Betty Ehrenborgs dagbok: Första delen

VI

ögonfluss, mot förkylda händer, samt förkylda fötter.
En tid inbröt nu, då fru Jaenson kände sig sjuk, men var redig och mild till lynnet. Jag läste högt för henne, och emellanåt samtalade vi om åtskilligt. För begagnandet af starka drycker hade jag en medfödd afsky, hvilken jag ej dolde för henne; mot det myckna svärjandet införde jag Guds bud, så väl som ett ädlare och mera upphöjdt tänkesätt. Jag hade alldrig hört det begagnas af något fruntimmer bland dem jag aktade och älskade. Hon hörde mina ord med lugn, men förklarade att hon nödvändigt behöfde ett utbrott i ord och åtbörder, för att fortare blifva lugnad; hennes läkareförmåga skulle lida, om hon lade band på sig. Hon visste ej sjelf, hvad hon sade i sådana ögonblick, jag borde derföre ha fördragsamhet dermed. Sitt "dricka", (så kallade hon ölet,) nyttjade hon såsom medecin, och ej för smakens skull; Vatten smakade henne annars mycket bättre. Hon kunde ej förtära soppor, och måste derföre ersätta dem med något annat fluidum. Förr, när hon var mera i rörelse, och stundom på resor, nyttjade hon äfven porter; nu var den för stark för henne. Hon glömde härvid, att choleradropparna voro dock sjufallt starkare!
Hon blef allt mera enträgen att behålla mig i sitt sällskap, och såg med missnöje, då jag egnade någon tid åt brefskrifvande. Min mor hade ålagt mig, att för hvarje dag upptekna hvad som sades och skedde, och som oftast afsända till henne hvad jag skrifvit. Det är ur en sådan journal, som dessa blad äro samlade. Jag skref den till en del på fransyska, ty det hade händt, att fru Jaenson trädde bakom mig och såg hvad jag skref. Man misstänkte henne äfven för mindre Samvetsgrannhet med de bref hon fick i sina händer för att afskicka.
Men, när den dagen kom att min kind åter brändes, fägnade det henne dock, att jag fick ett stort bref hemifrån, Ty detta var min längtan och glädje under denna förvisningstid. Jag led stora plågor af bränningen, och gumman led mer än jag; hon grät bittert, då hon såg huru jag våndades. Cristiernin skickade mig engelska böcker, och jag rönte mycket deltagande.
v. Numers anlände, och medförde ludimagistern, Scherini, en ung och munter herre. Fru Jaenson tog särdeles vänligt emot dem, och när hon skulle lemna rummet, sade hon skälmaktigt leende till Scherini: "efter jag sist gick ut och slog så hårdt igen dörren, skall jag väl läsa den sakta nu." Annorlunda blef det dock när herrarne hade rest; Numers hade gjort den anmärkningen, att jag hade fått några finnar i ansigtet, som han förmodade, af en medecin med stark vört, som fru Jaenson på mig användt. Hon utbröt nu häftigt öfver detta, och förklarade, "inför min Gud!" och "sannt var det!" att v. Numers var ett halftokigt djur, som kunde observera att jag hade finnar. Jag började då märka, att den lugna perioden var förbi; i skymningen såg jag henne äfven hemta sig rå ärter.
Ändtligen kom min länge omtalade namnsdag.* Bittida i ottan steg gumman upp, och klädde ut sig, långt derefter fick jag veta att hon tillbragt hela natten med öldrickande och svärjande. Nu kom hon upp på mitt rum, klädd i hvit bindemössa och stycke, en ljus klädeströja, brokigt sidenförkläde, blå bombasinskjol med målad sammetsgarnering. Hon hade skrifvit följande vers, den jag erhöll allraförst, vid uppvaknandet:

Inför min Gud! min Betty! dig endast Värdig
Min känslas språk Blir wärditt der Blot der!
Rik lön Välsignelsens Gud ock har Färdig
För Alt det goda Som du gjort mig här!

Efter henne kom fröken Rutensköld och bar två granar, fullsatta af ljus, dem gumman prydt med gröna och hvita manchetter. Jungfrun bjöd kaffebrickan; endast den utlofvade mor Karin uteblef. Fru Jaenson var mycket underlig, jag kunde ej undgå att märka den spirituösa spheren omkring henne. Detta gjorde mig kall och främmande; hela tillställningen, bullret, fjesket, gummans förvirrade och känslosamma uppsyn, allt föreföll mig vidrigt, och detta märktes lätt; fru Jaenson blef missnöjd öfver min otacksamhet. Jag gjorde ursäkt, och vi blefvo åter vänner. En stor frukost tillagades, åt hvilken fröken Rutensköld ensam gjorde heder; en ännu större middag följde, till hvilken, utom fröken och Cristiernin, kommo herrarne Numers och Scherini. Gumman visade en obehaglig, bullersam glädtighet; jag var förstämd och mådde illa. Cristiernin syntes icke heller vid något älskvärdt lynne; han berättade oss först huru han haft förtreter af fruntimmer, och började sedan beklaga sig öfver Sverige, jemnförande det med England, der han hade vistats i ett par år. Nu skrek fru Jaenson: "beskyllningarne mot vårt kön kunde vi kanske tåla, men mot vårt land!  försvara det, barnet!" Jag lydde dock ej, utan var glad, när middagen med all sin mat tog slut. På eftermiddagen spelade gumman boston med herrarna; fröken och jag arbetade. Gumman skrek, skrattade och svor, och ville nödvändigt vinna. Efter spelets slut samtalade Scherini med fröken, Numers med mig, och Cristiernin satt ensam på sin rad. Då kom gumman in, och ropade: "åh stackars Cristiernin! han är lemnad ensam! nå, rå mig, skall icke jag gå och sätta mig bredvid honom!" hvilket genast skedde, Derpå sjöng Lovisa en visa som jag lärt henne; fröken spelade en polska, och gumman dansade med v. Numers. Denne frågade sedan, hur det gick med vår resa till Flytthem. Gumman gaf som motskäl, att jag ej ville; sedan anförde hon, att Cristiernin, hon och jag ej alla fingo rum i vagnen, i anseende till hans kryckor. Cristiernin ville genast bli hemma. Då föreslog någon, att man kunde taga två åkdon, och Cristiernin köra för fröken Rutensköld. Fru Jaenson sade åt Scherini, att det fanns ingen karl, som hon var så glad åt, som åt Cristiernin, När han var borta, sade hon helt annat åt mig, men hvad hon egentligen tyckte, vet jag ej; med ingen talade hon så mycket, heldst när hon var ursinnig, då hon alltid bibehöll samma orubbliga köld och trygghet. Han fick många pikar för sin kallsinnighet och hon benämnde honom en sten.
Jag tänkte med bekymmer på, att jag hade ännu en namnsdag i November.*
*) Katarina den 25 november (red.:s anm.)
Lyckligtvis blef fru Jaenson bättre dagen derpå, sämre till helsan, men lugn och vänlig Mot mig var hon nästan ständigt god, och försäkrade fortfarande, att processen gjorde henne numera ingenting. "Måtte det kunna räcka!" önskade jag. "Det räcker nog", svarade hon, "bara barnet fortfar att hysa aktning för mig. Eljest är det förbi: Andra menniskor," tillade hon,"ha förmanat mig, i anledning af processen, men det har ej hjelpt; barnet säger ingenting, och det hjelper."
Fru Jaenson beslöt nu, att jag skulle bada så kallade bränvinsbad. Man sätter sig på en trädstol, och kringbygges med ett slags tält, med hufvudet utanför; brännvin påtändes under stolen, och af den uppstigande, koncentrerade ångan bringas man i stark svettning. Jag behöfde sex à sju jumfrur, som togos en i sender. Detta skedde för att återställa hämmad transpiration, och förmodligen till påskyndande af böldens utveckling. Detta bad hade en angenäm, välgörande verkan efteråt, dock tog det bort krafterna.
Resan till Flytthem gick för sig. Fru Jaenson och jag åkte tillsammans; hon ville ej åka med Cristiernin. "Han kan gå i Wimmerby," sade hon,"och säga: Käringen är rik och förbankadt förtjust i me!" (me betydde mig.)
Besöket på Flytthem medförde ingen båtnad. Fru Jaenson spelade Boston med Cristiernin och Sundqvist, värden; jag klippte papperssaker åt fru Sundqvists barn, och samtalade med v. Numers, samt presenterades för husets ovanligt präktiga kattor. Jag anade då ej deras bedröfliga öde i framtiden.
Gumman hade med sig ett slags nys-snus, hvaraf hon bjöd Cristiernin, som var väldig snusare; han tog omisstänksamt emot, och följden blef nära en halftimmas nysningar och tårar, hvilket han allt med godt lynne uthärdade. Jag talade ej med gumman under hela besöket på Flytthem, vid afskedet märkte jag något krångel, hon talade något om att byta platser. Under hemresan sade hon intet, och hemkommen, då hundarna vänliga kommo emot henne, satte hon sig att berömma dem. "Lydiga, du trogna djur!" sade hon "huru högt är du ej öfver menska! ett långt ädlare sinne har du fått hvem kunde tro att du är hund!"
Bränvinsbad tillagades nu åt mig, och jag lades mellan bolstrar, sedan det blifvit begagnadt. Jag var nu så inbäddad och tillika matt, att jag ej förmådde röra mig. Hon satte sig nu bredvid mig; hon hemtade något kryddat vin och gaf mig, och njöt troligen sjelf betydligt deraf, som det nu förefaller mig i minnet af hennes ökade druckenhet. Hon förekastade mig nu min försummelse emot henne, min för stora vänlighet mot v. Numers, huru jag hade vändt till honom "så himmelska ögon," att hon ej mot någon menniska skulle vilja vända sådana, om icke mot mig. Hon beskref nu, på det poetiska och nästan hänförande sätt, som hon stundom antog, behagsjukans förvillelser, den tomhet och glädjelöshet den lemnar efter sig, huru man blifver "en lockfågel i en slagbur," etc. Jag fann mången träffande sanning i hennes tal. Dock var jag så kraftlös och vanmäktig, att jag knappt försmådde framsäga något som kunde blidka henne. Hon blef hastigt rörd af mitt matta utseende, yttrade ett innerligt medlidande, och gick bort. Dagen derpå voro vi åter vänner.
Den blinde Excellensen Bonde kom resande till Katrineberg. Fru Jaenson gaf honom hopp att kunna i någon mån återfå synen; han omfamnade henne i glädje, hon fick mycket penningar och några buteljer fint vin. Begge delarna försatte henne i ett uppspelt lynne; hon tyckte om att få penningar, ehuru hon ej var rädd om dem, Excellensen reste, och troligen började gumman dricka; jag var på mitt rum nästan hela eftermiddagen, men hörde derifrån, huru hon vildt stormade der nere, Hon vände sin vrede mot jungfru Marie, Jag tog bränvinsbad äfven denna afton, och försattes i samma vanmäktiga tillstånd; dock lät gumman flytta en säng upp på mitt rum, der det bäddades åt henne. Det var, för att fly jungfruns närvaro; hon kunde ej vara i samma våning med "detta halftokiga djur." Jag blef utom mig af ångest. Hon öfverhopade mig halfva natten med förbannelser; detta var första gången hennes grofheter fullt uttalades mot mig. Hon förekastade mig nu allt det afskyvärda, som både min mor och jag hade gjort henne. Hon frågade om jag hade bevarat de många kärleksfulla biljetter hon skrifvit till mig, och förbannade mig emedan hon trodde dem förstörda; oaktadt svettningen, bolstrarna och maktlösheten, måste jag flera gånger stiga upp för att söka dem. Hon ställde sig upp i sängen, slog med armarna i luften, anklagade allt, till och med tomma rymden, bultade i golfvet så att rummet skakades, för att kalla upp tjenstfolket, som dock uteblefvo och bröt sönder en stol. Emellanåt förändrade hon rösten, antog en känslosam smäktande ton, och tilltalade sig sjelf: "stackars gumma! stackars goda Marie! visa, ädla, ärliga gumma!" min mor kallade hon än en "kaffedaska från kinnekulle," än en ladugårdspiga.
Dagen derpå var jag så medtagen, att jag höll på att svimma vid inträdet i fru Jaensons rum; hon satt der med stirrande, hemsk uppsyn, bråkade med ännu en stol, och uttalade dofva förbannelser öfver sig sjelf. Hon föreföll mig nu alldeles tokig. Jag valde ej det lägligaste ögonblicket, när jag nu anhöll hos henne så fogligt jag kunde, att hon hädanefter måtte lemna mig mitt rum i fred, hvilket jag skulle anse som en stor ynnest. Hon spände blicken uti mig, med uttryck af ett tyst raseri. När hon fann ord, sade hon att den, för hvilken hon hvarje timma på dagen hade besvär och omtanke, borde kunna uppoffra något af sina nätters lugn för henne. I sitt eget hus måtte hon ha rättighet att bebo hvilket rum som heldst, När hon hade en elak hushållerska, som ej lemnade henne i fred. Medlertid svor hon vid allt hvad heligt var, att alldrig mer sätta foten på mitt rum, och sade slutligen: "det är bra skada, att jag ej kan förakta dig! du föraktar mig, och hur gerna skulle jag ej betala dig med samma mynt   men jag kan det ej. Men jag vill hata hela menskligheten!"
Emot middagen kom en lantbrukare från en annan trakt af Östergöthland, med sina båda döttrar. Den ena behagade henne mycket; det var en stilla, saktmodig flicka. Den andra gaf hon beskyllningar för lättja och lättfärdighet, så att flickan började gråta vid det hårda tilltalet. Hennes far genskjöt mig på vinden, då jag gick till mitt rum, och bad bekymrad att få tala med mig; "mina döttrar äro anständigt uppfödda," sade han, "hvarken lata eller oskickliga på något sätt, som madamen säger hon är alltför besynnerlig." Jag träffade honom så godt jag kunde, och upplyste honom om gummans svåra dysterhet i lynnet.
Åter nalkades qvällen med sitt mörker och sin fruktan; min ångest för natten fördubblades med hvarje timma. Cristiernin märkte min upprörda sinnesstämning, dröjde qvar så länge som möjligt, och sysselsatte oupphörligt fru Jaenson. Jag hade åter bränvinsbad; jungfru Marie föreföll åter elak, och jag fick samma gästning på mitt rum. Men denna gången var hon tyst, jag dolde mig under täcket. Om morgonen, då hon djupt insomnat, klädde jag mig hastigt, och gick att sätta mig i nedre våningen. Hon hade troligen förnyat sitt besök, endast för att trotsa min önskan; sedan lemnade hon mitt rum för en tid. Men den gräsliga fruktan, att detta vidunder skulle uppsöka mig, lemnade mig alldrig; den öfverföll mig vid insomnandet, väckte mig ur den djupaste slummer, jag blef blek, och darrade i alla leder.
Det dröjde ej länge, innan fru Jaenson blef vänlig som förut; men hennes fordringar voro ytterst pockande och ömtåliga; hennes smekningar lemnade mig ingen ro. Jag måste hvarje morgon helsa henne förtroligt; "ty den," sade hon med en misstänksam och genomträngande blick "den som börjar dagen med att kyssa sin mormor, bör ej gerna kunna mena ondt med henne under dagens lopp, eller förtala henne." Vid minsta anledning fick jag förebråelser, pikar eller grofva bannor, för att jag hade ett så kallt och otacksamt hjerta. Hon skref utgjutelser af ömhet till mig ,och fordrade att jag skulle skriftligen svara; när jag så gjorde, och hon hade läst det, sade hon: "det är vackert, men det är ej nog jag ville att det skulle vara blott: jag älskar, jag älskar, älskar dig!"
Jag måste sitta nere i hennes rum, prata, sjunga, göra upptåg, eller lyssna på berättelsen om hennes ungdomshändelser, ända tills hon kände sig sömnig, hvilket stundom ej inträffade före midnatt. Jag var dock villig härtill, emedan jag fruktade det värsta, nemligen att hon  skulle besöka mig  och dröjde derföre hos henne så länge som möjligt. Det inträffade till och med ögonblick, då jag erfor en tvekan, huruvida jag hade rätt, att neka henne mitt rum, så vacklande var mitt omdöme, då jag ingen hade att rådfråga; jungfrun började jag anse för en dålig menniska, fröken Rutensköld som parasit, och herrarne såsom partiska och fientliga mot gumman. Ty med all min afsky, höll jag henne ändå kär, utöfvade hon ändå ett välde öfver mig, detta storartade, vilda vidunder. Mitt lidande var en lätt dimma, mot hennes kraftiga själs djupa, omätliga qval.
Stundom tillbringade vi aftnarna hos madam Sandberg; Cristiernin förargades öfver att jag skulle pinas härmed, men jag betraktade sjelf dessa besök som en stor lindring. v. Numers hade erhållit en medecin, som fordrade att han skulle stänga sig inne, i åtminstone en veckas tid. Cristiernin, som var skarpsynt, och när vi träffades, otåligt frågade mig om allt, reste till Flytthem, och underrättade Numers derom. Denne skref då till min mor, och bad henne ofördröjligen komma och hemta mig, afmålande med mörka färger gummans förhållande. Som Cristiernin ej hade lätt att få tala med mig ensam, skref han några gånger, intalande mig mod och tröst, och vädjade till Numers' omdöme, emedan som han sade, jag hyste misstroende till honom sjelf. Det var äfven så emedan jag visste hans otro. Dock syntes hans välvilja vara upprigtig: Outtröttligt var hans verksamma deltagande; han sysselsatte fru Jaenson om aftnarne, så ofta hon ej tydligt visade bort honom. Fröken Rutensköld kom äfven och lindrade genom sin vänlighet den förskräckliga ensamheten. Hade det varit sommartid, hade fru Jaenson erhållit flera besök, så hade jag kanske bättre uthärdat. Men mitt sinne var förut djupt skakadt, min tro var grumlad, min bön svag och försumlig. Jag glömde, till hvem jag hade att fly. Och då, dessa långa, ensamma, mörka qvällar, dessa hemska, nattliga stormar, ute i den höstliga naturen, och inne! Jag bäfvar, vid minnet af denna tid.