Betty Ehrenborgs dagbok: Första delen

II

besökte oss på förmiddagen. Hon begynte fråga mig om min åkomma i kindbenet, och önskade veta hvilken läkare som varit så oförståndig att ordinera linfrösgröt, och draga det onda till den yttre sidan af käften. Jag ville ej nämna läkarens namn, emedan han klandrades. Fru Jaenson blef då tankfull och vek, yttrade att detta var "en afmätt vishet", och funderade en stund derpå. "Det är sannt," sade hon ändtligen, "man blir ej mer upplyst sjelf af att klandra andra, man har ingen nytta deraf," etc. "Tänk om jag skulle försöka att följa detta barnets lärdom, kanske jag då blefve bättre! Om jag hade tid,  borde jag låta henne tala för mig i tre dar, så finge jag se hvad det gjorde!" Jag sade då, att ehuru sådana grundsatser voro mig dyrbara, hände dock ofta, att jag i öfverilningen glömde att följa dem. Detta förstod hon äfven djupt, talade deröfver och utlade det på
Fru Jaenson hade en större middag för hjelpgummor, som arbetade med hennes lin; de fingo sitt kalas i förstugan. Hon hade i dag fullt af hushållsbestyr, bakade, hopvred linet, och utdelade välgerningar åt flera håll. Jag uppmanades att sjunga och spela en psalm för hjelpgummorna, och hon roade sig åt deras förnöjelse. "Hade jag gifvit bort så mycket i går," sade hon, "så skulle ingen fröken du Rietz, ha förargat mig, men nu satt jag der med tomt hjerta och uttröttad kropp! -" Hon såg på mina händer, beklagade deras sköra och brosklika benbyggnad och dömde af dem, att nervsystemet var ohjelpligen "massakreradt", men lungorna ypperliga. Hon kom att säga några ord om sin längesedan aflidne far; och hennes ansigte och röst genomträngdes af andakt. Gubben Jaen Jaenson i Nerike, hvilken jag oftare kommer att nämna i dessa blad, var djurläkare, men befattade sig äfven med att bota menniskor och var härutinnan, enligt fru Jaensons utsago, vida längre hunnen än hon. Han stred mycket emot sin dotters lust för läkarekonsten; "du är en qvinna," sade han,"du skall duka under för din konst, till några och fyrti år skola kanske dina krafter hinna men ej längre!"
"Och de ha ändå räckt längre," anmärkte jag.
"Ja förmågan! men lynnet? själen?" svarade hon med dyster blick.
Nu kom Stin-Lisa, underrättade henne, att resande hade anländt. Jag frågade, hvilka de voro? fru Jaenson svarade: "den ena heter natt, den andra dag, och den tredje Heliga Trefaldighet tre veckor före jul" Hon ville ej gå in till dem, utan tog fram en börs med dukater, gåfva af någon lycklig patient, och erbjöd mig den, om jag ville i hennes ställe afhöra deras sjukdomsberättelser. Jag gick upp på mitt rum; i skymningen återvände jag i matsalen, och fann der de stackars främlingarne, som hade sutit der i timmar, afbidande Fru Jaensons dom. Hon trädde nu ut till dem, och den sjuka frun dömdes att dö innan våren, ifall hon ej förbättrades inom 20 dygn. Frun hade en hjerteskärande hosta, troligen galopperande lungsot med stilla undergifvenhet emottog hon underrättelsen om sitt öde. Med frun följde en flicka, om hvilken fru Jaenson förklarade att hon hade hysterisk giktkramp, och gjorde en skarp och förfärande målning af hennes själstillstånd. Flickan grät bittert dervid, och fru Jaenson blef öm mot båda sjuklingarne; de gäldade henne med djup beundran. Qvällen förflöt under beskådande af porslinsgubbarne på kakelugnen, man lät dem nicka, och njöt af deras välvilliga uppsyn. Jag frågade flickan efter de resandes hemvist, om de kommo från norr? Jag vet ej rätt reda på väderstrecken," svarade hon; "nu komma vi från Norrköping, men egentligen bo vi i Södermanland, så vi komma väl ändå från söder."
Fru Jaenson sprang om qvällen utan kappa till den närliggande byn Flarka för att se om sina sjuka der. När hon kom hem, lockade hon in hjelpgummorna att betrakta porslinsgubbarne, och skrattade själf öfverljudt åt begge parterna.
Dagen derpå hade gumman brådtom; jag satt på mitt rum. Mamsellen kom upp till mig och tog afsked; hon talade i de mest hänförda uttryck om fru Jaenson. När de hade rest, fann jag henne sängliggande; en följd af gårdagens expedition till Flarka. Hon sade att gästernas långa och tröttsamma tal hade befordrat hennes illamående. Herr v. Numers kom till middagen.
På eftermiddagen inträffade fröken Rutensköld för att efterfråga fru Jaensons helsa. Sedan gingo fröken, v. Numers och jag ut på en spatserfärd. Vi bestego en kulle, klädd med björkskog; man förde mig till en ofantlig sten, stor som ett litet hus. v. Numers satte en pinne emellan denna klippa och marken på ena sidan, och lade sig, med ett lindrigt bemödande på andra sidan af klippan, för att sätt den i rörelse och det lyckades. Man såg huru massan sakta gungade; pinnen skafdes fram och tillbaka.
Sedan vi länge beundrat denna naturens lek, återvände vi och gjorde besök hos fröken Rutensköld, fägnande oss åt hennes tarfliga välmåga. Hon hade några glada barn hopsamlade hos sig, Kapten Westerlings från Åby, Kapten Drangels från Wäsby allt fru Jaensons ovänner. Fröken skänkte oss blommor och följde oss hem. Herr v. Numers for till sitt; Jag gick in till fru Jaenson, som ännu var sjuk, och började tala om sina processer. Lika stor klarhet hvarmed hon blickade in i ett nervsystem, i en menniskosjäl, lika mycken oreda förrådde hon i detta förhållande, och föreföll mig ibland nästan vurmig; men ovan att kunna dömma sjelf, förstod jag henne ej, utan erfor blott nyfikenhet och beundran, jemte den hemliga fruktan. Hon var redan mycket för mitt hjerta.
Midt under sitt illamående och nedslagna lynne, reste hon sitt hufvud, ordinerade att jungfru Marie skulle baka en bulle med kanel på åt mig och en åt v. Numers. Hon berättade mig vidare att landshöfdingen Hartmansdorff var på Åby. Hon skickade två karlar till honom med en inlaga om processen, men fick det svar att han ej tog emot den. Han fick då påskrifvet värre än i Aftonbladet. Snart var hon åter uppe, och förekom rask, men tvär till lynnet.
Fröken Rutensköld gick förbi, för att besöka fru Westerling, med hvilken hon var god vän, fru Jaenson betraktade fröken med en slags öfverlägsen, godsint malis, sade: "hon är bra på sin punkt!" men ansåg henne för sqvallrande och föga upprigtig. Hon satte värde på hennes duglighet, hennes jemna, tåliga lynne, och hennes tjenster. På eftermiddagen hade fru Jaenson någon patient, och skänkte mig ett recept mot svullet tandkött och skörbjugg. Äfven undervisde hon mig i åtskilligt, yttrade bland annat, att stekt eller halfrått kött är mindre helsosamt än kokadt kött. Alla soppor och all köttmat böra kokas länge. Fru Jaenson anförde en person i Stockholm, som hade lefvat af biffstekar, när han dog, hade han så starka plågor, att ögonen nästan gingo ut ur hufvudet, Och hon tillskref detta den rå köttdieten.
Jag gick upp på mitt rum, att skrifva till min mor, men hon tycktes ogerna se denna skrifning. "Barnet för protokoll!" sade hon. Åter berättade hon om sin process, och om presterna i församlingen jag märkte, att detta kall af henne aktades ringa. Dock syntes hon gilla min vördnad för heliga ämnen.
Fru Jaenson bjöd mig på aftonvard, och förklarade, att qvällmål borde ej förtäras af någon; det var i mer och mindre grad otjenligt. Hon tillät mig äta hvad jag ville, dock måttligt; kaffe undantog hon, såsom för mycket hettande för svullnaden. Sjelf förtärde hon det om morgnarne med sirap, oftast utan bröd.
Stor var den ödmjuka och enkla redlighet, hvarmed hon merändels yttrade sig i medecinska ämnen. Deremot talade hon med så mycket mera sjelftillit om landthushållningen och om sin process.
När hon blef illamående, trodde tjenstfolket och fröken Rutensköld genast att hon skulle dö. Det bekymrade mig, och med smärta märkte jag att ingen enda höll rätt af henne. v. Numers lät förstå, att hon ingaf honom missaktning, men utlät sig ej tydligt. Han förklarade dock, att han den söndagen, då min Mor var hos henne, funnit henne mera oskicklig än någonsin förut.
En dag fick fru Jaenson bref från en apothekare i Borås, som erbjöd henne 100 Rdr bco, om hon ville för honom uppgifva namnen på de örter hon begagnade, så skulle han förse sig dermed. "Om han vore en fattig stackare som behöfde hjelp, skulle jag ej neka honom denna tjänst men så mycket besvär för hundra banco. det står jag ej ut med!"
Fru Jaenson var nu åter frisk, och deltog sjelf i bakning och andra hushållbestyr, bakade knäckebröd af hvete, med smör uti. Jag frågade hvarför hon tog smör i knäckebrödet? "bara för ondskans skull!" svarade hon barskt. Hon föreskref nu en dekokt för mig, i fall hon skulle åter insjukna och då blifva oförmögen dertill. Hon underrättade mig om åtskilligt, som var till hälften, och jag tror i grunden, allvar af henne; bland annat att "ju långsammare pulsen slår, ju ädlare är menniskan: Ju fortare, ju större bandit." Jag sade då, att min syster alltid med en viss förnöjelse observerat sin häftiga puls. Hon log, sägande att det var "misstag", och tillade: "det var derföre hon skulle ha borgmästaren" (En borgm. St från Norrköping, som vid min systers besök vistades på Katrineberg, försatt i det yttersta elände. Fru Jaenson brydde min syster för honom)
Tvenne bönder kommo till Katrineberg med ett sjukt barn, som var blekt, utan matlust, men klagade öfver törst, och hade vridit ena foten. Fru Jaenson sade att det hade varit hvitsot och sedan blifvit hudvattensot; Hon skref recept åt barnet. Då karlarne erbjödo betalning, sade hon muntert: "betalningen består jag se här är en pris snus!" ty de hade haft flundror med sig och skänkt henne. Jag visste det ej utan frågade om middagen, hvarifrån flundrorna kommit? "från Bartholomei" sade hon "Jag har kommunikationer åt alla håll" Nu kom bud från Herr v. Numers att han hade sjuknat, troligen af förkylning på vår promenad, och gumman var genast i verksamhet för hans räkning.
Efter maten förmådde fru Jaenson mig att röka en cigarr, "för käftens skull," som hennes tal föll eller för att påskynda böldens mognad. Hon hade ett synnerligt nöje af min uppsyn vid detta tillfälle, förklarade att rökningen var mycket helsosam, äfven för min närsynthet, och skrattade öfverljudt åt mig. Jag gick sedan till fröken Rutensköld, som hade tagit hem söndersmulad granbark från garfveriet, hvilken hon lade kring sina buskar, för att hindra ogräsets tillväxt. När jag kom hem, fann jag fru Jaenson ovanligt upprymd, dock redig, full af infall. Hon hade nu beslutat att jag skulle roa henne. Först uppmanade hon mig att spela guitarr och sjunga. Sedan skulle jag roa hennes hundar. Piga och Lydiga voro två gunstlingar till fru Jaenson, sinsemellan syntes de kontraster Piga var en fet, ondsint knähund, Lydiga af halfspansk race, silkes len, långörad; hon sof vid gummans fötter, och hade det vittnesbördet af fru Jaenson, att hon var "den mest öfvernaturliga hund, och mer än menska."
Piga hade ej gummans aktning, emedan hon var dum, snarsticken och snål; men hon var nu pensionsmässig och tåldes som en gammal trotjenarinna. Jungfru Marie var hundarnas sköterska, hon matade, söfde och promenerade dem. Jag fick nu uppdrag att ge Piga socker, och säga Lydiga artigheter. De gåfvos ej alltid gerna, när Lydiga sprungit i smutsen, steg upp på bordet och lade sig på mitt broderi. Men då skrattade fru Jaenson så att hon skakades; och dröjde en stund, innan hon lockade Lydiga ned från bordet.
Denna afton satt hon och sydde, med sina pigor rundtomkring sig. Dessa pigor hade en viss anstrykning af bildning, kanske dels genom umgänget med så många "herrskaper", som beständigt besökte fru Jaenson, dels genom den liffulla gummans eget, snillrika umgänge. Der voro den vänliga jungfru Marie, den trygga, allvarsamma Stin-Lisa, vidare Greta, en inställsam, pratsam person, och slutligen den fjortonåriga Lovisa. Henne hade fru Jaenson upptagit af barmhertighet. Jag kan alldrig glömma henne, den kära Lovisas oskyldiga ansigte, hennes blick, så ljuf och glänsande som en vårhimmel, och hennes kinder, som vårens blommor. Hela hennes väsen strålade af barnslig ömhet och enfald. Fru Jaenson var sträng och god emot henne; hon syntes ha mycken klokhet och omtanke för allt sitt tjenstefolk, och det sades att hon var ryktbar för att ha uppfostrat förträffliga pigor. Visst skämtade hon ofta med Lovisa, jag var ängslig, när hennes grofva gyckel vidrörde den blommans späda, glänsande blad. Men åtminstone hittintills tycktes det gå helt oskadligt förbi Lovisas barnsliga, sorgfria sinne, in genom ena örat, och ut genom det andra."
Fru Jaenson föreslog, då vi suto der, att jag skulle rita af Lovisa. Min konst var i sin linda, men fru Jaenson var ingen kännare; hon slog sin hand i bordet, svärjande att jag var "ett öfverdrifvet geni, och ritade som t n." Till belöning derför, skulle hon mig till ära, på min namnsdag, den 19:de Nov. kläda sig i bindmössa, samt bjuda mig på vispebröd, ett slags surt bröd, som brukas i Östergöthland. Hon tyckte dock, att dessa utsigter ej gjorde nog verkan på mig, att jag var tankspridd och ej hörde henne och citerade den gummans ord, som kom ihåg predikan "Si kära far," sade käringen åt presten, "när jag kommer i kyrkan, äro der så många att se på, så j kan tro att er hinner jag ej med."
Hon lät mig ej gå på mitt rum förrän kl. half tolf, upprepande att jag skulle roa henne. Hon hade vanligen svårt att somna före midnatt, och lade sig derföre gerna sent, sof deremot om morgnarne. Jag hade motsatt natur.
Någon dag derefter erhöll fru Jaenson bref från en herre, hvars dotter klagade öfver plågor, dem gumman tillskref hysterisk kramp. Hon kände dessa människor förut, och de hade besökt henne. Hon dels visste, dels divinerade att ett giftermål var i fråga för patienten, men hennes anhöriga hade hindrat det, och flickan sörjde nu. Hon hoppades att kunna inverka på slägten till flickans förmån genom sitt recept hvilket lydde sålunda. "Efter föreskrift! så blir mamsäl frisk 1 år men ej längre. Därför är mitt råd att för att Grundelit I tid kurera ett själsontt som har sin Grund afv mädfödd hysterisk anlag   Gissa vad dett är! Gifft sig!  nästa Somar! för vil man inte när en kan!  man kan ej när En vill! Så tallar sanna vennen och dätt efter pröfvad 40 års ärfarenhett
Ödmjuk
Maria Jaenson"