Kisamor:
Läkarinna där vetenskapen
knappt mer hoppas

Hustrun dog i barnsäng, varpå sonen också dog ett par veckor senare. Läkejan gifte om sig 1781 med Kerstin Nilsdotter och fick med henne fem barn, av vilka det första och det sista dog bara några veckor gamla.

Kisamor - Maria Jansdotter eller Jansson - hade fötts den 30 juli 1788 och var yngst i den kvarvarande trion. Modern Kerstin Nilsdotter dog 40 år gammal i rötfeber (fläcktyfus), 1794.

Kvarntorp ligger vid den på den här tiden livligt trafikerade häradsvägen mellan Bergslagens gruvor och kolbottnar och vägarna ner mot Västergötland och Östergötland. Kvarntorp var en naturlig rastplats för forbönder och andra resande. I färdstallarna kunde de ställa in sina hästar, och i stugorna på gården kunde de sova eller dricka brännvin och äta. Vad var då naturligare än att de samtidigt passade på att få hjälp för någon krämpa? Läkejan hade, enligt traditionen, ärvt sina recept och läkeböcker från släktingar. Han hade först börjat behandla djursjukdomar men övergick så småningom till att bota människor, och det gjorde han tydligen bra, eftersom han fick patienter även från mera avlägsna trakter.

Kisamor intresserade sig redan som barn för faderns läkekonst och beslöt sig så småningom för att ägna sitt liv åt detta kall. Fadern ville emellertid inte låta henne bli kvacksalvare, ty hon skulle bara kunna bli en dålig sådan. Hon borde i stället bli bondhustru och sköta familj, hem och kreatur. Kisamor var emellertid envis och skaffade sig själv kunskaper genom att, sägs det, tjuvlyssna vid dörren till den kammare i norra flygeln som Läkejan använde till att ta emot patienter för rådgivning och behandling.

Betty Ehrenborg berättar i sin dagbok om ett tidigt fall. När Kisamor var ungefär 16 år gammal "hände det en gång, att en gumma rådfrågade henne för tandvärk. 'Sätt sig för elden med kindbenet,' föreskref Maria - 'för alldel så nära spisen som möjligt - tag en näfve ärter till en jumfru vatten i munnen, och när kära mor känner att ärterna äro kokta, då är tandvärken sin väg.' "

En gång hade en bonde sökt fadern för ett benbrott. Läkejan var för tillfället inte hemma, så Maria tog hand om honom och spjälade hans ben. Hon fick beröm när fadern kom hem och kontrollerade bandaget men stryk för att hon varit olydig.

Bortgift mot sin vilja

Med dessa förutsättningar var äktenskapet redan från början dömt att misslyckas. Maria ville ägna sig åt läkekonsten och gjorde det även i viss utsträckning på Lilla Älberg. Man kan ana slitningarna och det spända förhållandet till svärföräldrarna, som väl inte var förtjusta i att hon försummade sina plikter för patienter. Efter 21 månaders äktenskap födde Maria Jansson 1809 en flicka som döptes till Brita Stina. Dottern dog dock redan efter en och en halv vecka.

På våren 1810, omkring den 1 maj, rymmer Maria från hemmet och hyr in sig hos änkan Stina Gustafsdotter i Tomta. Maken får reda på var hon är och söker upp henne för att försöka beveka henne att återvända. Enligt vittnesintyg är hon då mycket ohövlig mot honom, medan han är vänlig. Hon blir snart kontaktad av kyrkoherde Setterlund, som gör föreställningar om hennes plikter enligt lagen. Han hotar med Guds vrede, men Kisamor låter sig inte bevekas. Hon är kränkt och förorättad av såväl Anders Olsson som i synnerhet hans föräldrar. Detta intygar kyrkoherden i ett brev den 2 juni 1810. Situationen verkar vara helt låst. Enligt Kisamors egen berättelse lär hon ha talat och rådgjort med fadern om en lösning på problemet. Han har visst bett henne härda ut och ställt i utsikt ett lämpligt sätt att bli fri från Anders Olsson. Hon beslutar att försöka härda ut tills fadern har dött.

Hon återvänder hem och blir den 3 oktober året därpå mor till ännu en flicka, Stina Caisa. Dottern dör emellertid också av slag, knappt sex månader gammal. Åter har Kisamors förhoppningar grusats. Av vittnesmål att döma, börjar hon nu ägna sig i allt högre grad åt läkekonsten.

Kisamor inför rätta för förgiftning

Kisamor säger att pulvret är ofarligt. Hon kallar det fikuta eller Kjellmans pulver - i farmakopén kallas det Pulvis Antimonii Martialis. Medicinen skall säkert hjälpa, menar Kisamor, ty flera andra personer har botats av just denna kur. Skyldig 12 skilling för pulvret tackar Anders Andersson och åker hem till Öna med sonen, som ligger full på flaket och sover.

Med bestörtning hör och ser Kisamor den 6 juli några vagnar köra fram till trappan. Ur stiger tre högtidliga och allvarliga män. Den ene är kronofjärdingsman och de andra nämndemän. Än större blir bestörtningen när de frågar efter Kisamor och meddelar henne häktningsordern. Hon är på sannolika skäl misstänkt att ha vållat unge bonden Anders Anderssons i Öna död på grund av förgiftning. Kisamor placeras nu fängslad i en vagn och körs via Åsen och Täby till Örebro slottshäkte, där hon skall förhöras och avvakta rannsakning inför Grimstens häradsrätt.

Förhistorien till hennes häktning var dramatisk. Fredagen den 19 juni hade Anders Andersson i Öna begivit sig till Blacksta gästgivargård för att "där utgöra hållskjuts'', som det heter i protokollet. Då skjutsningen var färdig hade han stannat kvar och supit. Sedan han gjort av med alla sina pengar hade han inte fått köpa mer brännvin och hade då kommit i lag med några förstärkningskarlar som han hade bytt kläder med och som ersättning fått mer brännvin. Slutligen hade han hamnat i Rahla, en by i samma trakt, där han somnat i ett portsköve med risk att bli ihjältrampad eller överkörd.

Då Anders Andersson i Öna inte kommit hem på kvällen, hade hustrun Brita skickat ut gårdsfolk för att försöka få hem honom, men de hade ej lyckats. Då han ännu på söndagen inte återvänt, beslöt fadern, Anders Andersson i Sågebol, att hämta honom dagen därpå. Han fann då sin son i Rahla. Vid hemkomsten hade sonen hunnit kvickna till så mycket att han kunde gå in i stugan på Öna och stupa i säng.

Följande morgon tillreddes medicinen, men det fanns bara 3 jungfrur brännvin hemma. Anders Andersson i Öna fick ett litet spetsglas av blandningen. Hustru Brita hade ett ärende utomhus och avlägsnade sig. Innan fadern nu skulle köra hem till sig i Sågebol, bad sonen att själv få ha hand om flaskan. Det fick han, och fadern gav sig sedan iväg. När hustrun sedan kom in för att göra i ordning lutfisksfrukosten, kunde mannen inte få ned någon mat utan kräktes upp allting. Han mådde nu illa riktigt ordentligt och fick även häftig diarré. Hustrun tog fram medicinflaskan och fann att mannen hade tagit något mer än hälften av blandningen, dvs omkring 15 cl. Hon försökte häva förgiftningen med spisöl och därefter med en blandning av söt och sur mjölk, men Anders Andersson kräktes upp alltsammans och klagade över "rev" och värk i magen. Framemot kvällen dagen därpå förstod man att han inte skulle leva länge till.

Man tillkallade en präst som för tillfället fanns i grannskapet, en magister Öman, för att Anders Andersson skulle få nattvarden. Han dog dock medan prästen ännu var kvar. Hustrun berättade nu om medicinen. Prästen hällde då ut lite av blandningen på en tallrik och iakttog en vit fällning som han fångade upp litet av på en sticka, som han sedan brände. Den karaktäristiska löklukten skvallrade om att det helt enkelt var fråga om arsenik. Han hällde tillbaka blandningen i flaskan och spillde väl ungefär en matsked. Flaskan fick hustrun order att noga gömma.

Följande dag gick Öman till sin chef, kyrkoherden och prosten Hedenius och berättade om dödsfallet. Hedenius lät då genast hämta flaskan, som han förseglade, varpå han skrev ett brev till Konungens Befallningshavande i Örebro, som skrev till domhavanden, som skrev till kronolänsman etc.

Konungens Befallningshavande begärde obduktion och analys av provincialmedicus dr Hedenström, som skrev till Kongl. collegium medicum. Prosten Hedenius skrev till berörda kyrkliga myndigheter och hörde efter hur Anders Andersson i Öna skulle begravas etc. Det är nu Kisamor häktas och sätts i slottshäktet, där hon den 8 juli undergår kansliförhör. Domhavanden, häradshövding Gothilander, utsatte urtima ting till den 21 juli och rekvisition av den häktade till tingsstället i Vretstorp.

Vittnesmål om Kisamors botande förmåga

De flesta vittnesmålen var präglade av den icke skrivkunniges kärva ordknapphet, utom i två nästan entusiastiska vittnesmål, som båda gällde soldater som blivit sjuka under sin militärtjänst och som de militära läkarna inte kunnat bota. Det ena fallet gäller en soldat Petter Urväder från Skallerud i Hallsbergs socken.

1809, vid norska gränsen, blev Petter Urväder skjuten i vänstra smalbenet nära vristen, så att benpipan bröts och krossades. Under 18 veckor vårdades han på fältlasarettet, men till slut visste läkarna ingen annan råd än amputation. Petter Urväder bad då att få åka hem. Det var troligen med stor tveksamhet fältskärn Piltz gav sitt tillstånd till detta. Hur skulle Urväder klara en så lång färd på dåliga vägar och i dåliga fordon? Väl hemkommen fick han dock kontakt med Kisamor, som genast påbörjade sin behandling, och han blev nästan genast bättre. Efter 15-16 veckor var han fullt återställd. Under behandlingen hade Kisamor plockat bort 14 benbitar och skärvor.

Det andra fallet som drogs fram i rätten gällde kvartersmästaren Gerdt Adolph Thorsman i Örebro, som år 1808 började känna av gikten. Han fick olika mediciner av olika läkare. Under en kommendering i Stockholm 1809, under tiden mars-juli, var han besvärad av gikten i vänstra armen, sidan och benet. Han var stel och kunde bara gå med stort besvär. Klä sig själv kunde han inte. Efter en tids omvårdnad av bataljonsfältskären Dahlfors blev han så pass bra att han med möda kunde stiga till häst och i augusti följa med på marschen till norska gränsen. Här blev han dock tvungen att åter intaga sängen. Dahlfors vårdade honom "ömt" - som det står i intyget - och efter några veckor blev Thorsman så bra att han vid uppbrottet från gränsen kunde åka hem.

Styvheten och värken i lederna var under några veckor bättre men tilltog snart i alla leder. Han berättar att han under 36 dygn varken dag eller natt fick någon ro, trots läkarnas försök att bota honom. Han var stel i alla leder, hade huvudvärk och ett smärtsamt håll i vänster sida. Fingrar och benleder började deformeras till "vanskaplighet". Han fick mer medicin än mat - som han uttryckte sig - och började mest likna ett benrangel.

Läkarna hade nu börjat tvivla på tillfrisknande, och han såg sig själv liggande hjälplös och bara vänta på döden som befriare. Inför dessa dystra framtidsutsikter tog han kontakt med Kisamor, som han blivit rekommenderad. Hon kom hem till honom, och i flera personers närvaro strök hon med en fjäder ut några droppar av någon medicin på huden över det sjuka stället, varvid huvudvärken fördrevs och hållet efter en timme hade flyttat sig till veka livet, dit hon förutspått att det skulle flytta. Sedan tog hon hål på benen, hål som hon höll öppna under en längre tid. Hon förklarade att hon ansvarade för att Thorsman efter två månader med hjälp skulle kunna komma ur sängen och åter börja gå på benen och använda armarna. Detta bör ha inträffat på vintern 1810. Känseln återvände och gav honom styrka att kunna röra sig. Vid försommaren 1810 hade han blivit fri från värken, utom i vänstra axeln som började nedtyngas och värka, när han gick eller stod mycket.

De efterhängsna krämporna upphörde i början av 1812. Kisamor hade uppmanat honom att under minst tre år inte utsätta sig för risken att bli förkyld eller för varm. Efter denna tid skulle han kunna anses fullt återställd. Men under en resa till Stockholm våren 1812 blev han under en stark köldperiod förkyld, varvid han Långfredagen (dvs den 27 mars) åter måste intaga sängen. Vänstra benet styvnade så att han inte kunde kröka det eller räta ut det utan hjälp. Kisamor började åter behandla honom så att han den 20/7 1812 kunde gå uppe. Huvudvärk och värk i leder och rygg hade försvunnit och krafterna börjat återvända.

Även Thorsmans 13-årige son botades av Kisamor för en svullnad i högra foten. Vid Hindersmäss (19 januari) uppstod bulnaden som snart gjorde honom oförmögen att gå. Svullnaden öppnade sig, och en svår fistel med dödkött uppstod. Även ansiktet hade svullnat och rodnat. Av beskrivningen förefaller det som om han skulle ha fått en fistel även där. Efter långvarig behandling kan han i början av juli 1812, gå uppe och börjar så småningom även vistas ute.

Domslutet: Förbud att bota

Det heter i domslutet att Kisamor ej kan göras ansvarig för Anders Andersson i Önas hastiga död, då säkra bevis saknas för att beskaffenheten av det pulver hon lämnat till Anders Andersson i Sågebol är densamma som framkom vid analysen. Kisamor hade också envist nekat till att ha haft arsenik, och apotekaren i Askersund, rådman Möller, hade vittnat om att Kisamor aldrig vare sig begärt eller fått köpa arsenik. Trots befrielse från detta ansvar förbjöds hon att för all framtid syssla med sjukskötsel. Frågan är om detta förbud gällde inom Grimstens härad, Örebro län eller i hela Sverige.

Anders Andersson i Sågebol fick härmed en riktig kalldusch. Utan att från början ha varit åtalad för sin sons död dömdes han nu till 100 Rdr i böter dvs full mansbot. Han skulle dessutom undergå enskild skrift under en söndag. Motiveringen för denna stränga dom var att han rådfrågat en obehörig person och sedan inte följt hennes ordinationer. Han hade således gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Anders Andersson i Sågebol borde inte heller ha lämnat kvar medicinflaskan hos sonen, när han så väl kände dennes begivenhet på brännvin.

Anders Andersson överklagade till Svea hovrätt och begärde att hovrätten skulle fria honom helt. I stället borde Maria Jansdotter dömas som den skyldiga. Bötesgaranti ställdes för Anders Andersson i Sågebol, och hela akten sändes till hovrätten, som behandlade ärendet den 1 mars 1813. Domarna stod fast, med undantag av att bötesbeloppet sänktes till 50 Rdr Bco.

Utom oron för utgången av processen hade Kisamor under den här tiden också haft andra bekymmer. I maj hade hennes syster Kerstin dött. I november 1812, bara ett par veckor efter domslutet, hade fadern dött och lämnat allt i arv till hennes äldre bror, något som orsakade en tvist inför tinget på vårvintern. Dessutom hade hon helt säkert stora svårigheter inom äktenskapet.

Före vintertinget hade man även föranstaltat om husvisitation hos både Kisamor på Lilla Älberg och Läkejan på Kvarntorp. Deras mediciner beslagtogs och undersöktes, varpå åtal väcktes mot Läkejan för kvacksalveri och olovlig kroghållning. Läkejan infann sig dock inte till rättegången och dömdes till uppropsböter. Det blev så uppskov till följande ting.

Men före nästa ting hann Läkejan dö och kronolänsman Wallin skrev då till Landskansliet och frågade om målet skulle fullföljas mot Jan Janssons arvingar. "Då Jan Jansson med döden avgått så kunna ej heller de emot honom instämde brottmål vidare fullföljas", svarade Landskansliet.

Skilsmässan: Kisamor stämmer sin make

Vid påföljande ting är hon dock åter i Hardemo enligt protokollet för den 28/10 1813. Det är ovisst om hon sedan återvände direkt till Horn eller ej.

Kisamor har nu allvarliga planer på att skiljas från Anders Olsson. Efter sin rymning avsåg hon ju att härda ut i äktenskapet tills fadern dött. I ett brev av den 28/2 1816 till Häradsrätten förklarar Anders Olsson att Maria Jansdotter varit borta i två år, vilket kan tyda på att hennes definitiva uppbrott från hemorten inte skedde förrän i januari eller februari 1814.

1815 tar Kisamor ut stämning på sin man, målet uppropas den 7 mars, och hon är då personligen närvarande. Vid de efterföljande rättegångarna företräds hon emellertid av ombudet borgmästaren Hoffman i Askersund. Vid denna första rättegång infinner sig Anders Olsson inte, och målet uppskjuts till nästa ting. Då företer en nämndeman ett intyg på att Anders Olsson är sängliggande med benbrott. Målet uppskjuts åter till nästa ting den 29 februari 1816. Som skäl för skilsmässoansökan anför Hoffman Anders Olssons "misshushållning och oskickeliga uppförande".

Svaranden Anders Olsson lämnar skriftligt svaromål, där det bl.a. heter:

Kisamor slog sig nu ned i Horn, förmodligen på inbjudan av systrarna Eleonora och Fredrica Hellwegh, som var döttrar till brukspatron Pehr Hellwegh. I början av sin Hornvistelse lär Kisamor ha rest omkring mycket och fick därför namnet Åkarmaja. När hon började sina mottagningar på Kisa gästgivaregård, kom hon att kallas Kisamor och andra smeknamn. Många artikelskribenter har tagit fasta på hennes förbindelse med Kisa apotek. Detta inrättades dock inte förrän 1837 under förste apotekare Johan Sundius. Tidigare hade det bara funnits en apoteksdepå med mycket begränsat medicinsortiment, varför namnet Kisamor inte bör sammankopplas med apoteket.

Systrarna Hellwegh bodde på Flytthem, under sin storhetstid socknens största gård, och här träffar Kisamor naturligtvis alla systrarnas vänner och släktingar från andra större gårdar i Östergötland och norra Småland. På Åby huserar först patron Pehr Hellwegh och sedan systrarnas bror brukspatron Anders Hellwegh, därpå major Flodman och senast kapten Westerling. På Wäsby bor kapten Emanuel Drangel och hans hustru Charlotte Tenger. På andra gårdar bor Meurlings på Mörby, greve Falkenberg på Brokind och kammarjunkare Leonhard Fredrik Rääf (sekreteraren i Götiska förbundet och betydande folkvisesamlare) på Thomestorp. På Tuna Säteri i norra Småland bor släkten Hammarskjöld.

Den här miljön var troligen mycket förmånlig för Kisamors verksamhet. Hon blev känd i allt vidare kretsar, och patienterna kom i allt större skaror. Hon rörde sig bokstavligen i alla samhällsklasser, från de högsta till de lägsta. Det sägs att hon under en vistelse i huvudstaden 1825 skall ha blivit uppsökt av adjutanten hos kungen, greve Brahe, som fört henne till slottet, där hon hjälpt kungen för en svår huvudvärk och kronprinsen för någon halsåkomma. Som tack fick hon en sköldpaddsdosa med 20 gulddukater. Efter den expeditionen lär hon så småningom ha fått det som populärt kallas legitimation. När jag besökte Svenska Läkaresällskapet kände man inte till Kisamor och inte heller på f. d. Medicinalstyrelsen kände man till någon "legitimation", men där hängde i alla fall ett porträtt av henne.

Amalia Rääf - känslosam ung beundrarinna

I breven framstår Amalia Rääf som dödsromantiker, dvs. hon talade ofta och gärna om gravens ro och att hon och Kisamor skulle mötas på andra sidan. På en nutida läsare ger hon ett intryck av att vara oerhört överspänd, men kanske var det den högromantiska tiden som påverkade hennes sätt att uttrycka sig. Hon talar ofta om hur ljuvligt det är att gråta ut i Kisamors famn och bli tröstad som ett litet barn. Hon kallar sig själv för Kisamors barn eller dotter. Hon hittar på presenter av alla möjliga slag att skicka till sin älskade Maria. Hon syr en klänning av något grönt tyg åt henne eller ett förkläde. Och Maria sänder små "paquetter" till Amalia, med pennor och andra småsaker. Så här kunde det låta (brevet är troligen från januari 1822):