Hippokrates' ed och lag

Om denna text.

Eden. Jag svär vid Apollon, läkaren, vid Asklepios, vid Hygieia och Panakeia samt vid alla gudar och gudinnor, tagande dem till vittnen, att jag, så vidt jag förmår och mitt förstånd räcker, skall hålla denna min ed och denna min förpliktelse: den som lärt mig denna konst, skall jag akta lika högt som mina föräldrar, dela med honom hvad jag eger och vid förefallande behof hjälpa honom; hans söner skall jag anse såsom mina bröder, och om de önska lära denna konst, skall jag undervisa dem däri utan lön eller förbindelse; föreskrifter, mundtliga föredrag och allt hvad undervisningen föröfrigt fordrar, skall jag meddela mina och min lärares söner samt de lärjungar, som afgifvit skriftlig och edlig förbindelse enligt läkarebruk, men icke åt någon annan. Efter förmåga och omdöme skall jag vidtaga dietetiska anordningar till gagn för de sjuke; och hvad som kan skada eller förfördela dem skall jag söka afvärja. Jag skall icke ge någon gift, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt; likaledes skall jag ej heller ge någon qvinna fosterfördrifvande medel till inläggning. I renhet och fromhet vill jag tillbringa mitt lif och utöfva min konst. Stensnitt skall jag förvisso icke göra, utan öfverlåta denna praktik åt dem, som därmed befatta sig. I de hus jag ingår, vill jag ingå till fromma för de lidande, hållande mig fjärran från hvarje medveten förderfbringande orättrådighet, särskildt från könsligt umgänge med qvinnor och män, såväl fria som slafvar. Hvad jag under utöfvandet af mitt yrke, eller till ock med utom yrket under umgänget med menniskor, sett eller hört, och som möjligen är af beskaffenhet att ej böra utspridas, skall jag förtiga och anse allt sådant som vore det osagdt. Håller jag nu denna min ed, och ej brister däremot, så må det vara mig förunnadt att njuta af lifvet och min konst, alltid och af alla ärad och aktad; öfverträder jag den och blir menedare, må motsatsen bli min lott! Lagen. 1. Af alla konster är läkekonsten den yppersta, men genom okunnighet hos såväl dess utöfvare som hos dem, som lättsinnigt bedöma dessa, står den numera betydligt efter alla andra konster. Felet härutinnan tror jag mest beror därpå, att läkareyrket är det enda yrke, för hvilket inom staterna intet annat straff stadgats än förlust af anseendet, men härom bekymra sig ej de, som bruka medicinen som näringsfång. Dylikt folk liknar nämligen, i hög grad de statister, som man låter uppträda på scenen i tragedierna: ty liksom dessa ha en skådespelares utseende, drägt och mask, utan att vara skådespelare, så är det äfven med läkarne; många aro läkare till namnet, men mycket få till gagnet. 2. Den, som allvarligt vill skaffa sig medicinskt vetande, måste ega följande betingelser härför: naturliga anlag, undervisning, god skola, redan i barndomen började studier, arbetslust och tid. Framför allt behöfvas naturliga anlag, ty har man naturen emot sig, tjenar allt annat till platt intet. Men när naturen utvisar den väg, som bäst passar, då börjar undervisningen i konsten, som länjungen har att genom eftertanke tillegna sig, sedan han redan som gosse börjat sin skolgång på en sådan plats, som kan ge honom godt tillfälle att lära. Vidare maste han älska arbetet och egna lång tid däråt, på det den undervisning, han fått, må bli väl rotad och bära goda frukter i rikt mått. 3. Det förhåller sig nämligen med läkekonstens inhemtande på samma sätt som med plantornas odling i jorden. Våra naturliga anlag äro jordmånen; lärarnes föreskrifter äro sådden. Den i gossåren mottagna undervisningen är frönas läggande i jorden på därför passande tid; stället, där undervisningen inhemtas är liksom den omgifvande luften, hvarifrån den växande plantan hemtar sin näring; fliten är det på odlingen nedlagda arbetet, och tiden ger kraft och styrka åt allt detta, att det må komma till full mognad. 4. Allt detta måste man således föra med sig till studiet af medicinen, och först då man förvärfvat sig en grundlig kännedom om denna konst, må man besöka städerna och bli ansedd som läkare, ej blott till namnet, utan äfven till gagnet. Oerfarenhet är en dålig skatt, en dålig klenod för egaren, som dag och natt bär den på sig; den skänker ingen tillfredsställelse, ingen glädje, men uppammar feghet och fräckhet. Feghet är ju ett kännemärke på oförmåga och fräckhet på oskicklighet. Vetenskap och sken äro två skilda ting: vetenskapen är kunskap; skenet okunnighet. 5. Dock, heliga ting blottas för helgade menniskor; det är ej lofligt att blotta dem för profana, innan de blifvit invigda i vetenskapens mysterier. Not: Detta är Michaël Kolmodin Löwegrens klassiska svenska översättning av Hippokrates ed ochlag, som ingår i hans stora tvåbandsverk "De hippokratiska skrifterna" från 1909-10. Eden och lagen skrevs troligen någon gång mellan sjätte och fjärde århundradet f.v.t., medan Hippokrates levde omkring 460-380 f.v.t. Det är omdiskuterat om alla eller ens några av verken i corpus hippocraticum skrivits av Hippokrates. Ställvis överensstämmmer inte eden med andra verk som förknippats med Hippokrates, t.ex. fördömer författaren här självmord och abort. Detta var inte det enda radikala draget i eden. Här framhålls inte läkarnas kåranda, utan vikten av lojalitet med patienterna. Däremot betonas hängivenheten mellan elev och lärare starkt. /KET