Betty Ehrenborgs dagbok: Första delen

VIII

tidigt upp på mitt rum; jag trodde mig nu märka att hon var drucken, tog tyst och kallt emot henne, och satte mig i den aflägsnaste delen af rummet. Hon gick åter ned och slog hårdt till dörrarna. På förmiddagen vandrade jag till fots, ett stycke utåt vägen, i den stilla, vackra vinterdagen. När jag återkom, rusade gumman ut på trappan, och frågade mig vildt om jag hade träffat Numers? Jag nekade, och hon for lika hastigt in igen. När jag sedan skulle gå genom köket, satte hon armbågen emot mig, sägande: "Jag sätter dämbord för barnet." Det är ej svårt att sätta dämbord för mig," sade jag. "ty jag är ej stark." "Lycklig den," svarade hon bittert, "som utan kroppslig styrka ändå kan sätta dämbord för hvem som heldst!"
Fröken Rutensköld besökte mig på förmiddagen på mitt rum, och lofvade att oftare återkomma; hon syntes förstå min nöd, och visa mig upprigtigt deltagande. Till middagen kom Cristiernin, och hörde fru Jaensons klagomål öfver min åkning med Numers. "En skada för mer än tusen banko hade skett på kindbenet," sade hon "ty vi hade varit för länge i luften. Vidare berättade hon, att hon nu hade ställt till ett slädparti åt sig, om hvilket vi ej skulle få vara med; vi finge afundas henne. Jag sade mig ej ha så lätt att afundas. "Lycklig den!" svarade hon åter, och jag hörde i tonen hennes dolda, förfärliga vrede; "äfven jag  har sällan afundats, men jag får nu äfven känna på det!"  då jag sedan tackade för maten, gaf hon mig en så hatfull blick, att jag bäfvade.
Sedan gick hon efter Amalia Räfs bref, och Cristiernin måste läsa dem. Hon lemnade sedan rummet, och han började läsningen, men önskade med häftighet brefven till den mörkaste ort. Gumman sof middag, och jag gick till mitt rum. Då kom v. Numers åter med sin släde, och ville förnya gårdagens promenad, men jag vågade nu ej. Han gaf, mig ovetande, en skarp läxa åt jungfru Marie, sägande sig frukta att om fru Jaenson plågade ihjäl mig, skulle de allesamman stå orörliga och se på. Då han gått, bultade gumman i taket, men när jag infann mig, ville hon ingenting, utan trodde att det var morgon. Jag nämnde om Numers' bjudning och mitt afslag. Hon skrattade bittert, sägande: "bevars hvad den uslingen har blifvit stark! nu kommer han hit klockan sju på morgonen och vill åka!"
Åter kom fröken Rutensköld till mig på mitt rum, Hon berättade det gängs ryktet, att jag var misshandlad, uppmanade mig till sinnesstyrka, och att snart lemna Katrineberg. Då vi kommo ned, funno vi båda herrarne i salen; de beskrefvo huru fru Jaenson hade kommit ut, kastat sig på en stol, rifvit af mössan, slagit händerna öfver hufvudet, hånskrattat och frågat om Numers ej skulle åka med mig, Hon förklarade sedan, att han hade förstört ett menniskolif, kindbenet var förkyldt. Fröken Rutensköld påminde henne huru kindbenet var försämradt och hade nya knölar, redan före åkningen; gumman uppmanade honom att åka både sent och bittida, hvarpå hon rusade ut.
v. Numers var mycket upprörd, och förklarade att så snart jag vore borta, tänkte han "slåss med käringen," Fru Jaenson tog fröken Rutensköld med sig och gick till madam Sandberg, lemnande mig ensam med herrarna. Jag gick på mitt rum. Vid återkomsten frågade hon om jag hade haft roligt. Fröken Rutensköld bad mig spela en polska; "måtte det bli en vis polska," ropade gumman "ty galenskapspolskor, dem ha vi nog af, alla dar!
v. Numers reste; de andra stannade qvar, fru Jaenson var hela qvällen vid ett bittert skämtsamt lynne, och öfverhopade mig med plumpa ord, dem hon visste att jag fruktade
När jag hade gått till sängs, hörde jag hennes röst utanför dörren: "blif ej rädd, Guds engel!" hon kom in och bad mig om förlåtelse, som hon sade, på fröken Rutenskölds uppmaning. Denna hade yttrat, att jag måste vara förolämpad. Naturligtvis förlät jag henne; hon bad då att få bo i mitt rum, men jag afslog det, och hon gick bort i häftig vrede. Klockan tre på natten måste Greta koka ny hafregröt åt min kind, kom upp och väckte mig dermed.
Jag hade samma dag frågat, huru snart jag kunde få fara hem, Hon förbannade mig för denna fråga, och då jag anmärkte att det var ju ingen önskan eller fordran, utan blott en fråga, svarade hon: "Ja, men det var en djefvulsk fråga, en fråga långt under oskäliga djur!" Sedan lät hon mig läsa följande, som hon skrifvit till min Mor på en lapp, hvilken dock ej blef afskickad:
"Den som afvundas mig att framför mängden Äga äffter Plikttens skyldighett Ett moderlitt hiertta! må få sin skatt åtter! den saknas! bör begråttas = = = = = Min Lugn är den som ej skadatt Heller förfellat sin Tjenstiga Plikt! Mari den 2 Dec. -"
Då jag följande morgon kom ner, var fröken Rutensköld hos henne. Fru Jaenson låtsade ej se mig, men hånskrattade beständigt. Jungfrun tvättade becket af mina händer; gumman förmanade henne, mumlande, att ej befatta sig med sådana der halfdjeflar, etc
Till middagen kommo resande från Borås; en fru, med klara, genomskinliga kinder och en förskräckande hosta. Herr Salmenius, som vi träffade den första söndagen i Horn, hade rådt dem att fara hit, Fru Jaenson ordinerade för hostan att förtära sillmjölke om mornarna, ehuru den för ögonblicket skulle verka retande. Jag var inne hos de främmande, men så fort jag yttrade ett ord, motsade och nedtystade mig gumman; Cristiernin berättade dem hennes missnöje mot mig, och sedan vågade de knappt tala med mig, af fruktan att ställa sig illa hos fru Jaenson.
Hon dröp "elddroppar", som hon kallade dem, på mina vårtor; hon såg min invertes pina, och yttrade att hon hade medel i händerna att skada mitt lif. Jag svarade, att döden syntes önskvärd för mig, som hade lidit så länge, Hon blef då stum. Jag gick långt ut i skogen, för att bättre uthärda värken i fingrarna; på vägen träffade jag en bonde, som berättade afskyvärda historier om henne. Hemkommen fick jag en biljett ifrån henne, full af osammanhängande ömhetsbetygelser på slutet testamenterade hon mig en matergeklump från Uttrikes ort, som väl skulle betyda v. Numers. Jag tackade väl för denna biljett, men fick förebråelser att jag tackat för kallt, ej skriftligen tackat. Sedan jag gått upp om quällen, kom hon efter mig och ville se min kind; "Jag förfelas ej!" mumlade hon. Jag svarade att jag hyste fullt förtroende till hennes konst; hon anmärkte, att efter så mycket välgerningar vore man väl ett tigerdjur, om man ej hade förtroende. Jag var mycket stel "godnatt engel!" ropade hon och sprang ner. Då hade hon berättat de främmande, att hon hade en afgrundsande i huset, som gjorde allt för att förbittra hennes dagar. Fröken Rutensköld, som var tillstädes, föreslog att hon skulle be min mor hemta mig hem. "Hon skall få resa i morgon!" ropade gumman, "Gå upp och säg henne det!" "Men kinden tillåter det ej nu vill du ej låta henne flytta till mig så länge?" frågade fröken. Gumman blev tyst; slutligen sade hon: "Jaså, jag märker väl att du är en utsänd från Horns herrskaper!"
Tidigt följande morgon kommo fröken och jungfru Marie upp för att underrätta mig om saken; men när jag kom ner, tog gumman emot mig med öppna armar och den ömmaste vänlighet. Om fröken Rutensköld sade hon mig förfärliga saker, men när denna kom in, tryckte gumman hennes hand, och kallade henne den visaste qvinnan i tiden, De främmande voro ännu quar; bäst de suto och väntade, kom hon ut med ett ofantligt stycke rhabarber, slog det hårdt i pianot framför en af herrarne, och sprang in igen utan att säga ett ord. Han blef alldeles perplex och kunde ej förstå hennes mening; man samlades kring rhabarberstycket, och han undrade om han skulle bita i det straxt, eller vänta. Om en lång stund återkom gumman, och på hans förfrågan upplyste hon, att den rhabarber, som var föreskrifven i det recept hon ämnade gifva honom, skulle se ut som den här.
När de voro borta, gick hon ständigt och drack, men syntes ej vred, utan än sarkastisk, än öm, än vemodig. Efter hennes önskan gjorde jag en liten ring af perlor och tagel åt henne, och en åt fröken Rutensköld; gumman såg ogerna frökens och sade om sin egen, att den skulle följa henne i grafven, hon ville ej sälja den för alla verldens skatter. Jag ville gå ut till skogen, men hon påstod att motion var mig ej nyttig, hvilket syntes deraf, att jag så länge motionerat, men ej blifvit frisk. Hade jag bara roligt, så vore det den bästa motionen för mig. Men då jag nödvändigt ville gå, så borde jag ej åt vägen, ty det kunde skada min kind att gå på jemna landsvägen; om jag ville vandra fram och åter i den lilla backen mellan brygghuset och porten, det kunde kanske gå an. Fröken gick med mig, detta misshagade henne, snart kommo hon och Cristiernin att göra oss sällskap; alla fyra måste vi då besöka grisar och kor. Vi hade en tämligen lugn quäll; fröken och Cristiernin gjorde allt hvad de kunde, för att lindra min nöd. Kindbenet blef ständigt värre; med tungt sinne gick jag till hvila. Då kom man efter mig med bref från gumman; hon frågade om hon äfven i qväll hade felat, emedan jag tog så kallt afsked af henne och om hon vore dömd att alltid lida?
Följande dagen var hon sjuk, tyst och allvarsam. Det syntes mig såsom hon blygdes, Cristiernin fick ej komma upp till oss om aftonen. Gumman önskade att bo på mitt rum, emedan det skurades hos henne. Men jag var obeveklig. Jag måste då sitta der nere tills hon somnade; min kind var starkt svullen, röd och het; jag hade feber, mitt hufvud föll på bordet, jag somnade med mitt arbete i handen och nästan yrade. Det var tyst omkring mig, endast gummans tunga andedrägt förenade sig med forssens susande men i min dvala tyckte jag luften uppfylld af högljudda hviskningar.
Två dagar derefter var söndag, fru Jaenson var ännu ej fullt återställd, men hade lemnat sängen. Hon var nu både rask och blid. Flera bref skulle afskickas till patienter; hon dikterade och jag skref. Hon formerade pennan åt mig, och jag önskade den mjuk; "tvertom," sade hon skälmaktigt om sig sjelf; "när jag vill göra det rätt präktigt, så lägger jag åt med begge händer," Hon klagade öfver sin usla skrifning; fadren hade alldrig velat att hon skulle lära denna konst. Hon var nu mycket och mildt språksam, skämtade på sitt vanliga djerfva manér, och förebrådde mig leende min fruktan för tvetydigheter, sägande: "dem renom är allting rent." När jag rodnade, bannade hon mig. Tjenstfolket hörde sällan första gången hvad hon sade, emedan hon vanligen talade så lågt; detta tröttade henne mycket, och hon upprepade orden i stenstil, under det hon log vänligt dervid. Man glömde vanligen att ge oss ljussax, att taga af ljusen med, och jag yttrade min undran att i ett hus der man märkte så stort öfverflöd på annat, det kunde vara en så total missväxt på ljussaxar, Gumman sade ingenting, men gick ut i salen och stängde till dörren om sig; jag anade något, gumman inträder bärande på en ofantlig låda, den hon nedsatte framför mig. Jag blickade ned i dess djup; der krälade ljussaxar af alla storlekar. Emedan hennes talgljus dröpo ytterligt, och jag med min närsynthet hade en viss fruktan att komma i deras grannskap, satte hon ett sådant ljus på bordet midt emellan oss, och gaf sig och mig hvar sin vaxstapel dessutom, som vi kunde ha nära arbetet eller boken. Hon kom öfverens att kappas med mig, hvilkendera vaxstapeln, som räckte längst. Hon ville lära mig att sticka ett slags bondgummevantar, med en stoppnål, men jag förstod ej hennes undervisning, Hon skrattade hjertligt åt min enfald.
Sedan sade hon skämtande, men med vemodig uppsyn: "så kallt barnet är kan hon visst inte låta bli att hålla af mig litet ändå!" detta var korta, men kära solskensstunder.
På eftermiddagen gick jungfru Marie till Flytthem, för att besöka en bekant; hon dröjde för länge borta. Hade ej detta skett, hvem vet, om ej gumman bibehållit sig! nu kom v. Numers; hon gick sjelf och bestyrde om thé och qvällmål, var ond öfver Maries dröjsmål, och började då troligen att dricka. Numers tog hon ovänligt emot, föreskref honom att taga maskmos och hålla sig hemma i Flytthem. Han fick denna ordination på en ovanlig tid; om jag mins rätt, skulle detta mos alltid intagas i nedan, men det var nu ny. Numers beslöt att ej lyda henne, men teg dermed, Han tog farväl jag såg honom alldrig mer.
Cristiernin hade haft ett plåster på sitt knä, som han nu ej mera skulle nyttja; när han hade begagnat det en viss tid, hade hon lofvat att tillreda ett nytt; denna tid var nu förlupen. När Cristiernin kom med denna underrättelse, föll gumman i häftig bedröfvelse, ty när hennes hjerna var antänd fick hon ytterligt anstränga sig för att kunna redigt föreskrifva allt som Cristiernin sade henne att plåstret var slut, och den tanken trängde sig på henne, att hon skulle 1:o uppfinna ett nytt slags plåster, och 2:o gå upp på vinden att söka materialierna dertill, förändrades uttrycket i hennes ansigte från lugn likgiltighet till den bittraste bedröfvelse; ögonbrynen sammandrogos, tårarna runno utför hennes kinder och hon försäkrade att menskligheten ville mörda henne.
Jag gick tidigt till sängs Söndags qväll; jag tyckte mig höra handgripliga företag, beledsagade af ett förfärligt rytande, i nedra våningen. Jag tog ur min dörrnyckel. Klockan tio kom Stin Lisa upp och bultade på; hon hade sängkläder med sig. Madam skulle bo på mitt rum. Jag nekade med all ifver dertill, och sade: "skall det ske, så lägger jag mig der nere," Stin Lisa öfverhopade mig med böner, och sade att Madamen skulle förgöra dem alla, om jag ej ville taga emot henne. Jag gaf slutligen vika, och omsider kom både Stin Lisa, och den förfärliga. De lade sig båda i rummet, Stin Lisa i grannskapet af min säng, kanske af någon barmhertighet. Nu begynte den arma gumman en natt, hvarunder allt hvad hon hade emot hela menskligheten, utöstes öfver mig i de bittraste förbannelser. Framför allt voro min mor och jag föremålen för hennes raseri: Ljuset släcktes och tändes åter, i tre repriser; Stina måste oupphörligt stiga upp, än för att söka efter hennes snusdosa, som rullat bort; än för att pådraga hennes strumpor, hvilket hon ej var van att göra sjelf än för att skaffa mera öl, eller påtända ljuset. Mig gjorde hon många frågor, men jag svarade alldrig, utan gömde ansigtet; och hon förbannade mig gräsligt derföre. Hvar gång hon släckte ljuset, band jag till hafregröten, som halkade af kinden, och när det åter tändes, kröp jag ner. När klockan var half tre, bad hon då Stin Lisa gå och beställa hästar åt mig till klockan fyra, ty klockan sex måste jag resa hem. Jag steg då upp och började kläda på mig. Hon såg det och sade med förundrad och beveklig röst: "Nej se! klär barnet på sig?" "Ja," svarade jag, nu otålig och trotsig "som jag hör att jag får resa, så går jag och lägger in mina saker, det är ej långt till klockan sex. Jag är trött vid att hela natten ha blifvit förbannad, och efter som jag får lof att resa, så sker det. Att det är farligt för min uppsvällda kind, vet jag rätt väl; men som bekant är, fruktar jag ej att möta både sjukdom och döden; förbannelser äro värre."
Hon bad mig då, att åtminstone komma och taga afsked af henne; hon syntes mycket öfverraskad af mitt beslut. Jag svarade, att när jag lagt in mina saker, skulle jag komma och taga farväl, och tacka henne. Hon bad mig för all del icke resa, utan komma och sätta mig bredvid henne. Jag sade, att jag ej vågade det, efter de hotelser hon nyss yttrat; derpå gick jag ut, der jag hade min garderob, i ett oeldat rum. Först hemtade jag ljus der nere, och fann dem alla ligga i den djupaste sömn, i glädjen att vara fria från gumman. Man sade mig sedan, att de hade jublat, då hon flyttade upp. Jungfru Marie blef ytterst bedröfvad, när hon hörde mitt beslut att resa; "det är så godt att vi fly allesamman," ropade hon; "Madam har alldrig varit så elak." Stin Lisa kom, och bad mig för allt i verlden gå in till Madam, som ville tala med mig. Jag nekade, och började lägga in. Snart hörde jag huru hon gick ned, tog en qvast, och började slåss med jungfrun. Jag tog nyckeln ur rummet der jag var, men hon kom och bultade på. Slutligen släppte jag in henne, och hon öfverhopade mig med böner att stanna, lofvade att ej ha några fordringar på min vänskap, ej bo på mitt rum, utan "hålla en medelväg" etc. Men jag var bragt till det yttersta, mitt sinne hade förlorat sin jemvigt, min kropp svigtade, och jag förmådde ej lägga band på mig längre. Jag svarade att mitt själslugn blef förstördt af så rysliga uppträden, och att hon sjelf hade erkännt min helsas beroende af sinnet; att jag ej uthärdade så skamliga och osanna beskyllningar som jag upprepade ett af hennes tillmälen. "Det sade jag bara två gångerl" ropade hon med nästan barnslig röst, försäkrade att det hade blott varit i häftigheten, och besvor mig att stanna i två dagar till. Jag lofvade slutligen då började hon bannas på samma sätt; jag gick till dörren, hon bad mig återkomma och omfamna henne. Det skedde ej; "huru ovärdigt!" ropade hon efter mig.
När jag då kom in i mitt förr så stilla, snygga och trefliga rum, liknade, det en krog. Sängkläderna lågo spridda kring rummet, ölet var utslaget på golfvet, en spirituös ånga uppfyllde luften, och rummet var utkyldt. Jag tänkte på att begifva mig till fröken Rutensköld. Denna kom på förmiddagen Hon skänkte mig en stickad spets, den hon sjelf hade tillverkat; Jag tryckte hennes hand, hjertligt tackande, gumman såg detta med förtviflad uppsyn, och började vildt gråta.
Till middagen kom en mamsell Fugelberg, som spelade violin och sjöng dertill. Skakad och i en slags upplösning som jag var, hände det att när violinens älskade toner hunno mig, kom jag i häftig gråt. När tjenstfolket sågo detta, blefvo de förskräckta, som för någonting nytt   de hade väl ansett mig för oåtkomlig. Greta gjorde fru Jaenson uppmärksam derpå att hon var orsaken till detta mitt upprörda tillstånd. "Det är hennes förslappade nervsysteml" sade hon hånfullt, "Sådan har hon varit länge, rår jag för det?" Cristiernin stod nu på flyttande fot, och skulle resa samma eftermiddag. Han uppmanade mig på det ifrigaste, att ej dröja med min afresa; då vi ej kunde tala ostördt, skref han på engelska och lemnade mig det hastigt. Cristiernin gick sedan hem till sitt på en stund, för att återkomma; gumman försvann, och jag anade att hon gått på mitt rum. Jag skyndade dit, i tanka att hon genomletade mina papper. Hon satt der helt stilla på en stol, och såg medtagen ut. Hon började snart på samma sätt som om natten, och bad att få veta skälen, hvarföre jag, då min mor sjelf hade satt henne i mors ställe öfver mig, kunde vara så vanvettig, att neka henne, visa, ädla, ärliga qvinna, att bo i mitt rum, ja, om det vore att dela mitt läger!
Jag bröt då min tystnad, och bekände, att det var isynnerhet dryckenskapen, som skilde oss åt. Jag hade från barndomen haft fruktan och afsky för detta fel. Sedan jag hos henne upptäckt det, och förvissat mig om att jag ej var bedragen, hade jag ej trifts i hennes närhet, ej funnit hennes smekningar önskvärda I hennes nyktra tillstånd, när hon var lugn och redig skulle jag gerna medgifv hennes flyttning i mitt rum men jag kunde ju alldrig vara säker på detta tillstånds varaktighet!
Hon satt en stund, såsom slagen med stumhet. Slutligen sade hon i en len, känslofull ton: "nå, det kan då alls'ingen dricka mindre än jag!"
Jag bad henne ej säga så, och försäkrade att jag sjelf ofta på de sista tiderna sett henne gå i skänken och taga ned pomeransbränvinet, "Pomerans bränvin!" ropade hon häftigt; "alldeles inte, utan mandelbrännvin var det! men det gör jag minsann inte för smakens skull! Om ej min helsa fordrade bruket af mandel, skulle jag alldrig nyttja det!"
Jag frågade hvarföre hon icke då hellre tog medikamenter, eller drack mandelmjölk.
"Mandelmjölk, som jag ej kan förtära utan att hosta! medikamenter, som jag ej kan fördraga! om Jag har själskakningar, tror du, usling, att det är af öl eller mandelbränvin? vet du ej, att jag gör de underbaraste kurer, att jag har det skarpaste snillet, när jag har druckit? men dysterheten i lynnet kommer af stillasittande, af blodets sammanskockning i bröstet! usling, skyll dig sjelf, hvarför visste du ej att komma hit sommartid? om vintern har jag ej motion; jag sitter stilla i en lutande ställning; jag tänker, jag grubblar, jag förgäter att taga föda; och då säger denna förbannade, att min mjeltsjuka är fylleri! af svagheten i min kropp, af de tjocknade vätskorna, af blodet som stiger mig åt hufvudet, åt bröstet, kommer min häftighet och ondska; jag behöfver utbrott; unna mig dem! visa Amalia! detta hindrade ej dig  att älska mig."
Jag yttrade den förmodan, att hon ej hade druckit så mycket, förr.
"Ej druckit så mycket?" ropade hon nästan ursinnigt. "Just i Amalia Räfs tid, just på Stora Tuna hos Hammarskölds, gaf man mig det starkaste öl; ja, så starkt, att detta är vatten, i jemnförelse dermed! kan du kalla detta utspädda dricka för öl?l
Sedan hon fortfarit på detta sätt en stund, lemnade jag henne. Der nere voro fröken Rutensköld och Cristiernin; jag bekände för dem hvad jag hade gjort. Cristiernin gladde sig högljudt, att jag ändtligen hade öfvervunnit min partiskhet för gumman, ändtligen talade ärligt om henne, Hon kom ner till oss, Cristiernin följde i hennes rum, att liqvidera hyran. Hon ropade på fröken Rutensköld, och begärde en teckning som jag gjort af henne, och som fröken hade fått. Den framtogs. hon ref sönder den i allas åsyn, under de grufligaste eder, och kallade mig en taskspelerska, Derpå satte hon sig vid ena sidan af bordet, Cristiernin satt vid den andra, köksdörren stod öppen, och tjenstfolket var samladt derute, Cristiernin var mycket blek; äfven jag, som stod midt framför dem, kände blodet fly från mitt ansigte. "Hon säger att jag super!"  ropade hon, så att det skallade i alla närvarandes öron. "Vet, usling, att den som ej super madera, ej finkel, den är ingen fyllhund!  Vet, tigerdjur, att, fullare än jag blir af mandelbrännvin, blir du af ärter och fläsk!"
Jag gick derpå upp och tog ur min nyckel; fröken Rutensköld var hos gumman, Snart kom helsning att jag måste komma ner, eljest hade jag "ätit ur min välling". Jag lydde ej. Åter fick jag bud att hon hade förlåtit mig; Jag gick då ner, och försoning skedde straxt derpå började samma förbannelser. Hon skickade ut efter sitt cholera brännvin, och när hon märkte att jag såg på henne, mumlade hon: "Hon säger att jag super! hon säger att hon sett på flaskan, att bränvinet förminskas!" detta hade jag dock ej sagt. Hon fortfor: "för tusen banko, nej, för alla verldens skatter ville jag nu ej bo på hennes rum, den -" och grofva ord öfversvämmade mig. Hon kom ej heller mera dit upp. Jag kände en tagg i samvetet, öfver hvad jag sagt, öfver att mitt tålamod hade brustit; det var ej från min plats, som tillrättavisningen skulle komma; det var ej kärleken, ej medlidandet, ej den trogna önskan att göra väl det var otåligheten, som hade förestafvat den. Hade jag kommit till henne med kärleksfullt bekymmer, varnat henne, bedt för henne, hon skulle kanske ej afvisat mig, Jag var för sjelfvisk i hela detta förhållande, och tänker nu med fruktlös ånger tillbaka derpå.