Nationalencyklopedin - kunskapsarvet på CD-ROM

av Karl-Erik Tallmo

Kunskapen befinner sig i kris. Antingen genom att den inte längre lärs ut, eller genom att själva begreppet håller på att omdefinieras i riktning mot en metakunskap - kunskap om kunskap. Numera, sägs det ofta, behöver vi bara veta hur man söker och finner information, detta moderna universalbegrepp som nära nog raderat ut skillnaden mellan såväl kunskap och okunskap som mellan sanning och lögn. Det är i denna situation, när kompassnålarna bara roterar för oss, som den nyligen färdigutgivna Nationalencyklopedin dimper ned i sin CD-ROM-upplaga. Denna otraditionella förpackning av traditionell kunskap förtjänar egentligen några fler kommentarer än blott hur klickvänlig den är. Informationen har framför allt blivit alltmer transportabel i våra dagar. På medeltiden när allt skrevs för hand, gällde det att passa på att skriva av eller memorera för brinnande livet när man fick tillgång till en eftersökt bok. När de tryckta böckerna blev vanliga mot slutet av 1400-talet, kunde var och en bära med sig sitt exemplar, och tanken på stora uppslagsverk som kunde spridas till många uppstod och kom att kulminera under 1800-talet.

Skrivare på 1400-talet (Bibliothèque Nationale, Paris). Men flerbandsverk var ju ändå otympliga att ta med sig, så nog är dagens CD-ROM-utgåvor där 20-30 band ryms på en 14 gram tung skiva en stor revolution. Inte så konstigt att många nu också lockas av idén att slippa belasta hjärnan med det traditionella kunskapsarvet, när man i princip kan ha det i fickan.

DET HÄR ÄR INTE frågan om någon vanlig slöhet. Vi står med säkerhet inför ett skifte mellan vad man skulle kunna kalla intrakranial och extrakranial kunskap. Enligt detta synsätt behöver vi i huvudet egentligen bara ha metakunskaper, vi behöver veta hur man söker och finner fakta ute på Internet och i andra dataminnen. Men kan kunskap egentligen finnas utanför människohjärnan - i en bokhylla eller på en hårddisk? Måste det inte finnas ett kunnande subjekt? Detta är den ena aspekten av frågan om kunskapens plats, dess topos. Finns detta kunnande subjekt, så bör det tidigare också ha funnits ett värderande subjekt. Det är ju av avgörande betydelse att kunna bedöma den information vi finner innan vi tillägnar oss den, dess relevans, dess sammanhang och sanningshalt. Dessa metakunskaper skulle kunna vara den intrakraniala kunskapens sista utpost i dessa dagar. Det pågår nämligen också forskning för att förlägga mycket av detta värderande arbete till maskinella processer.

Frågan är förstås vad som blir kvar till oss människor då. Fantasin kanske, om man räknar med den franske encyklopedisten d'Alemberts gamla uppspaltning av tänkandet i minne, förnuft och fantasi. Den andra aspekten av topos gäller varifrån kunskapen kommer. Härrör den från Gud, eller från naturen, är den enhetlig eller hämtad från tusen håll? Kan vi samla ihop den till en rättvisande och för alltid giltig bild av tingens ordning? Eller är vi bara tillfälliga besökare i en ständigt föränderlig delprovins inom sanningens domäner? Kunskapen har genom tiderna liknats vid såväl cirklar som labyrinter. I Eden växte den som ett träd, liksom hos Ramon Llull och Francis Bacon. I det gamla Kina såg man encyklopedierna som kejsarens spegel. I dag formar våra liknelser mäktiga katakreser, vi surfar på informationens motorvägar i en kybernetisk rymd. Kanske återspeglar det vår desorientering: flyter, åker eller svävar vi? Talar, läser eller skriver vi?

Det har ofta sagts att Internet inte kan betraktas som ett enda stort uppslagsverk. Det är förstås riktigt, men den strukturering och kvalitetsstämpling som fattas, börjar nu uppslagsverksutgivarna bistå med. Encyclopedia Britannica kompletterar sin onlineupplaga med länkar till annan värdefull information på Internet. Och både svenska Focus och Nationalencyklopedin tänker ha Internetlänkar på kommande CD-ROM-versioner. Focus är förstås främsta konkurrenten för Nationalencyklopedin när den nu släppts på CD-ROM. De borde inte vara konkurrenter, eftersom NE är ett akademiskt uppslagsverk, medan Focus är mera populärt. Ändå tycks det oundvikligt på dagens CD-marknad att man konkurrerar med antalet videosekvenser, fågelläten osv. NE har 172 000 uppslagsord mot Focus 50 000 och den kostar 8 900 kr, vilket är drygt tio gånger så mycket som Focus.

NE kräver sex skivor för de 14 500 bilderna och de 137 rörliga sekvenserna, medan Focus ryms på en enda CD. All text i NE finns dock på varje skiva, så om man struntar i bilderna så behöver man aldrig byta skiva. Förhoppningsvis satsar NE snart på en Internetversion, så att man slipper detta ständiga skivbytande. DEN TRYCKTA NE fick ju lite dåligt rykte för alla rättelser. Stickprovskoll tyder nu på att de flesta rättelser faktiskt har införts på CD:n; vissa uttalsanvisningar och en matematisk formel (Legendre-transformationen) var det enda jag hittade som ännu var fel. Bra, men man borde faktiskt införa en revisionslogg, så att skribenter som använt NE som källa får en chans att ändra vad de skrivit. Att av kommersiella skäl smyga in rättelser efter hand är inte bra, framför allt inte när det gäller ett lexikon som kan utgöra källa för andra vetenskapliga arbeten.

Så här ser CD-upplagan av Nationalencyklopedin ut på skärmen.

Som sig bör är också CD-versionen lite mer aktuell än den tryckta utgåvan. Estoniakatastrofen finns med, och prins Bertils dödsdatum har förts in, däremot inte prinsessan Dianas. Kometen Hale-Bopp har kommit med, men inte nya riksbibliotekarien, som dock tillträdde 1996. En Internetversion skulle förstås medge kontinuerlig (om än inte omedelbar) uppdatering. MED ALLA TEXTER tillgängliga på dator är det enkelt att räkna ord, så jag jämförde några olika uppslagsverk. Kvantitet är ju inte allt, men omfånget ger ändå en fingervisning om hur ingående ett ämne behandlats. En svensk nationalencyklopedi skall ju vara bäst på just svensk lärdom, medan annat kanske kan överlämnas åt internationella motsvarigheter. Carl von Linné har sålunda fått 1 450 ord i NE. I Focus får han 373 ord, i Microsofts Encarta 399 och i Britannica Online 678 (fast gamla hederliga Nordisk Familjebok, Ugglan, hade faktiskt 5 668 ord!). Gustav II Adolf får i NE 1 616 ord, i Focus 274, i Encarta 336 och i Britannica 3 039 (Ugglan hade 6 017). En utrikisk storhet som Thomas Jefferson får betydligt mindre, men är inte NE:s 255 ord lite väl tunt? Focus har ännu mindre, 116 ord, Encarta har 1 536, Britannica 5 500 (Ugglan hade 701).

Hur är då NE att handskas med så här i virtuell form? Ganska bökig, tyvärr. Man är ju glad att ha detta avancerade textmaterial maskinellt sökbart - och sökningen är snabb! - men det s. k. gränssnittet (dvs. hur knappar och andra reglage har utformats på datorskärmen) är desto trögare. NE kräver en CD-ROM-spelare med minst fyrdubbel hastighet. Själv har jag sexdubbel, och ändå går det rätt trögt att rulla text i fönstren och att stänga sök- eller bildfönster. Dessa fönster kan heller inte flyttas fritt i förhållande till huvudfönstret. Man skulle vidare önska att det gick att förminska hela programfönstret (det kan man i Focus) så att man lättare kan se andra program som är igång. Att skriva ut gick inte i min Macversion, jag fick bara fram svarta oläsbara ark. På NE erkänner man att det är problem med vissa skrivare, Apple LaserWriter II och vissa från Hewlett-Packard. Tangentkommandot ”Spara”, för att spara texten i en separat fil, fungerar inte. Vill man istället kopiera texten, måste man manuellt markera småavsnitt med musen. Snabbkommandot "Markera allt" fungerar inte, men det ska åtgärdas, säger man på NE.

Kartorna är rätt otydliga, och man kan inte som i Focus zooma in olika områden. Ortnamnen i kartorna är inte sökbara, såvida de inte också förekommer i artikeltexten. Den i övrigt utmärkta fritextsökningen har en stor brist. Man får bara veta vilka artiklar ordet förekommer i, men inte var i dessa artiklar. Sökträffarna borde markeras på något sätt, t.ex. med fetstil. Det kan vara oerhört tidsödande att hitta ordet annars. Detta skall också åtgärdas, lovar man på NE. KRITIK AV GRÄNSSNITT är ju den ständiga visan i dag, egentligen med större rätt än när det gäller klagomål på hur traditionella böcker är bundna eller formgivna, för det handlar ju om det avgörande mervärdet när man övergår från det tryckta till det elektroniska ordet. Om några år slipper vi kanske detta problem. Då hoppas jag vi kan köpa både vanliga böcker och lexikon i ett elektroniskt råformat för text och bild, som medger att vi sedan skaffar ett eget ”läsverktyg” med de egenskaper vi vill ha - ett behagligt och lättbegripligt utseende på skärmen

samt de funktioner vi önskar, från enklaste bläddring till oerhört avancerad sökning och kanske möjligheter till automatiserade sammanfattningar, översättningar, eller analyser av textens argumentation och vilka andra trollkonster som nu kan tänkas bli möjliga om några år. Encyklopeditanken är i vissa avseenden förlegad och i andra avseenden högst modern. Det centraliserade, reduktionistiska, allomfattande, oföränderliga hör förstås samman med en gången tids världsbild. Vår tid är mera decentraliserad; kunskap är lokal, men globalt tillgänglig. Men tanken på system med egen simulerad tankekraft fanns faktiskt förr också. Den kinesiska visdomsboken I Ching (Yijing) kan ses som ett primitivt dataprogram som svarar på frågor. Ramon Llull liksom Giordano Bruno försökte skapa en sorts språk med egen tankeförmåga. Sett i det ljuset är det kanske först i dag vi kan förverkliga de riktigt tidiga encyklopedisternas idéer. NE-CD:n står då på första trappsteget till denna utveckling.