Please note: All files marked with a copyright notice are subject to normal copyright restrictions. These files may, however, be downloaded for personal use. Electronically distributed texts may easily be corrupted, deliberately or by technical causes. When you base other works on such texts, double-check with a printed source if possible.



Kisamor:
Läkarinna där vetenskapen
knappt mer hoppas

Karl Henrik Tallmo

Där vetenskapen knappt mer hoppas
Naturen dock ännu en räddning vet;
En hoppets blomma för den sjuka knoppas
Av klokhet närd och av erfarenhet.
Och läkarinnan, vän av hälsans makter
Sin boning har vid Kisas sköna trakter
(Ur samtida hyllningsdikt)

KISAMOR ÄR NOG en av de märkligaste personerna i folkmedicinens historia i Sverige, kanske den allra märkligaste.

Hennes far var också berömd naturläkare, men han ville inte att dottern skulle ägna sig åt läkekonsten; hon skulle aldrig kunna bli annat än en dålig kvacksalvare, ansåg han, ty hon var kvinna. Men i smyg lärde hon sig allt vad fadern kunde.

Kisamor hade bl. a. regelbundna mottagningar på Kisa gästgivargård, och patienterna kom från hela Norden, men mest från Stockholm och Värmland.

Mycket har skrivits om henne, men det mesta bygger på tidigare sekundärmaterial och muntlig folktradition. Jag vill inte påstå att man har fel i det mesta, men källmaterialet är magert, i den mån det är känt. Det har t. ex. sagts att Kisamor skulle ha botat Karl XIV Johan och kronprins Oscar och att en därpå följande prövning av Sundhetskollegiet skulle ha givit henne en sorts läkarlegitimation. Detta har inte kunnat bekräftas.

Att jag började intressera mig för Kisamor var en ren slump. År 1956 fick jag i arv efter min faster en bunt brev, som hon tidigare uppmanat mig att omsorgsfullt bevara, ty det var brev från en klok gumma, som min farmors farmor hade besökt och brevväxlat med. Jag ägnade bara ett förstrött intresse åt breven i tron att det var frågan om någon liten bykvacksalvare. Men så läste jag breven och började fundera över vem Kisamor var. Sommaren 1965 reste jag med familjen i Kindabygden och fick så småningom kontakt med bibliotekarien i Kisa, Curt von Wachenfeldt, som intresserat sig mycket för Kisamor. Det blev upprinnelsen till mina privata forskningar på riksarkiv, landsarkiv m.m. (Hela brevsamlingen finns tillgänglig i faksimil i avdelningen Origo).

När min farmors farmor, Johanna Ulrica (Jeanette) Ståhl i Stockholm, var 19 år, fick hon en böld på halsen, som trots flera läkares ordinationer inte försvann eller blev bättre. Slutligen skrev hon till Kisamor i Horn och bad om hjälp. Hon skulle få komma ner när som helst. Med olika utdragande omslag och dekokter botades Jeanette Ståhl, hon blev också god vän med Kisamor och upprätthöll kontakten med henne under många år, dels genom besök, dels genom brevväxling. "Tack bästa du för dina besvär därav får jag brev från dig som aldrig kommer att kallas besvärliga", skrev Kisamor till Jeanette den 11 oktober 1820.


Brev från Kisamor till Jeanette Ståhl. Se även dokument 9
i den kompletta dokumentsamlingen

Det finns mig veterligt ingen annan någorlunda sammanhängande tidsföljd av brev från Kisamor än breven till Jeanette Ståhl. Tyvärr omfattar korrespondensen jag har bara tiden 1817-1832. I dessa brev kan man studera Kisamors handstil och få en inblick i hennes sätt att skriva - och i viss mån hennes humör. Hon skriver ofta recept blandade med diverse beställningar på tyger, synålar, gardiner, hattband. m. m. Hon talar om aktuella patienter, händelser på orten, bröllop, resor och fester.

Betty Ehrenborg

Den bästa och trovärdigaste skildringen av Kisamor är skriven av författarinnan Betty Ehrenborg, sedermera gift Posse. Hennes s. k. dagbok bygger på en riktig dagbok, skriven hos Kisamor. Den omfattar hennes tid som patient från omkring 20 oktober till fram emot jul 1839. Hon var då 21 år gammal och skrev varje dag i sin dagbok. (Hela dagboken finns att läsa i Art Bins Origoavdelning.)

Läke-Jans dotter

Kisamors far var den välkände kvacksalvaren Jan Jansson, vanligen kallad Läke-Jan. Han var egentligen bonde, kvarnägare och någon sorts gästgivare. Han ägde till att börja med gården Kvarntorp i Hardemo socken i Örebro län. På nyårsdagen 1778 gifte han sig med Maria Olsdotter, som födde honom sonen Lars 1780.

Hustrun dog i barnsäng, varpå sonen också dog ett par veckor senare. Läkejan gifte om sig 1781 med Kerstin Nilsdotter och fick med henne fem barn, av vilka det första och det sista dog bara några veckor gamla.

Kisamor - Maria Jansdotter eller Jansson - hade fötts den 30 juli 1788 och var yngst i den kvarvarande trion. Modern Kerstin Nilsdotter dog 40 år gammal i rötfeber (fläcktyfus), 1794.

Kvarntorp ligger vid den på den här tiden livligt trafikerade häradsvägen mellan Bergslagens gruvor och kolbottnar och vägarna ner mot Västergötland och Östergötland. Kvarntorp var en naturlig rastplats för forbönder och andra resande. I färdstallarna kunde de ställa in sina hästar, och i stugorna på gården kunde de sova eller dricka brännvin och äta. Vad var då naturligare än att de samtidigt passade på att få hjälp för någon krämpa? Läkejan hade, enligt traditionen, ärvt sina recept och läkeböcker från släktingar. Han hade först börjat behandla djursjukdomar men övergick så småningom till att bota människor, och det gjorde han tydligen bra, eftersom han fick patienter även från mera avlägsna trakter.

Kisamor intresserade sig redan som barn för faderns läkekonst och beslöt sig så småningom för att ägna sitt liv åt detta kall. Fadern ville emellertid inte låta henne bli kvacksalvare, ty hon skulle bara kunna bli en dålig sådan. Hon borde i stället bli bondhustru och sköta familj, hem och kreatur. Kisamor var emellertid envis och skaffade sig själv kunskaper genom att, sägs det, tjuvlyssna vid dörren till den kammare i norra flygeln som Läkejan använde till att ta emot patienter för rådgivning och behandling.

Betty Ehrenborg berättar i sin dagbok om ett tidigt fall. När Kisamor var ungefär 16 år gammal "hände det en gång, att en gumma rådfrågade henne för tandvärk. 'Sätt sig för elden med kindbenet,' föreskref Maria - 'för alldel så nära spisen som möjligt - tag en näfve ärter till en jumfru vatten i munnen, och när kära mor känner att ärterna äro kokta, då är tandvärken sin väg.' "

En gång hade en bonde sökt fadern för ett benbrott. Läkejan var för tillfället inte hemma, så Maria tog hand om honom och spjälade hans ben. Hon fick beröm när fadern kom hem och kontrollerade bandaget men stryk för att hon varit olydig.

Bortgift mot sin vilja

Enligt Kisamors egen berättelse hade hon varit kär i en spelman som fadern visserligen haft stor bevågenhet för, men som ändå bedömts som för fattig. I stället giftes Maria mot sin vilja bort med bonden Anders Olsson i Lilla Älberg. Detta hände enligt kyrkböckerna den 27 december 1807. Maria var då 19 år gammal.

Med dessa förutsättningar var äktenskapet redan från början dömt att misslyckas. Maria ville ägna sig åt läkekonsten och gjorde det även i viss utsträckning på Lilla Älberg. Man kan ana slitningarna och det spända förhållandet till svärföräldrarna, som väl inte var förtjusta i att hon försummade sina plikter för patienter. Efter 21 månaders äktenskap födde Maria Jansson 1809 en flicka som döptes till Brita Stina. Dottern dog dock redan efter en och en halv vecka.

På våren 1810, omkring den 1 maj, rymmer Maria från hemmet och hyr in sig hos änkan Stina Gustafsdotter i Tomta. Maken får reda på var hon är och söker upp henne för att försöka beveka henne att återvända. Enligt vittnesintyg är hon då mycket ohövlig mot honom, medan han är vänlig. Hon blir snart kontaktad av kyrkoherde Setterlund, som gör föreställningar om hennes plikter enligt lagen. Han hotar med Guds vrede, men Kisamor låter sig inte bevekas. Hon är kränkt och förorättad av såväl Anders Olsson som i synnerhet hans föräldrar. Detta intygar kyrkoherden i ett brev den 2 juni 1810. Situationen verkar vara helt låst. Enligt Kisamors egen berättelse lär hon ha talat och rådgjort med fadern om en lösning på problemet. Han har visst bett henne härda ut och ställt i utsikt ett lämpligt sätt att bli fri från Anders Olsson. Hon beslutar att försöka härda ut tills fadern har dött.

Hon återvänder hem och blir den 3 oktober året därpå mor till ännu en flicka, Stina Caisa. Dottern dör emellertid också av slag, knappt sex månader gammal. Åter har Kisamors förhoppningar grusats. Av vittnesmål att döma, börjar hon nu ägna sig i allt högre grad åt läkekonsten.

Kisamor inför rätta för förgiftning

En händelse som med all sannolikhet kommer att påverka den vidare utvecklingen, är ett förgiftningsfall i vilket hon på sätt och vis är medskyldig. Den 23 juni 1812 söks hon upp av en bonde som hon inte känner annat än möjligen till namnet, Anders Andersson i Sågebol, Viby socken. Han ber henne om hjälp för att bota sonens, Anders Anderssons i Södra Öna, omåttliga begär efter brännvin. Kisamor lämnar honom ett pulver, till en mängd motsvarande 5 nypor snus, som han skall blanda upp i 1 kvarter brännvin och sedan ge sonen en liten sup av var tredje eller högst varannan dag.

Kisamor säger att pulvret är ofarligt. Hon kallar det fikuta eller Kjellmans pulver - i farmakopén kallas det Pulvis Antimonii Martialis. Medicinen skall säkert hjälpa, menar Kisamor, ty flera andra personer har botats av just denna kur. Skyldig 12 skilling för pulvret tackar Anders Andersson och åker hem till Öna med sonen, som ligger full på flaket och sover.

Med bestörtning hör och ser Kisamor den 6 juli några vagnar köra fram till trappan. Ur stiger tre högtidliga och allvarliga män. Den ene är kronofjärdingsman och de andra nämndemän. Än större blir bestörtningen när de frågar efter Kisamor och meddelar henne häktningsordern. Hon är på sannolika skäl misstänkt att ha vållat unge bonden Anders Anderssons i Öna död på grund av förgiftning. Kisamor placeras nu fängslad i en vagn och körs via Åsen och Täby till Örebro slottshäkte, där hon skall förhöras och avvakta rannsakning inför Grimstens häradsrätt.

Förhistorien till hennes häktning var dramatisk. Fredagen den 19 juni hade Anders Andersson i Öna begivit sig till Blacksta gästgivargård för att "där utgöra hållskjuts'', som det heter i protokollet. Då skjutsningen var färdig hade han stannat kvar och supit. Sedan han gjort av med alla sina pengar hade han inte fått köpa mer brännvin och hade då kommit i lag med några förstärkningskarlar som han hade bytt kläder med och som ersättning fått mer brännvin. Slutligen hade han hamnat i Rahla, en by i samma trakt, där han somnat i ett portsköve med risk att bli ihjältrampad eller överkörd.

Då Anders Andersson i Öna inte kommit hem på kvällen, hade hustrun Brita skickat ut gårdsfolk för att försöka få hem honom, men de hade ej lyckats. Då han ännu på söndagen inte återvänt, beslöt fadern, Anders Andersson i Sågebol, att hämta honom dagen därpå. Han fann då sin son i Rahla. Vid hemkomsten hade sonen hunnit kvickna till så mycket att han kunde gå in i stugan på Öna och stupa i säng.

Följande morgon tillreddes medicinen, men det fanns bara 3 jungfrur brännvin hemma. Anders Andersson i Öna fick ett litet spetsglas av blandningen. Hustru Brita hade ett ärende utomhus och avlägsnade sig. Innan fadern nu skulle köra hem till sig i Sågebol, bad sonen att själv få ha hand om flaskan. Det fick han, och fadern gav sig sedan iväg. När hustrun sedan kom in för att göra i ordning lutfisksfrukosten, kunde mannen inte få ned någon mat utan kräktes upp allting. Han mådde nu illa riktigt ordentligt och fick även häftig diarré. Hustrun tog fram medicinflaskan och fann att mannen hade tagit något mer än hälften av blandningen, dvs omkring 15 cl. Hon försökte häva förgiftningen med spisöl och därefter med en blandning av söt och sur mjölk, men Anders Andersson kräktes upp alltsammans och klagade över "rev" och värk i magen. Framemot kvällen dagen därpå förstod man att han inte skulle leva länge till.

Man tillkallade en präst som för tillfället fanns i grannskapet, en magister Öman, för att Anders Andersson skulle få nattvarden. Han dog dock medan prästen ännu var kvar. Hustrun berättade nu om medicinen. Prästen hällde då ut lite av blandningen på en tallrik och iakttog en vit fällning som han fångade upp litet av på en sticka, som han sedan brände. Den karaktäristiska löklukten skvallrade om att det helt enkelt var fråga om arsenik. Han hällde tillbaka blandningen i flaskan och spillde väl ungefär en matsked. Flaskan fick hustrun order att noga gömma.

Följande dag gick Öman till sin chef, kyrkoherden och prosten Hedenius och berättade om dödsfallet. Hedenius lät då genast hämta flaskan, som han förseglade, varpå han skrev ett brev till Konungens Befallningshavande i Örebro, som skrev till domhavanden, som skrev till kronolänsman etc.

Konungens Befallningshavande begärde obduktion och analys av provincialmedicus dr Hedenström, som skrev till Kongl. collegium medicum. Prosten Hedenius skrev till berörda kyrkliga myndigheter och hörde efter hur Anders Andersson i Öna skulle begravas etc. Det är nu Kisamor häktas och sätts i slottshäktet, där hon den 8 juli undergår kansliförhör. Domhavanden, häradshövding Gothilander, utsatte urtima ting till den 21 juli och rekvisition av den häktade till tingsstället i Vretstorp.

Vittnesmål om Kisamors botande förmåga

Jag skall inte gå in på själva rättegångsförfarandet med alla besynnerliga vittnesmål och den argumentering som fördes. Parterna i målet var emellertid, på kärandesidan, åklagaren, kronolänsman Muhr och Anders Andersson i Sågebol samt dennes sonhustru Britta Jönsdotter och på svarandesidan - Kisamor. Av vittnesmålen gick flertalet till Kisamors favör. Ett utdrag ur sockenstämmoprotokollet visar att trots kyrkoherdens reserverade attityd till henne som kvacksalvare, var det ändå några sockenmän som framhöll hennes stora betydelse för sockenborna. Hon var ju den enda läkekunniga de hade att tillgå.

De flesta vittnesmålen var präglade av den icke skrivkunniges kärva ordknapphet, utom i två nästan entusiastiska vittnesmål, som båda gällde soldater som blivit sjuka under sin militärtjänst och som de militära läkarna inte kunnat bota. Det ena fallet gäller en soldat Petter Urväder från Skallerud i Hallsbergs socken.

1809, vid norska gränsen, blev Petter Urväder skjuten i vänstra smalbenet nära vristen, så att benpipan bröts och krossades. Under 18 veckor vårdades han på fältlasarettet, men till slut visste läkarna ingen annan råd än amputation. Petter Urväder bad då att få åka hem. Det var troligen med stor tveksamhet fältskärn Piltz gav sitt tillstånd till detta. Hur skulle Urväder klara en så lång färd på dåliga vägar och i dåliga fordon? Väl hemkommen fick han dock kontakt med Kisamor, som genast påbörjade sin behandling, och han blev nästan genast bättre. Efter 15-16 veckor var han fullt återställd. Under behandlingen hade Kisamor plockat bort 14 benbitar och skärvor.

Det andra fallet som drogs fram i rätten gällde kvartersmästaren Gerdt Adolph Thorsman i Örebro, som år 1808 började känna av gikten. Han fick olika mediciner av olika läkare. Under en kommendering i Stockholm 1809, under tiden mars-juli, var han besvärad av gikten i vänstra armen, sidan och benet. Han var stel och kunde bara gå med stort besvär. Klä sig själv kunde han inte. Efter en tids omvårdnad av bataljonsfältskären Dahlfors blev han så pass bra att han med möda kunde stiga till häst och i augusti följa med på marschen till norska gränsen. Här blev han dock tvungen att åter intaga sängen. Dahlfors vårdade honom "ömt" - som det står i intyget - och efter några veckor blev Thorsman så bra att han vid uppbrottet från gränsen kunde åka hem.

Styvheten och värken i lederna var under några veckor bättre men tilltog snart i alla leder. Han berättar att han under 36 dygn varken dag eller natt fick någon ro, trots läkarnas försök att bota honom. Han var stel i alla leder, hade huvudvärk och ett smärtsamt håll i vänster sida. Fingrar och benleder började deformeras till "vanskaplighet". Han fick mer medicin än mat - som han uttryckte sig - och började mest likna ett benrangel.

Läkarna hade nu börjat tvivla på tillfrisknande, och han såg sig själv liggande hjälplös och bara vänta på döden som befriare. Inför dessa dystra framtidsutsikter tog han kontakt med Kisamor, som han blivit rekommenderad. Hon kom hem till honom, och i flera personers närvaro strök hon med en fjäder ut några droppar av någon medicin på huden över det sjuka stället, varvid huvudvärken fördrevs och hållet efter en timme hade flyttat sig till veka livet, dit hon förutspått att det skulle flytta. Sedan tog hon hål på benen, hål som hon höll öppna under en längre tid. Hon förklarade att hon ansvarade för att Thorsman efter två månader med hjälp skulle kunna komma ur sängen och åter börja gå på benen och använda armarna. Detta bör ha inträffat på vintern 1810. Känseln återvände och gav honom styrka att kunna röra sig. Vid försommaren 1810 hade han blivit fri från värken, utom i vänstra axeln som började nedtyngas och värka, när han gick eller stod mycket.

De efterhängsna krämporna upphörde i början av 1812. Kisamor hade uppmanat honom att under minst tre år inte utsätta sig för risken att bli förkyld eller för varm. Efter denna tid skulle han kunna anses fullt återställd. Men under en resa till Stockholm våren 1812 blev han under en stark köldperiod förkyld, varvid han Långfredagen (dvs den 27 mars) åter måste intaga sängen. Vänstra benet styvnade så att han inte kunde kröka det eller räta ut det utan hjälp. Kisamor började åter behandla honom så att han den 20/7 1812 kunde gå uppe. Huvudvärk och värk i leder och rygg hade försvunnit och krafterna börjat återvända.

Även Thorsmans 13-årige son botades av Kisamor för en svullnad i högra foten. Vid Hindersmäss (19 januari) uppstod bulnaden som snart gjorde honom oförmögen att gå. Svullnaden öppnade sig, och en svår fistel med dödkött uppstod. Även ansiktet hade svullnat och rodnat. Av beskrivningen förefaller det som om han skulle ha fått en fistel även där. Efter långvarig behandling kan han i början av juli 1812, gå uppe och börjar så småningom även vistas ute.

Domslutet: Förbud att bota

Urtima rättegången den 21 juli resulterar i uppskov till ny urtima rättegång och Kisamor släpps fri från slottsfängelset, eftersom det inte har letts i bevis att hon är direkt skyldig till Anders Anderssons död. Den närvarande maken Anders Olsson tar på sitt ansvar att Kisamor skall infinna sig vid rätten närhelst denna behagar kalla henne. Nästa urtima ting hölls den 12 september, då Kisamor dock förvånade de församlade med att anföra jäv mot ett av vittnena, en släkting till Anders Andersson. Målet uppsköts åter, till Lagtima hösttinget den 6 nov 1812, då domstolens slutliga utslag avsades.

Det heter i domslutet att Kisamor ej kan göras ansvarig för Anders Andersson i Önas hastiga död, då säkra bevis saknas för att beskaffenheten av det pulver hon lämnat till Anders Andersson i Sågebol är densamma som framkom vid analysen. Kisamor hade också envist nekat till att ha haft arsenik, och apotekaren i Askersund, rådman Möller, hade vittnat om att Kisamor aldrig vare sig begärt eller fått köpa arsenik. Trots befrielse från detta ansvar förbjöds hon att för all framtid syssla med sjukskötsel. Frågan är om detta förbud gällde inom Grimstens härad, Örebro län eller i hela Sverige.

Anders Andersson i Sågebol fick härmed en riktig kalldusch. Utan att från början ha varit åtalad för sin sons död dömdes han nu till 100 Rdr i böter dvs full mansbot. Han skulle dessutom undergå enskild skrift under en söndag. Motiveringen för denna stränga dom var att han rådfrågat en obehörig person och sedan inte följt hennes ordinationer. Han hade således gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Anders Andersson i Sågebol borde inte heller ha lämnat kvar medicinflaskan hos sonen, när han så väl kände dennes begivenhet på brännvin.

Anders Andersson överklagade till Svea hovrätt och begärde att hovrätten skulle fria honom helt. I stället borde Maria Jansdotter dömas som den skyldiga. Bötesgaranti ställdes för Anders Andersson i Sågebol, och hela akten sändes till hovrätten, som behandlade ärendet den 1 mars 1813. Domarna stod fast, med undantag av att bötesbeloppet sänktes till 50 Rdr Bco.

Utom oron för utgången av processen hade Kisamor under den här tiden också haft andra bekymmer. I maj hade hennes syster Kerstin dött. I november 1812, bara ett par veckor efter domslutet, hade fadern dött och lämnat allt i arv till hennes äldre bror, något som orsakade en tvist inför tinget på vårvintern. Dessutom hade hon helt säkert stora svårigheter inom äktenskapet.

Före vintertinget hade man även föranstaltat om husvisitation hos både Kisamor på Lilla Älberg och Läkejan på Kvarntorp. Deras mediciner beslagtogs och undersöktes, varpå åtal väcktes mot Läkejan för kvacksalveri och olovlig kroghållning. Läkejan infann sig dock inte till rättegången och dömdes till uppropsböter. Det blev så uppskov till följande ting.

Men före nästa ting hann Läkejan dö och kronolänsman Wallin skrev då till Landskansliet och frågade om målet skulle fullföljas mot Jan Janssons arvingar. "Då Jan Jansson med döden avgått så kunna ej heller de emot honom instämde brottmål vidare fullföljas", svarade Landskansliet.

Skilsmässan: Kisamor stämmer sin make

Faderns död försenade nog Kisamors planer en smula, men då dödsboet lär ha fått ett brev från Horn, där fadern inbjöds att komma till Åby Säteri för att bota en kräftpatient, såg Kisamor sin chans att komma bort från sin avskydde make och svärföräldrarna på Lilla Älberg. Det är ovisst när hon reste, men man kan anta att hon var i Horn, eftersom hon uteblev från rättegången i Hardemo häradsätt i arvstvisten med brodern den18 februari 1813.

Vid påföljande ting är hon dock åter i Hardemo enligt protokollet för den 28/10 1813. Det är ovisst om hon sedan återvände direkt till Horn eller ej.

Kisamor har nu allvarliga planer på att skiljas från Anders Olsson. Efter sin rymning avsåg hon ju att härda ut i äktenskapet tills fadern dött. I ett brev av den 28/2 1816 till Häradsrätten förklarar Anders Olsson att Maria Jansdotter varit borta i två år, vilket kan tyda på att hennes definitiva uppbrott från hemorten inte skedde förrän i januari eller februari 1814.

1815 tar Kisamor ut stämning på sin man, målet uppropas den 7 mars, och hon är då personligen närvarande. Vid de efterföljande rättegångarna företräds hon emellertid av ombudet borgmästaren Hoffman i Askersund. Vid denna första rättegång infinner sig Anders Olsson inte, och målet uppskjuts till nästa ting. Då företer en nämndeman ett intyg på att Anders Olsson är sängliggande med benbrott. Målet uppskjuts åter till nästa ting den 29 februari 1816. Som skäl för skilsmässoansökan anför Hoffman Anders Olssons "misshushållning och oskickeliga uppförande".

Svaranden Anders Olsson lämnar skriftligt svaromål, där det bl.a. heter:

-- jag tillåter hennes återkomst, likväl med förbehåll att hon bör vara stilla som en ärlig hustru ägnar och anstår mot sin man, och lovar å min sida redligt och ärbart och anständigt uppförande som man emot henne, men kan hon icke bevekas därtill lämnar jag då henne fri vilja till sin begäran --

Härtill fogas bilagor:

Kisamors ombud och Anders Olsson kommer överens om skilsmässa, men häradsrätten anser att kärandens påståenden och krav icke gör henne berättigad att vinna boskillnad och äktenskapsskillnad. Anders Olsson har inte heller åtalat hustruns uppförande och egenvilliga avvikande från deras gemensamma bo, varför man inte vidare vill handlägga målet.

Helt säkert var skilsmässoprocessen nervpåfretsande, ty vid varje rättegång fann rätten på nya sätt att förhala avgörandet. Det gick så långt att när Kisamor på sommaren 1818 funderade på att resa, blev Anders Olsson så desperat att han hotade skjuta henne eller slå henne fördärvad. Kisamor berättar om hotet i ett brev daterat Flytthem 18 juni 1818, till Jeanette Ståhl i Stockholm:

Min egen J
I dig tror jag mig äga en vän som förlåter att jag hittills lämnat dina brev obesvarade, men bättre sent än aldrig. Tack söta du för dem. Men det gör jag dig mera grace än vanligt då jag tackar, men minnet av dig befaller mig. Den förlusten att du reste från oss trodde jag i början att Sara D skulle till det mesta ersätta, men jag blev strax övertygad om motsatsen. Hon har för det närvarande inte annat i sina tankar och huvud än svärtade mustascher och vilkendera som kläder en karl bäst. Detta vet du inte är i min smak. Jag är 10 år för gammal. Min hemresa är ej ännu avgjord. Jag blev så förskrämd av ett brev från min hemort, vari de skriver att jag inte får resa min hemort närmare än 2 mils avstånd och där vilja mina vänner vara mig till mötes att befria mig från Anders Olofsson för han har yttrat att vilja skjuta eller slå mig fördärvad, och på det sättet är giftermål ett besvärligt nöje. Gud låte dig fortfara att vara lika rask men skriv mig någon gång till. Dina brev är för mig de mest välkomna. Nyheter berättar inte jag. Sådana skriver visst Juliana - mer än att jag har målat min nya vagn som vinner allmänt bifall, och om jag fick kuska för dig i honom. Jag hade honom att rämna i går och kuska för Sara Drangel. Hellwegh har varit nära död men jag har nu åter fått honom på fötter. Mamsellerna ber ödmjukast hälsa dig. Vidare en annan gång.
Alltid din tillgivna och oföränderliga
Maria Jans Dotter

Kisamor får alltså inte komma hemorten närmare än 2 mil. Kom hon, skulle vännerna möta och skydda henne. Vid något tillfälle lär Anders Olsson ha legat på lur och skjutit mot en vagn som han trodde var Kisamors. Men han bommade, och när han laddat om hade ännu en vagn, där Kisamor verkligen åkte, hunnit passera. Men detta är sägen, måhända grundad på Kisamors egen berättelse.

Efter de tre rättegångarna följde ytterligare tre. Men efter den sista, som hölls den 23 oktober 1818, var skilsmässan ändå inte klar. Innan domen fick laga kraft, krävdes skiljobrev från domkapitlet, vilket expedierades först den 20 januari 1819.

Av protokollen får man uppfattningen att det var bråttom med nytt giftermål för Anders Olssons del, men det dröjde till 1 december 1820 innan prästen kunde anteckna änkemannen (sic!) Anders Olssons vigsel med pigan Anna Larsdotter från Stora Älberg (Lilla Älbergs granngård).

Kisamor hos systrarna Hellwegh i Horn

På Åby Säteri bodde vid denna tid en f. d. bergsfogde Nils Wibjörnsson. Han led av kräftan enligt vad traditionen berättar. Han hade sökt många läkare utan att bli bättre. Han eller någon annan skrev det förut nämnda brevet till Läkejan, som fick Kisamor att resa ned till Horn. Hon påstås ha botat Wibjörnsson, så att han levde ännu några år.

Kisamor slog sig nu ned i Horn, förmodligen på inbjudan av systrarna Eleonora och Fredrica Hellwegh, som var döttrar till brukspatron Pehr Hellwegh. I början av sin Hornvistelse lär Kisamor ha rest omkring mycket och fick därför namnet Åkarmaja. När hon började sina mottagningar på Kisa gästgivaregård, kom hon att kallas Kisamor och andra smeknamn. Många artikelskribenter har tagit fasta på hennes förbindelse med Kisa apotek. Detta inrättades dock inte förrän 1837 under förste apotekare Johan Sundius. Tidigare hade det bara funnits en apoteksdepå med mycket begränsat medicinsortiment, varför namnet Kisamor inte bör sammankopplas med apoteket.

Systrarna Hellwegh bodde på Flytthem, under sin storhetstid socknens största gård, och här träffar Kisamor naturligtvis alla systrarnas vänner och släktingar från andra större gårdar i Östergötland och norra Småland. På Åby huserar först patron Pehr Hellwegh och sedan systrarnas bror brukspatron Anders Hellwegh, därpå major Flodman och senast kapten Westerling. På Wäsby bor kapten Emanuel Drangel och hans hustru Charlotte Tenger. På andra gårdar bor Meurlings på Mörby, greve Falkenberg på Brokind och kammarjunkare Leonhard Fredrik Rääf (sekreteraren i Götiska förbundet och betydande folkvisesamlare) på Thomestorp. På Tuna Säteri i norra Småland bor släkten Hammarskjöld.

Den här miljön var troligen mycket förmånlig för Kisamors verksamhet. Hon blev känd i allt vidare kretsar, och patienterna kom i allt större skaror. Hon rörde sig bokstavligen i alla samhällsklasser, från de högsta till de lägsta. Det sägs att hon under en vistelse i huvudstaden 1825 skall ha blivit uppsökt av adjutanten hos kungen, greve Brahe, som fört henne till slottet, där hon hjälpt kungen för en svår huvudvärk och kronprinsen för någon halsåkomma. Som tack fick hon en sköldpaddsdosa med 20 gulddukater. Efter den expeditionen lär hon så småningom ha fått det som populärt kallas legitimation. När jag besökte Svenska Läkaresällskapet kände man inte till Kisamor och inte heller på f. d. Medicinalstyrelsen kände man till någon "legitimation", men där hängde i alla fall ett porträtt av henne.

Amalia Rääf - känslosam ung beundrarinna

Av min egen brevsamling att döma var Kisamor under sina första år i Horn mycket glad och livlig, om än misstänksam. Under åren 1820-24 var Leonhard Rääfs syster Amalia hennes hängivna beundrarinna. Amalia Rääf skrev mängder av brev, ibland ett om dagen, och skickade dem med alla tänkbara personer, då den ordinarie postskjutsen inte gick. Ofta tiggde hon Maria, ja hon bönföll henne bokstavligen på sina bara knän, att hon skulle komma och sköta om henne eller hennes sjuka syster Charlotte, gift med kammarjunkare Carl Åke Hammarskjöld.

I breven framstår Amalia Rääf som dödsromantiker, dvs. hon talade ofta och gärna om gravens ro och att hon och Kisamor skulle mötas på andra sidan. På en nutida läsare ger hon ett intryck av att vara oerhört överspänd, men kanske var det den högromantiska tiden som påverkade hennes sätt att uttrycka sig. Hon talar ofta om hur ljuvligt det är att gråta ut i Kisamors famn och bli tröstad som ett litet barn. Hon kallar sig själv för Kisamors barn eller dotter. Hon hittar på presenter av alla möjliga slag att skicka till sin älskade Maria. Hon syr en klänning av något grönt tyg åt henne eller ett förkläde. Och Maria sänder små "paquetter" till Amalia, med pennor och andra småsaker. Så här kunde det låta (brevet är troligen från januari 1822):

Varmt Älskade Mari!
Mitt hjerta klappade högt när jag emottog ditt sista bref. Jag frucktade nästan att uppbryta det lilla Paquettet och endå hade jag inom ett ögonblick tillegnat mig alt hvad däruti fans. Förlåt mig Söta, Goda Mari, att jag åter gjort dig ledsen, att jag uprördt och skakat ditt Sinne; Det var vid Gud, endast min mening att sanningsfullt söka skingra din villfarelse rörande mitt inres tillstånd, visst icke att på minsta sätt såra eller bedröfva dig. Du vet ju nogsamt, att mina ifrigaste önskningar och bemödanden städse åkalla och eftersträfva ditt lugn, din fägnad - Och så kunde du tänka att jag verkligt var Ond på dig. Himlen spare mig en dylik vrede! han vore säkert värre än den bittraste smärta - Jag kan icke rätt harmas emot någon och minst tyckes det mig möjligt emot dig. Då jag lärt dig att älska, skulle väl du kunna lära mig hata? Nej Mari! ditt välde öfver, ditt fasta samband med mig är grundat och knutit af idel kärlek och frid - Så började, så måste det ock sluta - i Grafven. [...]

Kisamor, som är romantisk på sitt sätt men av mer dominerande läggning, tillverkar ett par skor åt sin Amalia, men de blir inte bra. Amalia tackar för dem och kommer med försynta anmärkningar över felen, vilket resulterar i ett nytt par skor. Amalia och Kisamor träffas i bland i Tuna hos Hammarskjölds under sjukbesöken hos systern Charlotte. Dessa möten blir lustfyllda och avskeden djupt smärtfyllda. Kisamor hinner knappt hem till Horn, förrän Amalia skriver och uttrycker sin stora saknad och ber Maria komma igen.

Till slut tröttnar nog Kisamor på denna krävande men milda person och börjar nonchalera henne. Det kan gå tre veckor innan Amalia får något livstecken från den älskade Maria. Amalia förebrår henne och blir ovanligt spetsig i ett brev från sommaren 1822: "Litet lat och elak börjar du likväl att ibland visa dig Bästa Mari!" Samtidigt ödslar Amalia mycken energi på att fundera ut vad hon gjort som förtörnat hennes "mamma", dvs. Kisamor. "Det är icke vidare ditt hjerta, det är blott din hand som skrifver till den stackars Amalia", skriver hon i december 1822.

Denna hängivenhet och reservationslösa beundran ger anledningar till rykten, som väl inte går Amalias öron helt förbi, men hon sätter sig över dem med stoiskt lugn.

Sedan systern Charlotte dött den 4 oktober 1821, gifte Carl Åke Hammarskjöld om sig, inte med Amalia utan med en Kuylenstjerna, som redan som förlovad försökte komma på god fot med Amalia, dock utan önskat resultat. Amalia stannade emellertid i huset för att sköta om barnen Carl, Åke, Knut och Aurora Hammarskjöld. Till slut flyttade hon till häradshövding Weibull på Wästerlösa gård i Rogslösa socken, för att passa de äldre barnen, när en ny medlem av familjen gjort sin entré. Nu avtar brevskrivningen till Kisamor, bl. a. beroende på avståndet och de mycket små utsikterna till personlig kontakt. Amalia har kommit ur Kisamors trollkrets. Hon blir också ganska snart sjuk och dör i nervfeber (1824). Hennes hälsa har vacklat under hela perioden, hon har ständigt klagat över tandvärk.

Kisamors patienter kom nu från hela Norden, men mest från Stockholm och Värmland. Antalet ökade ständigt och för att förbättra inkvarteringsmöjligheterna tog man 1829 Stora Flarka gästgivaregård i anspråk. Där finns än i dag ett rum som kallas "Kisamors kammare", i vilket hon hade mottagning för de patienter som bodde där. Flera patienter kunde hon också härbärgera på lägenheten Katrineberg, under Åby säteri, som hon hyrt 1827 och där hon kom att bo under återstoden av sitt liv.

Ett av Kisamors recept, en nervdekokt.

Bland de bevarade recepten av Kisamors hand finns medicin mot gikt, kolera, malaria, lungsot, ringmask, skabb etc. I malariamedicinen ingår exempelvis kinabark, myrra, socker och flädersaft. En lungsotsdekokt innehåller vitlök, kalmusrot, vattenklöver och hällsöterot. 5 lod av varje sätts till 5 kannor vatten. Detta skall sedan koka, tills vätskan reducerats till 2 kannor.

Det har skrivits mycket om Kisamor, men jag har hittills inte träffat på någon skrift eller artikel som varit helt korrekt. Betty Ehrenborgs skildring är nog den bästa. Hon var patient under senhösten 1839, då Kisamors stjärna var i dalande.

Betty Ehrenborg skrev dagbok varje dag, men av sekretesskäl skrev hon till stor del på franska, så att Kisamor inte skulle kunna läsa i den då Betty var frånvarande från rummet. I dagboken citerar hon bl. a. Kisamors förklaring till varför hon inte hade något förtroende alls för sin samtids yngre läkare:

...de äro för mycket utländska. De ha så stora källor till läkedom inom deras eget land; men de gå öfver ån efter vatten. Det är ju naturligt, att vår Herre inom hvarje land låter den medecin växa, som är nyttigast och bäst passande för det landets invånare. De örter och metaller som ett hetare klimat frambringar, måste förslappa eller överreta våra nordiska kroppar. Dessutom använda våra nuvarande läkare för litet vegetabilier, för mycket metaller; måste ej de förra vara mera förenliga med menniskokroppen? metallerna sammandraga tarmarna; man fördrager en mindre mängd af föda, efter omättligt bruk af jern. Och hvarföre [...] är det som de så försumma att begagna våra enklaste, ädlaste och verksammaste örter? ty de känna dem ej. De ha en ypperlig reda på ståndare och pistiller - men hvad för gagn göra de menskligheten dermed? nej, de äro fulla af tjufstycke! hade jag dem bara här, jag skulle skjuta till måls på dem allesammans!

Betty Ehrenborg berättar att Kisamor i stunder av depression ibland tog fram Amalia Rääfs brev och läste i dem: "Fru Jaenson var utom sig. Hon tog fram sin Amalia Räfs bref, grät, bannade och somnade slutligen."

Kisamor tyckte sig ha hela mänskligheten emot sig och fann då tröst i Amalias brev. Betty Ehrenborg fick läsa de beundrande breven och tyckte väl att de var aningen överdrivna. Men Kisamor hade svarat: "Hon smickrar ej; min Amalia talar sanning."

En dag, berättar Betty Ehrenborg, erhöll fru Jaenson brev från en herre, vars dotter klagade över plågor, som gumman tillskrev hysterisk kramp. Kisamor visste att flickan ville gifta sig men att släkten försökte hindra detta. Betty Ehrenborg citerar så Kisamors recept:

Efter föreskrift! så blir mamsäl frisk 1 år - men ej längre. Därför är mitt råd - att för att Grundelit I tid kurera ett själsontt - som har sin Grund afv mädfödd hysterisk anlag - Gissa vad dett är! Gifft sig! nästa Somar! för vil man inte när en kan! man kan ej när En vill! Så tallar sanna vennen och dätt efter pröfvad 40 års ärfarenhett
Ödmjuk
Maria Jaenson

I yngre år var Kisamor vänlig och glad till sinnes, men framgången gjorde henne högmodig och despotisk. Vid den här tiden var hon ganska försupen och hade ett mycket ombytligt temperament.

Betty Ehrenborg berättar hur Kisamor kom in till henne på nätterna och överhopade henne med förbannelser. Efter dessa utbrott brukade Kisamor bli ångerfull och gav ofta bort impulsiva försoningsgåvor. Stin-Lisa, Kisamors piga, sade enligt Betty Ehrenborg: "Vad gör det, om hon är ovettig, när jag får 70 Rdr om året och dessutom presenter." En kväll gick det till så här:

Jag gick tidigt till sängs Söndags qväll; jag tyckte mig höra handgripliga företag, beledsagade af ett förfärligt rytande, i nedra våningen. Jag tog ur min dörrnyckel. Klockan tio kom Stin Lisa upp och bultade på; hon hade sängkläder med sig. Madam skulle bo på mitt rum. Jag nekade med all ifver dertill, och sade: "skall det ske, så lägger jag mig der nere." Stin Lisa öfverhopade mig med böner, och sade att Madamen skulle förgöra dem alla, om jag ej ville taga emot henne. Jag gaf slutligen vika, och omsider kom både Stin Lisa, och den förfärliga. De lade sig båda i rummet, Stin Lisa i grannskapet af min säng, kanske af någon barmhertighet. Nu begynte den arma gumman en natt, hvarunder allt hvad hon hade emot hela menskligheten, utöstes öfver mig i de bittraste förbannelser. Framför allt voro min mor och jag föremålen för hennes raseri: Ljuset släcktes och tändes åter, i tre repriser; Stina måste oupphörligt stiga upp, än för att söka efter hennes snusdosa, som rullat bort; än för att pådraga hennes strumpor, hvilket hon ej var van att göra sjelf - än för att skaffa mera öl, eller påtända ljuset.

Redan under Betty Ehrenborgs vistelse i Horn hade Kisamor börjat spotta blod och fått kramper. Och senare fick hon återfall:

Ett år efter min dervaro, fick hon åter en blodspottning:, men man försummade då att åderlåta, henne på armen, hvilket hade skett förra gången; blodiglar sattes nu på fötterna. Dessa iglar förmodas ej ha varit goda, ty hon hade sedan en beständig värk i fötterna. Hon nyttjade många medel, men intet ville hjelpa. Man talade om att efterskicka läkare, men hon tillät det ej, utan var öfvertygad att hon skulle gå igenom sjukdomen. Tre veckor före sin död tog hon ett imbad för fötterna. Då drefs det onda åt hufvudet och angreps troligen hjernan, ty ifrån den stunden yrade hon oupphörligt, till en grad som närmade sig galenskap. Hon låg då för det mesta till sängs. Slutligen tillkallade man läkare, men det var då för sent.

När Kisamor så dog den 27 februari 1842, var hon 53 år gammal. Hon efterlämnade en förmögenhet som uppgick till 20 292 rdr bko, vilket i dag torde motsvara bortåt en miljon kronor.


[Anmärkning: Pia Höjeberg (1990) hävdar att Kisamor besökte Stockholm två gånger, dels 1824, 1825 eller 1826, dels åter 1840 eller 1841. Höjeberg anför också uppgifterna från Viktor Jonsson i Horn, vars far Jonas Jonsson hjälpte Kisamor med skrivarbete, att fadern sett ett papper enligt vilket Kisamor "fritt fick utöva läkaryrket i hela riket", daterat 1825 och undertecknat av Sundhetskollegium (uppgiften ur Kindasocknarna Horn och Hycklinge i ord och bild,  Vimmerby 1983).

Pia Höjeberg anför också några stycken ur Carl Bernhard Wadströms Ur minnet och dagboken. Anteckningar från åren 1848-1897.  Del 1, Stockholm 1897. Som tioåring bevistade Wadströms en tillställning hemma hos brukspatronen och riksdagsmannen Bergsten vid Södermalmstorg, där bl.a. Jenny Lind framträdde:

Bland de inbjudna eller besökande fruntimren var en dag även mor Jansson, 'Kisamor', en äldre kvinna med klara, kloka ögon. Hon hade kommit till Stockholm på kallelse från hovet, där man, sades det, velat anlita hennes erfarna råd för någon av de kungliga damerna som varit sjuk.
Denna 'Kisamor' var i hela landet bekant för sin skicklighet i läkekonsten och för sina mången gång underbara kurer, som väckte t.o.m. fackmännens förvåning och erkännande.
Bland de övriga fruntimren erinrar jag mig hofrättsrådinnan Hedblad, fru Ramström, friherinnan Wrede, mamsellerna Fr. Bremer och V. Stålberg samt framför allt Jenny Lind, som ett par gånger var där och sjöng så att jag glömde allt annat och blott önskade att hon aldrig skulle sluta."

(Höjeberg, s 179, 284f.) - red:s anm. 1995. (Tillbaka!)]
Litteratur om Kisamor (ej handskrifter):

T Björck: "Lefnadsteckning af fru Janson, vanligen kallad Kisa-Mor" (1842).
W. Grawallius: "Från Östergötlands bygder" (1890), s 170-84.
"Lefnadsteckning öfver Kisa-Mor" (utg av Kem tekn fabriken i Östersund 1893).
"Pharmaca composita" (l89l), s 83.
Carl Bernhard Wadström: "Ur minnet och dagboken. Anteckningar från åren 1848-1897." Del 1 (Stockholm 1897).
G Taube: "Betty Ehrenborgs besök hos Kisamor" (Östergötlands fornminnes- o museifören l945-1947; även i "Från gångna tiders Uppsala", l950).
"Kindasocknarna Horn och Hycklinge i ord och bild" (Vimmerby 1983).
Pia Höjeberg: Kisamor (1990).


Not: Detta är en något redigerad och utvidgad version av ett föredrag som Karl-Henrik Tallmo höll i Hardemo i juni 1972. Tallmo forskade ingående om Kisamor åren 1968-72. Han hann aldrig skriva en planerad bok i ämnet innan han dog 1977. En stor del av Tallmos forskningsresultat utgör dock faktagrunden för Pia Höjebergs bok från 1990.
© Copyright Karl Henrik Tallmo 1972, Karl-Erik Tallmo, 1995.

[English Homepage]
[Svensk bassida]
[Articles and essays]
***