle befatta sig med kindbenet, och bad mig nu spotskt, att jag skulle sköta det sjelf, sa godt jag kunde Hon plåstrade dock snart om det.
Man frågade hvar den främmande skulle bo. Jag föreslog mitt rum, men fru Jaenson satte sig häftigt deremot, och proponerade salen, emedan intet gästrum var eldadt. Slutligen fingo vi dock bo tillsammans.
Då vi skildes, bad jag henne ej vara ond på mig, utan förlåta hvad jag gjort henne emot. "Men var då ej ett sådant tigerdjur!" sade hon bevekande "ty det är fult, ja, det är så fult, att inför min Gud det är för otäckt!"
Jag lofvade att intet tigerdjur vara; då vi hade gått, kom hon efter oss, och öfverhopade mig med de ömmaste smeknamn. Vi flydde till mitt rum, jag [tog] ur nyckeln, och var lycklig att få omfamna min vän, öfverlämna mig åt återseendets glädje.
Söndagsmorgonen var hon mycket blid, men syntes redan drucken, Adèle hade svårt att få en föreskrift af henne, ty hon förmådde ej uppehålla sig dervid, utan öfvergick beständigt till talet om mig. Dock fick Adèle slutligen ett recept, men det innehöll många otydligheter. Cristiernin kom på middagsbesök. Han gladde sig mycket, att se mig i goda händer, och frågade, om han finge taga sig en släde och följa oss till Kisa, men vi funno det ej lämpligt. Han reste straxt efter middagen, och jag återsåg honom ej; men efter min hemkomst erhöll jag några bref från honom, dem han alltid skref på engelska, och teknade sig, "I am as usual, a stone." Han lemnade Horn någon tid derefter, och lät afsåga sitt ben, jag tror i Linköping. Personer som besökt Marstrand ha träffat honom der, och medfört helsningar till mig; han bibehåller samma glada lynne, har fått en passande befattning, och ilar förundransvärdt hastigt fram på sina kryckor. Mot mig lär han vara en trofast vän. Han lofvade ofta, att tilldragelserna i Horn skulle af honom uppteknas, och utgifvas en gång, jemte hans öfriga erfarenheter. Detta skulle dock förmodligen ske först vid aftonen af hans lefnad; han var spådd att blifva 62 år gammal och tycktes ha förtroende till denna förutsägelse, emedan annat, dermed förknippadt, hade slagit in. Denna ålder är emellertid ej på länge upphunnen.
Ifrån v. Numers fick jag helsningar följande året 1840, genom Carlson, prinsarnes lärare, som hade träffat honom i Stockholm. Sedan erhöll jag underrättelse att han aflidit på Wermdön.
Till Katrineberg kom på söndagen en ung bonde, som led af lungsot, gikt och hypokondri. Fru Jaenson föreskref för honom att koka en skata, med inmätet, och så småningom förtära spadet. Kuren skulle förnyas, tills man hade förtärt tre sådan skatsoppor. "Detta skulle ej gå an i hvarje årstid," sade hon; "men nu innehåller skatans födoämnen botemedel för hans tre sjukdomar. Hon lefver af ljung, enebär, m.m." Åt Adèle lärde hon att nyttja björnister eller skälspäck för hårväxten. "Af skälspäck, påstod hon, "kan håret fastna så, att det ej ens efter döden faller bort.
På qvällen måste vi besöka madam Sandberg. Denna frågade mig, om jag skulle stanna öfver Jul, hvarpå jag svarade undvikande. Fru Jaenson fixerade mig då skarpt, och sade: "hon får väl lof! det vore väl onaturligt otacksamt eljest," etc. Guitarren var med som vanligt, och Adèle sekunderade till min sång; gumman försäkrade att min väns röst var den mest "himmelska silfverstämma" hon hade hört. Hennes fantasi gaf gerna mångdubbelt till verkligheten.
Jungfru Marie drog misstankar på oss; hon hade hört af den ynglingen, som skjöt skatan till bondens soppa, att handelsmannens fru i byn hade sagt, att jag ämnade resa min väg. Jag kom upp på mitt rum der stod jungfru Marie, tittande i alla vrår. Hon gaf mig en vink om sin förmodan, och berättade som vanligt, åtskilligt om Madamens funderingar, huru hon trodde att jungfrun afundades mig, förde sqvaller till mig och som oftast sprang upp på mitt rum, hvarföre det merändels visiterades, då jungfrun var försvunnen. Jag tilltäppte mina öron, så godt jag kunde. När jag kom ner, inträdde jungfrun straxt derefter, och då sade fru Jaenson: "jag måtte väl tro jag undrade hvar Marie fanns tycker barnet mycket om sin matvän?" Jag hade stundom berömt jungfruns matlagning, men gumman svarade då: "det tror jag, det är ingen konst, när man har fullt opp att laga utaf." Då jag kom öfverens med Lovisa på skämt, att hon skulle bli min piga, erbjöd gumman sig till min hushållerska hvilket anbud jag dock afslog; till hushållerska kunde jag ej begagna henne. "Nej," sade hon,"det torde då bli som det är här i huset, att hushållerskan vill regera. Både Marie och jag vilja regera; derföre passa vi ej ihop."
Fröken Rutensköld hade en dag varit bjuden på fadder till Åby, och medförde en strut konfekt åt mig. Fru Jaenson sade då missnöjd, att om hon hade vetat det, skulle hon skickat efter några skalpund från Westervik. En annan gång kom fröken med färska kringlor från Åby, och bjöd oss begge; men fru Jaenson ville ej äta salt med sin fiende. Hon ville ej heller, att jag skulle fägna mig åt annat, än hvad jag af henne erhöll. Kom der en westgötehandlande, så presenterade hon mig genast ett förkläde eller en halsduk, hvilka gåfvor jag ogerna fick afslå. Äfven lät hon göra en liten bröstnål af guld och hennes eget hår, samt namntekning: M I J den hon skänkte mig. I allmänhet var hennes gifmildhet stor, så väl som hennes lust att göra tillställningar; på min namnsdag, Catharinadagen, klädde hon ut min stol till middagsmåltiden med servetter, blommor och namn. Men så snart hon gick ut, ref Cristiernin harmligt sönder guirlanderna, och skuffade stolen med sin krycka ett långt stycke väg.
Adèles körsven var intagen i hemligheten; han tillsades att emottaga betjenten som skulle hemföra oss. Tidigt måndagsmorgonen kom denne, medförande ett bref till mig, ett annat till fru Jaenson, jemte en förtekning på trädgårdssaker, dem min mor önskade gifva henne. Jag var redan förut tillrådd att frukostera före betjentens ankomst, emedan hon eljest kunde gifva mig något som hindrade afresan.
Min Mor hade stannat i Linköping, dels emedan hon ej trodde sig kunna iakttaga den förställning, som kanske fordrades, isynnerhet nu, då hon var intagen af ovilja för fru Jaenson; dels emedan hennes helsa var angripen och årstiden betänklig; det var straxt före Jul. Hon fruktade äfven att genom sin närvaro försvåra min afresa. Svårigheterna med min tvätt och kindens bränning måste förbises, då hemtningen nu var företagen. Jag gick ned, och helsade på fru Jaenson; hon tycktes redan ha börjat njuta mandelbränvinet. Under det jag var inne hos henne, trädde min Mors betjent i dörren, och förkunnade ändamålet med sin beskickning, samt att jag ovillkorligt skulle afresa inom två timmar. Hästar voro beställda hela vägen till Linköping.
Fru Jaenson blef stum af häpnad. "Det är omöjligt! alldeles omöjligt!" utropade hon slutligen. "Det måste ske!" sade betjenten oförsagd och trotsig. Och jag instämde då äfven: "det måste ske."
Raseri och sorg syntes nu intaga hennes själ; hon vände sig bort ifrån mig med harm och förakt; en ångestkyla gick igenom mig. Med tungt hjerta gick jag upp, der Adèle hjelpte mig att lägga in sakerna. Stin Lisa svarade äfven i början "omöjligt!" om tvätten; kläderna måste inläggas omanglade och frusna. Stin Lisa räckte mig dem med frånvändt ansigte, och svarade ej, då jag tilltalade henne. Jag gick in till fru Jaenson för att göra liqviden; hon satt der och studerade min mors bref. "Det är väl en eländig giftermålsaffär!" sade hon. Förtviflande om att kunna läsa brefvet, kastade hon det ifrån sig svärjande, ref sönder förtekningen på växterna, och slängde bitarna långt bort. Åter vände hon sig ifrån mig med afsky, då jag ville tala med henne; hon mindes blott sin omsorg, sin öfverdrifna ömhet, och ansåg mig för att villdjur. Detta grep mig med sorg, jag ville fatta hennes hand, men hon gaf mig en hastig, hatfull blick, och sade med låg röst: "taskspelerska!"
När jag åter gått upp, skickade hon mig en lindrig räkning på hvad jag kostat; hon anmärkte sedan sjelf, att den var alltför låg. Hon hade förut ämnat skrifva recept till en förändrad dekokt åt mig; jag frågade henne nu derom, och hon tänkte först på att skrifva receptet, men kastade hastigt papperet ifrån sig, sägande: "ack nej, det är inte värdt!"
Nu var den bittra afskedstimman inne, alla husets innevånare voro uppretade; endast min blida, enfaldiga Lovisa stod blek och gråtande framför mig, och gumman ropade, vildt skrattande, åt henne: "är du inte glad, Lovisa? är du inte förtjust? nu skola vi dansa!" Jungfrun sade mig, att jag torde bli olycklig genom detta företag; min helsa skulle ej kunna återvinnas. Ty hon trodde oinskränkt på fru Jaensons konst. Jag sade henne då uppriktigt, att jag trodde hon skulle längesedan funnit det svåra i min ställning. Hon blef stum; jag hade ej förr yttrat mig härom. Fröken Rutensköld hade infunnit sig; hon visade mig deltagande, och önskade blott att kinden ej måtte förderfvas. Sedan hon varit en stund hos fru Jaenson, hade dennas yttranden så mycket inverkat, att hon kom upp och bad mig väl betänka saken innan jag reste.
Vi suto i slädarna; fru Jaenson hade ej glömt dekokten, en mängd buteljer medföljde. Äfven gaf hon mig ett stort stycke af sitt ypperliga plåster, på hvilket jag aldrig kunde få recept. Jag äger ännu qvar deraf.
Då vi satte oss i åkdonen, stängde hon in sig i sin kammare. Dock, just som hästarna togo de första stegen, kom hon rusande ut i förstugudörren; hennes uppsyn var fruktansvärd, det grå håret stod i vild oordning omkring hufvudet, och hon utropade, ställande sitt tal till betjenten: "helsa Landshöfdingskan, och bed henne att hon föder upp bättre barn till nästa gång!"
Och sådant var inseglet på mitt minne af denna gummas gestalt. Väl kändes en lättnad, vid min befrielse; men detta afsked, och hennes påföljande ensamhet! de kastade djupa skuggor in i min glädje.