Ett samtal mellan
sångerskan Marie Selander och Karl-Erik Tallmo

Sommaren 1996 möttes sångerskan och sångpedagogen Marie Selander och Karl-Erik Tallmo för ett längre samtal om den mänskliga röstens olika aspekter, stilarter i olika länder, under olika epoker, folksång, rocksång m.m. Det var i viss mening en senkommen fortsättning på ett liknande samtal sexton år tidigare, som publicerades i tidskriften Hifi & Musik nr 4/1980. Den äldre artikeln, "Vår röst - ett fantastiskt instrument", publiceras också som bilaga.

Marie: Det var en väldigt bra utbildning. På den tiden fanns det gott om pengar. I arabisk sång hade jag Abdel Rahman El-Katib ^[1] som lärare, så när jag gjorde mitt slutprov bestod halva provet klassiska arabiska sånger. Det tror jag aldrig man skulle få pengar till i dag. Jag hade studerade arabisk musik plus ytterligare en timme sång för Abdel varje vecka. Plus att jag hade afrikansk musik, improvisation och ...

KE: Jag tror vi talade sist om det här att kombinera olika sångstilar. Kan man blanda och bli bra på allt eller måste man specialisera sig?

Marie: Rent tekniskt är det inga problem, att ställa om själva sångapparaten och gå från en sångstil till en annan, det är mera fråga om att när man börjar lyssna på något och lära sig något, så vill man ju gå djupare och det är fråga om hur man skall använda sin tid. Så kände ju jag när jag började med arabisk musik, herregud, jag skrapade ju bara lite lite på ytan. Jag kunde ju sjunga sånger, klarade av kvartstoner, hade lite koll på olika maqam ^[2] och sådant där, men från det till att kunna gestalta en sång och improvisera är ju steget enormt ... (aiff, 4:22, 80 K)

KE: I kulturer där sången har den statusen räknar man väl ofta med att det är ett livsverk att bli något sånär bra. Jag läste häromdagen om en indisk sångare som hade studerat sång i femtio år, och nu snart skulle han vara mogen att uppträda inför publik ...

Marie: När Arne Forsén, Erik Billander och jag arrangerade Vokalfestivalen 94 för två år sedan, så engagerade vi en sångerska från Pune, nära Delhi i Indien, Veena Sahasrabuddhe. Hon var väl kanske 45 och nu hade hon sin storhetstid. Hon har hållit på minst fyra timmar om dagen i stort sett hela livet och nu senaste året kände hon att hon fått sitt verkliga genombrott. Intressant med tanke på hur man ser på sångare i Sverige, man får inte vara alltför gammal, musklerna blir trötta och man får för mycket vibrato ...

KE: Apropå vibrato, förra gången diskuterade vi en del uppförandepraxis. Teorierna att den musik som bevarats noterad från renässans och barock bör uppföras med folkligt röstideal har ju gått fram och tillbaka. Vad tror man nu?

Marie: När det gäller vibrato kan man konstatera att ingen sjunger barockmusk med vibrato i dag. Där har synen ändrats helt, för sexton år sedan var ju det ett stort diskussionsämne.

KE: Vad gjorde du efter Musikhögskolan?

Marie: 1984 slutade vi också med gruppen Vargavinter^[3], jag höll en del kurser och föreläsningar, sysslade mycket med fri improviserad musik, samarbetade med koreografer och dansare och senare också med tonsättaren Tomas Bjelkeborn, som arbetar med elektroakustisk musik live, barnprogram med Bengt af Klintberg, teaterproduktioner, svensk folkmusik med "Utdansbandet"...

KE: Ja, när vi gjorde förra artikeln var du kanske ändå mest känd som folksångerska ...

Marie: Jag hade börjat improvisera en del med Raymond Strid och Peter Söderberg och gjorde också en del saker tillsammans med Sten Sandell och Johan Petri. Runt -89/90 började jag jobba med Cecilia Wennerström på duo med röst och barytonsax. Vi spelade in nästan alla våra improvisationer, och hittade på det sättet idéer att bygga vidare på, och så medverkade jag som sångerska och solist i vissa av Tuomos ^[4] projekt, "Kontinenterna rör sig i natten" och "Vattenspel i Strömmen".

KE: Du var ju gästprofessor vid Sibeliusakademin i Helsingfors 1995-96. Hur kom det sig?

Marie: Det var så att Heikki Laitinen, som ju är folksångare från början med ett förflutet i t.ex. Kankaan Pelimannit under 70-talet, byggde bl.a. upp folkmusikutbildningen på Sibeliusakademin. Den är mycket mer mångfasetterad än den i Stockholm. Eftersom han själv har jobbat mycket med improvisation, så har han fört in de komponenterna i den finska musikutbildningen. Vi träffades för två år sedan på ett folkmusikseminarium, "Visa i Värend" i Växjö, och då frågade han mig om jag ville komma dit som gästlärare och arbeta med improvisation. Jag var där vid två tillfällen, alla var entusiastiska och det kändes högt i tak. Sedan plötsligt ringde de bara och frågade om jag ville ha den där professuren - och jag sa naturligtvis nej. Jag kan väl inte jobba i Helsingfors! Men sedan tackade jag ja, det hade ju varit väldigt dumt att inte göra det.

KE: Du pendlade?

Marie: Jag åkte dit en vecka, var hemma två veckor, var där två veckor, var hemma en vecka ... det var ganska intensivt.

KE: Var det workshops eller teoretiska föreläsningar?

Marie: När jag först kom dit, så skrev jag ett stycke som var en timme långt, ett beställningsverk för en grupp på sex sångerskor som heter "Me naiset", som sjunger finsk-ugrisk sång. Det är lite karelskt, gammal Kalevalasång, flerstämmigt, lite bulgariskt, fast annorlunda, ryskt, starkt, täta stämmor och så. Jag hade arbetat med dem tidigare, så de tyckte att jag skulle skriva något för Sibeliusakademiens vokalfestival "Ihmisen ääni" (Människans röst) i oktober 1995. Första gångerna jag var där arbetade jag med olika formidéer, och utifrån de övningarna skrev jag ett stycke som hette "Minne läpikuultava kissa", "minne" har en dubbel mening och betyder både 'minne' och 'varthän' och "läpikuultava kissa" betyder 'den genomskinliga katten', det är en dikt av Ann Jäderlund. Jag använde ett par av hennes dikter som jag tonsatte, plus två stycken av Pentti Saarikoski och Mia Berner. Det var skrivet för sex sångerskor med vissa koreografiska förflyttningar, ljus, första delen helt akustisk och sedan med livelektronik. Det gick väldigt bra och blev uppmärksammat i TV och radio och Helsingin Sanomaat osv. Så jag fick göra ett nytt beställningsverk till en festival i augusti i Järvenpää utanför Helsingfors med "virtual acoustics". Det är alltså inomhusakustik utomhus, man bygger upp ett akustiskt rum för publiken utomhus.

KE: Hur kan man göra det?

Marie: Med högtalare. Det var ljudteknikern Tipi Tuovinens idé. Jag gjorde ett stycke som heter "Blåst", som blev mycket uppskattat. Det var kul för jag kunde skicka MIDI-filer till honom i förväg, så att han kunde förbereda föreställningen. För en gehörsmusiker som mig är det fantastiskt att kunna använda ett kompositionsprogram på dator med både sequencer- och notationsprogram. Jag som är en dålig pianist kan nu ändå lätt transportera idéerna från huvudet till datorn.

KE: Du har börjat skriva mer och mer musik ...

Marie: Ja, jag har gjort en del saker tillsammans med Tuomo, ett beställningsverk för Skinnskattebergs körstämma, ett barnkörverk som heter "Lektion om svalor",^[5] med text av Bengt af Klintberg. Både traditionellt och "otraditionellt" skrivet. Jag håller ju ständigt på med ett formtänkande och den delen har blivit mycket starkare de senaste åren.

KE: Är det svårt att skriva för någon annan, tidigare har du ju varit din egen interpret?

Marie: Jo, det är klart, jag dirigerar ju inte och när man står där med sångerskor, så tänker man att "ta i då", och man tycker "Gud, så länge de håller på med den där improvisationen - sluta!". Man önskar man kunde styra mera.

KE: Men det är vid uppförandet, under repetitionerna kunde du väl ha sagt ifrån?

Marie: Jo, men det gjorde jag ju också. Men när man improviserar, har man ofta svårt att kontrollera hur länge man egentligen håller på. Nu med "Blåst" kommer jag att vara mycket mera strikt, mycket är noterat, och dessutom ha en sorts dirigentfunktion själv, annars blir det för riskfyllt.

KE: Din nuvarande trio, det är en rätt fast konstellation?

Marie: Ja, Cissi och jag arbetade som duo först och sedan svalnade det av ett tag, jag gjorde min CD "Voicings" och Cissi höll på med annat. Sedan började vi igen och Lise-Lotte Norelius kom med på slagverk och med en komponent till blev det plötsligt väldigt mycket roligare. Nu repar vi regelbundet, och i höst skall vi ut på turnén "Dubbelt upp" med Arne Forsén och Pia Olby - vi kallar oss S NO W, Selander, Norelius, Wennerström alltså.

KE: Hur skulle du beskriva er profil?

Marie: Det är en alldeles egen musik, influerad av världsmusik, folkmusik, jazz, rytmiskt. Väldigt improvisatoriskt och helt akustiskt. Cissi har ju en tydlig jazztillhörighet och Lise-Lotte arbetar ju mycket med världsmusik och klanger ...

KE: Känner du att din röst har ändrats med åren?

(Foto © Tuuliki Holopainen)

är en sammanslutning av forskare, röstläkare och sångare och sångpedagoger som träffas en gång om året. Det är Johan Sundberg på KTH som är mentor här. Det är jätteroligt, för det är så öppet. Varje år har man två dagars seminarium, där forskare och pedagoger talar om olika forskningsresultat. Jag hade t.ex. en magnetisk mikrofon på halsen när jag kulade (aiff, 0:19, 141 K), så man kunde se precis hur struphuvudet rörde sig. Nu har jag erbjudit mig att vara försökskanin. Då kör de ner en sådan där fiberoptisk kamera genom näsan och man kan se exakt vad man gör när man låter på ett visst sätt. En kille höll ett föredrag och visade på storbildsvideo när han sjöng i falsett och när han sjöng med fullröst, det var fantastiskt att kunna se exakt vad det är som händer!

KE: Röstforskningen har väl inte varit så teknologiskt understödd förut, mera på gehörsnivå?

Marie: Man har ju kunnat röntga struphuvudet på kulerskor, t.ex. Elin Lisslass och andra, men det var ju en långsam procedur, nu kan man sätta en ultraljudssensor på halsen och direkt se vad som händer och sedan analysera det på datorn. Man har också skapat en fysikalisk modell av stämbanden på datorn. Den svenska forskningen ligger väl framme i världen, såvitt jag förstår.

KE: Hänger inte det här ihop mycket med den allmänna fonetikforskningen kring tal och ljudets uppkomst i röstapparaten?

Marie: Jo, men man kan gå mycket längre nu med den nya apparaturen. Mycket har varit hypoteser förut, t.ex. att har man en fri röst så har man ett vibrato, men det har inget med det att göra. Förr sjöng man ju efter olika temperaturer och då är det svårt att pricka exakt. Tosi ^[7] tyckte att klaverinstrument var skräp, för det går inte att intonera rätt, men med stråkinstrument och i sång kan man intonera exakt.

KE: Men syftar du på skillnaden mellan välstämning och temperering nu?

Marie: Det finns ju en mängd sätt att stämma t.ex. tersen, som är den största kompromissen i hela skalan: naturligt, tempererat eller pythagoreiskt t ex. Enligt Pythagoras utgår man från rena kvinter som man staplar.^[8]

Jag hörde ett föredrag i våras av KTH-forskaren Sten Ternström om hur musiker upplever tersen. Det var stor skillnad mellan vad de trodde att de gör och vad de verkligen gör. I körer t.ex. tror man att man sjunger rena terser, men det gör man inte alls. Det beror lite på var tersen ligger i förhållande till de andra stämmorna. Däremot i slutet av musikstycken, där det ligger ett ackord som får klinga ut, där är det ofta rent.

KE: Det måste var stor skillnad att sjunga på ett ackord i kör och när samma intervall ligger utspritt i arpeggio så att säga i en melodi?

Marie: Absolut, och många intervall tror jag färgas av om det är ett dominantseptimaackord som leder till en tonika t.ex. - det beror på vart ackordet är på väg så att säga.

KE: Är det olika i uppgång och nedgång också?

Marie: Ja, det det är nästan chockerande hur intervallen kan variera. "Hur stor är tersen", hette Sten Ternströms föredrag.

KE: Det är en slående rubrik.

Marie: Apropå Sibeliusakademien igen, så hade jag dels en grupp i improvisation som jag arbetade med och så ett antal enskilda elever. En elev ville t.ex. jobba med Kalevalamelodier, som jag inte är någon expert på, men det var bra, för då fick jag användning av min kunskap om olika skalor. Jag lärde ut en analysmetod, att skriva ner melodin, se var kvartstonerna ligger, kolla om det finns någon mönster. Jag lärde dem sjunga på tonnamn, do re mi fa, upp och ned, som det gamla arabiska sättet att sjunga, improviserade mycket ...

KE: Men det där blir en sorts turbovariant, för traditionellt har man väl inte analyserat så där, det har väl bara gått i arv ...

Marie: Självklart, man har lärt sig genom muntlig tradering. Dessa melodier kallas runo-melodier och går i femtakt. Varianterna är oerhört många och sångaren improviserar både i text och melodi. Frågan är ju, hur varier de? Fraserar? Andas?

KE: Men det där måste vara lite som att man lär sig en dialekt, det är ju inte så medvetet som i Indien t.ex. där man går hos en mästare.

Marie: Eftersom det har varit så integrerat i det sociala livet, så har alla sjungit vaggvisor t.ex., men vissa blev ju bättre än andra, vissa blev exempelvis gråterskor, alla  kunde lite,  av den tekniken, men vissa kunde utrycka allas  sorg, de var mediala och kunde berätta om den döde. Jag skrev nyligen ett svenskt gråtkväde (aiff, 0:36, 135 K) för en föreställning jag hade om musik i sorg.

KE: Det följer verkligen den naturliga gråten ...

Marie: Visst och de här snyftningarna ... det som är märkligt är att gråtkväden låter precis likadant i Karelen, i Ungern, på Irland. Det är någon sorts pentatonisk skala, man börjar där uppe och går neråt och det blir mer och mer gråt. Man blir oerhört berörd. Jag sjöng för en publik av högstadieungdomar i Botkyrka, där många kom från Turkiet och Kurdistan och de blev oerhört berörda. TV var där och frågade vad som var det starkaste - och det var gråtkvädet, tyckte de ... tänk att jag kunde göra det rättvisa! Jag byggde gråtkvädet på traditionella skalor och det typiska sättet att använda t.ex. allitteration, det är ju magi: "tunn jord skall jag strö på din kista, mor, så att vårens vilda vipor väcker dig."

KE: Detta att viss musik låter nästan lika i olika delar av världen talade vi om sist också. Det där när barn retar varandra, har det också att göra med intervallernas betydelse?

Marie: Jag tror att Ove Ronström har skrivit en avhandling om det. Varför blir det just "skvallerbytta bing bång" - da da da da da da? Det är någon sorts naturtonsfenomen ungefär som att blåsa i horn. Kvarter.

KE: Annars kan det ju vara tvärtom, i vissa kulturer nickar man när man menar nej ... det är lustigt att man uppfattar en så här pass abstrakt sak på samma sätt.

Marie: Men det måste ha att göra med stämbanden och vilka toner som kommer då. Med gråtkvädena har det ju direkt att göra med att gråten låter så. Frasen faller melodiskt neråt.

KE: Hur är det med jojken, är den typisk för samer bara?

Marie: Jojken är samernas musik. Likheter kan man hitta i många kulturer, tyckjer jag. Hos de grönländska eskimåerna t.ex. finns ju något som ligger nära, strupsång och något som påminner om joddling, fast man inte använder slaget på samma gång, men det som är gemensamt är ju den pentatoniska skalan, som ju rent av finns i bluesen.  (aiff, 0:17, 56 K)

KE: Varför är pentatonik så vanlig, har man piano är det ju förklarligt, när man spelar på de svarta tangenterna, men annars?

Marie: Det är ju ett sätt att dela upp skalan. Om jag gör en övertonssång  (aiff, 0:43, 320 K) så är det väldig lätt att få fram pentatonik, för det är de tonerna som först kommer, lyssnar man på sång från Tuva ^[9] t ex, så är det så. Delar man upp en sträng i olika delar så hamnar man lättast i pentatonik, en kromatisk skala är ett mycket svårare steg.

KE: 1980 talade vi om utbildning, att många barn inte uppmuntras utan avskräcks att sjunga. Har det blivit bättre?

Marie: Barn sjunger ofta på en ton och tycker att de sjunger.

KE: Sång är någon sorts legato, ett mera sammanbundet tal bara ...

Marie: Ja, men med träning går det att återfå sångrösten. Sedan beror det säkert på alla nedskärningar, systemet med kompanjonlärare som spelar med eleverna har försvunnit nu ska en lärare klara allting, det är omöjligt.

KE: Men där undervisningen finns fortfarande, tror du inställningen har förändrats? Vi talade sist om dessa sångprov som plötsligt gjordes utan att man haft någon undervisning först.

Marie: Jag tror det har blivit väldigt mycket bättre på många håll, där det finns personer som arbetar bra med barnen, som skapar teater och musikaler. Och man har inte den där inställningen längre att barn bara ska sjunga högt i registret.

KE: Jag tänkte just på det där med förebilder. Vad har barn för förebilder i dag, tror du?

Marie: Hitmusiken har ju trängt ned väldigt långt i åldrarna, barn sjunger väldigt nasalt och luftigt, många gånger har man inte hört en röst som låter på annat sätt, akustisk musik kan vara väldigt ovanlig. Jag gör mycket musikprogram ute för barn, och man kan direkt höra när personalen sjunger med barnen - då sjunger de öppet, men på andra ställen hör man bara något obestämbart viskande.

KE: Härmar ungarna mycket, försöker de låta som Robyn t. ex?

Marie: Självklart, och så har det säkert alltid varit. Jag är ju inte negativ till rock och populärmusik, men vad jag önskar är att det fanns ett lite bredare spektrum att välja på, barn tycker ju det är så kul att sjunga på olika sätt, joddla t.ex. älskar de ju, när de väl har hittat den tekniken. De har den här nyfikenheten, sökandet i den egna rösten. Jag glömmer aldrig när jag själv hittade röstskarven. Jag lyssnade mycket på Alice Babs, och när jag gick uppför backen på väg från skolan och hittade den - wow - himlen öppnade sig!  (aiff, 0:24, 90 K)

KE: Röstbefrielse talade vi om sist. Var det ett tillfälligt mode?

Marie: Jag tror många håller på med det fortfarande, t.ex. Eva Lagerheim eller Margareta Söderberg. Lena Klarström har kurs varje år i Falun i någon form av röstbefrielse. Jag tror fortfarande det kan vara jättebra att upptäcka att man har den där styrkan, att man kan sjunga så, men håller man på mycket, så blir man väldigt pressad, för man sjunger ganska hårt, med mycket bröstklang och väldigt lite huvudklang. Jag tror man behöver arbeta med all sina register och hela sin röst för att verkligen hitta den egna rösten.

KE: Ja, det är ju viktigt att hitta sitt sätt att sjunga, sin röst. Men hur gör man det?

Marie: För mig har det betytt mycket att våga leka och experimentera.

KE: Det måste vara flera lager av influenser man ska ta sig igenom för att hitta sitt eget uttryck?

Marie: Man måste hitta sina resurser, sitt eget läge. Röstläget beror på hur långa stämband man har och klangen beror mycket på miljö och språk.

KE: Men du som håller på med så otroligt många olika sätt att sjunga, tycker du att du har hittat din röst?

Marie: Jag känner var jag har mitt läge, var jag är avslappnad, och ett knep som jag har haft är att när jag öst på på en massa olika sätt, så går jag alltid tillbaka till ett avslappnat läge, jag prövar mig fram och går mjukt in i talrösten och känner efter att stämbanden sluter ordentligt. Då ligger man inte kvar där uppe och knarrar. Jag vet att t.ex. många rocksångare har problem med presentationerna mellan låtarna, för de hittar inte tillbaka till talrösten igen. Jag har hjälpt många med att lära sig ställa om från ett läge till ett annat, att hitta sin nycklar tillbaka till det avspända läget.

KE: Det där hörde jag på "James Brown Live at the Apollo". Där gör han precis det - fast för mycket, så publiken hör honom inte. Han förklarar hur mycket publiken har betytt för honom, men han får inget gensvar och till slut förstår han att han sänkt rösten för mycket och tar om lite högre.

Marie: Han går ju direkt på fullröst, han jobbar ju så hårt. Det kan jag förstå att han måste sänka för att komma in i talrösten igen.

KE: Det där att hitta sin naturliga nivå, att flickor inte skall behöva sjunga ljust som små änglar, är talrösten en bra utgångspunkt när det gäller att hitta sitt sångläge?

Marie: Ja det tror jag, man ska vara noga med att hitta talläget, har man långa stämband, så har man ju också en låg röst. Jag som har låg röst måste vara noga med mina elever, så att jag inte försöker göra dem till mig.

KE: Tar du emot privata elever nu?

Marie: Har jag tid så tar jag emot. Antingen någon som bara vill ha hjälp med det konstnärliga uttrycket, att utvecklas som artist, eller sådana som vill ha hjälp med tekniken.

KE: Detta med hög eller låg röst, det har väl blivit vanligare nu bland sångerskor att våga sjunga rätt lågt?

Marie: Kvinnorösten har sjunkit. Många sångerskor sjunger nu med en maffig låg röst. Jag minns Anita Lindblom när hon kom med sin låga röst - wow, vilken kraft!

KE: Och Brita Borg - eller Zarah Leander förstås ...

Marie: ... som dessutom var ljus från början men ville bli mörk! Hon arbetade hårt på att komma ned ...

KE: Så märkligt, undrar hur hon fick den idén ...

Marie: Power! Primadonna med fullröst.

KE: Det har stått en del i tidningarna på senaste tiden om heshet hos barn och jag såg också något om detta i den här skriften från KTH.^[10] Är det något speciellt fenomen att just barn är hesa?

Marie: Ja, vad man har konstaterat är att barn är mycket hesare nu för tiden än förr, och det var därför Röstfrämjandet bildades. Bl.a. lärare från Adolf Fredriks musikklasser slog larm om att rösterna har blivit sämre.

Pojkar är hesare än flickor, det visar en ganska nygjord undersökning. Särskilt pojkar i storstadsmiljö är hesare, de skriker mer, och det är väl lätt att gissa varför: slamrigare miljö, större klasser, man pressar rösten mera, blir lättare trött och får kronisk stämbandsinflammation.

KE: Är hesheten alltid resultatet av att man har en inflammation? Jag tänkte på det här med olika röstideal, att det var strävare förr och i andra kulturer. Det kan inte var något sådant som spelar in?

Marie: Men det här är ju barn., de är nog för små för att vara påverkade av något ideal. Stress gör att man blir spänd och då blir man trött när man använder rösten. Som sångare vet man ju hur man ska värma upp och vila ut ...

KE: Osökt kommer jag att tänka på dina kurser med rock- och popmusiker. Inom det facket är det väl inte så populärt att över huvud taget skola sig?

Marie: Nja, fast det är en väldig skillnad numera. När jag på 60-talet började som rocksångerska, var det ju otänkbart att man skulle ta sånglektioner, man skulle förstöra sig, och det var säkert sant, för då fanns det ju bara ett sätt att sjunga på, och det var det klassiska. Och ett klassiskt sångideal har inget med pop- och rocksång att göra, det är som svart och vitt. Men i dag har man ju kurser på studieförbunden och Kulturama i något som kallas afrosång, vilket är en dum benämning, men som ändå är ett sätt att sjunga pop och rock på. Då har man pedagoger som kan det här idealet. Det är ett tufft sätt att sjunga på, man måste värma upp.

KE: Jag såg Lisa Nilsson på TV, och hon berättade om hur nödvändigt det är för henne att värma upp.

Marie: Förr gjorde man ju inte det, men nu fattar de flesta att man måste värma upp. Jag säger alltid att hinner du inget annat, så se åtminstone till att värma upp rösten ...

KE: Är det för att det är skadligt att inte värma upp eller för att man missar en massa toner?

Marie: Det är båda delarna. Om du ska springa ett maratonlopp är det klart att man måste vara tränad och uppvärmd, annars får man muskelbristningar och svimmar på vägen. Många - både klassiska sångare och rocksångare - ägnar sig ju åt en sorts elitidrottspretationer, att sjunga i en miljö där man ofta inte hör sig själv t.ex. Ska man pricka höga toner, måste man vara uppvärmd, annars kommer man aldrig dit, och rösten krackelerar.

Som sångpedagog måste man kunna sin genre, för det gäller ju inte bara röstteknik utan också att hjälpa folk att uttrycka sig konstnärligt. När jag höll det här föredraget förra året på Röstfrämjandets seminarium i Göteborg, så hade jag ett band med massor av olika typer av rocksång för att visa att det minsann inte bara är ett sätt att sjunga på, det finns ju punk, heavy metal, mera schlagerbetonad pop, eller rap och hiphop - det är verkligen stora skillnader.

KE: Rap och hiphop är ju oftast inte sång utan skandering.

Marie: Jovisst, det är ju ofta mycket tal, afroamerikanskt ... det som är intressant är ju att ackorden är helt borta plötsligt. Sedan 50-talet med Tommy Steele och Beatles osv. har man ju haft väldigt fasta ackordsföljder men i rap t.ex. så är det ju uppbyggt kring en rytm, man kan höra afroamerikanska skalor, och detta att man samplar någon gammal fras från någon soulplatta från 60-talet och lägger den som ett ostinato eller ett riff och bygger upp låten helt kring det. Det är ju ett helt annat sätt att jobba.

KE: Collaget har kommit in i musiken.

Marie: Absolut, och det ligger ju nära sådant som Last Poets sysslade med ... det som är lustigt, jag har varit ute och pratat om rap och sådant och en gång träffade jag några somaliska killar, och deras musik här i Sverige det är inte att de söker sina rötter i Somalia utan det är baseballkepsar och hiphop. Jag frågade "Kan du se någon likhet mellan det här och din somaliska kultur då?" "Näe" svarade de. Men någonstans finns ju en likhet även om de inte ser det. Det är ju så tydligt afrikanskt, det här snabba talet som man kan höra i Mali och bland grioterna i Västafrika osv.

KE: Har du tänkt på att talrösten har blivit ett ideal nu på ett annat sätt också. En del manliga rocksångare, t. ex. Shane MacGowan i Pogues, Stuart Staples i Tindersticks och Gavin Friday t.ex. sjunger väldigt lågt och tyst, skrovligt och halvtalande ...

Marie: Man kan ju använda mikrofonen ...

KE: Just en nära mikronfonteknik är ju förutsättningen.

Marie: En av de första som gjorde det medvetet var ju Bing Crosby, han hade en särskild mikrofon som förstärkte det låga registret., det gjorde även Gunnar Wiklund.

KE (provspelar "Travelling Light" med Tindersticks):  Så här låter rätt mycket nu ...

Marie: Ett väldigt slappt och lite lojt sätt att sjunga i det lägsta registret, det här är ju nästan country förresten, kommer att tänka på Jim Reeves, det här låga, manligt avslappnade - inte Tom Waits precis! (Nu hörs Gavin Friday)  Det är känslofyllda män det här, det är en närhet, lite privat så där i örat ...

KE: Men Shane MacGowan sjunger ju dessutom falskt ...

Marie: Ja, det gör han fast han har ju ett enormt uttryck. Det är samma sätt att sjunga som Luke Kelly från Dubliners hade. Ett enormt patos, med nerv, uttryck och närvaro. Han var en suverän sångare, tycker jag.

KE: Konstigt att det går hem över huvud taget.

Marie: Jo, men det finns ju ändå en väldig musikalitet i det. Om man lyssnar på sångaren i Nordman t.ex., han låter ju bara pressad och totalt omusikalisk, jag blir bara nervös av att höra honom. Det finns ju många som Shane MacGowan och Tom Waits som gör det nyanserat, men han har ju bara två lägen - på och av.

En stor skillnad sedan förra intervjun är att vissa "folkliga" sångtekniker klart har påverkat populärmusiken. Björk och Dolores O'Riordan i Cranberries - eller Caisa Stina Åkerström - använder mycket medvetet röstskarven som en effekt i sin sång. Att en röst är egaliserad, utjämnad och har samma klang från höga till låga toner är verkligen inget ideal i dag. Snarare utnyttjar sångarna de olika registrens säregenheter.

KE: Då har vi pekat ut både en manlig och en kvinnlig trend.

Marie: Det var en artikel i DN för en tid sedan om just Björk och även om P J Harvey. Om "utländska horor och svenska oskulder", om hur Sverige inte kan få fram några sångerskor som vågar spräcka ramarna. Jag skrev ett brev till DN, för jag tyckte de missade hela poängen. Björk hade aldrig blivit utgiven i Sverige. Men någon förstod att hon är väldigt begåvad och lät henne få fria händer och göra som hon ville. I Sverige hade hon aldrig blivit utgiven på något av de stora bolagen. Det finns en flaskhals av talangjägare i Sverige. Man släpper inte fram någonting som inte är på ett visst sätt, och dem man släpper fram skall lanseras gående på sandstränder. De som skrev DN-artikeln tror att det är artisterna själva som bestämmer detta. Men titta nedanför den här flaskhalsen, titta på vad de här hårdrocksbrudarna gör eller på det som finns av småbolagsutgivning. Jag blir irriterad när folk gör sig lustiga över saker de inte känner till.

KE: Du måste ju vara rätt unik i att kombinera så många stilar, du började ju med Nursery Rhymes och har byggt på med mer och mer hela tiden. Känner du att du blir respekterad i alla läger?

Marie: Nu känner jag det. Nu respekterar man mig för det jag kan och det jag gör. När jag gick på Ackis fanns ju inte detta med pop- och rocksång, jag blev konkret motarbetad. Nu är det en viktig del av deras utbildning.

Marie har också spelat in en speciell improvisation (Voicings II) där hon utnyttjar de tekniker som nämns i artikeln.

Noter:

2. Maqam är en arabisk, modal skala som tjänar som grund för melodiska improvisationer, ungefär som ragan i indisk musik. [Tillbaka]

3. Vargavinter, svensk musikgrupp som startades 1974, med sättningen Marie Selander, sång, gitarr m.m., Jörgen Adolfsson, mandola, sopransax, Christer Bothén, klarinett, basklarinett, dousso n'koni, Tuomo Haapala, basfiol, Janne Hellberg, fiol, gitarr, bouzoki, Kjell Westling, fiol, flöjter, sopraninosax, bouzoki, basklarinett. I början ingick också Hans Wiktorsson på congas. [Tillbaka]

4. Tuomo Haapala lever tillsammans med Marie Selander och har spelat basfiol med bl.a grupperna Iskra och Vargavinter. Han komponerar också, bl.a. verk som uppförts vid Vattenfestivalen i Stockholm. Senast utgivna skiva är "Vattenvirvlar" (Caprice). [Tillbaka]

5. Noterna till "Lektion om svalor" finns utgivna av Warner/Chappell Music och den klingande musiken finns på Tuomo Haapalas CD "Vattenvirvlar" (Caprice). [Tillbaka]

6. Röstfrämjandet kan kontaktas via Björn Fritzell, Fågelsångsv. 22, 191 44 Sollentuna, fax 08-35 92 46. Röstfrämjandet utger tidskriften "Röstläget" (ISSN 1103-3983). [Tillbaka]

7. Pier Francesco Tosi (1654-1732), italiensk kastratsångare och sångpedagog, hans traktat "Opinioni de' cantori antichi e moderni" hade stor betydelse under bel canto-epoken. [Tillbaka]

8. Skillnaden kan exemplifieras med det e man kommer till genom följden c-g-d-a-e och det e man kommer till genom att lägga till en ren ters till c:et. Skillnaden är ungefär en fjärdedels halvton. [Tillbaka]

9. Tuva, i södra Sibirien, på gränsen till Mongoliet, känt för sin speciella sång med övertoner, som tillåter sångaren att sjunga flerstämmigt med sig själv, ofta med ett mungigeaktigt surrande ljud. [Tillbaka]

10. Musikakustiska forskningsgruppen, Årsrapport 1994. [Tillbaka]