Illustration: Åsa Harvard.

och det tidiga femtiotalet blev en framstående psykiater vid namn dr Fredric Wertham känd över hela USA genom att starta ett korståg mot våldet i serietidningar. Hans bok från 1954, Seduction of the Innocent  (ung. "De oskyldigas förförelse"), där han ställer serieindustrin i blixtbelysning, lever ännu kvar i minnet hos amerikanska seriefans såsom en våldsamt överdriven och överspänd stridsskrift, som i sig själv blev ett samlarobjekt. Också de serietidningar som omnämns i texten eller som visas som bildexempel har blivit eftertraktade bland samlare p.g.a. att de förknippas med Wertham och boken. Uppskrämda serieförläggare, som riskerade att få genomleva en PR-mässig mardröm och ställas inför den senatskommitté som studerade orsakerna till ungdomsbrottslighet, lade antingen ner verksamheten eller gick med i sammanslutningen Comics Code Authority, där förläggarna själva skulle censurera serietidningar, innan någon utomstående gjorde det åt dem.
Amerikanska seriefans har ingen anledning att tycka om dr Wertham. De minns honom som mannen som angrep serierna i sin hysteriska bok, hjälpte till att förinta EC Comics (den enda förläggare som sysslade med något som kunde påminna om vuxenserier) och förorsakade bildandet av Comics Code, som begränsade amerikanska serier till rena barnsligheter. Många fans förknippar dr Wertham med senator Joseph McCarthy, känd för sitt korståg mot kommunismen vid ungefär samma tid, och det sägs att dr Wertham såg serietidningar som en kommunistisk sammansvärjning eller något sådant.

"De oskyldigas förförelse - hur serietidningar påverkar dagens ungdom." På bokens innerflik står: "90 000 000 serietidningar läses varje månad. Tror Ni att de främst handlar om flaxörade kaniner, söta små möss och ekorrar? Se efter själv!"

Den verkliga historien ser lite annorlunda ut och är mycket mer komplicerad. Som en liten fingervisning om den allmänna inriktningen på dr Werthams tankegångar kan man läsa följande tre citat från hans böcker:

Jag har träffat många vuxna som genom hela livet bevarat några av de böcker de läst som barn. Jag har aldrig stött på någon vuxen eller ung människa som vuxit ifrån serieläsandet, som skulle drömma om att spara någon av dessa 'böcker', av sentimentala eller andra skäl. (Seduction of the Innocent, 1954)

När Seduction of the Innocent  kom ut i mitten av femtiotalet, satte den igång en social reaktion bland gräsrötterna ... En förändring skedde. Antalet mord i serietidningarna minskade, och det gjorde också antalet förläggare som gav ut serietidningar om brott. Inom några år efter publiceringen av Seduction of the Innocent  hade tjugofyra av tjugonio kriminalserieförläggare lagt ned verksamheten. Men det var bara en delseger. Vi stöter nu på en del av dem som läst serietidningar som barn som föräldrar till misshandlade barn, eller i liknande roller. Till yttermera visso säljs ännu många av de gamla serietidningarna till nedsatt pris. (A Sign for Cain, 1966)

Seriesamlandet, som började som en trevlig nostalgisk hobby, riskerar i viss mån att förvandlas till en överkommersialiserad bransch med för höga priser ... (The World of Fanzines, 1974)

Antagligen har man rätt att ändra åsikt under en tidsrymd av tjugo år, men ändrade sig verkligen dr Wertham? Hur kom det sig egentligen från början att en sådan bemärkt psykiater och författare började syssla med serier?

Fredric Wertham, 1895-1981.

Enligt dödsrunan i New York Times (1 december, 1981) föddes Fredric Wertham i München 1895. Han studerade vid King's College i London samt vid universiteten i München och Erlangen och blev med.dr vid universitetet i Würzburg 1921. Han forskade vidare i London, Wien och Paris, och det var brevväxling med Sigmund Freud som fick honom att ägna sig åt psykiatri. Han bosatte sig i USA 1922 och blev amerikansk medborgare 1927.
Werthams fortsatta karriär är imponerande. Han innehade platsen som chefspsykiater i New York Citys sjukvårdsstyrelse och var chef för de psykiatriska klinikerna vid Bellevuesjukhuset, senare vid Queens allmänna sjukhus. Han förestod också Lafarguekliniken i Harlem, en psykiatrisk klinik för fattiga i New Yorks svarta stadsdel. Artikeln "De psykiska följderna av skolsegregeringen" som Wertham publicerade i American Journal of Psychotherapy,  lades fram inför USA:s högsta domstol som ett viktigt bevismaterial i det fall som 1954 ledde till utslaget att rassegregering i skolorna skulle betraktas som brott mot grundlagen.
Det var som psykiatrisk expert inom domstolsväsendet dr Wertham skapade sig ett namn. Den klinik han förestod åt New York Citys domstol var troligen den första i USA, där alla dömda brottslingar fick genomgå psykiatrisk undersökning. Hans rekommendationer ledde till att metodiken och utrustningen vid flera mental- och kriminalvårdsinstitutioner moderniserades.
Dr Wertham var också författare. Hans första bok hette The Brain as an Organ  (1934), ett konventionellt vetenskapligt arbete. Dark Legend  var däremot en psykologisk fallstudie av en 17-årig pojke som mördat sin mor, skriven för en bredare publik och med vissa litterära grepp. Recensionerna var huvudsakligen positiva, men en läkare fann "misstag och inkonsekvenser som avgjort skämmer boken som vetenskapligt arbete". Alla böcker Wertham skrev fick utstå kritik för slapp språkbehandling. Show of Violence,  från 1949, är en bok allmänt om mord, där han behandlar några av de viktigaste mordfall han var inblandad i, antingen som domstolsvittne eller som inkallad expert.
Föräldrar och lärare hade klagat på serietidningar i många år. Så tidigt som i december 1940, ännu i serietidningarnas barndom, publicerade National Education Association Journal  en artikel om "Ett motgift mot serietidningar". I sitt arbete med ungdomsbrottslingar hade dr Wertham stött på serietidningar, som han hade märkt att ungdomarna läste ivrigt, och han drog slutsatsen att tidningarna var en viktig miljöfaktor som ledde ungarna in på brotts- och våldsbanan. Han lade fram sina synpunkter i en artikel i Saturday Review of Literature  den 29 maj 1947, och det blev startskottet för korståget mot våldsserierna. Under de följande sju åren höll han föredrag, skrev artiklar och ställde upp som expertvittne vid olika federala undersökningskommittéer som sysslade med serietidningsfaran, och alltihop kulminerade med utgivningen av boken Seduction of the Innocent  1954.
Senare tiders amerikanska seriefans, som ser tillbaka på kriget mot serierna med skräck och avsky och som med darrande nerver befarar att det skulle kunna hända igen, glömmer ofta det faktum att det tidiga femtiotalets serieförläggare i princip avlivade sig själva. Dr Wertham överdrev visserligen sin bevisföring, ibland nästan till löjets nivå, och det hade han inte behövt: serierna var faktiskt precis så råa, våldsamma och smaklösa som han påstod, vilket politiker och föräldrar lätt kunde intyga. Efter världskriget blev det en nedgång för kostymhjältar, och serietidningarna fylldes av allt våldsammare och alltmer realistiska brott och fasor. Föräldrar och politiker oroade sig redan för att barnen ständigt fick se bilder av mord och stympningar och skadade kroppsdelar i serietidningar som var allt annat än tidningar om mjuka kaniner, och då kom en framstående psykiater fram och sade precis vad man misstänkt hela tiden - ja, barn som läser serier om brott får en avtrubbad syn på våld och ser det t.o.m. som ett bra sätt att lösa problem. Serietidningar lärde barnen grymhet, perversioner, oärlighet och förakt för mjukare dygder som medkänsla och kärlek. 1947, när dr Wertham startade sin kamp, var serietidningarna ännu relativt beskedliga, men vissa förläggare tappade alla hämningar under femtiotalet och publicerade allt våldsammare och blodigare historier, som bara bekräftade allt Wertham sade.

Seduction of the Innocent  är en märkvärdig bok. Som de flesta av dr Werthams skrifter saknas här bevis för framlagda teser, medan polemiken är frikostig, han drar historier utan källangivelse och litterära citat och allusioner får han tvinga in i texten med skohorn. Flera generationer av seriefantaster har nu hunnit upptäcka boken och reagera - troligen är allt du hört om den sant. Wertham anklagar faktiskt Stålmannen för att vara fascist, Batman och Robin för att vara en homosexuell fantasi om en man och en pojke som lever tillsammans, och Wonder Woman är helt enkelt bara pervers (ska man döma av seriens tidigare årgångar, med stor betoning på bondage och masochism, skildrat förvånansvärt rakt på sak, så var det en rätt bra definition). Han påstår att serieteckningar innehåller "bilder inuti bilderna" för "dem som vet hur de skall titta", bevisföremål nummer 1 är skuggningen på en mans axelmuskler, som ska påminna om en naken kvinnotorso, om man kikar på rätt sätt. Wertham misstolkar grovt ett par serier, särskild en från EC Comics där en överpatriotisk medborgare slår ihjäl en karl för att han inte saluterat flaggan, men senare upptäcker han att mannen varit blind och alltså inte kunnat se den. Wertham menade att serien förespråkade  hårdhänt behandling av folk som inte var tillräckligt patriotiska; på något vis missade han alltså poängen i en tämligen uppenbar berättelse.
Till stora delar är Seduction  en tråkig uppräkning av olika ungdomsbrott, sammanställda med beskrivningar av förskräckliga exempel ur de "kriminalserietidningar" som ansågs leda till sådant beteende. "Kriminalserietidningar" är dr Werthams universalbenämning på alla  serietidningar som byggde på temat goda mot onda - superhjältar, Vilda västern, science fiction - medan vi idag begränsar termen till att åsyfta den nu utdöda polis och gangster-genren i serietidningar som gavs ut före Comics Code Authority. För honom innehöll praktiskt taget alla seretidningar "kriminalserier".
Dr Werthams konkreta förslag på vad man skulle kunna göra  åt serietidningarna var aningen torftiga. Förutom att föräldrarna måste bli mer vaksamma i hemmet, hade han tydligen tankar på att legalt förbjuda försäljning av våldsserier till minderåriga. I viss mening var han en av de första förespråkarna för någon form av bedömningssystem för serier. Visserligen har han senare blivit ihågkommen som den som var ansvarig för att Comics Code Authority bildades, men han varken stödde eller rekommenderade Comics Code Authority och trodde inte på idén att serieförläggarna skulle hålla rent i sina egna led.
Utdrag ur Seduction of the Innocent  publicerades i två av tidens bästsäljande amerikanska tidskrifter, Reader's Digest  och Ladies' Home Journal,  och det var nog där budskapet fick maximal effekt på föräldrarna. Själva boken fick i allmänhet goda recensioner, även om flera recensenter tyckte att Wertham lagt fram dåliga argument eller att serietidningar visserligen var så dåliga som Wertham påstod, men att det inte var mycket att bry sig om.

Flera år senare hävdade Wertham i privat brevväxling att serieförläggarna gjorde allt för att förkväva både honom och boken, från att sätta honom under detektivbevakning för att hitta något komprometterande till att de skulle ha använt handgripligheter för att omintetgöra ett viktigt bokklubbskontrakt för boken. En sak man vet säkert är att sedan boken publicerats, blev man på förlaget rädd att bli stämd för den tvåsidiga bibliografi över serieförläggare som fanns i slutet, så man beordrade fram rakbladen och skar bort dessa sidor ur de tryckta exemplaren. Några få orörda exemplar slank dock igenom, och serieentusiaster som sett bibliografin menar att alla luckor och misstag bara bevisar att Wertham hade dåliga insikter i vem som egentligen publicerade vad i 50-talets serietidningsbransch.
Förutom Werthams bok fick serietidningsförläggarna år 1954 också utstå senatsförhör och förhör inför lokala rättsinstanser i New York om ungdomsbrottslighet. Uppskrämda av detta bildade förläggarna så Comics Magazine Association of America, som startade verksamheten i början av september, och de första seriehäftena med Comics Code-märket dök upp i tidningsställen strax efteråt. Och som man kunde gissa: i början av februari 1955 vittnade dr Wertham redan inför ett delstatskommittéförhör i New York om att serietidningarna inte blivit bättre sedan Comics Code kom till. Som bevis lade han fram en piska och en kniv som han köpt via annonser i en serietidning godkänd av Comics Code.
Ändå hade det skett en del förändringar, vare sig dr Wertham ville erkänna det eller inte. Tack vare de restriktiva reglerna enligt Comics Code försvann våldsamma och blodiga serier från försäljningsställena. Serier om brott och skräck försvann till stor del. Flera förläggare flydde fältet, mest känd är EC Comics, som lade ner sin övriga serieutgivning och koncenterade sig på en humortidning som hette Mad.  Faran var över för en avsevärt decimerad seriebransch, även om minnena och ärren finns kvar än i dag.

Ur Kalle Anka & Co nr 36, 1961. Denna lugnande text till föräldrar och lärare visar att debatten inte gick spårlöst förbi i Sverige heller. Faktum är att samma år som Wertham gav ut sin bok publicerades i Sverige Nils Bejerots "Barn - serier - samhälle".
(© Walt Disney Prod.)

År 1956 publicerades en annan bok av dr Wertham, Circle of Guilt,  en studie i ungdomsbrottslighet som koncentrerades på ett mycket uppmärksammat mordfall. Saturday Review,  tidskriften där kampanjen mot serierna kan sägas ha börjat nästan tio år tidigare, skrev i sin recension något som smidigt sammanfattar dr Werthams hela yrkesliv så väl som den aktuella boken:

När han hoppar av sina seriekäpphästar, gör dr Wertham en del bitande kommentarer om rassegregering och andra sociala problem. Men hans poänger här dras också ned av hans besynnerliga tendens till grälsjuka och giftigheter. Vilket är synd, för dr Wertham är otvivelaktigt en man med ett lyhört socialt samvete, med ett djupt engagemang för barnens bästa.

Det är så det ser ut fram mot slutet av dr Fredric Werthams långa och i allmänhet framgångsrika yrkesliv. Han hade kanske inte vunnit någon fullkomlig seger över "kriminalserierna", men han hade absolut varit med och tämjt odjuret, så han borde ha kunnat dra sig tillbaka, nöjd efter väl förrättat värv. Men - djupt inne mellan pärmarna på boken Seduction of the Innocent  låg en tidsinställd bomb och tickade, som skulle detonera under den tid som skulle ha blivit hans lugna pensionärsår.
Efter pensioneringen ägnade Wertham en del av dessa sina bästa år åt att skriva sitt magnum opus i våldsfrågan, A Sign for Cain.  Boken publicerades först 1966 och en pocketversion med ett nytt förord kom 1968. Kort sagt, så är A Sign for Cain  en otrolig bok. Den är fasansfullt illa skriven, med en osammanhängande samling våldsbeskrivningar, oftast utan några tids- eller källangivelser, och Werthams ofta excentriska kommentarer och försök att krydda anrättningen med litterära citat av tvivelaktig relevans, förvirrar det hela ytterligare. Det bestående intrycket av denna vidriga volym är att människor sannerligen kan bete sig avskyvärt mot varandra, och dr Wertham är djupt bedrövad över detta faktum. Han skyller våldet nästan uteslutande på miljön, och det är uppenbart att Wertham ville rensa bort våldet ur massmedierna, och han började med serietidningarna, som angreps hårt i boken, trots att man kunde bortse från dem vid mitten av 60-talet och istället gå vidare med film och TV.
Wertham förutsåg att han kanske skulle komma att anklagas för att vilja införa censur, så han skrev att han tillbakavisade påståendet att "kritik mot våldet i massmedierna kunde leda till censur och inkräkta på medborgerliga fri- och rättigheter. Samhällelig kontroll för att skydda barnen har inget att göra med censur för vuxna. Barn har rätt att växa upp friska och ofördärvade. I kampen för fri- och rättigheter får man inte trampa ned barnen. De som slåss för yttrandefrihet skulle stärka sin sak om de gick med på att barn borde skyddas för uttalad sadism."
När dr Wertham tar upp serier till diskussion i A Sign for Cain,  blir han närmast världsfrämmande. T.o.m. vid mitten av 60-talet var den där passusen om gamla serietidningar som cirkulerade i mängder till "reducerade priser" ett stort skämt för alla som visste något om serier. Påståendet att de som förr läst serier nu uppträdde som föräldrar till misshandlade barn - vilket framkastades utan bevis eller källor - är mer än förbluffande. Han kom också med anklagelsen att "Stålmannen i massmedia är symbolen för makt, styrka och våld", och han jämförde Stålis med Lee Harvey Oswald - och detta under en period när Stålmannen i serietidningarna var som allra mest älskvärt fånig och absurd.
Han sammanfattade seriefrågan med att motvilligt medge:

Det är sant att antalet serietidningar (inte berättelser) med renodlade kriminalmotiv har sjunkit och att sådant inte visas på omslagen längre. (Man frestas säga att de fått gå under jorden ['undercover', övers. anm.].) Och mordhistorier i realistisk stadsmiljö är inte längre så vanliga. Nu utspelar sig serierna oftare i science fiction-miljö, med stålmans- och stålkvinnofigurer och interplanetära övermänskliga varelser från yttre rymden. Motiven är de samma; hämnd, pengar, maktlystnad, förstörelse. Västerserierna har ändrat sig minst och är lika brutala som förut. Flickornas urringningar är inte lika djupa, men det vimlar av sadistiska kvinnor i tättsittande kostymer, lika hatiska och destruktiva som tidigare. Brott och våld är ännu helt förhärskande, fast ibland i förtäckt skepnad.

"Serietidningar", sade dr Wertham, "är billiga, tarvliga och opersonliga. Barnen lägger avsevärda pengar på dåligt papper, dålig engelska och inte sällan dåliga teckningar."

Bra och dålig barnlektyr så som ämnet kunde behandlas av serietecknarna själva. Av Carl Barks 1960. (© Walt Disney Prod.)

Det där var trettio år sedan. A Sign for Cain  är i dag glömd och utgången från förlaget. När dr Wertham dog 1981 poängterade man i dödsrunan i New York Times  hans arbete som rättspsykiater och motståndet mot rassegregering, och man nämnde att han "fått äran av att ha tvingat seriebranchen att minska tonvikten på skräck och brott". Men vilket inflytande hans idéer nu än kan ha haft på händelsutvecklingen, så var det förbi för länge sedan - även A Sign for Cain  är helt klart skriven av en man som inte riktigt har kontakt med verkligheten längre - och han dog bortglömd.
Till slut var det bara serieentusiasterna som mindes honom.
1969 var jag 17 år och gick i gymnasiet. Jag hade varit seriefan i flera år och funderade på att ge ut ett eget fanzine. Det var så serieentusiaster kommunicerade med varandra på den tiden, efter mönster från sf-fantasterna som var tidigt ute. I princip var syftet med serifanzinen att utbyta information, med artiklar som handlade om gamla serier, med listor över gamla tidningar och när olika figurer varit med, samt intervjuer med serieskapare - så skulle allt tänkbart komma på pränt om en förlagsbransch och konstgenre som ditintills helt negligerats, man skulle samla information så att allt detta kunde bevaras. Utan att det egentligen var meningen blev för övrigt fanzines ett personligt uttrycksmedium för dem som varken hade stora seriesamlingar eller intresse nog för att skriva lärda genomgångar.
Seriefans på 60-talet och det tidiga 70-talet avskydde  dr Wertham. De menade att det var hans fel att EC krossats och att Comics Code bildats, och att han lett en landsomfattande häxjakt på en försvarslös konstform. (Hans egen uppfattning var att han försökte skydda barn från den rovgiriga storfinansens intressen.) I fanzinen hade dr Wertham själv blivit en högst verklig legend. Han hade blivit en symbol för samhällets och föräldrars auktoritet, sinnebilden av alla föräldrar eller lärare som någon gång, för vårt eget bästa, försökt ta ifrån oss serietidningar. Han hade försvunnit ur offentlighetens ljus vid mitten av 50-talet, men ännu femton år senare smutskastade seriefansen hans minne.
Eftersom jag hade skrivit åt andras fanzines i ungefär två år, bestämde jag mig för att gå hela vägen och ge ut ett eget. Medan jag kasserade in utlovade gentjänster för att få folk att skriva åt mig, fick jag en idé.
Jag hade tidigare letat efter böcker om serier på biblioteket och hittat Seduction of the Innocent.  Detta tillsammans med alla fanzineartiklar, som klagade över EC Comics frånfälle, gjorde att jag visste vem dr Wertham var och vilket ståhej han förorsakat ungefär femton år tidigare. Av ren nyfikenhet kollade jag i senaste upplagan av Who's Who  och upptäckte att han fortfarande levde, och att det fanns en adress så att jag kunde skriva till honom. Vore det inte ett scoop, tänkte jag, om jag lyckades intervjua den förskräcklige, legendariske dr Wertham i mitt fanzine?
I ungdomlig oförskräckthet sände jag honom några prover på olika fanzines, tillsammans med ett rätt långt brev där jag beskrev fanzinevärlden och vad det hela handlade om, och jag ställde en rad frågor om olika påståenden han gjort i Seduction  och jag undrade om han hade samma åsikter fortfarande.
Jag var aningen förvånad att dr Wertham svarade på mitt brev. Han svarade visserligen inte direkt på mina frågor, utan poängterade vissa saker han ansåg viktiga:

Mitt huvudintresse rör inte serietidningar eller ens massmedier, utan barn och ungdomar. Under åren har jag förestått stora psykiatriska kliniker och jag har lagt ned stort arbete - ibland under stora svårigheter - för att förhindra att ungdomar skickas till ungdomsvårdsskolor, där de ofta blir illa behandlade. Jag har också hjälpt ett antal unga människor så att de inte hamnat i elektriska stolen.
När jag såg hur väldigt många omogna människor hade problem och hamnade i svårigheter, försökte jag hitta alla de orsaker som bidrog till problemen. Det var under det arbetet jag stötte på serietidningarna.
Jag hade ingen som helst delaktighet i Comics Code. Och inte heller har jag rekommenderat något sådant. Jag tror inte på idén heller. Mina vetenskapliga upptäckter spelade en viss roll i sammanhanget, bara därigenom att förläggarna av kriminalserietidningar, många av dem mångmiljonärer, var rädda för att lagar och förordningar skulle komma att stoppa de värsta utgåvorna. För att förhindra detta skapades Comics Code.
Att försöka hålla nere överdrivet våld i kriminalserierna har ingenting att göra med censur. Att skydda barn är inte censur. Jag var den första amerikanska psykiatern som konsulterades i federal domstol i ett fall rörande bokcensur - och jag uttalade mig mot  censur.

Sedan visade sig dr Wertham vara nyfiken på fanzines och fanzinevärlden. Jag skrev tillbaka och svarade på hans frågor - sedan dröjde det inte länge förrän jag hörde att han skrev till fanzineredaktörer och bad om provexemplar. Dr Werthams brev började t.o.m. dyka upp i fanzinens brevspalter, där han ofta artigt försvarade sina åsikter om våld och medier för oförstående redaktörer, men ofta deltog han bara i diskussionerna och kommenterade snällt någon helt annan fråga som kommit upp i ett tidigare nummer. På sitt eget vis höll han på att bli indragen i fanzinevärlden. Men där fanns alltid ännu ett stråk av misstänksamhet och misstro från seriefanses sida. Ingen förstod riktigt vad han var ute efter. En del, som var rädda för att en Seduction-liknande avrättning av fanzinevärlden var i antågande, vägrade helt sonika att skicka honom några tidningar, andra gjorde det motvilligt.
Vad Wertham egentligen höll på med, visade sig vara hans sista bok, som gavs ut av Southern Illinois University Press 1974: The World of Fanzines: A Special Form of Communication. Det var inget försök till avrättning alls. Snarare tvärt om. Boken var ett kärleksbrev till seriefansen och deras värld. Detta från mannen som förbannat serietidningar i Seduction of the Innocent  och A Sign for Cain,  där han anklagat serierna för varje tänkbar försyndelse, bl.a. att de förvandlade sina läsare till moraliska monster - nu lovsjöng dr Wertham vad serieläsarna gjorde, och han höll fram våra interna hobbypublikationer som en förebild för hur begåvade ungdomar kunde kommunicera med varandra utan våld.
Detta var också en mycket besynnerlig bok, med breda marginaler och lite text. Ett helt kapitel upptogs av inget annat än en enspaltig lista med fanzinetitlar och deras tryckort. En recensent tyckte att boken var "tjatig, slog in öppna dörrar och var rörigt disponerad". När man läser den får man känslan av en man med väldigt dålig verklighetskontakt, som försöker blåsa upp något ganska litet till något stort. Urvalet av illustrationer tycks ha byggt på vad han hade i sin skrivbordslåda, snarare än på någon systematik. Dessutom hade Wertham totalt missförstått fanzinevärldens särart och syfte. Efter alla år som psykiater inom New York Citys domstolsväsen, med dess aldrig sinande ström av våldsamma psykopater och störda ungdomar, blev han uppenbarligen helt förtjust när han snubblade över en liten subkultur av unga människor som alldeles själva kommunicerade fredligt med varandra utan ledning eller uppmuntran från någon vuxen.

Dr Werthams beskrivning i det inledande kapitlet av hur han kom i kontakt med fanzines är intressant, eftersom han inte nämner Seduction of the Innocent  eller sin kamp mot serierna under 50-talet. En ovetande läsare lämnas med uppfattningen att Wertham helt enkelt är en offentlig person, känd för sina "skriverier eller föredrag om ämnen som massmedier, ungdomsproblem och våld", och att fanzineredaktörerna vänligen skickat sina tidningar som svar på den trevlige mannens förfrågningar. Wertham antyder inte med ett ord sin egen status som nästintill legendariskt hatobjekt, bland många redaktörer och skribenter betraktad som ondskan förkroppsligad.
Han tycktes bara motvilligt erkänna att fanzinevärlden sysslade med serier och science fiction, hans korta historik av genren var en av de mest förvanskade jag sett; han koncentrerade sig på de aspekter som gällde motstånd mot krig och våld. När han tog upp seriefanzinens tonvikt på superhjältar, anmärkte han att "den skapande fantasin hos skribenter och tecknare i fanzinen, särskilt bland de yngre, är ofta inriktad på hjältar, kanske ligger här ett budskap för vår oheroiska tid". Detta är mer än anmärkningsvärt, när det kommer från en man som i Seduction  betecknade superhjältar som en bisarr variant av "kriminalserier" och tyckte att särskilt Stålmannen var en av fascismens uppenbarelseformer. För det mesta skyler han över fanzinevärldens samband med serier och behandlar detta förvirrat eller nedsättande, när ämnet inte kan undvikas, och han fortsätter synbarligen med förutsättningen att fanzinevärlden formerade sig själv spontant och att serier liksom av en ren händelse råkade komma in i bilden. Som vanligt inriktar sig dr Wertham på våld, och han kan belåtet meddela att sådant inte förekommer i fanzinevärlden.
The World of Fanzines  är ett mästerverk i genren urspårad vetenskap. Det är den enda bok man kan finna på biblioteket om fanzines, även om dess författare aldrig riktigt begrep vad han skrev om. Han sade det aldrig - det var kanske inte möjligt att erkänna p.g.a. yrkesstolthet - men The World of Fanzines  motsäger allt dr Wertham skrev i sina tidigare böcker om serier och om dem som läser serier.
Till slut bestämde han sig ändå för att det blev folk av oss också.