|
|
| |
Då kom ett Barn: "Stjerntydare,
Hvad det är grannt i taket, se!
Säg, vet du, om min lefnadsstjerna
Är klar? Jag ville det så gerna!" _
Den Lärde i kalkulen störs;
Men vänligt dock till barnet hörs:
"Jag kan din fråga ej besvara,
Förr'n ditt problem du vill förklara." -
"Jo, vet, hvar men'ska ofvan skyn
Sin stjerna fått; - hvad härlig syn!
När lydnad fromt mitt hjerta hyser,
Ett Jul-ljus lik, min stjerna lyser.
Men, då jag ej är god, alltre'n
Hon släcker ut sitt blida sken,
Och vill ej mer min bana följa,
Men sorgen i ett moln sig dölja.
Dock har man sagt, att klarast lär
Hon bli, när ett Guds barn man är;
Ty ack, jag vet, när stjernor blinka,
De Godas själar saligt vinka.
Gif mig din tub: i fästets höjd
Jag skåda vill min Moders fröjd!" -
"Nej, Barn, din lära om det höga
Du skådar bäst med Trones öga."