Betty Ehrenborgs dagbok: Första delen

VII

förståndig bror, som hette Alexander; han fick komma och läsa innantill för fru Jaenson. Boken var besynnerligt vald, och gossen stapplade på orden: "psychologi, inflammabilier, stalaktit" m.m. Gumman blef ytterst uppretad, började häftigt storma, och placerade Alexander långt under de oskäliga djuren. Han fällde strida tårar, men då ångrade hon sig genast, tog till goda ord, och lofvade honom sin silfverklocka som hängde på väggen vid hennes plats. Så godtgjorde hon ofta förolämpningar på stället, och Stin-Lisa resonnerade helt lugnt sålunda: "hvad gör det, om hon är ovettig, när jag får 70 Rdr om året och dessutom presenter!"
Fru Jaenson reste en dag till Flytthem, för att se om v. Numers, emedan han ej fick komma till henne. Vid återkomsten syntes hon blidare än på länge, mot mig. Jag bemödade mig om hennes tillfredsställelse, och hon var erkänsam derför; dock framkastade hon beständigt huru mycket hon gjorde för mig samt min böld och otacksamhet. Dessemellan prisade hon sin Lydiga, hennes tacksamhet, ödmjukhet, barnsliga, uppoffrande trohet.
Cristiernin gjorde äfven snart derefter besök hos v. Numers. När han kom åter, åt han middag tillsammans med gumman och mig. Han var tyst och förstämd, som snart märktes, då han vanligen var den gladaste. När fru Jaenson efter maten gick in i sitt rum, började han allvarsamt råda mig att så snart som möjligt lemna detta hus. Han berättade att gumman hade haft de mest förnedrande utlåtelser om mig, och till och med hotat mitt lif, sägande att hon ämnade göra mig all upptänklig skada. Detta skrämde mig ej mycket, emedan jag hörde henne så ofta lofva att mörda hela menskligheten, och när patienterna kommo, gjorde hon dock all sin flit för att kurera dem. Jag hade ett orubbligt förtroende till hennes redlighet i sin konst. Dock hade jag nu märkt, att hon hade vanskött kindbenet, under de sista anfallen af raseri; jag visste stundom icke, hvad jag skulle företaga dermed. Den oupphörliga skrämseln hindrade äfven nyttan af hennes välgörande dekokter, som jag begagnade. Jag kom i villrådighet, och började lägga hans ord på sinnet. Dock ansåg jag ännu för nyttigast att stanna, såvida hon ej blef svårare. Han försäkrade, att när hon såg huru hon mistat min aktning och tillgifvenhet, skulle hennes hat och hämnd blifva dubbelt starkare än den vänskap hon hyst; han ryste för de medel till hämnd, medecinen gaf henne i händerna. Hon hade alltid förut högt prisat mig för honom och v. Numers; nu gjorde hon motsatsen på det gräsligaste, o.s.v.
Cristiernin rådde mig att låta honom skaffa mig häst och en pålitlig karl, som kunde skjutsa mig till någon af grannarna, hvilka alla kände mitt öde och togo del deri; fru Jaensons fruktansvärda lynne vore äfven bekant för dem alla. Jag tvckte ej mycket om denna plan, och hade ej synnerligt förtroende till dessa fru Jaensons ovänner, likasom jag afskydde att höra deras flacka och småaktiga anmärkningar öfver hennes person hvilken de ej förstodo, Jag beslöt att först och främst afbida min mors svar; Cristiernin ogillade på det ifrigaste denna min föresats. Han gick, skakande på hufvudet.
Emedlertid talade fru Jaenson ett annat språk, då jag kom in till henne. Hon sade, vanligen som en ingress, att det var förunderligt, och afskyvärdt! tusende menniskor skulle vilja göra allt, för att få hysa henne under deras tak, och jag nekade henne mitt rum! jag, som var den lyckligaste menniska på jorden, jag, af ödet utvald att göra verlden den tjensten, att förljufva hennes dagar, understödja hennes mödor! Jag hade ofta, i början af min vistelse, yttrat min oförställda beundran för henne, för hennes konst, hennes skarpsinnighet, m.m. Jag tror att det var egentligen detta beröm, som hon kallade "sitt understöd". Jag sade nu icke mer något sådant, emedan fruktan och afsky motverkade de förmånligare intrycken. Häraf led hon märkbart, och hände det ännu, att jag yttrade någonting som liknade en artighet, så klarnade hon och blef nöjdare med mig.
En Eftermiddag klagade jag öfver svårt illamående; jag måste då stanna i hennes rum, och hon satte mig 6 blodiglar på venstra foten. När de hade sugit nog, skulle varma våta omslag ömsas på såren; jungfru Marie skötte detta, och gummans vrede för dagen var i synnerhet rigtad mot henne. Hvar gång hon kom in med den våta handduken, öfverhopade gumman henne med förbannelser; emellanåt kallade hon mig "himmelska engel," "öfvernaturliga barn," och dylikt, som för mig var hvardagsnamn. Hon förekastade jungfru Marie, att hon afundades hennes vänskap för mig; derföre hade hon förtalat henne för mig, derför hade jag mistat aktningen för henne, (fru Jaenson) och denna förlorade aktning var skuld till att min kind började få nya knölar. Hon kallade jungfru Marie min "matvän", emedan hon gerna trakterade mig med hvad jag tyckte mest om, och jag dessutom hade ett visst intresse för matlagningen.
Nu kom gumman till mig, der jag satt fasthållen af min blödande fot, och frågade hviskande, om hon ej skulle gå ut och fläcka itu "rödhåran," som hon kallade henne. Jag svarade försigtigt, att hon kunde göra som hon sjelf tyckte, men om det skedde, fruktade jag att hon skulle ångra det efteråt. Hon rusade emellertid ut, men jungfrun ställde en stolfot emot henne, och hon fick en kontusion på sitt ben. Ändtligen upphörde man med omslagen på min fot, men blodet ville ej stanna, och gumman ropade till mig triumferande: "nu har jag lagt embargo på dig!"
Dörren emellan hennes rum och salen stod öppen; derute befunno sig fröken Rutensköld och Cristiernin. Gumman var stundom ute hos dem, och utgjöt sig då i vreda ord öfver v. Numers. Cristiernin hörde henne, som det syntes, med lugn och förnöjelse; fröken stod i dörren, och ville kikna af skratt åt de grimaser han gjorde, i hopp att vara sedd af oss andra. Fru Jaenson berättade nu Cristiernin att hon var missnöjd med mig, emedan jag ej hade yttrat något deltagande för hans sjuka knä. Hon förbannade mig, för att jag tillegnade mig hennes recepter, etc. och slutade sitt tal sålunda: "den (en ed) v. Numers har ej begrepp om något slags lag, ceremoni, kyrkolag, sedlig lag eller regeringslag" hvartill hon bifogade ett språk ur Joh. 1 Cap.
Tre resande kommo till qvällen. Jungfru Marie bestod dem ej mer än två rätter, hvilket ytterligare uppretade gumman. Blödningen fortfor ännu; hon sade att jag fick ej flytta mig, utan måste stanna i hennes rum öfver natten; en säng inbars åt mig. Jag uttryckte tigande min bedröfvelse; hon frågade mig på samvete om orsaken dertill. Jag svarade att det var mig plågsamt att höra hennes häftighet mot tjenstfolket. Utom sig af vrede, lät hon mig då gå upp, och brydde sig ej vidare om huru foten blef skött.
Dagen derpå voro vi främmande mot hvarandra. Hon ställde sitt tal uteslutande till Lydiga. Jag höll de resande sällskap. Den ene af dem, en löjtnant Muhl från Warberg, var oförskräckt mot fru Jaenson; och vann hennes bevågenhet. "Om jag stannade här en vecka," sade han,"så torde jag bli förlofvad med gumman." En ung herre var i hans sällskap, om hvilken jag sade någonting förmånligt när de voro resta; fru Jaenson utbröt då i det mest sarkastiska ovett emot honom. När löjtnant Muhl frågade henne för förkylda fötter, pekade hon på mig och ropade hånfullt: "fråga henne,  hon är den rätta doktorn!" Jag gaf dem då hvad jag hade, nemligen ett medel mot förkylda händer.
När de voro borta, reste fru Jaenson till Flytthem, och återkom ännu på förmiddagen. Det var slädföre; efter maten sade hon till att Cristiernin och jag skulle åka ut. Det förspändes, hon ställde sig på meden och körde; hon halkade, och släpades ett stycke, tömmarna skafde mig i ansigtet. Då vi kommo hem, gick Cristiernin till sitt rum; fru Jaenson bannade oupphörligt; jag kände mitt mod svigta, och föll i djup nedslagenhet. Nu, då jag förtviflade om kindens förbättring, ansåg mig ej kunna hjelpas utan henne, och kanske förlorad, om jag längre dröjde här jag lade ned mitt hufvud, och önskade mig döden, lyssnande med förvirrade tankar på forssens dån, som brusade mig nära. Snart samlade jag mig dock åter, och satte mig att skrifva brev hon kom bakom mig, tog pennan och skref i marginalen: "tala lite men säg sallt!" (Sannt, menade hon.)
I skymningen besökte hon madam Sandberg och Cristiernin, samt berättade för den sednare det onda, jag skulle hafva gjort henne, och kallade mig en taskspelerska. Cristiernin påstod, att hon hade vacklat af druckenhet. Snart återvände hon hem till mig, jag satt då vid pianot och sjöng, men hon sade till mig att tiga. Cristiernin och fröken Rutensköld kommo. Fru Jaenson sade att hon kunde märka på hvar menniskas spher, om man var hennes vän hon tog våra näsdukar, frökens hade någon lukt, påstod hon, men min alls ingen. Vi hade plättar; hon tog en sådan af fatet och stack i munnen, sedan ville hon mata mig på samma sätt. Jag mins ej hvad jag sade derom, men hon blef häftigt uppretad. När jag hade gått upp, sade man mig att hon ville komma upp och ömsa plåster. Jag påklädde mig åter i hast, och mötte henne i trapporna, hvaraf hon blef ännu mer förnärmad.
Dagen derpå syntes hon något afkyld, och mötte mig med innerlig vänlighet. Hon frågade om jag ej hade märkt huru hon gjort våld på sig, för att ej falla mig besvärlig; huru hon tystat min sång, för att ej blifva upprörd och mild deraf. Efter middagen fingo Cristiernin och jag åter åka, men utan hennes sällskap. När vi kommo hem, tyckte hon att Cristiernin hade kört för fort; hon förklarade att gästgivaren i Flarka hade förtrott honom sina hästar för sista gången.
Hennes mildhet varade ej länge. Hon beslöt nu, att Cristiernin skulle flytta, och misstänkte att han frambar hennes ord till mig. Mot fröken Rutensköld började hon äfven bli stötande. Jag hade några vårtor på händerna, dem hon brände med lapis; det gick in till köttet och värkte häftigt. När hon petade i dem, och jag ryste, såg hon på mig med ett slags leende. Dock tror jag ej, att hon gladdes åt min smärta. Jag tror blott, att en bitter förtvivlan kämpade i hennes själ. Hon hade hoppats sitt lynnes kanske sin hela varelses räddning, och såg nu, att jag som vän var för henne förlorad, och att önskan att behaga mig, ej förmådde något öfver hennes lidelser. Hon förblef som förut; denna upptäckt bringade mörker öfver hennes hjerta. Ty det var räddning ifrån sig sjelf, hon behöfde!
En dag, då hon hela morgonen hade kallat oss alla för tigerdjur, kom v. Numers. Gumman bemötte honom temligen väl, men talade förvirradt och osammanhängangande. Hon sade honom i min närvaro, att jag var den otacksammaste varelse, som ej ville ge henne något understöd; "när man ej kan annat än galenskap," yttrade hon, "hvarför skall man ej söka underhålla en menniska med den, när man ej kan göra någon annan nytta?"
Så snart hon gått ur rummet, började v. Numers med häftighet yrka på att jag skulle genast begifva mig från stället, begagna hans häst och släde och fly till Wäsby, hvars innevånare han mycket berömde. Jag yttrade mitt beslut att försöka uthärda, men han försäkrade att fru Jaenson berättat om ett plåster hvilket hon satt på mina fingrar, som skulle göra mig olycklig för hela lifstiden. Detta dödliga plåster var lapis och beck, hvilket verkade att vårtorna gingo bort, men ingenting vidare.
v. Numers bjöd mig nu att åtminstone åka en stund med honom, hvartill jag biföll. Fru Jaenson återkom, och v. Numers bemötte henne med ett kallt raljeri; han hade ej otydligt märkt, sade han bland annat, att hon var svag för Löjtnant Cristiernin; friherrinnan Platen hade en gång spått att hon skulle bli förtjust i en af sina patienter. "Jag har föresatt mig att alldrig gifta om mig," sade fru Jaenson. "Man har sett förr," anmärkte Numers,"att en sådan föresats blifvit bruten, då en hänförande person visat sig." "Men kammarherren skulle alldrig tillåta att hans son gifte sig med en bonddotter," "Kejsarinnan i Ryssland var så med," invände Numers åter,"men blef ändå kejsarinna" och fru Jaenson, menade han, var öfver all rang.
Med åkningen dröjde vi till eftermiddagen. När jag kom in till middagen, hade gumman och Cristiernin redan vexlat ringar; de voro förlofvade, och det skulle räcka en timma. Cristiernin såg något besvärad ut, men sade: "det här blir då giftermål på spekulation å min sida." Han samlade till sig penséerna som prydde äplekakan; och satte dem i knapphålet; Numers åt upp sina penséer, sägande: "Jag gömmer heldst mina penséer inombords."
Jag sade sedan åt gumman, att Numers bjudit mig att åka, och bad om hennes tillåtelse. Hon stod som öfvergjuten med kallt vatten, och var alldeles stum; korrt derefter reste vi, lemnande de förlofvade åt sig sjelfva. Numers körde temligen långt.
Då vi återkommo, hade fru Jaenson sofvit middag; herrarne gingo bort, och jag blef ensam med henne. Med djup bitterhet talade hon om Numers och mig. Bättre hade varit af mig, att ej åka med, då jag såg hennes förtviflade uppsyn. Men jag ser dessa ting nu med andra ögon.
Fru Jaenson var utom sig. Hon tog fram sin Amalia Räfs bref, grät, bannade och somnade slutligen. På hennes bord lågo fyra verser, dem hon samma eftermiddag tillverkat; de voro till fru Westerling på Åby, i anledning af hennes barns födelse. De voro bland det uslaste jag har läst. Hon hade också ej ämnat dem att framlemnas. Jag gick upp till mitt rum; men hon vaknade snart. Hela quällen kom bud på bud till mig, med beck, eller plåster, eller piller.