Fluoren inom tandvården är ett cellgift

av Jan Sällström

(in English)

FLUOR ÄR BRA för tänderna och minskar karies, har vi fått lära oss under decenniers kampanjer. Under 60-, 70 och 80-talen genomfördes fluorsköljningar varje vecka i skolorna och det diskuterades om fluor generellt skulle tillsättas i dricksvattnet i Sverige som redan var fallet i många andra länder. Motståndarna till fluor menade att fluoren är ett gift och att fluoridering av dricksvattnet innebär en tvångsmedicinering av befolkningen som är ovärdigt en demokrati. I dag är fluorsköljningen i skolorna på väg tillbaka - samtidigt som allt fler länder sätter allt allvarligare varningstexter på sina fluortandkrämstuber. Vad ska man tro - är fluor nyttigt eller farligt? Personligen anser jag att tandvårdens fluorprofylax tillhör medicinhistoriens största experiment. Alla får vi i oss fluor genom födan och dricksvattnet. Dagsdosen hos vuxna med normal vattenkonsumtion beräknas ligga vid 0,5-2 mg i lågfluorområde och 2-5 mg i områden med dricksvattenhalt av 1 mg fluor per liter, felaktigt benämnt "optimal" fluorhalt (1). Denna halt finns naturligt i Sverige i t.ex. Uppsala och Eskilstuna. I vissa vattenverk är halten ännu mycket högre. Livsmedelsverket har utfärdat nya regler för fluoridhalten i svenskt dricksvatten, baserat på ett EG-direktiv. Senast 25 december 2003 får dricksvattnet inte innehålla mer än 1,5 mg fluor/liter (2). Anledningen är att fluoren har visat sig ge skador på framför allt tänderna och skelettet, eftersom det är ett starkt cellgift. Storkonsumenter av dricksvatten, exempelvis diabetiker och njursjuka kan få i sig betydligt större mängder. Endast en del, varierande mellan 20-80 % av detta fluorintag utsöndras via njurarna. Ju surare urinen är, desto mindre är utsöndringen av fluorid (3). Personer med en kost som gör urinen sur, exempelvis köttrik kost, behåller därför mer fluor än personer med alkalisk urin. Det fluor som kvarstår i kroppen binds kemiskt i olika organ, framför allt i kroppens hårdvävnader, dvs tänderna och benstommen. På detta sätt hålls blodplasmahalten av fluor låg vid c:a 1/100-dels mg per liter men 2-3 gånger så högt hos personer som dricker fluoriderat vatten.   Faktaruta: Varningstexter på fluortandkräm     Både svenska livsmedelsverket och amerikanska FDA kräver numera att det ska finnas varningstexter på (barn-)tandkräm som innehåller fluorid. På Theramed Junior står bl.a. att "Socialstyrelsen rekommenderar tandkräm med fluor till barn. Barn under 7 år bör borsta tänderna under vuxnas upppsikt." Vad de vuxna skall vara uppmärksamma på anges dock inte. Det står inte heller i Socialstyrelsens författning 1991:4, som denna formulering syftar på. Denna tandkräm innehåller 0,1 procent fluorid. Skulle ett barn äta upp hela förpackningens innehåll (100 g/75 ml), skulle det få i sig 0,1 g (=100 mg) fluorid. Aqua Fresh for Kids har följande varning (på norska): "Mengden av fluortannkrem til barn bør begrenses. Bruk en knap synlig mengde till små barn, økende til ertstor porsjon ved 6-års alder." Här är procenthalten 0,05 procent. Förpackningen som helhet innehåller 63g/50 ml vilket innebär att tuben totalt innehåller 31,5 mg fluorid. I USA har t.ex. Colgate följande text på sina tuber: "Barn 2-6 år: Använd endast en ärtstor mängd och övervaka barnens borstning och sköljning (för att minimera nedsväljning). Varning: Förvaras oåtkomligt för barn under 6 års ålder, för att förhindra förtäring. Om olycka med förtäring sker, sök professionell hjälp eller kontakta en giftinformationscentral genast." Amerikanska tandläkarförbundets (ADA:s) råd för vetenskapsfrågor anser dock att denna formulering "kan skrämma föräldrar och barn i onödan, och att påskriften i hög grad överdriver de potentiella eller påvisade faror som kan finnas i samband med fluortandkrämer".     Faktaruta: Grundämnet fluor     Fluor är ett gulgrönt gasformigt grundämne som framställdes isolerat första gången 1886 av Henri Moissan. Fluor, klor, brom, jod (och det instabila ämnet astat) utgör de s.k. halogenerna bland grundämnena. Fluoratomerna har en mycket stark tendens att förena sig med andra ämnen, så det är ganska svårt att framställa i ren form. Fluor kan förena sig med alla andra ämnen, även med andra halogener. Före andra världskriget förekom ingen större industriell tillverkning av fluor. Senare har processer vid anrikning av uran, aluminiumframställning, produktion av konstgödsel, lera m.m. resulterat i att stora mängder fluor producerats som bi- eller avfallsprodukt. Fluorföreningar förekommer i naturen och vattnet i olika mängder, så vi får alltid i oss mer eller mindre. De flesta är dock numera överens om att fluor inte hör till de essentiella spårämnen som kroppen behöver, vilket länge påstods av WHO (Handbook on Human Nutritional Requirements, WHO Monograph Series No 61, 1974), svenska Socialstyrelsen (SOSFS 1977:26) m.fl. Amerikanska FDA ändrade dock åsikt i frågan vid mitten av 60-talet (se Bergström, "Åttio maximaldoser", 1969, s 51). Fluor befinner sig i giftighetsgrad någonstans mellan bly och arsenik. Forskning tyder på att fluorider kan orsaka såväl allergier, benskörhet, dental fluoros som neurologiska skador (det senare har bl.a. dr. Phyllis Mullenix beskrivit i sin och medarbetares "Neurotoxicity of sodium fluoride in rats", Neurotoxicol Teratol. 17(2), 1995). Den härdande effekt fluorid anses ha på tandemalj, beror på att ämnet hydroxiapatit, som finns i emaljen, får en OH-grupp utbytt mot fluor så att fluorapatit Ca5(PO4)3F bildas. Emaljen blir hårdare, men många anser också att den blir sprödare.   Hårdvävnadernas förmåga att snabbt binda fluor, och därigenom hålla serumhalten nere avtar med stigande ålder på grund av att höga halter ackumuleras och en viss mättnad inträder, framför allt hos individer som bor i fluorrikt område (1). Sådana individer löper därför lättare risk att få förgiftningssymptorn vid tillförsel av enstaka höga doser. Genom denna anrikning av fluoren till vissa platser i kroppen kan de lokala koncentrationerna bli höga. Halter på 2-6 g per kg av skelettet och upp till 10 g per kg i emaljytan har uppmätts. Detta innebär en anrikning i skelettet på 200 000 gånger jämfört med serumhalten. Ju längre in i tanden man kommer, dess lägre halt påvisas till ungefär 30 mg/ kg på gränsen till tandens mjukvävnad, dvs pulpan (1, 4). Även i mjukvävnaderna kan anrikning påvisas med halter i t.ex. aortaväggen, njurar, urinblåsa och hud som är upp till 10 000 gånger högre än i blodet (5, 6). Anrikning av fluor i kroppen betyder att man med åren samlar på sig stora mängder fluor, uppgående till tiotals gram. Generellt gäller att om man jämför fluorhalten i skelettet hos en person från lågfluorområde med en från vattenfluoriderat område, så ligger fluorhalten 2-3 gånger så högt hos den senare (1, 7). ”Den dödliga dosen fluor uppges ligga mellan 1-5 g för en vuxen, men den minsta registrerade dödliga mängd som man vet tagits upp i kroppen ligger på 105 mg.” Den dödliga dosen fluor uppges ligga mellan 1-5 g för en vuxen, men den minsta registrerade dödliga mängd som man vet tagits upp i kroppen ligger på 105 mg. Trots detta visar sig inte någon akut förgiftning hos gamla människor vars skelett genom anrikning under åratal innehåller flera gånger den dödliga dosen av fluorid. Detta beror på att att fluoriden är mycket starkt kemiskt bunden i skelettet. Inom cellbiologisk forskning används fluorid som ett mycket aktivt ämne för att påverka cellens ämnesomsättning. Fluoriden fungerar som ett starkt gift genom att hämma vissa enzymer, som är nödvändiga för cellens normala livsmekanismer. Flera enzymer, som är betydelsefulla för cellens energiproduktion, som enolas, fosfoglukomutas, succinodehydrogenas och cytokromoxidas, hämmas av fluorid i låga koncentrationer. Vidare hämmas de båda heminnehållande enzymen katalas och peroxidas, vilka båda är inbegripna i omsättningen av i cellen bildad väteperoxid och flera olika enzymer som deltar i fosfatomsättningen, som surt och alkaliskt fosfatas, erytrocytpyrofosfatas och 5-nukleotidas (8). Ytterligare ett flertal enzymer kan hämmas vid låga fluoridkoncentrationer. Fluoridens hävdade karieshämnade effekt beror sannorlikt till stor del på dess giftverkan på bakteriernas enzymsystem. Man har också visat att fluorid påverkar basala cellregleringsmekanismer genom att interagera med sådana signalbärare som calciumjoner, G-proteiner (9) och cycliskt AMP, den sistnämnda genom att stimulera enzymet adenylcyclas (10). Cykliskt AMP har bl a stor betydelse för den hormonella styrningen av cellen, och fluor verkar därför störande på hormonregleringen i kroppen. Det är därför inte så svårbegripligt att högt fluoridintag har korrelerats till högre cancerincidens (11). De koncentrationsnivåer vid vilka påverkan på de känsligaste av ovan nämnda enzymer sker, bland dem just adenylcyclas, ligger lägst på omkring 6-10 mg per kg. Det kan alltså ytligt synas som om denna halt vore för hög för att några effekter skulle kunna uppstå då man använder ett fluoriderat dricksvatten, men om hänsyn tas till fluorens förmåga att ackumuleras i kroppen och man jämför med de halter som kan påvisas i vissa organ, så förstår man att fluoren mycket väl kan ha biologiska effekter även vid ett dagligt intag på 2-5 mg.Inte minst om man också tar hänsyn till de mycket höga fluoridkoncentrationer som munhålans, svalgets och magslemhinnans celler lokalt utsätts för vid olika typer av fluorprofylax, såsom munsköljning och fluorlackning. Mycket riktigt kan man också påvisa en rad biologiska effekter av fluor vid denna dos. Hos personer som på försök har fått sin vattenfluorhalt höjd från normal ytvattenhalt till 0,5 eller 1 mg per liter eller mer har man funnit att enzymet alkaliskt fosfatas i blodet påverkas och minskar signifikant i aktivitet (12). I djurförsök har man funnit cellförändringar på biokemisk nivå i njurarna hos apor som fått vatten med 1 mg fluor per liter under några månader. Enzymaktiviteterna hos vissa enzymer i levern hos dessa apor och njurarna hos marsvin påverkades också av sådant vatten (13, 14). En fördröjning i utvecklingen på upp till 14 dagar har experimentellt påvisats hos grodyngel som fått vistas i fluoriderat vatten. I detta fall beror störningen förmodligen på att ynglens sköldkörtlar påverkats av fluoren (15). Cellgenetikern A.H. Mohamed har upptäckt att möss som vid sidan av en fluorfattig kost fått vatten med sk "optimal" fluorhalt hade fler kromosombrott i testiklar och benmärg än kontrolldjur. (16). Emaljfluorosen är det mest uppenbara och synliga beviset för de kraftiga biologiska effekterna av ett för högt fluorintag hos människan. Tandläkarna hävdar visserligen helt ansvarslöst att emaljfluorosen är ett medicinskt oskyldigt symptom, men tvingas samtidigt erkänna att uppkomstmekanismen av emaljfluoros inte är känd i detalj, även om bilden på senare tid håller på att klarna. En viktig upptäckt gjordes av den danske kariologen Thylstrup och hans grupp som med elektronmikroskopets hjälp kunde påvisa att emaljfluoros är missbildad emalj som har en lucker och oregelbunden struktur. Vid kraftig fluoros är emaljen så lös att den släpper igenom föroreningar utifrån som då missfärgar tanden (17). En färsk vetenskaplig rapport (18) visar att fluorid stör enzymen kaseinkinas II och alkaliskt fosfatas i ameloblasten (den emaljbildande cellen), vilket leder till oregelbunden mineralisering vid emaljbildningen. Det tandläkarna således kallar oskyldiga fläckar på tänderna är i själva verket symptom på kronisk fluorförgiftning av spädbarnet! Fluorskadad emalj har visats vara mer benägen för karies än normal emalj, senast visat i en sydafrikansk rapport om barn i byar som var helt opåverkade av tandvård (19).Då man förstår fluorosens rätta natur är det inte svårt att också begripa att barn under den tid tandbildningen pågår ska utsättas för så litet fluorid som möjligt.Det betyder att barn under sex års ålder inte över huvud taget ska utsättas för fluoriderad tandkräm, fluortuggummi eller fluorrikt dricksvatten.   Faktaruta: Arvid Carlsson om fluor     Arvid Carlsson, som år 2000 tilldelades Nobelpriset i fysiologi/medicin, var en hård motståndare till vattenfluoridering på 1970-talet och skrev flera artiklar om fluor och fluoros: "Det är väsentligt att poängtera att emaljfluoros inte enbart är en kosmetisk fråga. Socialstyrelsens försäkran att emaljfluoros är ett ur medicinsk synvinkel oskyldigt symtom saknar nämligen täckning. Såväl svenska som utländska undersökningar visar att svårare grader av emaljfluoros är associerade med en abnormt hög kariesförekomst [...]." "Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att 'den stabila bevisningen för placentabarriären mot fluoren' (Ericsson 1970) nu tillhör medicinhistorien (Armstrong o a 1970; se även Forsman 1974 b). Det finns därför anledning att beakta möjligheten att fluorid kan inverka på barnens somatiska och mentala utveckling." "Våra hälsovårdsmyndigheter kommer i framtiden i allt högre grad att bli engagerade i de problem som denna belastning [den kemiska belastningen av vår miljö] för med sig, problem av mycket hög komplexitet med hänsyn till svårigheterna till kvantitativ kartläggning, interaktion mellan olika ämnen etc. Vårt samhälle kommer att behöva satsa allt större resurser på att hålla nere den kemiska expositionen på en acceptabel nivå. " Ur Arvid Carlsson: "Aktuella problem rörande fluoriders farmakologi och toxikologi", Läkartidningen 14, 1978, s. 1388-1392.   Kronisk fluorförgiftning av sk "optimal" fluorhalt i vattnet ger hos vissa individer upphov till ett flertal svårtolkade symptom, som emellertid stämmer väl överens med symptomen vid akut fluorförgiftning eller kronisk förgiftning av högre doser på kreatur och industriarbetare. Mängder av veterinärmedicinska rapporter har beskrivit förgiftningsfall på kreatur som inträffat på grund av miljöförorening eller för höga fluorhalter i fodret. På Cornwall Island i Ontario i Kanada drabbades boskapen av dvärgväxt till följd av att grödorna förorenats av fluor som släpptes ut i luften av Reynolds Metals Company (20). Grundläggande för beskrivningen av skadorna på människor är den danske läkaren Kaj Roholms doktorsavhandling "Fluorine Intoxication" från 1937 (21). Till skadebilden vid de högre doserna av fluor hör aptitlöshet, mag- och tarmbesvär, allergiska symptom, muskelsvaghet och nervskador, ledsmärtor och skelettskador och hos barn sönderfallande tänder. Liknande symptom, fastän ej så häftiga utan mer smygande och till synes obegripliga, uppträder vid kronisk förgiftning med lägre doser fluorid. Tack vare ett antal av slumpen arrangerade "oplanerade" dubbel-blindtester har läkarna, bland dem allergiforskaren Waldbott, kunnat förknippa dessa symptom med kronisk fluorförgiftning och beskriva ett "kroniskt fluorförgiftningssyndrom" (22, 23). Dessa "oplanerade" tester har gått till så att en individ haft oförklarliga symptom som överdriven törst, eksemliknande utslag, magsmärtor och muskelsvaghet m.m., som kan ha försvunnit spårlöst sedan personen bytt boendeplats. Utan att förstå orsaken till varför symptomen försvann, har personen flyttat på nytt och snabbt återfått de tidigare symptomen, som då varit borta under lång tid. Först efter sådana flyttningar mellan olika orter har personer kunnat peka på fluoren som gemensam faktor för de platser där sjukdomen uppträtt, varigenom sambandet mellan vattenfluoridering och fluoröverkänslighet bevisats. Waldbott har bland sina patienter cirka 400 fall som uppvisar sådan överkänslighet mot fluor. I en noggrant upplagd dubbel-blindstudie i Holland har man kunnat styrka Waldbotts fynd att fluoren ger upphov till allvarliga överkänslighetssymptom hos vissa individer (24). Många är så sjuka att de blir helt arbetsoförmögna. Symptomen yttrar sig som överdriven törst, eksemliknande utslag och nässelutslag på kroppen, magsmärtor, muskelsmärtor, muskelkramp och muskelsvaghet, huvudvärk och synsvaghet. Man kan ställa sig frågan om det finns ett samband mellan den pågående ökningen av allergier i befolkningen och det successivt ökade intaget av fluorid som påvisats i samhället. Trots att överkänslighet mot fluor beskrivits i årtionden hos mängder av människor och bevisats med metoder, som uppfyller alla krav på objektivitet så förnekar tandläkarna denna sjukdoms existens. De hävdar att det ur fysiologisk synpunkt är omöjligt att fluoridjonen kan ge upphov till allergier eftersom den är en så liten kemisk substans att kroppens immunförsvar inte upptäcker den som ett främmande ämne. Att avfärda fluoridens möjlighet att orsaka överkänslighetsreaktioner bara på grund av ett sådant faktum är mycket naivt. De immunologiska reaktionerna är nämligen oerhört invecklade och inbegriper många olika biokemiska styrprocesser, i vilka fluorid kan interferera. Man har exempelvis påvisat att en av de celltyper som deltar i de allergiska reaktionerna, nämligen mastcellen, stimuleras av fluorid i koncentrationen 20 mg/l till att släppa ut ämnet histamin, vilket som bekant orsakar kraftiga allergiska symptom (25). Även om det inte alls bevisats att en sådan mekanism ligger bakom fluorens förmåga att framkalla överkänslighet, så visar detta exempel att fluoren på annat sätt än genom att vara s.k. allergen skulle kunna påverka immunsvaret. Men det av Waldbott beskrivna fluoröverkänslighetssyndromet kanske inte alls är av immunologisk natur, utan i stället orsakas av fluorens påverkan på olika enzymer i kroppen och den påföljande inverkan även på hormonstyrningen av kroppens olika organ. Vi slapp allmän vattenfluoridering i Sverige, men fortfarande försöker man ge tillskott i form av tabletter, penslingar, geléer - och inte minst fluortandkräm. Fluorsköljningen i skolorna, som Socialstyrelsen slutade rekommendera 1991, har åter införts i slutet av 90-talet i flera kommuner. Med fluortabletter försöker man höja serumhalten av fluor för att "kompensera" för det "låga tillskottet av fluor som dricksvattnet bidrar med" (26). Fluorinnehållet i en tablett motsvarar fluorinnehållet i ett medelstort glas vatten med en halt av 1,2 mg fluorid per liter, som Uppsalas dricksvatten. Hur många fluortabletter får inte ett stackars Uppsalabarn i sig en varm sommardag? Därför uppvisar en mycket stor procent av Uppsalabarnen fluoros av någon grad. Tidskriften Miljö och Framtid visade 1978 bilder på fluorskador på Uppsalabarns tänder (27). De tolv redovisade bilderna var inte resulatet av ett systematiskt letande, så därför kunde man misstänka att det fanns många fler barn i Uppsala med liknande tanddefekter. Ansvarig odontologisk expertis i Uppsala förnekade att de uppvisade defekterna kunde vara fluoros. Bara ett kosmetiskt problem? Detta är de tre bilder av Uppsalabarns tänder 1978, som experten Lars-Eric Granath ansåg visade sannolik fluoros. Här visas alla tolv bilderna. Bilderna granskades dock av Lars-Eric Granath, vid Lunds universitet, samt Hans Grahnén vid Umeå universitet, båda professorer i barntandvård. De ansåg att tre (nr 2,5,9) av de tolv bilderna visade sannolik fluoros och i ytterligare tre fall kunde fluoros inte uteslutas. Övriga sex bilder var inte möjliga att bedöma eller visade fall med ringa sannolikhet för fluoros. Frågan då var vad som skulle ske om man ytterligare fluoriderade vattnet. Idag kan samma fråga ställas vad som händer när ytterligare fluor tillförs i tablettform eller vid tandborstning med fluorhaltig tandkräm. Professor Dowen Birkhed vid Tandläkarhögskolan i Göteborg intervjuas i en artikel i DN 1999 med rubriken "Gamla tänder kan aldrig få för mycket fluor" och föreslår då att gamla ska skölja med fluorlösning 1-2 gånger per dag, äta fluortabletter eller tugga fluortuggummi samt borsta med fluortandkräm 2 gånger per dag (32): På tandborsten ska det ligga ett rejält lager fluortandkräm som inte ska sköljas ut ur munnen efter borstning. Tandkrämsresterna kan ligga kvar och sugas in framför allt av de ytor på rötterna som blottlagts med åren. Till skillnad från tabletterna, vars syfte är att höja serumhalten av fluor och därigenom utöva en systemisk effekt på tänder som är under bildning, är fluorsköljningar, penslingar och lackningar huvudsakligen avsedda för lokalbehandling. Tre olika styrkor av fluorsköljningslösningar förekommer, 0,2 %, 0,05 % och 0,025 % natriumfluorid, de svagare för tätare bruk eller på de yngre barnen (28). I undersökningar med 6-7-åriga barn visade Ericsson och Forsman (29) att under kontrollerade betingelser fick barnen i sig i genomsnitt 20 % av natriumfluoriden vid sköljning 1 minut med 7 ml vätska, vilket uträknat i fluormängd blir 1,8 mg eller drygt 7 fluortabletter om 10 ml av 0,2 %-ig lösning används. Om hela mängden sväljs ner, något som förmodligen inte är ovanligt under mindre väl kontrollerade betingelser, skulle det motsvara 36 fluortabletter. Detta motsvarar 7,5 liter Uppsalavatten och kan inte vara nyttigt, mot bakgrund av de fakta som presenterats ovan om fluoridens giftverkan. I Österrike inträffade 1976 ett dödsfall med en 2-årig pojke som ätit 200 fluortabletter, så påståendet att fluoren är helt ofarlig är i grunden falskt (30).   Faktaruta: Har fluor verkligen minskat kariesförekomsten?     Ur en artikel i tidskriften Nature, 1986: "Men under perioden 1979-1981, särskilt i Västeuropa, där fluoridering inte är så vanligt, gjordes ett antal tandundersökningar som jämfördes med studier gjorda ungefär ett decennium tidigare. [...] Det stod snart klart att karies minskat avsevärt i områden utan fluoridering [...]. Omfattningen av dessa nedgångar är oftast jämförbar med dem man kunnat se i fluoriderade områden under lika lång tid. [...] det borde finnas starka skäl för en förnyad vetenskaplig undersökning av de epidemiologiska studier som tycks visa att fluoridering har stora fördelar. " Mark Diesendorf, "The Mystery of Declining Tooth Decay", Nature, Vol. 322, July 10, 1986.   UNICEF skriver så här i en översikt om fluoridering: "Vi fluoriderar medvetet en rad dagligvaror, särskilt tandkräm och dricksvatten, eftersom vi i decennier har trott att fluor i små doser inte har några skadliga verkningar på hälsan, som skulle kunna uppväga de fördelar det bevisats ha när det gäller att förebygga tandröta. Men fler och fler forskare ifrågasätter nu på allvar fluorens nyttighet, även i små mängder. [...] Det har länge varit känt att ett överdrivet fluorintag medför allvarliga toxiska effekter. Men forskarna diskuterar nu huruvida det är någon nytta med fluor över huvud taget. [...] det råder allmänt samförstånd om att ett överdrivet fluorintag leder till kalciumbrist i tändernas grundsubstans, vilket gör att det lättare blir hål i tänderna under hela livet, snarare än att hål förhindras, och dessutom förorsakas dental fluoros. Svårtartad, kronisk och ackumulerad överexponering kan leda till att man blir obotligt invalidiserad av skelettfluoros. [...] Ett kontinuerligt intag av ett övermått av fluor kan leda till svår och permanent deformering av ben och leder genom skelettfluoros. Till de tidiga symtomen hör sporadisk värk och stelhet i lederna — huvudvärk, magvärk och muskelsvaghet kan också vara varningstecken. Nästa stadium är osteoskleros (benen förhårdnar och förkalkas), och slutligen skadas också ryggraden, de större lederna, musklerna och nervsystemet. Vare sig fluoros sitter i tänderna eller skelettet, så är den bestående och det finns ingen behandling. Den enda åtgärden är den förebyggande, att man ser till att hålla fluorintaget under säkra gränsvärden." Från "Unicef Water Environment & Sanitation: 'Fluoride in water: An overview'", se http://www.unicef.org/wes/fluoride.pdf.   Det är alltså uppenbart att kroppen tillförs mängder fluor i mycket höga punktdoser genom fluorsköljning. De skadliga effekterna av detta är föga kända. De svagare fluorsköljningslösningarna ger ett mindre fluortillskott till kroppen, 0,05 % troligen endast cirka två fluortabletter per sköljning och 0,025 % bara en tablett. För att minska fluorbelastningen borde alltså de svagare lösningarna användas, i synnerhet som Forsman i en studie visat att 0,025 % lösning duger lika bra som 0,2 % (31). Jämför också vad som sagts ovan om fluorprofylax till barn med aktiv tandbildning. Fluorlack med ända upp till 5 % natriumflourid används. Sådan profylax, liksom sköljning med starka fluorlösningar utsätter utan tvivel munhålans, svalgets och magslemhinnans celler för fluoridhalter som ger fysiologiska störningar i cellerna av den typ som beskrivits ovan (10). Fluortandkräm som innehåller 0,l % fluor har ungefär 1 mg fluor per 2,5 cm. I en japansk undersökning fann man att varje tandborstning gav ett intag av 0,3 mg fluor, alltså drygt en fluortablett. Liknande siffror erhölls i en svensk undersökning (29). Tandborstningen ger alltså ett dagligt tillskott av 1-2 fluortabletter, av vilket dock kanske endast hälften tas upp i magen. Vi kan konstatera att alla här uppräknade lokala fluorprofylaxmetoder bidrar till ett kraftigt ökat intag av fluor, vilket är oacceptabelt, så länge inte fluor som sjukdomsframkallare vederlagts på ett betryggande sätt. Referenser: 1. Myers, H.M., Fluorides and Dental Fluorosis. Karger, Basel 1978. 2. Livsmedelsverkets författningssamling, SLVFS 2001:30, baserat på European Communities, Council Directive 98/83/EG on the quality of water for human consumption, 5 december 1998, reviderat 30 november, 1999. 3. Whitford, G. N. et al. Am. J. Physiol. 230:527, 1976. 4. Gründer, H.D., Zentralbl. Veterinärmed. Reihe A 19:229, 1972. 5. Waldbott, G.L., Experientia 22:835, 1966. 6. Herman, J. R. et al., J Urol. 80:263, 1958. 7. Jacksen, D. et al., J. Path. Bact. 76:451, 1958. 8. Colowick, S. P. & Kaplan, N. 0., red., Methods in enzymology, (flera volymer) 1955-1979. 9. Susa M., Int J Mol Med. 3(2):115, 1999. 10. Whitford, G.M., Allmann, D.W. & Shahed, A.R., "Topical fluorides: effects on physiologic and biochemical processes", J. Dent. Res. 66(5):1072, 1987. 11. Takahashi, K., Akiniwa, K., & Narita, K., "Regression analysis of cancer incidence rates and water fluoride in the U.S.A. based on IACR/IARC (WHO) data (1978-1992)", International Agency for Research on Cancer. J Epidemiol. 11(4):170, 2001. 12. Fergusen, D.B., Nature New Biol. 231:159, 1971. 13. Manocha, S.L. et al., Histochem. J. 7:343, 1975. 14. Sullivan, S.J., Fluoride 2:168, 1969. 15. Kuusisto, A.N. et al., Acta Odontol. Scand. 19:121, 1977. 16. Mohamed, A.H., Chem. Eng. News 54:30, 1976. 17. Thylstrup, A., Fluorids effekt på den humane emaljedannelse med særlig henblik på det primære tandset, avh., Århus, 1979. 18. Milan, A.M. et al., Arch Oral Biol. 46(4): 343, 2001. 19. Grobleri, S.R. et al., Int J Paediatr Dent. 11(5):372, 2001. 20. Krook, L & Maylin, G., Cornell Vet. 69, suppl. 8, 1979. 21. Roholm, K., Fluorine Intoxication, Köpenhamn 1937. 22. Petraborg, H.T., Fluoride 7:47, 1974. 23. Waldbott, G.L. et al., Fluoridation the Great Dilemma, Lawrence, 1978. 24. Grimbergen, G.W., Fluoride 7:146, 1974. 25. Patkar, S.A. et al., Int. Arch. Allergy appl. Immunol. 55:193, 1977. 26. Socialstyrelsens kungörelse med bedömningsgrunder för konsumtionsvatten med avseende på fluoridhalten. SOSFS (M) 1977:27 och Rekommenderade bedömningsgrunder och kommentarer till olika fluoridhalter enligt socialstyrelsens kungörelser SOS FS (M) 1977:26 och 1977:27. Cirkulär utgivet 1977-09-22. Dnr SN 1-5049:1241. 27. Sällström, A. & Sällström, J., "Fluorskadade tänder i Uppsala", Miljö och Framtid 10, 1978. 28. Socialstyrelsens kungörelse om användning av fluorider i kariesprofylaktiskt syfte. SOSF (M) 1977:26. 29. Ericsson, Y. et al., Caries Res. 3:290, 1969. 30. Ziegelbecker, R., National Fluoridation News 23 no. 4, s. 4. 31. Forsman, B., Community Dent. Oral Epidemiol. 2:58, 1974. 32. "Gamla tänder kan aldrig få för mycket fluor", Dagens Nyheter 13 januari 1999. Copyright © Jan Sällström, 2003. (Faktarutorna som ligger insprängda i huvudtexten har skrivits eller sammanställts av Art Bins redaktör.)

Om författaren