|
|
| |
| Please note: All files marked with a copyright notice are subject to normal copyright restrictions. These files may, however, be downloaded for personal use. Electronically distributed texts may easily be corrupted, deliberately or by technical causes. When you base other works on such texts, double-check with a printed source if possible.
| |
| Hundrafemtio års missbruk av kvicksilver och amalgam |
|
| — och än har vi inte lärt läxan |
|
| av Mats Hanson |
| (in English) |
| | |
KVICKSILVER HAR SEDAN LÄNGE använts som medicin för att behandla olika sjukdomar som syfilis, tyfoid-feber eller parasiter. Givetvis medförde behandling med en så "kraftfull" medicin att patienterna lät sig imponeras, och när förgiftningssymtom uppträdde kunde man alltid skylla på att den ursprungliga sjukdomen förvärrades. Användningen av kvicksilver inom medicinen ledde upprepade gånger till kontroverser på grund av gifteffekterna, som ofta var mycket svåra att skilja från de symtom som orsakades av sjukdomen som metallen skulle bota.
En av de första detaljerade beskrivningarna av symtomen vid kvicksilverförgiftning var ett försök att avgöra frågan om kvicksilverförgiftning orsakade symtom som distinkt skilde sig från symtomen vid syfilis, där man just föredrog kvicksilver som behandling (Kussmaul, 1861). Exponeringarna i de spegelfabriker, där man utförde studier, var vanligtvis höga, men redan Kussmaul noterade att känsligheten för metallen var individuell och oförutsägbar. Kussmauls bok är fortfarande i högsta grad läsvärd och innehåller dessutom ett långt avsnitt om kvicksilvrets historia - bruk och missbruk. Från denna källa får man upplysningen att beteckningen "kvacksalvare" för en person som praktiserar medicin utan formell utbildning, härrör från "Quecksalber", en person som använder insmörjningar med kvicksilversalvor för att bota sjukdomar. Eftersom även skolmedicinen använde kvicksilver för samma ändamål har läkar- och tandläkarprofessionen hittat på andra, underliga förklaringar till ordets ursprung.
”Eftersom en tand huvudsakligen består av apatit, kalciumfosfat, kommer tanden att lösas upp. ... Amalgam förstör tänderna.”
I USA fick användningen av kvicksilver som universalmedicin mot snart sagt varje sjukdom stora delar av befolkningen att vända den etablerade medicinen ryggen från mitten av 1800-talet (Risse, 1973). Den värsta medicinska giftanvändningen övergavs så småningom. Men inte inom tandvården. Både amerikanska läkar- och tandläkarförbunden grundades för att försvara användningen av kvicksilver, det förstnämnda förespråkade kalomel (envärd merkuroklorid) och det sistnämnda amalgam. Uppenbarligen har vi en liknande utveckling idag; folk vänder sig till alternativmedicinen och äter hälsokost och etablissemanget försvarar rådande praxis och förnekar risker.
Från samhällssynpunkt ökar knappast amalgamfrågan förtroendet för myndigheter, hälsovård och forskare. Så gott som varenda person i Sverige vet numera att kvicksilver är giftigt och att det är en komponent i amalgam. Situationen har blivit närmast absurd när kvicksilver anses giftigt på alla ställen utom i munnen, när tandkräm som binder kvicksilver från amalgam säljs endast på apotek, när patienter inte får ta med sig sina utdragna, amalgamfyllda tänder från tandläkaren med argumentet att det är miljöfarligt avfall, när krematorier installerar kvicksilverfilter etc.
 Amalgam är huvudkällan till kvicksilverexponering i västvärlden. Socialstyrelsen har emellertid först hävdat att någon systematisk utlösning av kvicksilver från amalgam aldrig observerats och när detta bevisades vara falskt, att mängderna var mycket mindre än man fick i sig från födan, något som också är falskt. Det är häpnadsväckande att kvicksilverforskare inte upptäckte detta faktum. Och om de faktiskt noterade det men underlät att slå larm kan man ställa frågor om etik och moral. Personer med amalgam i munnen exponeras dagligen för tiotals till hundratals mikrogram kvicksilver. I många avseenden är denna exponering speciell och data och gränsvärden från andra slags kvicksilverexponeringar är inte tillämpliga.
Industrins gränsvärden kan inte tillämpas när hela befolkningen är exponerad. Gränsvärden för Hg (i fortsättningen kommer kvicksilver oftast att betecknas med sin kemiska förkortning, Hg) är huvudsakligen baserade på förhållanden i klor-alkali-industrin (som producerar klorgas och natriumhydroxid med hjälp av kvicksilverelektroder) där huvudsakligen manliga arbetare är anställda. Åtminstone hälften av dem som exponeras för Hg från amalgam är kvinnor. Kvicksilver reagerar med klor. Realistiska djurförsök av Viola och Cassano (1968) visar klart att närvaron av klor i sådana fabriker minskar totalupptaget av kvicksilver till hälften (halter i njurar) och att halten i hjärnan bara blir en tiondel jämfört med om djuren enbart exponerats för kvicksilverånga. Utfällt kalomel (envärd kvicksilverklorid) kunde sopas upp från golven i klorfabrikerna. När råttor exponerades för båda gaserna samtidigt (Hg-ånga + klorgas) var blandningen påtagligt mindre giftig än enbart kvicksilver. De råttor som utsates för enbart Hg utvecklade svåra neurologiska besvär medan Hg + klor-råttor fick lindriga mag-tarmsymtom. Reaktionen mellan Hg och klorgas är känd sedan åtminstone 1900-talets början. De ytor på amalgamfyllningar som vetter in mot tanden kommer att vara utsatta för andra förhållanden än ytor som är synliga och exponerade för saliv och luft (syrgastryck, surhet, salthalt mm.). De skilda förhållandena främjar korrosion och metallfrisättning. Dessutom utsätts fyllningarna för konstant nötning. Metallfrisättningen i form av joner åstadkommer en elektrisk ström enligt Faradays lag (tidigare kallat "oral galvanism"). Det bör påpekas att de elektriska strömmarna i munnen är av samma storleksordning som de som induceras i en människa som står direkt under en kraftledning. Möjliga hälsoeffekter av sådana exponeringar är omtvistade. Mer säker effekt av strömmarna i munnen är att metalljoner från korroderande fyllningar vandrar in i omgivande vävnader, eftersom positiva metalljoner följer med i strömriktningen (Wranglén & Berendson, 1983).
En annan följd av korrosionsprocessen är att spaltkorrosion orsakar bildning av saltsyra med ett pH av 2-3 (Marek & Hochman, 1974). Från tanden i anodens närhet frisätts kalcium och från området runt katoden fosfat. Eftersom en tand huvudsakligen består av apatit, kalciumfosfat, kommer tanden att lösas upp. Processen har experimentellt visats av Wakai (1936) och av Till et. al. (1978). Amalgam förstör tänderna. Eftersom amalgam är en blandning av flera metaller måste Faradays lag tillämpas med viss försiktighet. Alla metallerna i amalgam kan emellertid jonisera under de förhållanden som råder i munnen (Wranglén and Berendson, 1983) och undersökningar av gamla fyllningar visar på en kvicksilverförlust som kan uppgå till 560 mg under 5-10 år från amalgamfyllda molarer och premolarer, motsvarande 150-300 mikrogram/dag (Radics et. al., 1970) och 10-20 mikrogram/cm2 och dag (Pleva, 1989). Kvicksilver har en märklig förmåga att kunna penetrera olika material (Trachtenberg, 1974), och kaviteten i en tand kan givetvis inte hålla kvar frisatta metaller, vilket också mätningar visar (Mocke, 1971). Förutom upplösningen av metaller kommer kvicksilvret i amalgamfyllningarna också att avdunsta. En del kommer att inandas och en del att absorberas i munnen. Någon riskvärdering för Hg som tas upp i munslemhinnan finns ej. Höga nivåer har uppmätts. Vad blir konsekvenserna? Kvicksilverånga absorberas av munslemhinnan, oavsett om man andas med munnen eller näsan. Avdunstningen av kvicksilver från amalgam visades redan 1882 (Talbot, 1882). Stock (1926) visade att mer än tre år gamla dentala amalgamfyllningar bildade Hg-ånga i munnen (färgtest med jod). Iläggning av en ny fyllning ökade avsevärt ångavgivningen. Hg-ångan som bildas av amalgamfyllningar i tänderna tas effektivt upp av lungorna. Nivåerna som mäts i utandningsluft eller direkt i munnen efter avskavning genom tuggning kan hos många personer överskrida industrins gränsvärden (Svare et al, 1981; Patterson et al, 1985; Vimy, 1985 a, b). Stocks resultat föranledde Brecht-Bergen (1933) att mäta ångtrycket av Hg över amalgam.
Att mäta kvicksilverkoncentrationen i utandningsluften eller i munnen medför svårigheter att beräkna hur mycket kvicksilver som i realiteten inandas. Abraham et al (1984) införde metoden att genomspola munnen med luft genom två slangar med slutna läppar under 15 sekunder och kunde därmed mäta avdunstningshastigheten från fyllningarna. Avdunstningen under 15 sekunder före tuggning befanns vara 0,07-0,8 ng/sek med ett medelvärde av 0,15 ng/sek. Efter 3 minuters tuggning var emissionen 0,08-10,8 ng/s, medel 1.27 ng/sek. De reella värdena efter tuggning kan vara ännu högre än de som mättes av Abraham, eftersom nivån av ånga fortsätter att stiga under 30 minuters tuggning (Vimy & Lorscheider, 1985). Uppmätt avdunstningshastighet från fyllningar i munnen kan således nå 11 ng/sek efter tuggning (Abraham et al, 1984). Man kan jämföra med kända avdunstningshastigheter från kvicksilver. Rent Hg avger ånga med hastigheten 2,5 ng/sek*cm2 vid rumstemperatur och maximalt luftflöde (1 l/min) (Stock & Heller, 1926). Detta motsvarar ungefär 6 ng/sek*cm2 vid muntemperatur. Om man antar att amalgamytan i munnen är 10 cm2, så kommer de högsta värdena som uppmättes av Abraham att motsvara ångtrycken som mättes av Brecht-Bergen (1933). Den reella avdunstningshastigheten beror på ångtrycket, luftflödet över ytorna, avnötning mm. Emellertid verkar inte näs- resp. munandning ha en avgörande roll. Tidiga referenser (Baader & Holstein, 1933) anger att munslemhinnan effektivt absorberar kvicksilver, något som inte är förvånande eftersom även huden absorberar Hg-ånga (Hursh et al, 1989) och Hg från gråsalva (med ca 30 procent Hg), en gammal behandling mot syfilis (Schamberg et al, 1918). För att testa möjlig direkt absorption i munnen insprutades kända mängder kvicksilverånga (30-120 ng) i den slutna munnen hos en amalgam- och guldfri person (författaren) utan detekterbar kvicksilverånga från mun eller lungor. Efter 0-3 minuter sögs luften med återstående kvicksilver ut ur munnen och ytterligare 30 ml Hg-fri luft spolades efter för att säkert få med all oabsorberad Hg. Det var inte möjligt att få ett absolut nollvärde, men absorption i spruta och slangar visade en förlust av 5,5 ng Hg (antal försök = 6). Andning genom näsan med Hg-ånga i munnen gav samma värden som när man höll andan vilket visade att minimala mängder Hg gick in i luftstrupen från den slutna munnen (Hanson & Pleva, 1991).
Absorptionen är alltså avsevärd och indikerar att det mesta av den kvicksilverånga som avges i munnen kan tas upp även när man andas med näsan och tuggar med sluten mun. Det vidare ödet för det absorberade kvicksilvret är okänt. Fredin (1988) placerade en liten kopp med öppningen mot kindslemhinnan och införde kända mängder kvicksilver. Resultaten var desamma som de ovan beskrivna men med långsammare absorption på grund av den mindre ytan som exponerades för Hg (5 cm2). Även Hahn et al (1989) rapporterade höga halter av kvicksilver (323 ng/g) i tandköttet hos får med amalgamfyllningar. Huvuddelen av kvicksilvret från amalgam återfinnes i feces. Man behöver knappast någon vetenskaplig skolning för att förstå att nedsväljning av Hg i finfördelad, troligen joniserad form under årtionden skiljer sig fullständigt från olyckshändelser där metalliskt kvicksilver svalts i stora klunkar, något som vanligtvis (!) inte leder till döden eller allvarligare förgiftningar, eftersom Hg-ytan är liten i jämförelse med finfördelat Hg. Metallen i stora kulor är tung och passerar snabbt genom tarmen. Någon riskvärdering för finfördelat, nedsvalt amalgam finns inte. Hg-salter som sväljs tas upp till i medeltal 15 procent (variation 8-24 procent) hos människa. Djurförsök visar ett upptag av 25-40 procent när man beaktar att det sker både upptag från och utsöndring till tarmarna. Det finns inte heller någon riskvärdering för Hg som vandrar in genom tänderna. Kvicksilvret i saliven föreligger till cirka 0,5 procent som metylkvicksilver (Sellars et al, 1996). Metylmercapto-Hg-Cl och metylmercapto-Hg-tiocyanat, bildat av bakterier, återfinns i tandrötter (Haley, 1997). Kvicksilver är inte den enda metall som avges från amalgam: silver, tenn och koppar frisätts också. Från andra lagningsmaterial: guld, palladium, etc. Interaktioner? Palladium orsakar i djurförsök immunreaktioner mot både palladium självt och nickel. Rotfyllningsmaterial är en formidabel giftkatalog. Att placera guld i kontakt med amalgam är definitivt felbehandling. Varenda rörläggare skulle omedelbart förstå varför man inte bör kombinera metallerna. Olämpligheten av guld-amalgamkombinationer hör till 1800-talets vetenskap och uppmärksammades redan i den första utredningen om amalgam från 1844 (Westcott, 1844). Kunskapsbristen eller oviljan att erkänna felbehandlingen leder till gravt inkorrekta slutsatser när det gäller att uppskatta amalgambelastningen (Ahlqwist et al, 1988). Medelålders kvinnor, till exempel, har inte enbart 0-4 synliga amalgam fyllningar som man påstår i denna rapprt; de har guldkronor och guldbryggor placerade ovanpå amalgam, något som orsakar grav korrosion (Halling et al, 1981). Kombinationen guld-amalgam är felbehandling och kan inte försvaras med något som helst vetenskapligt argument. Nya typer av amalgam, s.k. non-gamma-2-amalgam, med ökad kopparhalt och med föregivet förbättrade egenskaper har introducerats. Avgivningen av kvicksilverånga har inte beaktats. Denna typ av amalgam svettas ut kvicksilver redan vid rumstemperatur och avger mycket mer Hg-ånga än konventionella amalgam (Ferracane et. al., 1995). Non-gamma-2-amalgam är en hybrid mellan koppar- och silveramalgam och har samma dåliga egenskaper som kopparamalgam (66 procent Hg + 33 procent Cu) vad avser Hg-frisättning. Lättlösliga kopparsalter frisätts också. Non-gamma-2-amalgam bör klassificeras som kopparamalgam. Kopparamalgam utdömdes redan på 1920-talet men användes fortfarande inom barntandvården långt in på 1960-talet.
Får som fått 12 amalgamfyllningar samtidigt hade "normala" värden för kvicksilver i blod och urin (Hahn et al, 1989), medan halterna i vävnaderna var höga. De första pålitliga mätningarna av Hg i blod och urin visade omedelbart att blodvärdena förblev låga tills exponeringen var avsevärd. En liten förhöjning fanns i urinen och mycket högre värden i avföringen (Stock & Cucuel, 1934). Amalgaminläggning orsakar en övergående topp av Hg i urinen (Frykholm, 1957; Storlazzi & Elkins, 1941; Schneider, 1977). Det finns flera osäkerhetsfaktorer när det gäller att använda blod- och urin-Hg för diagnostiska ändamål. Flertalet industriella studier relaterar dessa parametrar till antalet påverkade arbetare, inte till graden av symtom. Lågdosexponering för kvicksilver under långa tider kan vara fullkomligt förödande för den påverkade individen, som Stocks eget fall visar (Stock, 1926). Hans och flera andras observationer genom tiderna visar att sådan "mikromerkurialism" ger symtom efter lång tid. Experiment på människor med enstaka doser nedsvalt radioaktivt kvicksilversalt eller inandad Hg-ånga visar att 1-2 procent av den absorberade dosen utsöndras via urinen under veckan efter exponeringen (Rahola, 1973; Cherian, 1978). Den observerade toppen av Hg-utsöndring i urinen efter inläggning av amalgam motsvarar således en total absorption av flera hundra mikrogram. Den direkta demonstrationen av hur Hg från amalgam fördelar sig i kroppen hos får, bekräftar den låga utsöndringen i urinen och att tarmvägen är den kvantitativt viktigaste, men att det därvid är svårt att skilja på vad som utsöndras och vad som härrör från avskavt och nedsvalt amalgam.
Äldre typ av amalgamvåg (till vänster) och flacktång för kondensering. Det är fortfarande vanligt att tandvårdspersonal arbetar direkt med amalgam, utan vare sig dragskåp eller ens gummihandskar, när man pressar ut överskottet av kvicksilver ur amalgamet, vilket ofta sker antingen helt manuellt eller med hjälp av en flacktång.
Det har gjorts få mätningar av kvicksilver i avföringen. Tompsett & Smith (1959) fann nivåer om 50-180 mikrogram/dag, men beaktade inte att det kunde härröra från amalgam. Nyligen gjordes en studie (Engqvist et. al., 1998) som visade att kvicksilver i feces, härrörande från amalgam, återfanns i upplöst tillstånd till cirka 70 procent och att resten förelåg som oförändrade, avskavda amalgampartiklar. Endast en studie (på möss) har undersökt blod-Hg i relation till olika halter i inandningsluften (Eide & Syversen, 1982). Blod-Hg befanns vara exponentiellt relaterad till exponeringsgraden. Om förhållandet är likartat hos människa kan man förvänta sig att blod-Hg visar moderata förändringar inom ett brett exponeringsintervall. Graden av kvicksilverexponering från amalgam har uppenbarligen avsevärt underskattats på grund av otillräckliga mätningar. Ett enkelt beaktande av mängden kvicksilver i tänderna jämfört med det dagliga intaget från födan visar klart att amalgam måste vara en exceptionellt stabil legering för att inte frisätta mer kvicksilver än man får i sig dagligen från födan. Med 5 g kvicksilver i tänderna (10 g amalgam), bör fyllningarna hålla i 4 500 år om de inte avger mer än 3 mikrogram Hg/dag, den mängd som flertalet personer som inte äter alltför mycket fisk får i sig dagligen. Amalgamfyllningar varar sällan mer än 10 år, fastän enstaka kan sitta kvar i 20-30 år. Hos vuxna klarade sig från 13 till 74 procent av fyllningarna i 10 år, enligt en studie (Meeuwissen, 1985) och andra har rapporterat att 50 procent utbyttes inom 5 år, med en medellivslängd om 4-8 år (Boyd & Richardson, 1985). Hos 6-åriga barn var medianöverlevnaden av ocklusala amalgamfyllningar (i tuggytorna) 2 år och 2 månader (Walls et al, 1985).
Oorganiskt kvicksilver har lömska, smygande effekter som inte är lätt igenkännbara om man inte är medveten om exponeringen och symtomen vid kronisk kvicksilverförgiftning. Stock (1926), själv ett offer för kronisk kvicksilverförgiftning, påpekade att den hämmande effekten av kvicksilverånga på tankeprocesserna gör det ännu svårare att utreda vad som orsakar nedsättningen av hälsan. "Det var som om min vistelse i Tyskland gjorde mig dummare", menade en gästforskare vid Stocks laboratorier. Det finns även en brist på kommunikation mellan tandvård och medicin: "Tandläkarna har sällan möjlighet att upptäcka allmänna effekter av amalgamfyllningarna eller ens få reda på dem. Patienter som lider av nervositet, intellektuell utmattning, katarrer mm, klagar vanligtvis inte hos tandläkaren, där de dessutom är förhindrade att tala under behandlingen. Husläkare, neurologer, halsläkare och internmedicinare är de som man diskuterar sina symtom med." (Stock, 1926). Läkaren i sin tur är fullständigt okunnig om tandbehandlingar, misstänker inte kvicksilver från amalgam och har begränsad kunskap om förgiftningar. Det är således inte förvånande att rapporter om kvicksilverförgiftningar från amalgam är relativt sällsynta i den medicinska litteraturen. Det finns emellertid sådana och nuförtiden också otaliga beskrivningar i dagspress och tidskrifter av förändringar i hälsan efter borttagande av amalgamet. Det finns många beskrivningar av symtombilden vid oorganisk kvicksilverförgiftning. Biokemister har också publicerat många studier av de cellulära och molekylära effekterna av kvicksilver, som förklarar många symtom som kan observeras kliniskt. En del av dem verkar vara medierade av immunsystemet. Nyligen har de immuntoxiska effekterna av kvicksilver ådragit sig avsevärd uppmärksamhet och idag är oorganiskt kvicksilver det bäst studerade av de ämnen som kan orsaka autoimmun sjukdom. Immunreaktioner ansågs också vara den process som orsakade akrodynia hos barn som getts kalomel (envärd kvicksilverklorid) som medicin. Akrodynia är troligen den bäst studerade formen av kvicksilverförgiftning (eller "idiosynkrasi"), och den mycket långa tid som förflöt mellan sjukdomens första noterade förekomst (1828) till dess kvicksilver fastställdes som orsak (1945) belyser den försåtliga karaktären hos kvicksilverförgiftningar (mer om akrodynia längre fram i artikeln). Ännu mer förvånande är emellertid att själva möjligheten till kvicksilverförgiftningar måste upptäckas gång på gång, liksom det korta minnet hos de medicinskt verksamma efter akrodynia-epidemin.
Kvicksilverförgiftning av amalgamfyllningar har beskrivits flera gånger. Stock (1926) relaterar fall med förödande psykiska effekter och också att symtomen förvärrades när fyllningarna borrades ut utan utsug. Ytterligare fall har beskrivits av Stock (1928). Fleischmann (1928) rapporterade att möjligheter för förgiftning fanns hos bärare av kopparamalgamfyllningar (bedömt utifrån kvicksilverhalterna i urin och avföring), medan ingen slutsats kunde dras när det gällde silveramalgam. Fleischmann, chef för kvicksilverkliniken vid Berlin Charité, fann dock att det faktum att symtom försvann efter borttagande av silveramalgam tydde på att förgiftning kunde förekomma. Harndt (1930), tandläkare vid kliniken, ansåg patienter med guld i direkt kontakt med amalgam som fall där den ökade korrosionen klart kunde orsaka förgiftning. Ytterligare fall har presenterats av Wesselhaeft (1896), Hyams (1933), Steffensen (1934), Lain & Caughron (1936), Struntz (1956), Schwarzkopf (1959), Rost (1976), Till (1984), Zamm (1986), Pleva (1983) och flera andra. Taskinen (1989) följde en patient som fick fyllningar nedslipade till en kant för att uppbära en brygga. Dessutom blev elva fyllningar nedslipade ca 1 mm för att förbättra bettet och 3 fyllningar blev utbytta under följande behandling. Efter en vecka utvecklade patienten stomatit, inflammerad hals, härsken smak i munnen, förlust av luktförmågan, yrsel och huvudvärk och senare smärtor i bröstkorgen, feber, förhöjd sänka, minskad känsel i vänsterhanden, köldkänslighet i fingrarna, minskad greppkraft i händerna, kramp i vänster fot och förlust av känsel. Patienten mådde dåligt, gick ned 9 kilo i vikt och blev ängslig och deprimerad. Fyllningarna togs bort med stor försiktighet. Författarna finner att symtomen överensstämmer med de som rapporterats vid mikromerkurialism. Erfarenheten hos medlemmarna i patientföreningen Tandvårdsskadeförbundet är att denna typ av behandlingar inte alls är ovanliga och att många patienter, på grund av ökad känslighet och andra faktorer, reagerar med mycket likartade symtom även vid mindre omfattande tandbehandlingar. Anorexia hydrargyria hos en 15-årig flicka beskrevs av Dörffer (1989). Flickan utvecklade huvudvärk, ledsmärtor, yrsel, minnesförlust, utmattning, sömnstörningar och förlust av hår. Aptitförlust ledde till viktsförlust och symtom på anorexia nervosa. Psykiska problem saknades emellertid. Läkaren noterade att patientens mun innehöll 10 blänkande amalgamfyllningar. Vid tidig skolålder hade patienten fått 6-8 fyllningar utan problem. År 1986 utbyttes alla fyllningarna mot nya och några ytterligare tillkom. Kaviteterna vid djupare fyllningar hade isolerats men inte grundare hål. Flickan behandlades med dimercaptopropansulfonat (DMPS), ett kvicksilverbindande medel, och fyllningarna togs bort. Denna behandling åstadkom fullständigt tillfrisknande. Författaren till rapporten anser tandvårdsmyndigheternas nuvarande toxicitetsvärdering otillräcklig och att man knappast beaktat diffusion av kvicksilver genom pulpan, antalet och kvaliteten hos fyllningarna och giftigheten hos amalgam för gravida kvinnor, barn och ungdomar. De vanligaste patologiska förändringarna vid kvicksilverförgiftning kan lätt återfinnas i många medicinska artiklar och monografier (t.ex. Baader & Holstein, 1933). Många fallrapporter och akrodyniaepidemin under 1800- och 1900-talen, orsakad huvudsakligen av kalomelhaltiga mediciner mot tarminfektioner och pulver som användes vid tandsprickningen, tyder emellertid på att immunologiska reaktioner uppträder hos en del individer. Obducerade akrodyniabarn visade utbredd förstörelse av hjärnan, och man antog att händelseförloppet först bestod av en attack på endotelceller i blod-hjärnbarriären och därefter en immunreaktion mot komponenter i hjärnan. Senare tids forskning stöder en sådan förklaring, eftersom även små Hg-mängder orsakar långvariga skador på blod-hjärnbarriären (Chang & Hartmann, 1972).
Det finns få egenbeskrivningar i forskningslitteraturen av hur man upplever en kronisk kvicksilverförgiftning. Stocks artikel från 1926 (a) är klassisk och ger en målande beskrivning av den drabbades miserabla situation. Han pekar särskilt på de psykiska effekterna, som var särskilt besvärande för en person med intellektuellt arbete. Förutom ett antal somatiska symtom anger Stock: "Intellektuell utmattning och depression, brist på energi och arbetsförmåga, speciellt för intellektuellt arbete, ökat sömnbehov... För en person med intellektuellt arbete var förlusten av minnet det mest besvärande. Speciellt var förmågan att räkna och tänka matematiskt, även att spela schack, svårt påverkad. Den försämrade förmågan att komma ihåg och svårigheten att räkna tycks vara ett speciellt tecken på smygande förgiftning med kvicksilverånga. Den intellektuella förmågan var försämrad även på andra sätt, dock inte så mycket som minnet. Dessutom fanns psykisk depression och en plågsam inre oro, som med tiden orsakade störd sömn. Av naturen sällskaplig och full av livsglädje, drog jag mig deprimerad tillbaka inom mig själv, undvek offentligheten, folk och sociala kontakter. Jag förlorade kärleken till konst och natur. Humorn rostade inne. Svårigheter som jag tidigare lätt klarat (och idag igen klarar) verkade oöverstigliga. Vetenskapligt arbete fordrade avsevärd ansträngning. Jag tvingade mig in i laboratoriet men kunde inte producera något av värde, trots alla ansträngningar. Tankarna blev tunga och pedantiska. Jag fick ge upp deltagande i allt som inte var av omedelbar vikt. Föreläsningarna, tidigare något jag tyckte om, blev tortyr. Förberedelserna för en föreläsning, skrivandet av ett vetenskapligt arbete, till och med ett enkelt brev, fordrade oändlig ansträngning för att hantera innehållet och språket. Inte sällan skrev jag ord i fel ordning eller glömde bokstäver. Att vara medveten om dessa brister utan att veta orsaken, att inte kunna se något sätt att bli fri från dem, att förvänta ytterligare försämring - det var inte trevligt!"
Stock (1936) beskriver den långsamma utvecklingen av överkänslighet mot kvicksilver, något som utlöser symtom vid nivåer av Hg-ånga som inte alls påverkar andra människor och inte heller den drabbade tidigare. Denna typ av sensibilisering inträffar både vid kraftigare industriella exponeringar, beskriver av Baader & Holstein (1933) och vid "lättare" förgiftningar som i Stocks fall (1926). "För att utlösa en första reaktion mot kvicksilverånga behövs en kraftigare och längre exponering än om man tidigare har varit påverkad. Om ytterligare exponering undviks, försvinner känsligheten långsamt, allt långsammare ju längre och svårare förgiftningen har varit. Att återhämta sig kan ta år." (Stock, 1936) Tre fall bland tandläkare beskrivs av Smith (1978). Den förste tandläkaren hade handtremor, försämrad motorisk kontroll, likgiltighet mot familj och vänner och synstörningar. De tre fallen upplevde lättretlighet, rädsla, oro, melankoli, depression, svaghet, skygghet (i ett fall), utmattning (i två fall), obeslutsamhet (i ett fall) och huvudvärk (i två fall). En oftalmolog upptäckte beläggningar på linsen hos en av tandläkarna (gulbrun inlagring av Hg-sulfid), något som tydde på tungmetallförgiftning. Urinen hos ett av fallen innehöll mer än 300 mikrogram kvicksilver per liter. De två andra fallen var likartade. Tandläkarna underströk att de psykiska effekterna av kvicksilver var högst besvärande och skrämmande. De var så djupt påverkade av sin känsla av hopplöshet och depression att de uppmanade läkaren (Smith) att göra sina kolleger uppmärksamma på fallen. Artikeln avslutas med orden: "Läkarkåren måste vara vaksam på förekomsten av kvicksilverförgiftning." Samma tema återkommer i en artikel i Comprehensive Psychiatry (Ross et al, 1977): "Behov av att vara uppmärksam på de neuropsykiatriska symtomen vid kvicksilverförgiftning." Nio personer som arbetade i laboratoriet på ett sjukhus hade samma symtom som beskrivits ovan. Författarna understryker "att närvaron av flera av dessa symtom borde föranleda den som skall ställa diagnos att göra en noggrann yrkesanamnes och ta urin och hårprover för att mäta kvicksilver innan man ställer en slutdiagnos, som mycket väl kan visa sig vara låggradig oorganisk kvicksilverförgiftning." Den vanligaste formen av exponering för oorganiskt kvicksilver är genom inandning av ånga. Det är allmänt accepterat att detta långsamt leder till en smygande förgiftning som huvudsakligen ger psykiska effekter och är svår att igenkänna innan mer objektiva symtom uppenbarar sig. Otaliga, mer eller mindre utförliga beskrivningar kan återfinnas i litteraturen. Nedanstående av Baader är måttligt omfattande. Andra forskare har noterat ytterligare symtom eller mer sällsynta effekter (Baader, 1933, 1961; Stock 1926, 1936; Moeschlin, 1980; Poulsson, 1949; Oettingen, 1958; Burgener & Burgener, 1952; Schulz, 1907; Kussmaul, 1861).
Det förefaller som om flertalet symtom kan vara orsakade av effekter på nervsystemet, tillsammans med endokrina störningar och lokala effekter där metaller kommer in i och lämnar kroppen. Förutom de vanliga symtomen vid kvicksilverförgiftning finns det många rapporter om enskilda fall med mindre vanliga former av förgiftning. Man får bedöma en del sådana fall med viss försiktighet, eftersom kvicksilver använts som behandling av olika sjukdomar. Detta problem har uppmärksammats alltsedan kvicksilver började användas vid syfilisbehandling (Kussmaul, 1861). Typen av symtom beror på typen av kvicksilver och hur det ges. Ett amyotrofisk lateral skleros-liknande (ALS) syndrom har rapporterats vid exponering för etylkvicksilver (Kantarjian, 1961), kvicksilverånga (Adams et al, 1983) och inandad kvicksilveroxid (Barber, 1978). Andra former har kallats kvicksilverneurasteni, kvicksilverepilepsi, kvicksilverdemens, kvicksilverschizofreni och olika typer av förlamning, som drabbar skilda delar av nervsystemet: polyradiculoneurit, Guillain-Barré och multipel skleros (Kussmaul, 1861; Zangger, 1930; Baader & Holstein, 1933). Om kvicksilverexponeringen uppmärksammas och avbryts, återhämtar sig flertalet, en del långsamt, men många ofta förvånansvärt snabbt. När kvicksilveretiologin vid akrodynia klarlades under slutet av 1940-talet, beaktades möjligheten av att MS, multipel skleros, var en vuxenform av akrodynia. Man såg då ingen spridd källa till kvicksilverexponering. År 1966 uppmärksammade Baasch, en schweizisk neurolog, möjligheten av att amalgamfyllningar i munnen kunde utgöra en sådan kvicksilverkälla. Han drog slutsatsen att en amalgam-/kvicksilveretiologi kunde förklara kända fakta vid MS. Ytterligare skyddande eller förvärrande faktorer i miljön kunde inverka. Bly beaktades som en möjlig bidragande orsak på grund av sin spridning, kända demyeliniserande effekt och en del fallbeskrivningar av MS efter blyexponering. Idag kan man se en annan betydelsefull faktor som inte var känd av Baasch: selen, som skyddar mot kvicksilver. Både MS och ett högt DMF-index (diseased, missing and filled teeth; sjuka, saknade och fyllda tänder) korrelerar väl med låga selenhalter, vilket även en rad andra sjukdomar gör. Baasch noterade närvaro eller frånvaro av amalgamfyllningar hos 500 MS-patienter i Zürich. Alla, utom en (eller möjligen två), hade amalgamfyllningar. Amalgamfyllningar är emellertid vanliga, så detta bevisade inget. Det finns emellertid även andra källor till kvicksilver. Till exempel är långvarig vistelse i ett hus där man slagit sönder en barometer känt för att ha orsakat akrodynia (Gädeke, 1962), och i ett annat fall var kvicksilverkällan sublimat-impregnerat trä som användes för att värma upp huset (Gädeke, 1966). Det senare fallet igenkändes som kvicksilverorsakat endast på grund av att författaren kände igen symtomen från den första, mer uppenbara exponeringen. Andra källor till exponering är sönderslagna termometrar eller lysrör, gamla kvicksilverspeglar, kvicksilverhaltig väggfärg mm. Tre fall beskrevs av Baasch. Två av dessa tog bort amalgamfyllningarna och blev bättre. Inget gjordes med det tredje, en helt förlamad patient som emellertid beskrivs eftersom sjukdomen hade börjat några månader efter det att hon fått sin första amalgamfyllning vid 19 års ålder och sedan haft ett snabbt förlopp. När hon var 8 år hade hon behandlats med kvicksilver för medfödd syfilis. Kvicksilver i berggrunden finns vanligast bundet till svavel, som cinnober, kvicksilversulfid. När malmen tagits upp behövs bara en enkel destillering för att frigöra kvicksilvret. Efter olika användningar, där människor exponeras för kvicksilver, t.ex. vid hantering av termometrar, målarfärg, amalgam etc, kommer en del av metallen in i människors kroppar och kommer där igen att binda till svavel som där vanligtvis finns som sulfhydryl-grupper (-SH) i aminosyror (cystein och metionin) och proteiner. Det är helt klart att tillräckligt med kvicksilver kommer att inaktivera varje enzym eller process som är beroende av sulfhydrylgrupper för att fungera, t.ex. energiproduktionen i alla celler.
”Kvicksilver är en radiomimetisk metall med samma effekter som röntgenstrålning.”
Att giftigheten hos kvicksilver inbegriper fria radikaler var något som man insåg mycket tidigt, redan innan begreppet var etablerat. Redan i början av 1900-talet skrev Schulz (1907) att kvicksilver befann sig i en ständig omvandling mellan kalomel- och sublimatform (envärt respektive tvåvärt kvicksilver) och att det under denna process orsakade oxidationsreaktioner. En sådan mekanism förklarar varför de otvivelaktigt små mängder metall som absorberas även vid massiva förgiftningar, har så omfattande effekter på sulfhydrylgrupper i vävnaderna. Bindningen mellan svavel och Hg har en kort livslängd, trots den teoretiskt starka bindningen av metallen till sulfhydrylgrupper (Rabenstein & Isab, 1982). Clarkson (1972) påpekade att inte ens vid dödliga förgiftningar kommer mer än en liten del av sulfhydrylgrupperna att ha bundit kvicksilver. Kvicksilver verkar som katalysator för oxidation av sulfhydrylgrupper. Cantoni et. al. (1984) demonstrerade direkt att HgCl2 (kvicksilverklorid, sublimat) producerade fria radikaler genom enzymatiska processer. Samtidigt orsakades skador på DNA (single strand breaks, SSB), något som tyder på att hydroxylradikaler eller något lika reaktivt bildades. Det är sannolikt att en del av kvicksilverkloriden omvandlades (reducerades) till envärd form av sulfhydrylgrupper eller enzymer och sedan åter oxiderades under bildning av syreradikaler. En fri-radikal-syn på kvicksilvrets toxikologi ger en sammanhängande bild av varför metallen har sådana omfattande och diffusa effekter på metabolismen. Man får också en klar indikation på möjliga behandlingar med antioxidanter. Hg i låga "amalgamkoncentrationer" i cell- och djurexperiment ger grava störningar i basala metaboliska processer: Kalciumbalans (Chavez & Holquin, 1988), mikrotubuli i cellskelettet (fina proteinfibrer som ger cellen dess form och transporterar komponenter till rätt plats) (Pendergrass et al, 1997), fri radikalproduktion (Cantoni et al, 1984), glutamatbalans (Brookes, 1988), immunsystem (Hultman et al, 1994), etc. Kvicksilver är en radiomimetisk metall med samma effekter som röntgenstrålning. Ett spektrum av patologiska effekter kan förväntas och har också observerats hos både amalgampatienter och vid andra kvicksilverexponeringar. Rörande möjliga samband med olika sjukdomar, så är det säkrast att fastslå att kvicksilver ger kvicksilverförgiftning. Det är sedan läkarkårens ansvar att ställa rätta diagnoser. Om man, å andra sidan, har etiketterats med en diagnos som inbegriper vissa symtom, så bör man givetvis inte vara exponerad för en substans som orsakar samma symtom och sannolikt påverkar samma biokemiska processer.
Hur många läkare har hört historien om hur den medicinska vetenskapen utrotade en sjukdom som kallades akrodynia? Sannolikt mycket få eftersom upptäckten och upphörandet av en omfattande förgiftning knappast är något att vara stolt över. Läkarna borde emellertid dra viktiga lärdomar från en sjukdom som tog otaliga barns liv. Akrodynia har uppenbara kopplingar till amalgamfrågan, eftersom det finns massor av nu levande personer som fick akrodynia i barndomen, men återhämtade sig. När de blev äldre fick de amalgamfyllningar och deras förgiftningssymtom kom snabbt tillbaka, men nu utan att man insåg orsaken. Det är ganska givande att läsa litteraturen om akrodynia, eftersom där finns noggranna beskrivningar från både tiden före och efter det att kvicksilver upptäcktes som orsak. Inte ens psykosomatisering saknades. Spitz and Wolf (1946) beskrev under titeln "Anaclitic depression" ett syndrom bland barn på ett barnhem (5-11 månader gamla). Flera av barnen dog och man noterade hämmad utveckling hos andra. Författarna ansåg sjukdomen jämförbar med melankoli hos vuxna och orsakad av "undandragande av kärleksobjektet". Psykdiagnosen diskuteras (och avvisas) i en översiktsartikel av Leys (1950), i vilken fallen ansågs vara typiska för akrodynia.
”Hur många läkare har hört historien om hur den medicinska vetenskapen utrotade en sjukdom som kallades akrodynia?”
Sjukdomens första uppträdande, åtminstone i tillräckligt antal för att igenkännas som något speciellt, skedde i en hyreskasern vid Rue d'Orsay i Paris i september 1828. I huset insjuknade en mängd barn, men även vuxna. Man antog att det var någon form av infektion. Epidemin beskrevs i medicinska tidskrifter och läkare noterade efterhand fall på andra ställen, oftast enstaka fall bland barn, ibland grupper av fall och även bland vuxna, t.ex. bland militärer och i fängelser. Sjukdomen spreds under 1800-talet och vid århundradets slut förekom den i stora delar av världen. I England, Australien, södra delarna av USA och andra engelsktalande områden drabbades vanligen barn under 2 år, med en topp vid 9 månaders ålder. På kontinenten var högsta frekvensen vid 2 1/2 år och fortsatte till ca 9 år. I England registrerades officiellt 585 dödsfall p.g.a. akrodynia mellan 1939 och 1948. 1952-53 gällde 3,6 procent av alla besök till barnsjukhuset i en engelsk stad akrodynia. I Australien hade sjukdomen rent epidemiska former. Man diskuterade vilket virus som kunde vara ansvarigt och hur smittan spreds från person till person. Epidemier kunde uppträda i isolerade, lantliga områden. Orsaken var okänd. Sjukdomen hade också andra namn. P.g.a. de svullna, värkande händerna och fötterna med avflagnande hud och rödaktig färg, kallades den också ”pink disease” (skära sjukdomen). Hudproblem på andra delar av kroppen var också vanligt. Efter olika läkare som beskrev symtomen kallades sjukdomen Feer's sjukdom, Selter's sjukdom och Swift's sjukdom. Mer symtombeskrivande var beteckningar som erythema arthriticum epidemicum, vegetativ neuros hos barn, vegetativ encefalit, erythroderma polyneuritis, trophodermatoneurosis, primär emotionell störning. En läkare skrev: "...det är svårt att föreställa sig något mer patetiskt än ett barn som har pink disease med fullständig apati och ointresse för omgivningarna.” (Southby, R. "Pink disease with clinical approach to possible etiology", Med J. Austr. 2, 1949, 801, citerad i Warkany, 1966.) Barnen fick smärtor i händer och fötter och dessa blev ofta svullna, svettiga och känsliga för beröring och kändes kalla. Demyelinisering, d.v.s. nedbrytning av det isolerande fettrika skiktet runt nervfibrerna, upptäcktes vid obduktioner. Störningar i blodcirkulation och värmereglering uppträdde, i svåra fall kunde fingrar och tår börja brytas ner av kallbrand. Blodtryck och nivåer av "stresshormonet" adrenalin var ofta höga. Extrem svaghet i musklerna förelåg, barnen slutade stå och gå. Viktförlust, darrningar, skakningar, kramper och okon-trollerade rörelser, ömhet i magområdet och mag-tarmbesvär hörde till den kliniska bilden. I tidigare beskrivningar angavs även feber och bindvävsinflammation i ögonen. Feber var uppenbarligen mycket vanligt i Tyskland och Schweiz, där den vanligaste feldiagnosen var scharlakansfeber. I ett avsevärt antal fall upp-trädde kraftig salivavsöndring, svullet tandkött, tandlossning och nedbrytning av käkbenet. Vad orsakade sjukdomen? Det fanns otaliga gissningar. Vitaminbrist, neuros, endokrin störning, binjureinsufficiens, elektrolytobalans, allergi, hysteri, trikinos, mjöldrygeförgiftning. Likheten med pellagra (vitamin B3-brist) påpekades flera gånger. Man studerade om det funnits kontakt med djur, man gissade på virus och allehanda smittsamma mikroorganismer. Likheten med arsenikförgiftning påpekades 1889. Kvicksilverför-giftning och likheten med symtomen efter kvicksilverinsmörjningar påpekades första gången 1846, sedan igen 1922. Detta år skrev en läkare: "Ett tag var jag inne på åsikten att det kunde vara metallförgiftning. Flera av mina patienter hade behandlats med stora doser kalomel vid början av sjukdomen. Emellertid fanns det fall där det inte gick att finna någon kalomeltillförsel och denna drog kunde elimineras." (Zahorsky J. "Three cases of arythredema [Acrodynia] in infants", Med Clin N. Amer, July 1922, 97, citerad i Warkany, 1966.) Varför kom han att tänka på kvicksilver? Orsaken var munförändringarna. "Ett symtom som är nästan okänt i varje annan sjukdom utom förgiftning genom kvicksilver eller fosfor." I USA var man också inne på förgiftningstanken. Bilderback beskrev ett antal fall 1920 och påpekade att sjukdomen "liknade mer en låggradig förgiftning eller en bristsjukdom än en infektion. Barnen var emellertid välnärda. Låggradig förgiftning återstod." 1945 kom en läkare i USA, Warkany, på iden att skicka ett urinprov för metallanalys, p.g.a. likheten med arsenik- och talliumförgiftning. Urinen innehöll 360 mikrogram kvicksilver per liter och inga andra metaller. Fortsatta mätningar visade att metallen fanns i de flesta urinproverna, dock inte i alla. Vid noggranna undersökningar fann man kvicksilverexponering i samtliga fall, oftast från tandpulver. Warkany skrev att "det verkar ganska egendomligt att man inte kunde upptäcka det skadliga kvicksilvret vid ingången till matsmältningskanalen men däremot vid slutet av urinvägarna." Sjukdomsdebuten kunde dröja veckor till månader efter kvicksilverexponeringen. Det fanns också fall med typiska akuta kvicksilverförgiftningar, som omedelbart eller efter några veckor följdes av akrodynia (vilket tyder på att immunreaktioner är inblandade). Ofta kunde exponeringen för kvicksilver vara svår att finna. I en serie av 40 patienter hade 19 fått kalomel i tandsprickningspulver, 6 som tabletter eller andra sorters pulver och 7 i form av maskmedicin. Fyra fall hade fått ett ammoniaksalt av kvicksilver för hudbehandling och tre av fallen hade utsatts för kvicksilver genom att tygblöjor hade sköljts i sublimatlösning. Ett fall hade exponerats för kvicksilverjodid. Andra fall orsakade av sönderslagna barometrar, sublimatimpregnerat virke, målarfärg m.m. har rapporterats. Kvicksilver som orsak betvivlades på många håll, eftersom många barn hade höga halter kvicksilver i urinen utan att visa symtombilden vid akrodynia. En grov skattning gav till resultat att ca ett barn av 500 som exponerats visade akrodyniareaktioner vid kvicksilverexponering. Någon studie av mindre allvarliga reaktioner utfördes aldrig. Inte heller undersökte man i vilken grad kvicksilverexponerade barn fick andra diagnoser om symtombilden avvek från den som var vanligast vid akrodynia. Kalomelpulvren förbjöds på flera håll, först i Australien, varvid sjukdomen snabbt avtog. USA följde efter, men i England härjade sjukdomen längre eftersom man hade svårt att acceptera kvicksilver som orsak. I USA hade FDA (Food and Drug Administration) försökt stoppa kalomelhaltigt tandsprickningspulver så tidigt som 1931. I England resulterade ett rättsfall i att preparaten kom bort från marknaden 1953. Sporadiska fall rapporteras fortfarande från olika delar av världen, alltid i samband med kvicksilverexponeringar. Warkany påpekar att sjukdomen försvann utan att det fanns någon akrodyniastiftelse, ingen stödförening för föräldrar, inga forskningsmedel och i tysthet. "En gäckande, komplicerad och utan tvivel molekylär sjukdom utrotades genom en så vardaglig åtgärd som att ta bort kalomel från gammalmodiga tandsprickningspulver och maskmediciner," skrev Warkany (1966) och fortsatte: "Det fanns mätdata om elektrolytförändringar som skulle förklara symtomen vid akrodynia och deras hävande genom subtila saltbehandlingar. Men man förbisåg den enda elektrolyt som verkligen betydde något - nämligen kvicksilver.”
Referenser: Abraham, J.E., Svare, C.W. & Frank C.W., "The effect of dental amalgam restorations on blood mercury levels", J. Dent. Res. 63, 1984, 71-73. Adams, C.R., Ziegler, D.K. & Lin, J.T., "Mercury intoxication simulating amyotrophic lateral sclerosis", JAMA 250, 1983, 642-643. Ahlqwist, M., Bengtsson, C., Furunes, B., Hollender, L., and Lapidus, L., "Number of amalgam tooth fillings in relation to subjectively experienced symptoms", Commun. Dent. Oral Epidemiol. 16, 1988, 227-231. Baader, E.W., "Quecksilbervergiftung", in Handbuch der gesamten Arbeitsmedizin, Bd II, 1961, 158-176. Baader, E.W. & Holstein, E., Das Quecksilber, seine Gewinnung, technische Verwendung und Giftwirkung, R. Schoetz Verl., Berlin, 1933. Baasch, E., "Theoretische Ueberlegungen zur Aetiologie der Sclerosis multiplex. Die Multiple Sklerose eine quecksilberallergie?" Schw. Arch. Neurol. Neurochir. Psychiat. 98, 1966, 1-18 Barber, T.E., "Inorganic mercury intoxication reminiscent of amyotrophic lateral sclerosis." J. Occup. Med. 20, 1978, 667-669. Bernaudin, J.F., Druet, E., Druet, P. & Masse, R., "Inhalation or ingestion of organic or inorganic mercurials produces autoimmune disease in rats." Clin. Immunol. Immunopathol. 20, 1981, 129-135. Boyd, M.A., and Richardson, A.S., "Frequency of amalgam replacement in general dental practice." J. Can. Dent. Ass. 10, 1985, 763-766. Brecht-Bergen, N., "Korrosionsuntersuchungen an Zinn-Silber-Amalgamen." Zeitschr. Elektrochemie 39, 1933, 927-935. Brookes, N., "Specificity and reversibility of the inhibition by HgCl2 of glutamate transport in astrocyte cultures." J. Neurochem. 50, 1988, 1117-22 Burgener, P. & Burgener, A., "Erfahrungen über chronische Quecksilbervergiftungen." Schw. Med. Wochenschr. 8, 1952, 204-210. Cantoni, O., Christie, N.T., Swann, A., Drath, D.B. & Costa, M., "Mechanism of HgCl2 cytotoxicity in cultured mammalian cells." Mol. Pharmacol. 26, 1984, 360-368. Chang, L.W. & Hartmann H.A., "Blood-brain barrier dysfunction in experimental mercury intoxication." Acta Neuropathol. 21, 1972, 179-184. Chavez, E., and Holguin, J.A., "Mitochondrial calcium release as induced by Hg2+." J. Biol. Chem. 263, 1988, 3582-3587. Cherian, M.G., Hursh, J.B., Clarkson, T.W., and Allen, J., "Radioactive mercury distribution in biological fluids and excretion in human subjects after inhalation of mercury vapor." Arch. Envir. Hlth. 33, 1978, 109-114. Clarkson, T.W., "The pharmacology of mercury compounds." Ann Rev Pharmacol. 12, 1972, 375-406 Contrino, J., Marucha, P., Ribaudo, R., Ference, R., Bigazzi, P.E., and Kreutzer, D.L., "Effects of mercury on human polymorphonuclear leukocyte function in vitro." Am. J. Pathol. 132, 1988, 110-118. Dieter, M.P., Luster, M.I., Boorman, G.A., Jameson, C.W., Dean, J.H., and Cox, J.W., "Immunological and biochemical responses in mice treated with mercuric chloride." Toxicol. Appl. Pharmacol. 68, 1983, 218. Dörffer, U., "Anorexia Hydrargyra. Kasuistik aus der Praxis." Monatschr. Kinderheilk. 137, 1989, 472. Druet, P., Hirsch, F., Sapin, C., Druet, E & Bellon, B., "Immune dysregulation and autoimmunity induced by toxic agents." Transpl. Proc. 14, 1982, 482-484. Eggleston, D.W., "Effect of dental amalgam and nickel alloys on T-lymphocytes: preliminary report." J. Prosth. Dent. 51, 1984, 617-623. Eide, I., and Syversen, T.L.M., "Uptake of elemental mercury and activity of catalase in rat, hamster, guinea-pig, normal and acatalasemic mice." Acta Pharmacol. Toxicol. 51, 1982, 371-376. Engqvist A., Colmsjö A., Skare I., "Speciation of mercury excreted in feces from individuals with amalgam fillings." Arch. Envir. Hlth. 53, 1998, 205-213 Ferracane J.L., Adey J.D., Nakajima H. & Okabe T., "Mercury vaporization from amalgams with varied alloy compositions." J. Dent. Res. 74, 1995, 1414-17 Fleischmann, P., "Zur Frage der Gefährlichkeit kleinster Quecksilbermengen." Zeitschr. angew. Chem. 41, 1928, 66-70. Frykholm, K.O., "Mercury from dental amalgam. Its toxic and allergic effects and some comments on occupational hygiene." Acta Odont. Scand. 15, suppl. 22, 1957, 1-108. Fredin B., "Studies on the mercury release from dental amalgam fillings." Swed. J. Biol. Med. 3, 1988, 8-15 Gädeke, R. & Heuver, E., "Intrafamiliäre, subakute Quecksilberver giftung bei Kindern." Med. Welt 34, 1968, 1768-1771. Gädeke, R., "Ueber eine bisher nicht beachtete Möglichkeit chronischer Quecksilberschäden." Arch. Kinderheilk. 174, 1966, 107. Hahn, L.J., Kloiber, R., Vimy, M.J., Takahashi, Y., and Lorscheider, F.L., "Dental 'silver' tooth fillings: a source of mercury exposure revealed by whole-body image scan and tissue analysis." FASEB J. 3, 1989, 2641-2646. Haley B.E., "Studies on toxicant effects of mercury, avital teeth and cavitational material." Int Acad Oral Med Toxicol (IAOMT) Ann Scientific Symposium, Toronto sept 1997 Halling A & Bengtsson C., "Dental status of of Swedish middle-aged women as found in a population study in Göteborg, Sweden." Swed Dent. J. 5, 1981, 1-7 Hanson M. & Pleva J., "The dental amalgam issue. A review." Experientia 47, 1991, 9-22 Harndt, E., "Ergebnisse klinischer Untersuchungen zur Lösung der Amalgam-Quecksilberfrage." Dtsch. Zahnärztl. Wochenschr. 33, 1930, 564-575. Hultman P., Johansson U., Turley S.J., Lindh U., Enestrom S., Pollard K.M., "Adverse immunological effects and autoimmunity induced by dental amalgam and alloy in mice." FASEB J. 8, 1994, 1183-1190 Hursh J.B., Clarkson T.W., Miles E.F., Goldsmith L.A., "Percutaneous absorption of mercury vapor by man." Arch. Envir. Hlth. 44, 1989, 120-127 Hyams, B.L., and Ballon, H.C., "Dissimilar metals in the mouth as a possible cause of otherwise unexplainable symptoms." Can. Med. Ass. J. nov. 1933, 488-491. Ingalls, T.H., "Triggers for multiple sclerosis." Lancet II, 1986, 160. Kantarjian, A.D., "A syndrome clinically resembling amyotrophic lateral sclerosis following chronic mercurialism." Neurol. 11, 1961, 639-644. Kussmaul, A., Untersuchungen über den constitutionellen Mercurialismus und sein Verhältniss zur constitutionellen Syphilis, Würzburg, 1861 Lain, E., and Caughron, G.S., "Electrogalvanic phenomena of the oral cavity caused by dissimilar metallic restorations." J. Am. Dent. Ass. 23, 1936, 1641-1652. Leys, D., "A review of infantile acrodynia (Pink Disease)." Arch. Dis. Childh. 25, 1950, 302-310 Marek, M. & Hochman R.F., "A simulated crevice corrosion experiment for pH and solution chemistry determinations." Corrosion 30, 1974, 208-210. Meeuwissen, R., Van Elteren, P., Eschen, S., and Mulder, J., "Durability of amalgam restorations in premolars and molars in Dutch servicemen." Commun. Dent. Hlth. 2, 1985, 293-302. Mocke, W., "Untersuchungen durch neutronenaktivierung ber den diffundierten Elementgehalt von Zähnen mit Amalgamfullungen." Dtsch. Zahnärztl. Zeitschr. 26, 1971, 657-664. Moeschlin, S., Klinik und Therapie der Vergiftungen, 6 Ed., G. Thieme Verl., 1980. Oettingen, W.F. von., Poisoning. A Guide to Clinical Diagnosis and Treatment. Saunder Co., 1958. Patterson J.E., Weissberg B.G., Dennison P.J., "Mercury in human breath from dental amalgams." Bull. Env. Contam. Toxicol. 34, 1985, 459-68 Pelletier, L., Pasquier, R., Hirsch, F., Sapin, C., and Druet, P., "In vivo self-reactivity of mononuclear cells to T cells and macrophages exposed to HgCl2." Eur. J. Immunol. 15, 1985, 460-465. Pendergrass J.C., Haley B.E., Vimy M.J., Winfield S.A., Lorscheider F.L., "Mercury vapor inhalation inhibits binding of GTP to tubulin in rat brain: Similarity to a molecular lesion in Alzheimer diseased brain." Neurotoxicol. 18, 1997, 315-324 Pleva, J., "Mercury poisoning from dental amalgam." J. Orthomol. Psychiat. 12, 1983, 184-193. Pleva, J., "Corrosion and mercury release from dental amalgam." J. Orthomol. Med. 4, 1989, 141-158 Poulsson, E., Lehrbuch der Pharmakologie, 6 Ed. 1922; 16 ed. 1949 Provoust-Danon A., Abadie A., Sapin C., Bazin H., Druet P., "Induction of IgE synthesis and potentiation of anti-ovalbumin IgE antibody response by HgCl2 in the rat." J. Immunol. 126, 1981, 699-702 Rabenstein, D.L. & Isab, A.A., A proton nuclear magnetic resonance study of the interaction of mercury with intact human erythrocytes. Biochim. Biophys. Acta 721, 1982, 374-384. Radics, J., Schwander, H. & Gasser, F., "Die kristallinen Komponenten der Silberamalgam - Untersuchungen mit der elektronischen Rontgen-mikrosonde." Zahnärztl. Welt/Reform 79, 1970, 1031-1036. Rahola, T., Hattula, T., Korolainen, A. & Miettinen, J.K., "Elimination of free and protein-bound ionic mercury (203Hg2+) in man." Ann. Clin. Res. 5, 1973, 214-219. Risse G.B., "Calomel and the American medical sects during the nineteenth century." Mayo Clin. Proc. 48, 1973, 57-64 Robinson, C.J.G., Abraham, A.A., and Balazs, T., "Induction of anti-nuclear antibodies by mercuric chloride in mice." Clin. Exp. Immunol. 58, 1984, 300-306. Ross, W. D., Gechman, A.S., Sholiton, M.C. & Paul, H. S., "Need for alertness to neuropsychiatric manifestations of inorganic mercury poisoning." Comprehensive Psychiatry 18, 1977, 595-598. Rossi A., Manzo L., Orrenius S., Vahter M., Nicotera P., "Modifications of cell signalling in the cytotoxicity of metals." Pharmacol. Toxicol. 68, 1991, 424-9 Rost, A., "Amalgamschäden." Zahnärztl. Prax. 20, 1976, 475-480. Sapin, C., Mandet, C., Druet, E., Günther, G., and Druet, P., "Immune complex type disease induced by HgCl2: Genetic control of susceptibility." Transpl. Proc. 13, 1981, 1404-1406. Schamberg J-F, Kolmer J.A. & Raiziss G.W., "Experimental studies of the mode of absorption of mercury when applied by inunction." JAMA 70, 1918, 142-5 Schneider, V., "Untersuchungen zur Quecksilberabgabe aus Silberamalgam-Füllungen mit Hilfe flammenloser Atomabsorption." Dtsch. zahnärztl. Z. 32, 1977, 475-476. Schulz, H., Wirkung und Anwendung der unorganischen Arzneistoffe. G. Thieme Verl., Leipzig, 1907. Schwarzkopf H., Zahnärztliche Materialen und Krebs. Erfahrungsheilkunde heft 10, 1959, 489-93 Sellars W.A., Sellars R.Jr., Liang L. & Hefley J.D., "Methyl mercury in dental amalgams in the human mouth." J. Nutr. Envir. Med. 6, 1996, 33-36 Smith, D.L. Jr., "Mental effects of mercury poisoning." South. Med. J. 71, 1978, 904-905. Spitz, R.A & Wolf, K.M., cited in Leys, D., 1950 Steffensen, K., "Om kronisk kvicksölvforgiftning foraarsaget af tandplomber." Ugeskr. Laeg. 96, 1934, 855-858. Stock, A., "Die Gefährlichkeit des Quecksilberdampfes." Zeitschr. angew. Chem. 39, 1926a, 461-466. Stock, A., "Die Gefährlichkeit des Quecksilberdampfes und der Amalgame." Med. Klin. 22, 1926b, 1250-1252. Stock, A. & Heller, R., "Die Bestimmung kleiner Quecksilbermengen." Zeitschr. angew. Chem. 39, 1926c, 466-468. Stock, A., "Die Gefährlichkeit des Quecksilbers und der Amalgam-Zahnfüllungen." Zeitschr. angew. Chem. 41, 1928, 663-672. Stock, A., & Cucuel, F., "Der Quecksilbergehalt der menschlichen Ausscheidungen und des menschlichen Blutes." Z. angew. Chem. 47, 1934, 641-647. Stock, A., "Die chronische Quecksilber- und Amalgamvergiftung." Arch Gewerbepathol. 7, 1936, 388-413. Storlazzi, E.D., and Elkins, H.B., "The significance of urinary mercury. I. Occupational mercury exposure. II. Mercury absorption from mercury-bearing dental fillings and antiseptics." J. Industr. Hyg. Toxicol. 23, 1941, 459-465. Struntz, H. (Ed.), Verrat an deiner Gesundheit. Albert Amann Verl., München, 1956. Svare, C.W., Peterson, L.C., Reinhardt, J.W., Boyer, D.B., Frank, C.W., Gay, D.D., & Cox, R.D., "The effect of dental amalgams on mercury levels in expired air." J. Dent. Res. 60, 1981, 1668-1671. Talbot E.S., "The chemistry and physiological action of mercury as used in amalgam fillings." Ohio State J. Dent. Sci II, 1882, 1-12; Taskinen, H., Kinnunen, E., and Riihimäki, V., "A possible case of mercury-related toxicity resulting from the grinding of old amalgam restorations." Scand J. Work Envir. Health 15, 1989, 302-304. Till T., "Über Metall-Verträglichkeits-Erfahrungen." Die Heilkunst vol 97 no 7, 1984, 312-4 Till, T. & Maly, K., "Zum Nachweis der Lyse von Hg aus Silber- Amalgam von Zahnfüllungen." Der Praktische Arzt, 1978: sept. 1042- 1056. Tompsett, S.L. & Smith, D.C., "Mercury in biological materials." J. Clin. Pathol. 12, 1959, 219-221. Trachtenberg, I.M., "Chronic effects of Mercury on Organisms." Transl. from Russian. U.S. Dept. of Health, Education and Welfare DHEW Publ. 74-473, 1974. Vimy, M.J. and Lorscheider, F.L., "Intra-oral mercury released from dental amalgam." J. Dent. Res. 64, 1985, 1069-1071. Vimy, M.J. and Lorscheider, F.L., "Serial measurements of intra-oral air mercury: Estimation of daily dose from dental amalgam." J. Dent. Res. 64, 1985, 1072-1075. Viola, P.L. & Cassano, G.B., "The effect of chlorine on mercury vapor intoxication. Autoradiographic study." Med. Lavoro 59, 1968, 437-444. Wakai, E., "Potential difference between various kinds of metals applied in oral cavity and their physiologic effects." J. Amer. Dent. Ass. 23, 1936, 1000-1006. Walls, A.W.G., Wallwork, M.A., Holland, I.S., and Murray, J.J., "The longevity of occlusal amalgam restorations in first permanent molars of child patients." Br. Dent. J. 158, 1985, 133-136. Warkany, J., "Acrodynia and mercury." J. Pediatr. 42, 1953, 365. Warkany, J., "Acrodynia - Postmortem of a disease." Amer. J. Dis. Child. 112, 1966, 147-156 Wesselhaeft, W.P., A few suggestions about mercurial fillings for teeth. Proceed. Int. Hannemann. Ass. 16, 1896, 200-209. Westcott A., "Report of the Onondaga County Medical Society on 'Mineral Paste'." The American Journal of Dental Science IV no3, 1844, 175-193. Wranglén, G. & Berendson, J., "Elektrokemiska synpunkter på korrosionsprocesser i munhålan med särskild hänsyn till amalgamfyllningar." Korrosion och Metallskydd no 31, Royal Inst. of Technology, Stockholm, 1983. Zamm, A.V., "Candida albicans therapy. Is there ever an end to it? Dental mercury removal: an effective adjunct." J. Orthomol. Med. 1, 1986, 261-266. Zangger, H., "Erfahrungen über Quecksilbervergiftungen." Arch. Gewerbepathol. 1, 1930, 539-560.
Copyright © Mats Hanson, 2003. (Faktarutorna som ligger insprängda i huvudtexten har skrivits eller sammanställts av Art Bins redaktör, utom den om immunologiska reaktioner mot kvicksilver, som skrivits av Mats Hanson. Tabellerna är Mats Hansons.)
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Om författaren
Links to sections:
All issues | Articles and essays | Origo | The Gallery | Contributors
[English Homepage] | [Svensk bassida]
Alfred Stock (1876-1946), tysk kemist, utnämndes till professor i oorganisk kemi vid tekniska högskolan i Breslau 1909. År 1916 kom han till Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin och blev dess chef 1921. Stock var känd för sina experiment med bor, kisel, fosfor — och kvicksilver. Han myntade termen ligand för en molekyl eller jon som bundits till en centralatom i en komplex förening. Systemet att beteckna oxidationstal i synonyma namn på kemiska föreningar med en romersk siffra, som i t.ex. järn(III)oxid, var ursprungligen Stocks idé.