Betty Ehrenborgs dagbok: Första delen

III

då fru Jaenson var vid tvärt och dystert lynne, men klarnade så småningom upp. Hon ansade som vanligt mitt kindben, och yttrade sitt bekymmer, att hon ej kunde bringa svullnaden till mognad; hon måste derföre bränna hål derpå. Detta verkställdes medelst pådrypande af en vätska, som hon kallade elddroppar. Detta var ganska plågsamt; under operationen betraktade hon mig skarpt och forskande, och skrattade, när jag sade att det gjorde ondt. Dock ömmade hon för mig, det förnam jag efteråt hon skref till min mor, och berömde öfverdrifvet mitt "Gältemod!"  för att förströ mig, visade hon mig en present, som hon fått af jungfru Marie "för madams pengar!" sade jungfrun. Jag hade då den obetänksamheten att säga: "det är med fru Jaenson som med vår Herre, ni ha intet annat att ge henne, än hvad ni förut fått blott tacksamheten kan vara af värde" Hon teg, synbart förtjust af detta vedervärdiga smicker.
Resande anmäldes nu. "Då går jag inte in", sade jag. "Inte jag heller!" skrek gumman. Min kind värkte nu förfärligt. För att förströ mig, föreslog fru Jaenson att jag skulle gå och trösta en fattig, sjuk gumma Sandberg, som bodde ett litet stycke bort, och hade hektik i hög grad; jag skulle taga guitarren med sjunga och spela för den sjuka. Hon lät mig förstå att äfven kroppens djupare qval lindras, när man söker göra något för andra,
Sedan bad hon mig gå i salen, och spela piano för de främmande. De lyssnade uppmärksamt en herre anmärkte, att det ej var fortepiano, utan snarare klaver, eller hellre Klavicin.* Gumman var trött och besynnerlig om qvällen, och föreföll mig mycket besvärlig. Jag ansåg mig dock böra tåla allt; men gick tidigt till sängs; Smärtan varade långt in på natten, men lemnade mig före morgonen.
*) Klavicin, stort, trekantigt instrument med ibland två manualer och pedal; tonen anslås genom knäppning med en korppenna; en sidofrom är spinetten enl. Nord. familjeb. 2 uppl. (red.:s anm.)
Följande dagen var fru Jaenson åter hygglig. På förmiddagen kom jungfru Marie upp till mig, och förde allehanda klagomål öfver henne. Detta hade skett redan förut, och förnärmade mig mycket; jag ansåg jungfru Marie vara orättvis, och kanske falsk. Men hon fortfor med sin klagan, huru gumman i dagar och nätter grälade på henne, kallade henne de mest förnedrande öknamn, förtalade henne för andra, och oupphörligt lät henne förödmjukande känna tyngden  af sina välgerningar, den gränslösa förbindelse, i hvilken hon stod till henne för dem; Detta sades väl ej på en gång, men jag sammanfattar det här.
På förmiddagen fick fru Jaenson från en Konsul (jag tror vid namn Schaumburg) present af några buteljer starkt, dybart vin. De förvarades genast i det så kallade gula rummet; ett gästrum, hvilket om vintern nyttjades till handkammare. Jag tyckte, att fru Jaenson sedan gick ovanligt ofta dit. Underliga misstankar uppstego beständigt hos mig, men ett besynnerligt förtroende, en envishet att försvara henne inför mig sjelf, regerade inom mig. Medlertid blef hon under dagens lopp mer och mer förvirrad.
De främmande sedan gårdagen voro ännu qvar; i skymningen träffade jag dem åter i salen, de visade mig ett innerligt deltagande, troligen väckt genom fru Jaensons berättelser. En fru af sällskapet låg på en säng och jemrade sig; hon hade haft en böld, liknande min, i åtta år. Fru Jaenson brände den nu, och plågorna voro förskräckliga Gumman visade henne en outtröttlig omsorg och ömhet. Frun var ifrån Nerike, fru Jaensons födelsebygd; de uttalade i  på samma sätt. När det blef frågan om Nerike, så lifvades fru Jaenson till eldig vältalighet. Dock ville hon påstå att Wermland var ännu bättre; "finnes," sade hon en gång,"någonting rätt kärnfullt, rätt hjertligt, vist och bastant, så kommer det från Wermland."
Om aftonen blef fru Jaenson högst underlig; ömsom skrattade hon på ett stormande sätt, ömsom var hon känslofull ömsom svor hon; detta skedde ofta, alla tre sakerna på en gång, när hon var i detta tillstånd. Jag kom in med en kofta, i hvilken jag inträdt armarna, utan att tillfästa bältet; hon satte nu koftan ännu löjligare, presenterade mig för de främmande, och vände mig hit och dit, skrattande öfverljudt. De främmande voro mycket roade och beundrade hennes qvicka munterhet; jag bibehöll min flegma, tog godnatt och aflägsnade mig. Men vid afskedet märkte jag, att fru Jaenson var ledsen på mig; och spektaklet med koftan hade varit ett straff för mitt uppförande. Jag hade ej behållit piga i mitt knä, då fru Jaenson der lade henne; jag var ogin att sjunga och spela för de resande så mycket hon önskade, och hon befallde mig derföre att ej mer sjunga en ton. Jag gick bekymrad till sängs,
När jag följande morgonen besökte fru Jaenson, strålade hon af välvilja, och tycktes på många sätt vilja godtgöra att hon gjort mig orätt. Hon kom ihåg gårdagens oppträden och berömde min eftergifvenhet. De främmande reste, och straxt derefter anlände v. Numers glad och återställd. Gumman hade hushållsbestyr; hon var sysselsatt att sätta pinnar af ask och pil i sina mjölsäckar, för att bevara mjölet från mått och unkenhet. Emellanåt kom hon in och samtalade med v. Numers. Troligen anlitades konsulns vinförråd äfven i dag, ty under dagens lopp blef hon åter underlig, sade grofheter, och hennes plumpa väsende bröt för mycket af mot Herr v. Numers' ytterligt fina. Under hennes frånvaro berättade han åtskilliga drag af henne, såsom att hon gifvit medikamenter åt en bonde som var förstörd af dryckenskapen, och tillika föreskrifvit honom att bortlägga denna last. Han lydde, blef bättre, men började åter supa, försämrades och återkom. Hon frågade då om han lydt ordres? "Ja!" svarade han, men den sup han fått till frukost, förråddes af hans andedrägt. "Jaså," sade fru Jaenson, gick hastigt in i sitt rum, återkom med en käpp och piskade på karlen, ropande: "Jag skall lära dig att ljuga!"
Mer och mer upptäckte jag, hvilken afsky v. Numers fattat för fru Jaenson; det kostade på mig, ty jag trodde honom orättvis emot henne. Han tyckte att min ställning var obehaglig, så beroende och bevakad af henne och bad att han vid första snöfall måtte få komma och köra för mig ibland. Jag skref till min mor derom i nästa bref, och inhemtade hennes tanke om det passade. Jag nämner detta, i anseende till följande händelser. V. Numers, uppmanade mig vidare, att söka inverka fördelaktigt på gumman; han sade sig hafva hört af henne, att så hade skett. Detta uppmuntrade mig mycket.
Han reste hem, och fru Jaenson blef allt besynnerligare. Hon beslöt att vi skulle tillbringa aftonen hos den sjuka madam Sandberg, och taga guitarren med. En grannqvinna, fru Håkanson, efterskickades äfven, en trygg, prosaisk fru; sången begynte, och de gräto allesamman. Fru Jaenson, vände sig till den sjuka och ropade, bittert gråtande: "der ligger du, så tryckt af allt menskligt lidande, och är ändå god, god i sista stund! och jag är bitter. Allsmäktige; gör mig värdig att möta denna madam Sandberg i en bättre verld! men jag är ej värdig."
Grannarna, med hvilka fru Jaenson var i oenighet, påstodos vara skyldiga att gifva den fattiga Madam Sandberg underhåll, men hade försummat det. Fru Jaenson hade henne nu helt och hållet i sin vård, födde och skötte henne, och huset i hvilket hon bodde, tillhörde fru Jaenson. Man trodde, att fru Håkanson, en af byns lifligaste tungor, det förskrefs för att bevittna hennes ädelmod. Så uttyddes allt hennes företagande så ofördelaktigt som möjligt. Det tycktes sedermera för mig, då jag ej längre blindt beundrade henne, som om de bättre och sämre afsigterna voro så blandade hos henne, att hon sjelf ej kunde reda dem för sig.
Madam Sandbergs uppasserska var en gammal halftokig Mor Karin, som var fru Jaensons hofnarr. Hon gaf henne nästan beständigt presenter, för att utan förebråelse kunna få göra spektakel af henne. Derföre tålde Mor Karin huru mycket hon än skrattade åt henne, men hände det att jag äfven visade mig road, då blef hon sticken. Denna afton berättade hon hvad hon hört om Norrige, och var alldeles säker på, att man i detta land går med fötterna midt emot våra.
Fru Jaenson blef redigare i sitt hufvud efter gråtandet; sedan gingo vi hem till aftonmåltiden; som gjorde henne fullkomligt klar. Som vanligt, satt hon länge uppe, och öfvergick från skämt och prat till allvar. när hon begynte tala om sin far. Han var för henne typen för allt godt, vist och härligt, hennes känsla för det heliga hade nästan tagit honom uteslutande till föremål.
Innan jag gick, förmådde hon mig åter att röka cigarr. Tårarna kommo mig i ögonen af retningen, hon trodde att jag blef "missnöjd", och började i sin ordning att gråta. Sedan ville jag gå, men hon jemrade sig så mycket öfver ledsnaden och ensamheten, att jag måste dröja ännu en stund.
Fru Jaensons karakter och ställning började småningom blifva mig klarare, Hon var rå, oqvinlig, ytterligt häftig; inom henne låg en orolig längtan begrafven, den hon sökte att stilla med dåliga medel, och förtärdes så af dem båda, längtan och medlen, under striden dem emellan. Djupt klagade hon öfver sin förfelade uppfostran; hon berättade mig huru från första barndomen tjenstfolket hade smickrat henne, för att få framgång för sina afsigter; huru hon alltid varit omåttligt klandrad af en del, omåttligt firad af andra, och derigenom förlorat det sanna begreppet om sig sjelf; hon hade mer tänkt på den ära och triumf, hon ville skörda af menniskorna, och på medlen till detta ändamåls vinnande, än på sin verkliga inre förädling. Hon hade alltid stått "ensam på sin punkt". Ingen vän, på samma ståndpunkt i lifvet med henne sjelf, hade slutit henne i sin famn och sagt: "Jag älskar dig; hör derföre af mig dina fel!" utan alla hennes s.k. vänner voro henne underlägsna; från dem hörde hon blott undergifvet och osmakligt smicker, från sina fiender öfverdrifven smädelse. Hon hatade fienderna, men vännerna föraktade hon. Så stod hon der isolerad, var otillräcklig för sig sjelf, försmådde menniskorna, och tviflade på Gud. Hon var en af de rika, som äro för stora att gå genom nålsögat förbise lifsens trä och bita i frukten af kunskapens! denna frukt stillade ej hennes själs omättliga hunger, men hon åt med raseri deraf, som österlänningen äter opium. Men allt hennes vetande var halft, till theorien blott sporadiskt, blott skymtande, derföre var hon tillgänglig för otaliga tvifvelsmål. Blott i den prophetiska blicken var hon djup, i den praktiska tillämpningen af sina naturstudier underbar.
Hon hade dock haft en  vän, fröken Räf i Småland. Efter fru Jaensons beskrifning, var hon en qvinna med mycken bildning, ja, ansedd för lärd. Jag såg bref ifrån henne, som voro uttryck af den gränslösaste beundran. Möjligtvis voro de upprigtiga; troligen var äfven gumman på den tiden mera på höjdpunkten af sin bana. Nu tyckte fru Jaenson att jag liknade denna Amalia Räf äfven att jag liknade min Mor, som gjort ett sådant intryck på henne.
Hon hade nu beslutat, att jag skulle bli hennes vän. Hon bad att jag skulle säga alla hennes fel, dock kärleksfullt. Hon påstod att olikheten i år oss emellan jemnades genom den mera vårdade uppfostran jag fått, genom de lärdomar min Mor inplantat, och genom hvad jag lidit. Hon njöt af min beundran för hennes snille, denna beundran var nödvändig för hennes välbefinnande, hon kallade den sitt understöd, och ansåg sig ha rättighet dertill. När hon visade mig fröken Räfs bref, sade hon: "hon smickrar ej; min Amalia talar sanning."
Innan jag gick till sängs denna afton, åhörde jag en visa, den fru Jaensons pigor sjöngo, anförda af Lovisa. Såsom egen för stället der den sjöngs, vill jag införa den här.

Lovisas visa
Och Gubben han gick åt hasseliskog,
Han skalade käppar hvita.
Och käringen gick hemma, mullrade och svor:
"Och dem ska han sjelf få slita!"
När ja' kom hem, då gick det som hon sa',
Öfver bord och bänka hoppade ja'!
Hurra för mej! de' säger jag dej,
Denne dan förglömmes alldrig!
-o-
Gubben och käringen talades vid,
De taltes vid om nytt och gammalt:
"Och inte va' du så riker som ja',
När som vi kom tesamma."
"Var jag ej så rik, de säger jag försann,
Jag var bättre qvinna, än du var man!"
Hurra för mej! de säger ja dej,
Denne dan förglömmes alldrig!
--
Käringen hon tog en skalades påk
Och slog gubben midt i pannan:
"Och inte är de värdt du muckar emot
Och inte är de värdt du bannar!
Det är just jag, som matmor skall heta,
Dit jag befaller, dit ska du löpa!"
Hurra för mej! de säger jag dej,
Denne dan förglömmes alldrig!"
käringen
Käringen hon svor i dagarna tre
Och dagelin så blidd' det värre;
Och gubben han föll på sina bare knä
Och kallade käringen herre!
Var inte de katten te vre
Att gubben skulle gå till käringa och be!
Hurra för mej etc.
--
Gubben han går i grannestugan in
Der möter han sin granneqvinna:
"Och kära du sister, gack du inte in
För sjelfer hin han var derinne! -"
"Så  ska hvar och en göra med sin,
Så ska jag gå hem och göra med min! -"
Hurra för mej; de säger jag dej,
Denne dan förglömmes alldrig!
--