IT-revolutionens osynliga skugga

av Gunnar Lindstedt

SATAN! EN ALLDELES NY och blänkande hyrbil stod och väntade på mig utanför Jönköpings flygplats. De flesta uppskattar när hyrfirmorna lämnar ut dyrare och lyxigare modeller om de inte har de minsta bilarna inne. För mig är det tyvärr tvärtom. Jag satte mig i bilen och konstaterade att den var alldeles nedlusad av elektronik. Bilresan tog en timme - skulle jag klara det utan alltför långvariga symptom? För fyra år sedan blev jag elöverkänslig och har sedan dess fått svårt att klara elektroniken i många nya bilar. ”IT-revolutionen följs av en osynlig skugga - elektrosmog i form av en exponentiell ökning av elektromagnetisk strålning i vår miljö.” Det var kväll och mörkt och jag skulle till Gnosjö. När jag slog på motorn lystes instrumentpanelen upp i blått. Men i stället för sedvanliga knappar hade konstruktörerna till denna Volkswagen Passat lagt in alla reglage på en bildskärm. Fläkten, värmen, klockan - allt visades på en display. Irriterat konstaterade jag dock att datadisplayen inte tillfört någon ny funktionalitet. Samma fläktsurr, samma problem med frosten på vindrutan. Jag åkte söderut på E4:an, vid Skillingaryd tog jag av till höger in på en enslig väg. När jag kört någon halvtimme kände jag välbekanta men oprecisa olustkänslor; tilltagande halsbränna, lock för öronen, sugande trötthet. Strålkastarna svepte över höstlandskapet, men därutanför var det beckmörkt. Jag kände mig ensam. Ensam om att stå på andra sidan. Att jag hellre åker i en gammal bil utan finesser är naturligtvis svårt att få en hyrbilsfirma att förstå; de har för övrigt inte äldre bilar. Alla - även i min närmaste omgivning - accepterar nu den mikroelektroniska revolutionen. Mobiltelefoner, datorer, Internet, elektronik i bilar - allt detta upplevs idag som den naturligaste sak i världen. Jag var själv tillskyndare av denna utveckling, bland annat i en bok från början av 1980-talet (Datorer på svenska). Och jag var Macintoshfreak i slutet av samma årtionde. Men efter åtta års arbete med datorer blev jag elöverkänslig. Vintern 1994 jobbade jag alldeles för mycket och någonting brast. En dag efter julhelgen satte jag mig och skrev med en laptop i knät, efter en kort stund kände jag mig groggy. Efter några dagar tvingades jag acceptera sambandet med datorerna. Efter bara några minuter framför en dator mådde jag dåligt. Jag tror själv att den elektromagnetiska strålningen kan påverka kroppens hormonproduktion. Efter viss utnötning bryter strålningen igenom kroppens försvar. Därefter blir man överkänslig och tål knappast någon strålning alls. Sedan dess har jag lärt mig att känna igen symptomen och vet ganska bra hur mycket strålning jag "tål". Min datoranvändning upphörde i tid och jag slapp därför bli så sjuk att levande ljus och stuga i skogen är det enda som återstår. Nu skriver jag åter på manuell skrivmaskin och undviker datorintensiva miljöer. Elöverkänsligheten har förändrat mitt perspektiv. Plötsligt upptäcker jag hur mycket av IT-samhällets "utveckling" som egentligen är tomgång. Bilens reglage blir inte bättre för att de visas på data. Men det närmast religiösa IT-dyrkandet gör att många inte vågar annat än att mässa med. Och därmed blir utvecklingen självgående, ger nya jobb, tillväxt, välstånd - ända tills bubblan spricker. IT-revolutionen följs dock av en osynlig skugga - elektrosmog i form av en exponentiell ökning av elektromagnetisk strålning i vår miljö. En kille som ringde mig kallade sig själv för flykting i sitt eget land. Han var stockholmare men måste flytta därför att de satte upp mobiltelefonstationer på taket bredvid. På grund av sin överkänslighet hade han inte varit inne i Stockholms city på åratal. SL planerar nu införa radiosändare så att alla kan prata i mobiltelefon även i tunnelbanan. På bussen hem över Västerbron är det alltid någon som diskuterar middagen per mobil. Och de nya blå bussarna är rikligt utrustade med mikroelektronik och blinkande displayer. Men killen bredvid mig klagar på att avståndet mellan sätena krympts så att han omöjligt får plats med benen. Till skillnad från äldre och mer beprövad teknik har ingen människa ännu levt ett helt liv med datorer och mobiltelefoner. Det är först nu användningen tar fart. Stora resurser används i dag för att bygga fast samhället i IT-lösningar, medan så enkla saker som att bygga bussar med tillräckligt utrymme mellan sätena glöms bort. Vad händer om vi efter ett decennium tvingas konstatera att elöverkänslighet blivit en folksjukdom? Copyright © Gunnar Lindstedt, 1998, 2003. Not: Denna artikel har tidigare publicerats i Svenska Dagbladet 29/10 1998 under rubriken "Elöverkänslighet: 'Unplugged' i en mikroelektronisk revolution".

Om författaren