Vem var egentligen Betty Ehrenborg?

är inte särskilt känd i dag. Är hon känd, så är det som psalmförfattarinna. Men hon umgicks i de vittra kretsarna i Uppsala kring Geijer och Atterbom. Hon var tidigt en dam med författarambitioner, och när hon år 1839 besökte läkekvinnan Kisamor nere i Horn i Östergötland för att få sin svullna kind behandlad, så förde hon dagbok om stort och smått - ett intressant tidsdokument, en sorts subjektiv biografi av typen deltagande observation, skriven med en uppseendeväckande mognad och språklig spänst.
Kisamor framstår i Betty Ehrenborgs skildring som en demonisk och nyckfull gumma (hon var då 50 år). För att vara en person som vigt sitt liv åt att bota människor tycks hon ha varit ovanligt burdus och våldsam, stundtals rent av hänsynslös.
Bakgrunden till Kisamors beteende, hennes alkoholmissbruk osv. kan man givetvis bara spekulera om. Besvikelsen över karlar, barnlöshet etc. samt hennes sätt att närma sig Betty Ehrenborg, och likaså Amalia Rääf, som hon hade en lika intensiv som innerlig brevväxling med, ger hennes relationer en sorts dominant bisexuell prägel - en schablonartad freudianism, som man gärna hugger till med sett så här från 1990-talet.
Det var nog inte så konstigt att Betty Ehrenborg fann anledning att teckna ned sina intryck under vistelsen hos Kisamor, säkerligen för att dokumentera, men också förmodligen för att själv stå ut, finna en kanal för dessa upplevelser, som torde ha varit rätt omskakande för en ung dam på 21.
Till och med berättelsen i sig var skakande att ta del av. Gurli Taube berättar så här i sin bok "Från gångna tiders Uppsala":

I 1830- och 40-talens Uppsala tog man god tid på sig för den sällskapliga samvaron. Det var alltså ej någon ovanlig företeelse när de illustra damerna och herrarna - Atterboms, Knösarna, fru Silverstolpe och alla de andra - troppade uppför Carolinabacken den 29 oktober 1842 för att samlas redan kl. 4 kring det Geijerska kaffebordet. Aftonen hade emotsetts med en viss förväntan, ty den underhållning som ställts i utsikt var av mera ovanligt slag. Det var fröken Betty Ehrenborg (1818-80), en till staden nyinflyttad ung dam, som skulle bestå den. Betty Ehrenborg, som tillsammans med sin moder för några år slagit sig ner i Uppsala, där hennes bror Rickard läste juridik, var en vitter ung dam, som senare gjort sig känd bl.a. som författarinna till religiösa sånger, varav ett par t.o.m. intagits i den nya psalmboken. Det visade sig också att den andliga välfägnaden i hög grad skilde sig från den subtila kost som vanligen bjöds dessa intellektuella finsmakare. Fröken Ehrenborg föredrog nämligen en journal, som hon fört under en två månaders sejour hos den s.k. "Kisamor", dåtidens mest beryktade "kloka gumma". Enligt bevarade brev tycks skildringen ha gjort ett djupt intryck på de församlade. Damerna sutto med tårfyllda ögon, och Atterbom blev enligt egen utsago så upprörd, att han ej sov en blund den följande natten utan såg "den hiskliga gumman för sig i färd med att pina och plåga den arma, oskyldiga flickan". Vad beträffar Geijer tycks han sökt slå dövörat till och sysselsatte sig i stället ivrigt med att rita kyrkor.

Hon öfverhopade mig halfva natten med förbannelser; detta var första gången hennes grofheter fullt uttalades mot mig. Hon förekastade mig nu allt det afskyvärda, som både min mor och jag hade gjort henne. Hon frågade om jag hade bevarat de många kärleksfulla biljetter hon skrifvit till mig, och förbannade mig emedan hon trodde dem förstörda; oaktadt svettningen, bolstrarna och maktlösheten, måste jag flera gånger stiga upp för att söka dem. Hon ställde sig upp i sängen, slog med armarna i luften, anklagade allt, till och med tomma rymden, bultade i golfvet så att rummet skakades, för att kalla upp tjenstfolket, som dock uteblefvo - och bröt sönder en stol. Emellanåt förändrade hon rösten, antog en känslosam smäktande ton, och tilltalade sig sjelf: "stackars gumma! stackars goda Marie! visa, ädla, ärliga gumma!" min mor kallade hon än en "kaffedaska från Kinnekulle," än en ladugårdspiga.

Nu kom gumman till mig, der jag satt fasthållen af min blödande fot, och frågade hviskande, om hon ej skulle gå ut och fläcka itu "rödhåran," (Kisamors jungfru, som hon ofta grälar och slåss med, red.:s anm.) som hon kallade henne. Jag svarade försigtigt, att hon kunde göra som hon sjelf tyckte, men om det skedde, fruktade jag att hon skulle ångra det efteråt. Hon rusade emellertid ut, men jungfrun ställde en stolfot emot henne, och hon fick en kontusion på sitt ben. Ändtligen upphörde man med omslagen på min fot, men blodet ville ej stanna, och gumman ropade till mig triumferande: "nu har jag lagt embargo på dig!"

Man bör komma ihåg att Betty Ehrenborg besökte Kisamor under dennas sista levnadstid, då hon hunnit bli en tämligen bitter och alkoholiserad kvinna. Några decennier tidigare var Kisamor uppenbarligen också tämligen nyckfull och oberäknelig, men hennes lynne var betydligt gladare och lättsammare. Och hon botade bevisligen sjuka, både hög (kungen t.ex.) och låg. Hon kände sympati med de mindre bemedlade och krävde ibland inget arvode. Men nog hade hon sinne för affärer. Hon var en tämligen välbeställd dam, som lånade ut pengar åt traktens bönder och noga höll bok över dessa fordringar.
Mera biografiskt om Kisamor finns att läsa i artikeln Kisamor - Läkarinna där vetenskapen knappt mer hoppas
Hur gick det då för Betty Ehrenborg? På 1850-talet översatte hon de psalmer som vi idag känner under namnen "Morgon mellan fjällen" och "Klippa, du som brast för mig", och hon utgav också skriften "Bref till en christelig wän af de baptistiska åsigterna". 1856 gifte hon sig med aktuarien i Riksarkivet och ledamoten av riddarhusets direktion, friherre Johan August Posse och blev därmed dennes andra hustru.
Efter samtida brev att döma tycks Betty Ehrenborg ha tänkt sig att utge Kisamorsskildringen i tryck, berättar Gurli Taube i sin Uppsalabok. Många avrådde henne dock och planen förföll. Men här kan nu The Art Bin presentera Betty Ehrenborgs dagbok - i elektronisk form, 157 år efter det att den skrevs.