Betty Ehrenborgs dagbok

Första delen

Anteckningar efter en vistelse hos Fru Jaenson, år 1839

I

i oktober 1839, som vår vagn rullade utför de sista backarne, då vi nalkades Katrineberg, den namnkunniga Kisa-fruns boning. Efter den mulna och fuktiga höstmorgon, under hvilken resan anträddes, hade så klara och vackra dagar följt, att vi tyckte oss återflyttade i sommaren. Den vilda, men leende nejden utbredde sig för våra ögon; den lilla klara sjön, glittrande i solskenet, forssens aflägsna dån, höjderna, prydda med gran- och gulnande löfskog; öfver allt detta for en frisk, susande höstvind, som kändes sund och ren för andedrägten. Kisa, eller rättare Horn och Katrineberg, hvilka ligga två mil längre söderut än marknadsplatsen Kisa hvarefter man origtigt betitlat Fru Jaenson, som hyste den största ovilja för detta ställe äro belägna nära gränsen emellan Östergöthland och Småland, och trakten deromkring tyckes förena det förras bördighet med det senares pittoreska behag. Kullar och löfskogar omhägna der de ensliga små sjöarna, som halft dölja sig i deras sköte och leka gömma med solstrålarna; der brusa vattenfall, der omvexla brådjup och dalar med glada, frodiga sädesfält; Fru Jaenson sade en gång derom: "denna ort är gjord att bli frisk på!" Men det bevisade sig dock för henne, att kroppens liksom själens sjukdomar mindre bero på tid och rum än många tro.
Det var dock ej så mycket nejdens behag, som vid ankomsten sysselsatte den ovissa, försagda främlingens tankar och förhoppningar; ett enda föremål gömde sig bakom de andra, öfverväldigade, utträngde dem det var Fru Jaenson sjelf. Ett tidigare, flyktigt besök hade gjort uppränningen till vår bekantskap med henne, och af denna lofvade vi oss ej litet.
Det förra besöket föranleddes af så väl några mina anhörigas, som min egen fleråriga sjuklighet, länge fruktlöst använd medecin och min egen bestämda önskan. Fru Jaensons rykte hade hastigt utvidgat sig; hundradetals lidande strömmade till henne, och flera af mina vänner tillstyrkte mig att följa deras exempel. Min mor, min syster och jag min bror och en vän till huset, reste dit i Julii 1838, anlände till Kisa en vacker söndagsmorgon, och fingo der veta, att Fru Jaenson ogerna emottog resande på helgdagarne, emedan hon då vanligen besöktes af sina många gäldenärer och patienter bland allmogen. Vi dröjde derföre i Kisa till följande dagen, denna uppmärksamhet kom händelsevis till gummans vetskap, och var kanske första anledningen till den artighet, hvarmed hon bemötte oss. Min Mor vann i hög grad hennes beundran och aktning, min syster hennes skämtsamma ynnest; hvad mig angår, fick jag ej då för henne annat interesse än sjukdomens. Hon försäkrade vid vår afresa, att hon ej på många år haft en så angenäm förströelse, som detta besök. I anledning af hennes föreskrifter uppstod emellan min Mor och henne en gles, men vänlig brefvexling. Hon tillstyrkte bland annat salta bad för mig; de begagnades följande året, men togos kalla vid slutet af kuren, på en läkares inrådan; jag förkylde mig, efter slutad badning uppslog en knöl, först på venstra armen, sedan på kinden; den var af mindre vanlig beskaffenhet och fordrade läkarevård. Efter en tids skötsel blef kindbenet bättre. Den läkare som vårdat det, företog då en längre resa, jag vanskötte mig, och omständigheter inträffade, som föranledde ett häftigt själslidande; svullnaden återkom derefter i fördubblad grad. Nedtryckt af ovisshet och kroppens svaghet, började jag frukta att det skulle blifva kräftan; Fru Jaenson var känd för ovanlig skicklighet i denna sjukdoms botande. Hela min omgifning och isynnerhet Kleen, min svåger, som alltid med innerligt deltagande vårdat sig om min helsa, yrkade med ifver på Fru Jaensons rådfrågande; min Mor skref till henne, och då saken antog ett alltmer och mer betänkligt utseende, anträddes resan.
Ovissheten om naturen af min åkomma uppfyllde mig med fruktan och bäfvan; jag väntade blott på Fru Jaensons dom, till hvilken jag hyste ett blindt förtroende. Bäfvande, med hjertklappning och sväljda tårar skyndade jag det afgörande ögonblicket till möte. Skulle hon vänligt taga emot oss? eller skulle hon anse mig ohjelplig? det var blott att sluta sig in i den ensamt räddande handen.
Nu gick det öfver bron, derunder den vilda forssen svallade, nu uppför backen, nu genom grinden, in på en yppigt grönskande gård. Allt var så friskt och välmående, kring denna gummas boning; folket såg starkt och modigt ut, barnen glada och rödblommiga, sjelfva gräset och blommorna, som här ännu präktigt florerade, tycktes berömma sig af det hull, som man tillskrifver Fru Jaensons medecin.
Vi höllo vid porten, en mörklagd piga tog emot oss; det var Stin-Lisa, sedermera för mig märkvärdig. Alla, som i sednare tider ha besökt Fru Jaenson, måste hafva sett Stin-Lisa hon frapperar ej i början, men i längden tvingas man att beundra åtminstone två egenskaper hos henne: hon är alltid vackert rödblommig, och alltid orubbligt flegmatisk. Jag trodde någon tid att hennes flegma var ett tillkämpadt tålamod, en nästan hög och beundransvärd dygd; men den var natur. Den var tålamodet hos en stark och en sten, en klippa, på hvilken Jakob Ärligs sats: tag saken kallt! stod praktiskt inpräglad. Hon var blind på ena ögat, och man påstod att hennes otillgänglighet hade den grunden, att hon blott till hälften såg vedervärdigheterna i lifvet. Emellertid var Stin-Lisa bra, och passade på den plats hon innehade.
"Madam är inne varen goda stigen upp!" sade hon i en låg vänlig ton, och vi fingo ett gästrum. Jag befriade mig hastigt från mina ytterkläder, ilade ner före min mor och i förstugan mötte jag den fruktade, efterlängtade, den verldsbekanta "frun i Kisa"
En bedöfvande apotekslukt af hvitlök och fenkol uppfyllde förstugan och omflägtade vårt första möte. Jag märkte det väl icke då, utan tänkte endast på gumman. Hon var klädd i en grå klädesrock, temligen snäf framtill, ett svart sidenförkläde, en stor gul silkeshalsduk, hvaröfver en hvit tyllkrage låg utbredd. Det gråa, något krusiga håret, uppkammadt rundt omkring hufvudet och ändarne deraf sammanhållna med en krokkam, samt derofvanpå en mörk, tät mössa med hvitt krus omkring sådan var hennes utstyrsel. En hy, något gulgrå och blek, men understundom mera rödbrusig; grå ögon, skarpt blickande under buskiga grå ögonbryn, en näsa och läppar, båda humoristiskt krökta, en hög, men kanske väl smal panna, som lätt sammandrogs till djupa veck öfver ögonen sådant var hennes ansigte. För öfrigt var hon icke särdeles lång, i förhållande till tjockheten; ofantligen groft och starkt byggd hennes armar kunde väl kommit en engelsk boxare att darra.
Nu låg en anstrykning af känslofullhet öfver hela hennes väsende, jag hade ej märkt den vid förra sammanträffandet, men misstänkte ingenting dervid. Hon tilltalade mig vänligt, med låg och mild, nästan melodisk röst: "Jag undrar om jag är igenkänd? tro mig, jag känner mycket väl igen Er! hvar är Er mor, den förträffliga?"
Hon förde mig in i sitt rum och gjorde mig några frågor, dem jag darrande af oro, och hastigt, kanske otydligt besvarade. "Har jag kräftan?" frågade jag. Hon skrattade, och svarde mig i gåtor. Jag förstod henne icke, utan begynte tro att hon bekräftade min farhåga. Jag frågade åter, om det verkligen vore kräftan? hon började ömsom skratta och svärja samt utropade: "blif först femti år, blif så fet att hon inte kommer igenom dessa dörrarna. kom sedan med den der åkomman, och fråga mig om hon har kräftan!" då fattade jag hvad jag skulle tro men den långvariga spänningen i hvilken jag varit, min oro och förskräckelse gåfvo vika för svagheten, så att jag begynte gråta. Fru Jaenson såg på mig med den skarpa, genomträngande blicken; hon gaf mig en vedervärdig dryck, den jag tigande förtärde, hvarunder hon pröfvande fixerade mig och derpå inträdde min Mor.
Jag gick till en vrå, derifrån afhörande de tal, fulla av artighet och beundran, dem fru Jaenson höll för min Mor, som å sin sida äfven sade gumman många vänliga saker. Jag fick det betyg för den nyss hållna examen, att om min Mor ej varit "en sådan öfvernaturligt vis qvinna", så skulle jag för mitt förhållande blifvit visad på dörren. Detta förvånade mig väl mycket, men emedan jag var så upprörd, kom jag ej klart ihåg det föregående uppträdet. Förbrytelsen bestod egentligen deruti, att jag hade motsagt och betvivlat hennes ord. Nu gjorde hon min mor reda för mina sjukdomsanlag, hvilka voro, efter hennes uppgift för ögonblicket, temligen många till antalet, men hon lofvade att bota dem alla. Jag trodde blindt på både det ena och andra. Kindbenet utfästade hon sig att kurera på fjorton dagar, om jag stannade hos henne, och man b[e]slöt då att detta skulle ske.
Middagen kom, och fru Jaenson gjorde oss sällskap vid bordet; hon lät Stin-Lisa intyga, att denna heder sällan skedde hennes gäster. Hon var vanligen icke närvarande som värdinna, utan gästerna åto i hvarandras sällskap, ensamma, ostörda, omgifna af öfverflöd, som i ett förtrolladt slott. Fru Jaenson föreskref till och med ej maten, utan drog blott försorg derom, att tillräckligt med lifsmedel fanns i huset, och att endast sjukmat fick njutas. Allt var läckert och väl lagadt, samt i rikligt mått. I allmänhet vittnade både mat, husgerad och möbler om ordning, trygghet och en tarflig välmåga. I hennes förmak såg man mer eller mindre lyckade tapisseri arbeten, dem tacksamma patienter skänkt henne; bland annat en stor tafla, sömmad med fina ullgarnsstygn, och hufvudsakligen föreställande ett illa byggdt tvåvåningshus. (En patient med förstörda ögon, dem hon återställt, hade tillverkat denna underliga pjes, som var ett omätligt arbete.) En mängd silfverpjeser, ringar, mössor och kragar voro äfven gifna. Ett bord stod tyngdt af nutidens lättaste litteratur; ett piano, dåligt, men dock ljudande, stod vänligt emottagande i matsalen. På kakelugnen såg man tre porslinsdockor, med lösa halsar och ebreiska böcker i händerna. Den sysslolöse besökaren satte deras hufvuden i gång; jag såg månget blekt, oroligt förbidande ansigte, tankfullt lutadt öfver dessa nickande gubbar, medan gumman var inläst*, för att tekna receptet.
*) = inlåst
Efter middagen ankommo en herre med sin fru från Borås. Vi hade på vägen fått en sjuk piga i sällskap, Fru Jaenson upptäckte att hon hade vattensot och föreskref en dyr medecin, hvaröfver den fattiga pigan råkade i djup bedröfvelse. Boråsaren, herr Salmenius, gaf henne då ett understöd. [I manus följer här en överstruken mening.]
I den vackra höstaftonen gick jag sedan ett litet stycke på en af de många vägar, som lupo till fru Jaensons boning. Föga mer än ett bössskott från Katrineberg såg jag Åby, en egendom tillhörig en Kapten Westerling. En vedhuggare, med hvilken jag talade några ord, berättade att han hade en ung fru, och flera snälla barn. Jag gissade då, att jag under min enslighet skulle komma att göra dessa menniskors bekantskap. Men omständigheterna blefvo annorlunda ledda.
Ännu en herre kom till Katrineberg under samma afton. Fru Jaenson beskref honom för oss såsom en dålig person, och berättade att hon en gång åt honom föreskrivit orsten och salvia, annars läkemedel för grisar. Jag visste ej då huru öfverdrifven hon var i sina omdömen, utan trodde genast, att denna herre var en ibland de värsta. Men han hade ej länge varit i rummet, förrän hon började tala med honom om en process, den hon hade med sina grannar, tog honom i enrum och han fick förtroende af hennes bekymmer. Jag fick snart veta, att Kapten Westerling på Åby och hans familj af gumman ansågs som hennes dödliga fiender.
Morgonen därpå, som var en söndag, var Fru Jaenson ännu icke i matsalen, då vi inträdde der. Det låg en stilla sabbaths frid öfver morgonen, i det renliga, stilla rummet; Solen sken så vänligt in, från fönstren hade man utsigt öfver sjön, skogarna och de fjerran bergen. Jag öppnade det gamla pianot; det var ej vackert till rösten en förstämd ensling, som ej talat förtroligt med någon vän på många år. Den nyare musiken återgaf det blott som ett avskyvärdt skrammel, men den lugna choralen fordrade mindre omfång och led mindre af dess missljud. Jag spelade då och sjöng en morgonpsalm, 423. Fru Jaenson trädde i sin dörr, gick öfver golfvet, blef stående på förmakströskeln och lyssnade; en högtidlig stillhet rådde, alla voro allvarliga, min Mor sjöng med mig. Öfver fru Jaensons kinder rullade stora tårar. Ofta har hon sedan anfört detta ögonblick som ett af de bästa, hon erfarit inom sig sjelf. Jag tror dock ej att intrycket var djupt hon berördes blott flyktigt af det undeligas makt, var okunnig derom, och ansåg sig otillgänglig derför. Kanske kände hon dock stundom ett djupare behof men någon tillämpade på henne ett ord af Shakespeare, huru många, som blifvit förhärdade af verldens och fåfängans förvillelser, stundom mot sin vilja blifva öfverväldigade af en mäktig och djup rörelse; men de återtaga straxt den förra hårdheten och blyges nästan öfver de till utseendet främmande känslor de erfarit.
Min mor, som ser bättre än jag, hade redan om lördagen misstänkt gummans nykterhet, och tyckte sig till och med märka en sfer af spirituosa omkring henne. Jag höll mig mest på afstånd och märkte intet. Söndagsmorgonen var hon bättre, och den främmande herrn, Salmenius, förundrade sig öfver den ökade klarheten i hennes omdöme.
På förmiddagen berättade hon mig att till middagen väntades en patient, en gammal, skral och bedröflig gubbe, som hade alla möjliga sjukdomar, ja, ännu flere än mina. Men som jag förnam brutna ljud af hvad hon hviskade till Mamma, blef min aning att ålderdomen var det som minst besvärade den väntade patienten; skral tog jag för gifvet att han skulle vara, när han behöfde fru Jaensons beskydd.
När jag kom in i salen om middagen, fick jag se fru Jaensons förklarade favorit, den beskrifne sextioåringen. Än står den bilden för mig, som en blek, mild vålnad, nu försvunnen från jorden. Smärtan och tålamodet hade kämpat en lång och bitter kamp men tålamodet hade segrat! dock var ej smärtan besegrad, utan att lemna ett djupt och synbart sår i den fot som förtrampat henne; det förr sköna, 20 åriga ansigtet, med sitt trånsjuka, vemodiga leende, vittnade om att våren i sin knoppning blifvit af masken förtärd. Detta lifvets glädje hade tagit afsked.
Det var en ung finne, herr v. Numers; han hade länge varit utomlands för sin hektik*, men utan båtnad. Första gemenskapen med min mor och mig uppstod genom att han under sina resor lärt känna Ernst Kjellander, den unge lärde, som dog 1835 i Italien, och af min mor hade betraktats nästan som en son. Det var någonting hos v. Numers, som svagt påminde om Ernst. På en väns inrådan hade v. Numers slutligen begifvit sig till fru Jaenson; hon såg på hans händer, och förklarade venstra lungan vara vissnad. Han träffades af denna dom, ty det var i venstra sidan han hade kännt smärta; han fattade förtroende till Fru Jaenson och stannade hos henne. Länge bodde han på Katrineberg och förvärfade genom sitt kloka, lugna och saktmodiga väsen och sitt oöfvervinnerliga tålamod hennes och hela omgifningens välvilja. Han vann mycket inflytande öfver gumman. Men efter en tids förlopp tröttnade han dock vid hennes dagliga sällskap, tog sin bostad på ett ställe beläget en half mil derifrån, Flytthem, och besökte fru Jaenson så ofta han ansåg lämpligt.
*) Hektik, tvinsot, tärande kronisk feber särsk. i sista stadiet av lungsot (red.:s anm.)
Fru Jaenson frågade mig afsides huru hennes sextioåring anstod mig, jag svarade att han bar sina år rätt väl, och detta framförde hon genast med hög röst till v. Numers. Det skedde vid bordet, då man har bästa tillfälle att bli förlägen. Man bar omkring fisk och gumman bad mig äta fiskhufvud, men jag tackade, sägande att jag äter alldrig sådant. "Det får hon nödvändigt lära sig; det stärker synmärgen!" ropade hon, och skjutsade till mig det fiskhufvud hon hade på sin tallrick. Jag benade, sträfvade och åt, mina tre åskådare till en märkbar förnöjelse. De öfriga gästerna hade afrest på förmiddagen.
På eftermiddagen kommo två fruntimmer, bjudna på kaffe af fru Jaenson. Den ena var fröken Du Rietz, som påstods vara mindre vetande, och hade året förut förundrat oss i Kisa kyrka, genom sin ytterst besynnerliga hatt, på hvilken min syster och jag sedan ofta tänkt, då vi höllo på att bli ledsna. Den andra var en fröken Rutensköld. som bodde helt nära fru Jaenson, i ett litet gult hus, med en nätt och vårdad trädgård rundtomkring. Fröken Rutensköld hade gemensamma interessen med fru Jaenson för jordbruket och trädgårdsskötseln; hon lagade fru Jaensons kragar, och gaf henne reda på hvad som hände i verlden, kort sagdt, hon var en snäll, mångkunnig och redbar person. Begge dessa fröknar voro du systrar med gumman.
Fru Jaenson fick händelsevis se ett vackert arbete som min mor hade gjort, tog då äfven fram något som hon sjelf ansåg för särdeles vackert, sydt af hennes mor, trotsade fröken Rutensköld att göra det efter, och lofvade henne 10 Rdr om hon kunde det. Fru Jaenson gick ut, min mor togs till rådgifvare, försöket skedde, och fröken rönte framgång. Gumman kom in, blef öfverbevisad, och presenterade en grön tia. Dagen derpå sade hon dock till mig: "Jag ville bevisa den beskedliga menniskan en vänlighet, och begagnade detta tillfälle.
Fröken du Rietz, v. Numers och jag gingo ut i trädgården, och funno der sommarens fägring qvar, och höstluften ännu full af ljufhet; grönskan var ymnig, doftande kaprifolier slingrade sig kring en rik blomsterkulle. V. Numers yttrade något förakt för blommor, fröken du Rietz och jag gjorde hvar sin bukett, och då vi återvände in, fick Mamma frökens och jag räckte min åt fru Jaenson, som då förde min hand med blommorna till v. Numers. Jag sade att Herr v. Numers förklarat dem sitt misshag; och då hon var sist, förebrådde Mamma henne halft skämtande, att hon satte mig i förlägenhet, för att få visa favoriten sin välvilja.
Jag spelade och sjöng i skymningen; fru Jaenson blef upprörd deraf, hon vred sig med så konvulsiviska rörelser, att min mor fruktade det hon befann sig illa. Hennes häftiga ryckningar väckte afsmak och förskräckelse hos de kringstående. Snart steg hon dock upp, och ställde upp dörrarne till köket, att tjenstfolket måtte höra musiken; hon tänkte ständigt på att dela med dem sina njutningar. Men derute sprakade en stor granvedsbrasa, fröken du Rietz fann sig störd deraf och stängde dörren. Med blickar fulla af vrede såg gumman detta, rusade öfver golfvet öppnade dörren åter, sägande: "andra finnas, som äfven vilja höra."
Ju längre qvällen led, ju underligare blef fru Jaenson. Hon satte sig stundtals allena i sin kammare, kanske önskande att få vara i ro; Jag fann henne der, gifvande sin dystra, dunkla tankegång luft i afbrutna meningar. Häpen och undrande lyssnade jag på henne, det låg en anstrykning af vild poesi, någonting hexeskönt i hennes mörka språk, i den låga klingande stämman, det var Pythia på trefoten, med irrande blick och konvulsivisk fragga om munnen hennes anblick fängslade och stötte bort, väckte nyfikenhet och skräck, som det nattliga skenet ur Samiels grufva. "Jag är så trött, så outsägligt trött!" suckade hon sakta, och jag gick ifrån henne.
Sedan kom hon ut, började tala om sin process och häftigt tillvita alla sina grannar. Fröken du Rietz, som stod i vänskapsförhållande till dem, gick ur rummet. Fru Jaenson märkte det, såg efter henne med vrede, och gaf henne de grofvaste benämningar. Min mor hade satt sig med fröken Rutensköld i förmaket, der hon lärde henne ett litet konstarbete; fröken du Rietz kom då och ville äfven lära sig. Nu nalkades gumman och frågade min mor, huru hon kunde vilja befatta sig med "den uslingen"? hvarpå hon tillade flera oefterrättliga yttranden. Min mor påminte henne då med allvarsam uppsyn att hon bjudit dessa fröknar till sig; men som hon såg att faran och obehaget ökades med hvarje ögonblick, steg hon upp och föreslog att gå till sängs, ty qvällen framskred och man var trött. "Qvällmål först!" sade fru Jaenson, och bad henne med beveklig röst, att hon måtte stanna. Men knappt hade min mor åter satt sig ned, förrän gumman* begynte rusa fram och tillbaka genom alla rummen, med armarna fäktande i luften, under förfärliga tjut. Hon utöste öfver min mor den ena förbannelsen på den andra, och gaf henne de gräsligaste namn. Jag var i matsalen vid pianot under detta utbrott, och visste om ingenting, utan trodde det var processerna, som öfverväldigade henne; under häpnad försökte jag fortsätta mitt spelande, men hon lugnades ej deraf, utan drog sig stormande in i sitt rum, dit fröken Rutensköld följde henne. Mamma gick på sitt rum, jag dröjde något, afbidande utgången; Jag hörde fröken Rutenskölds böner och förmaningar; fru Jaenson afvisade henne med stormande eder. Fröken du Rietz hade redan gått, med en bedröfvad min och handtryckning; hon var qvarbjuden att vara öfver natten, men flydde till grannskapet. Jag aflägsnade mig då äfven, med bekymmer tänkande på mitt öde.
*) med rullande ögon stannade framför henne, och sade med en stämmas låg, men full af raseri: "var icke det en dj-- som ville gå ifrån mig?" hvarpå hon [förf. tillägg i marg.]
[Följande stycke är överkorsat i manus:] Hushållerskan, jungfru Marie, en till utseendet mild och stilla person, kom upp till min Mor, görande många ursäkter för gummans uppförande. Hon sökte att lugna oss, och trodde att fru Jaenson skulle följande morgon göra någon reparation. "Det allra bästa", tillade hon,"vore, om hon kunde bli god i qväll!" tidigt på morgonen kom hon åter upp och underrättade, att Madam ännu var ond, och att jag ej fick stanna.
Min mor var i en plågsam oro, hvad parti hon borde taga. Att lämna mig qvar i dessa händer, syntes henne förfärligt. Men att beröfva mig det hopp om räddning, som jag fästade vid detta besök, denna vistelse hos fru Jaenson, hade af förut uppgifna skäl, sina stora betänkligheter. Men när jag yttrade min önskan att få stanna, min trygghet vid att kunna fly undan, när sådana stormar inbröto, och min mor sjelf insåg faran af sjukdomen, tog hon sitt beslut, och kl. 5 på morgonen gick hon ned till fru Jaenson. Under natten hade vi fortfarande hört dånet af hennes missnöje dernere. Hon låg ännu, då min mor inträdde, en ölspillkum, betäckt af en tenntallrick, stod bredvid hennes hufvudgärd. Hon var ännu uppretad, och förklarade, att efter hvad som passerat, ville hon ej ha med mig att skaffa. "Jag säger så mycket", utropade hon, att jag alldrig mer befattar mig med en sådan käks!"
Min Mor sökte öfvertyga henne, huru det alls icke varit hennes mening att förolämpa fru Jaenson, men att, då hon såg henne så ond på fröken du Rietz, ville hon ej bevittna deras osämja. Hon brukade vanligen sky trätor och eder, der hon ej hade makt att nedtysta dem, och i de kretsar der hon lefde, plägade man skona henne för dylikt. "Om jag emot min vilja felat mot fru Jaenson, så straffa då mig på hvad sätt frun behagar, men icke skall den som vill vara så rättvis, låta det oskyldiga barnet umgälla modrens förseelse!"
"Det är sannt," svarade gumman hastigt, "hon  har ingenting ondt gjort hon  får stanna!"
Min Mor steg nu upp för att bereda sig till afresan, och frågade vänligt, om hon fick återkomma för att taga afsked? "då är jag uppe!" svarade fru Jaenson. En präktig resfrukost uppdukades, och gumman sjelf presiderade dervid. Med bekymradt hjerta for min mor; hon höll ej otroligt att jag snart skulle skrifva och be henne hemta mig hem; men försöket måste göras. "Jag skall vara hennes mormor!" sade fru Jaenson, med den låga, uttrycksfulla rösten, då jag till afsked omfamnade min mor, och hon stod bredvid, allvarsamt fixerande oss och när vi båda återvände från den bortrullande vagnen, tryckte hon min hand, betraktade mig sorgset och allvarligt, sägande med dyster och sakta ton: "Stackars barn! lemnad allena här, och med en sådan gumma men var lugn!"
Jag sökte upp min stickning på gummans arbetsbord, innan jag ställde kosan till mitt rum; hon uppehöll mig, betraktade strumpan och anmärkte att mitt garn var groft, min mors så fint och vackert hvarföre? "ty jag vill få mina strumpor färdiga," svarade jag, hvilket gumman med bifall afhörde, förnöjd upprepande på sin Nerkiska: "hon tänker lykta sina." Sedan gick jag upp att ställa ett arbete i ordning, och kom åter ned, begärande att få låna en madrasser-nål, då hon svarade: "madrassernål, nej! men anjovis, det har jag!" hon syntes ha åtskilliga ansjovisar i munnen, och räckte mig en tallrick sådana. Jag bad henne i följd af sin vishet lära mig att använda anjovisen som madrassernål, och hon hemtade under småleende en ypperlig nål.
Längre fram på förmiddagen kom jag åter ner, fru Jaenson begynte då klaga öfver sin process och gråta. Jag hade ej ringaste reda på förhållanderna, och kunde derföre ej vara frestad att motsäga hennes tillvitelser mot sina grannar. Hon sade sig väl inse, det jag hade hvarken förstånd eller interesse för dessa saker, men hon behöfde någon att utgjuta sig för, "men det var hårdt af den visa mamma," att gå ifrån henne vid ett sådant tillfälle. Jag svarade ingenting härpå, mellertid var gumman mycket klok och vänlig, men djupt mjeltsjuk. Hon hade kännt sig lycklig af den goda tanke, som hon trodde min Mor hysa om henne; min mor, som hon så högt värderade! hon hade nu förverkat den.