ett mellanting mellan den Lärda och den Praktiska bildningen, som torde vara att finna i den framsynte lantbrukarens sätt att tillbringa sitt liv. Som detta är mycket nyttigt för läsaren att veta, har jag här nedan beskrivit huruledes jag stundom bevistar mina jordagods.
För den resolystne har jag även skildrat min resa till norra Italien. Att resor äro bildande torde endast den obereste våga bestrida. Men resekostnaderna äro svårare att bestrida, såframt man icke har läst denna bok, då resan blir ganska billig på grund av de många upplysningar, som därur kunna dragas med samma lätthet som man drager en finger ur ett vattenfat.
Som emellertid mina vänliga frågare bo på så olika platser, och det strider mot mina heligaste (=ekonomiska) grundsatser att rikta ett egennyttigt postverk, vill jag i denna mycket spridda bok giva var och en sitt beskärda svar.
P. A. i Jockmock klagar över, att han har så litet gödsel. Jag skall snart resa till dig och taga litet gödsel med mig. Mycket lär det dock icke kunna bli.
O. M. i Arlöv vill avsätta sina feta oxar. "Men vem betalar bäst?» frågar den misstänksamme mannen.Det gör den som skriver dessa rader. Jag betalar pr 100 kg. oslaktad vikt kr. 2-3, pr sekunda växel, att betalas vid tillfälle. Detta anbud står öppet i två timmar. Skulle det vid framkomsten befinnas, att handeln avslutats mot oxarnas vilja, betalas dock ingenting, men oxarna behållas som ett litet straff.
P. von Q. lider av mul- och klövsjuka, men önskar bliva fri därifrån. Denna önskan finner jag vid närmare eftertanke helt naturlig, och kan icke annat än uppmuntra honom till att ej avstå från denna önskan.
Hos J. P. i Barkaryd blommar pingstnarcissen, och en stängel är 2 fot lång. Detta är ju förträffligt, min goda J. P., men jag är ännu längre. För övrigt tror jag icke, att man kan använda pingstnarcissens stänglar i hushållet, även om de vore mycket längre; om man däremot av dem binder små kransar, kan man förskaffa sig en svag föreställning om cirkelns form. Men detta är en klen njutning.
Från A. O. i Södregård erhåller jag förfrågan om bästa sättet att sköta ett stort jordbruk. Såsom ett slags besvarande av denna fråga vill jag förtälja huruledes jag sköter min mönsterfarm i Skåne.
Jag sår mycket tidigt, vanligen i slutet av Januari, sedan jag först uppluckrat den feta myllan och fördrivit kälen genom pågjutande av varmt vatten. Detta pågjutande verkställes av min favorittorpare Adrian, som nu är mycket van därvid. Han föredrager detta arbete framför varje annat, och begär sällan mer än 4,50 pr dag. Detta giver jag honom mera än gärna. Därpå sår jag och Adrian vårt vete, varvid jag för kastskoveln, medan Adrian räfsar igen jorden med en liten kratta, som hans moder förfärdigat och sålt till mig för 28 kronor. Krattan är grönmålad med små röda prickar. Sedan jag sått mitt vete, sår Adrian sitt vete, varvid han för kastskoveln och jag hanterar krattan.
Därpå, i medio av Mars, planterar jag potatis och sätter en rova här och var. I slutet av Mars brukar det regna mycket, och då fördriva Adrian och jag tiden inomhus med att lösa livets frågor. Men första vackra dag störta vi åter ut. Och nu, medan solen skiner, sår jag blandsäd, medan Adrian sjunger vår vackraste folkvisa och planterar luktvioler.
Under detta arbete gryr snart den första Maj. Den dagen säljer jag det mesta av min boskap, varpå jag och Adrian höja den festliga pokalen i trenne dygn. Men sedan åter ut till arbetet! Iklädd en snövit linnedräkt skäktar jag lin och plöjer upp åkrarna. Adrian far till staden och låter premiera min brokota hingst. Adrians moder väver dräll, lukar, sticker sparris och klipper svinen. Vi leva ett lyckligt liv.
I Juni blommar rågen, och av dess vackra blommor binder den, som skriver dessa rader, stora buketter, som Adrian säljer i staden. Den kvarblivande halmen skördar jag med en skördemaskin av Mac Cormicks tillverkning och skänker den till Adrians moder, som därav förfärdigar de nättaste halmhattar åt Adrian.
Juli och Augusti hava vi brått med skörden. Än skördar jag klöver, än bovete, allt efter som det faller sig. Sädeskornen och fröna blanda vi tillsammans i en stor hög, som vi sälja efter mått till en vän. För en hög på tre alnar ger han ända till tre kronor. Han är så rik.
September är min jakt- och slaktmånad. Jag skjuter vad jag kommer över, resten fångar Adrians moder i giller. Nu inköper jag även oxar och ångtröskor. Mina svin nedstickas, mina hönor hängas (för att undvika blodfläckar på Adrians moders förkläde ), mina bin rökas ihjäl.
Oktober ägnar jag till att taga upp något rosenpotatis.
I Novembris plöjer jag trädorna och skakar äppleträden. Då jag för nio år sedan skakade dem, föll ett stort Grawensteineräpple ned i huvudet på Adrians moder, och inträngde så djupt att det icke kunde uttagas därifrån. Hos denna genomsunda käring höll sig äpplet fullkomligt friskt i tre månader. Därpå lät jag, för att undvika de obehag, som skulle uppstå vid dess bortruttnande, med stor kostnad förstena detsamma. Men en liten kärna hade undgått försteningen, och grodde och slog rot i den saktmodiga kvinnans huvud, och är nu ett litet vackert träd på över tre alnar. Adrian klättrade upp i det häromdagen och plockade äpplen till desserten, medan jag vilade i dess skugga. Adrians moder var i början något generad över denna ovanliga hårprydnad, men nu är hon fullkomligt van därvid. (Detta är verkligen sant, och jag tål intet tvivel därom.)
I December köper jag julklappar åt Adrian och Adrians moder. Den kvarvarande, otröskade säden uppsättes i kärvar till de små fåglarna. Förliden jul hade jag uppsatt åttio tunnor säd på detta vis. Adrians moder grät av glädje då hon hörde de små fåglarnas skrål. Såsom svenske män ägnar och anstår dolde Adrian och jag vår rörelse bakom en höstack, till dess en massa fåglar samlat sig, då vi rusade fram och sköto de små matnyttiga yrfäna. Såsom preludium till en mycket mörk toddy smakade de ej oävet.
På nyåret släpper jag stundom kreaturen ut på bete. Det händer nämligen att ett och annat grönt sädesstrå övervintrat, varjämte en del mossor och lavar verkligen äro ätbara vid ganska låg temperatur.
Min mönsterfarm betraktas ännu endast med förundran av mina grannar; men om de visste huru mycket den giver i ren behållning, tack vare dess rationella skötsel, skulle de kanske få en helt annan tanke om den, som giver detta svar på de många odalmännens lärgiriga förfrågningar.
II
Men även andras bemärkelsedagar firas.
Huru lycklig blev jag icke då min favorittorpare Adrian en vacker höstkväll inkom i min festvåning och med glädjestrålande ansikte förtalte mig att han just nu fyllade trettionio år! Jag ägde icke ord för att uttrycka min rörelse. Jag fattade hans hand, som så ofta fört kastskoveln och krattan; och efter en stund sade jag: Emottag min lyckönskan! Jag vet att du icke tycker om penningar.
Senare på kvällen spelade jag patience med Adrian, varvid han som vanligt hade otur. Han förlorade något över hundra kronor. Dagen var mycket glad.
Vi avslutade densamma genom att något efter 3 på morgonen knacka upp Adrians moder, vilken åt mig tillredde en den härligaste sillfrukost, medan Adrian gick ut och invigde sitt nya levnadsår med strängt jordbruksarbete till kl. 4 e.m., då han av mattighet avsvimmade; häröver blev den, som skriver dessa rader, så uppskakad att jag måste styrka mig med en mycket god middag.
Sedan Adrian njutit en stärkande sömn under närapå två timmar övergöt jag Adrians moder med en spann iskallt vatten, emedan hon klagade över den starka värmen. Vid ljudet av detta brus och moderns anskri uppslog Adrian sina ögon och uppgav det hjärtligaste flatskratt vid åsynen av den lungvåta gumman, som, även hon, hade svårt att hålla sig för skratt.
Temperaturövergången var henne dock något för stark, och följden blev till hennes förvåning en häftig lunginflammation, ur vilken hon repade sig först efter tre veckor. Under denna tid vårdades hon på det ömmaste av Adrian, som sällan vek från hennes bädd. Som jordbruket härigenom led rätt betydligt, måste jag till min ledsnad göra rätt stora avdrag på hans lön. Men rätt skall vara rätt.
III
Hans tänder äro 48 till antalet, ty han har, genom omsorgsfull vård, erhållit en tredje tandgård; vilken fördel detta är för honom, när han anfaller mina fiender, kunna dessa intyga, om de ännu hava någon sanningskärlek kvar i det, som kvarstår av deras kropp.
Då han viftar med sin svans, uppstår ett så starkt luftdrag att jag har svårt att hålla balansen. För att kunna bibehålla densamma har jag alltid då jag är ute och går med honom en balanserstång i handen. Däråt skratta folk, men de pläga inte göra det mera än en gång, ty på en vink av mig slår Buff kull dem - varpå jag avlägsnar mig för att slippa höra jämmerskrina. Allt sådant stör nämligen min matsmältning.
Om något nutidsdjur genom några egenskaper skulle överträffa denne blodmops, vore det väl endast mitt hornsto.
Genom en mångårig korsning emellan en från Bosnien inköpt oxe (Bos. bovis L.) och min brokota märr, lyckades det mig nämligen till slut att framställa ett mycket egendomligt, fullkomligt levande väsen, vars utseende var detta:
Huvud: märrens, men med horn.
Kropp: oxens.
Ben: märrens smäckra d :o, så när som på ett bakben, vilket genom en underbar ödets lek blivit likt ett av mina [not 1].
Detta nya djur kallade jag Kaskett, ty det är av samma kulörthet som Adrians gröna mössa.
Vi använda Kaskett dels såsom travare, dels såsom mjölkdjur. Endast jag dricker av denna mjölk, och en gång slog jag nästan ihjäl Adrian, då jag ertappade honom vid försök att bemjölka hornston. Rätt skall vara rätt, är mitt valspråk.
Kaskett skall snart kalva ( =föla). (Huru detta kommer sig, vet jag icke, men är nöjd med blotta faktum.) Dess blivande fölkalv skall jag med varm hand skänka åt den mestbjudande. Affär är affär.
Såsom travare är Kaskett oöverträfflig. Då jag rider fram på henne, svettas jag av något som liknar rädsla, ty hennes hastiga lopp kommer mig nästan att förlora andedräkten - den dyrbaraste av mina dräkter. Men ve den, som söker hejda oss! Ty vi äro två mot en vare detta nog sagt för den, som förstår att två genom en är ett bråk.
Adrian är storväxtare än de flesta, tack vare några orsaker, som jag verkligen icke känner. Men en till sinnelaget lägre varelse än min parasittorpare Kuku känner jag icke till. Medan Adrian är nöjd och glad med min vänskap och övriga naturaförmåner, kräver Kuku kontant betalning för de tjänster, jag låter honom göra mig. Vore icke min mildhet större än min rikedom, skulle jag för länge sedan hava föravskedat detta jordehjon [not 2], ty hans anspråk överstiga mångas tillgångar.
Eller huru skulle jag väl kunna annorlunda bedöma en individ, som är så usel, att han icke ens aktar för rov att kräva betalning för de småsysslor, jag då och då låter honom förrätta utöver de stadgade dagsverkena ?
Jag erbjöd honom ett par mycket vackra nattofflor, när han hade upplöjt mina utmarker. I stället för att tacksamt lyfta på sin kask, slog han tofflorna ur min hand och framsträckte en räkning på något över nittio kronor!! I min förvirring betalade jag honom, något varöver jag nogsamt grämt mig.
Ännu ruskigare förekom han mig dock en gång, då han begärde kontant erkänsla för en resa, han i mina ärenden företagit. Visserligen hade han till fullo uträttat sitt uppdrag; men hade jag icke själv betalat hans biljett, försett honom med en cigarr och givit honom mina varmaste välönskningar med på färden ? Jag vill icke alla resande väl, och då jag nu rent av önskade denne resenär lycka, så beräknade jag denna min välönskan till trettio kronor, vilken ganska låga beräkning i min kontokurant vållade honom, efter avdrag av vad hans arbete var värt, en debitering på 13 kr. 40 öre. Häremot vrenskades han, och av straffvärd godhjärtenhet gav jag efter, samt skänkte honom vad han i sin oblyghet begärde.
Nu är han emellertid stadd hos mig på livstid, och jag måste alltså behålla detta svarta vidunder av otacksamhet mot den, som med smärta skriver dessa rader.
Tacka vill jag då min Adrian! Han vet att ett förnöjsamt sinnelag är mera värt än gull och silver! Därför är han glad, ehuru utfattig.
Det är därför jag tror mig äga rättighet på att bli trodd, då jag nu går i min trädgård och nedskriver den stridsberättelse, vars hjälte jag nyss blev.
Det var en mycket stilla sommarafton, och jag satt på min havsstrand, förlustande mig med att ur fjärran höra Adrian sjunga "Neckens ryska" [not 3], tills jag själv, djupt gripen av musikens tonmakt, själv började sjunga. Först kvittrade jag några duetter ur "Den stumma från Portugal», och detta med så vacker modulering, att jag mot min vilja nödgades applådera. Därpå sjöng jag de två första akterna ur Hugenotterna och skulle just påbörja tredje aktens slutkör, då jag kände något klibbigt om min hals.
Intet kan förliknas vid min förvåning, då jag blickar ned och finner att det är den stora sjöormen, som, ditlockad av min sång, sakta kravlat sig upp ur vattnet och nu, antagligen av avund, försökte sammanpressa den strupe, tack vare vilken luften nyss dallrat av välljud.
Väl vetande att övertalningsförsök härvidlag båtade föga, grep jag odjuret om nederkäken och såg det stint in i ögonen. Från att dess hud förut varit purpurröd av ilska blev detta vidunder nu askblekt av rädsla och uppgav en ångestsuck, som gav genljud i bergen. Men hastigt bemannande sig, grep den ännu hårdare grepp om min hals; och nu först kände jag, att min sista stund kanske var mig närmare än min födelsedag.
Med bruten stämma tillkallade jag min starke kammartorpare Jönsson, som slåttrade hö i närheten. För första gången i sitt liv störtade denne pjäs mig till hjälp i livsfara. Utan att tänka på att han därigenom försummade sitt arbete, skyndade han fram och knep monstrumet i svansen. Den smärta, som vid detta lyckade knep uppstod, var så stor, att sjöormen släppte sitt tag om min hals och i stället med meteorens hastighet slingrade sig om Jönssons överkropp.
Jag grep Jönssons lia och började bearbeta det fjälliga vidundret med en kraft, som jag tror vara enastående. Jag uppbjöd nämligen nästan hela min styrka, och den är icke liten. Inom kort hade jag också den glädjen att se odjurets ringlar lossas, medan strömmar av kolsvart blod besudlade min nyräfsade strand. Ännu ett kraftigt hugg - och sjöormens huvud föll såsom en otäck blomma av för det mejande verktyget.
Men Jönsson var död...
Han hade kvävts av ormens kramning och etter, och jag kan icke beskriva min fröjd över att hava lyckats befria mig själv och världen från detta vederstyggliga kräk - jag menar naturligtvis sjöormen.
Det var något över åttatio alnar långt, och dess färg var brokig. Vid sin första anfallsilska var ormen karmosinröd, för min blick blev den blek, och efter min lias hugg blev den mycket svart. Dess huvud hade en liten upphöjning, och i denna upphöjning var en bjällra fästad (som jag nu bär som berlock).
Kroppen var fjällig och påminte genom sin längd om den långmodighet, med vilken jag länge fördragit Jönssons karaktärsfel.
Som denne emellertid nu var död, vill jag icke säga något ont om honom, ehuruväl jag skulle kunnat fylla sidor med berättelsen om huru stora hans olater voro. Han har en del lönepenningar innestående hos mig, men att sända dessa medel till hans släktingar kan icke falla mig in; ty vem vågar väl i dessa tider anförtro penningar åt ett utan min kontroll fortlöpande postverk ?
Mitt under mitt segerjubel anländer Adrian och jag emottog hans lyckönskningar. Som han emellertid fällde tårar vid åsynen av den orörlige Jönsson, lät jag honom hämta sig genom att släpa sjöormen hem. Detta arbete var icke så svårt som man skulle kunnat tro, ty jag pådrev honom med en påk under tiden, vadan det gick mycket fortare än det eljest skulle hava gått. Ty hastighet minskar tyngden, enligt vad fysiken länge påstått.
Nu är den stora sjöormen uppstoppad, och jag har av honom gjort en präktig gärdesgård omkring mitt badhus. Fiskarena fly förskrämda, då de se detta fjälliga stängsel. Men jag är icke rädd.
På grund av Adrians moders sjukdom, om vilken jag längre fram, d.v.s. någon annan gång, skall berätta
blev dock denna resa icke av
nu genast.
Även andra orsaker medverkade, vilka dock icke skola bliva bekanta för någon, för så vitt han icke kan tvinga mig därtill.
Kan han det göra, så skall han få veta dessa besynnerliga orsaker
i en annan bok,
som jag godhetsfullt skall skänka honom mot den ringa ersättning, jag ämnar förestava. Att denna ersättning blir så ringa, är i någon mån beroende på de politiska
förhållandena.
Då nämligen guldagiot för närvarande står så lågt, anser jag det icke vara förenligt med min ställning att genom ett högre pris-sättande å mina verk bland mina läsare-miljoner framkalla en rusning till bankerna för att de genom uttagande av sina sparpenningar skulle kunna bereda sig tillfälle att förvärva sig mina verk. Då emellertid denna bankrusning skulle tvinga de förskrämda Rothschildarna att höja guldagiot, skulle en allvarlig finanskris uppstå i Ryssland. Och i så fall hysa varken jag eller Bismarck något tvivel om att
czaren
skulle framtvinga ett stort europeiskt krig för att avvända knäsarnas [not 4] blickar från det sorgliga ekonomiska tillstånd, i vilket deras isiga fosterland befinner sig.
Endast av denna storpolitiska anledning har jag, ehuru med grämelse, beslutat mig för det ringa pris å min kommande bok om resan till norra Italien m. m., vilket jag dock till lämplig stund döljer i mitt härdade samvete.
Som emellertid denna stund kan komma när som helst, upphotar jag varjom och enom att vara
Väl beredd!
Intill dess: bilda dig praktiskt genom att läsa
Tredje delen,
vilken du lättast finner genom att vända just detta blad.
I din praktik inträffar merändels, att du blir inkallad för rätta till förklarande av alla de besynnerligheter, vartill du tros hava gjort dig saker. Då är det gott att veta, hur du skall bära dig åt för att undgå straffarbete, och slippa honorera de dyra, utländska advokaterna.
1) Inställ dig icke för rätta, eller, om påföljden kan bliva svår, besök skyndsammast ett fjärran land.
2) När polisen kommer att hämta dig, så bör du ställa dig döv eller uppgiva ett menlöst leende.
3) Neka frimodigt, ty ingen har sett, när du gjorde det.
4) Är du inkallad till vittne, så var ej för mild mot din fiende. Nästa gång kanske han vill göra dig samma tjänst tillbaka.
5) Skulle så inträffa, att du själv någon enstaka gång får det gemena nöjet att lagsöka din nästa, så minns noga det gamla talesättet, att "rättvisan måste hava sin gång».
Är du lantbrukare, händer det mer än en gång, att din gröda förvärras vid hagelväder. Men detta kan du lättsinnigt skratta åt, ifall du har försäkrat den mot hagelskada.
Här, som vid varje annan försäkring, gälla två gyldene reglor:
l :sta reglan. Tag försäkringen så hög som möjligt. Du behöver i alla fall mycket mer penningar.
2:dra reglan. Avsluta försäkringen först dagen innan olyckan skedde, ty därigenom nedbringar du premiekostnaderna.
Har du försäkrat ditt liv, så skynda dig att dö. Du glömmer annars i regeln att inbetala premierna, och då har ju det hela varit förgäves.
Har ditt hus brunnit upp, så beskyller dig brandstodsbolaget för mordbrand. Svär du dig fri, så säga alla att du svurit bort dig. Men det gör dig detsamma.
Detta om hagel.
Åskan har givit mången skald ett gott medel i händerna att lura en lättrogen och köpstark allmänhet. Så kvider vår store Lundin:
"Skyar lika busar
fly på fästet opp.»
och
"Dunder och larm!
viggen så varm
lyser och fräser och mördar i hägnet.
Gömda för regnet
träffas i höstacken
två mina vänner, den ene i nacken." - -
Hade vi inte åskan, skulle det varit en verklig dumhet att uppfinna åskledaren.
Men ho kan stävja en uppfinnares fantasi?
"Kafferepet är en lina,
där man hänger nästor sina";
varemot dock Fichte opponerar sig, viljande i dess ställe inflicka knack.
Spencer har rätt.
Kvadrill utföres på följande sätt:
l :sta turen. Ställ dig mitt emot en dam, hoppa upp och ned, sträck ut foten och gå fram och tillbaka.
2:dra turen. Ställ dig bakom din dam, hoppa högt upp i luften och gå tillbaka till din plats.
3:dje (sista) turen. Tag din dam tvärt om livet, snurra henne runt, tills du är trött, släpp henne och tacka henne.
Patience.
Lägg femtiotvå kort hur som helst och tänk vad som helst.
Slagsmål.
Detta sällskapsnöje idkas mest i fria luften och mellan vuxna vänner. Sätten härvidlag äro så mångfaldiga, att det icke kan falla mig in att genom någon slags anvisning lägga ett eventuellt band på den individuella friheten på detta område.
Den skicklige biodlaren förskaffar sig några kupor, som han uppställer i sin rosengård. Härpå fångar han på ängen ett tillräckligt antal bi (Apis meffica K.), varefter han av dessa bildar en svärm, under överinseende av någon drottning. Inom kort får man se de flitiga steklarna flyga sin väg till någon trädgård en halv mil därifrån, där de då infångas av denne trädgårds lycklige ägare, och sålunda bliva hans egendom. Redan detta är en stor fördel.
Varje höst tager man deras under sommarens lopp mödosamt insamlade honung ifrån dem, varpå de försjunka i en dyster dvala, för att först nästa vår åter begynna sitt otacksamma arbete.
Av honung beredes mjöd - en dryck, som icke drickes av någon nu levande människa. Härpå kan den skicklige biodlaren förtjäna ända till två, ja, goda år inemot tre kronor.
Bålgetingen är det bästa biet. Tre à fyra sådana kunna förkorta livets vedermöder för den skickligaste biodlare.
Binas hemtrevliga surr väcker hos en idog biodlare gärna tanken på att skaffa sig en violoncell eller ett positiv. Detta kallas även
musik.
Med fullföljande av under ungdomsåren påbörjade studier kan således biodlaren med lätthet, därest det blir ett dåligt honungsår, uppträda som en Paganini eller Christina Nilsson (gift Casa Miranda) [not 5].
Skulle biodlingen slå fel, måste man, för att leva, ägna sig åt någon av våra tusentals binäringar. En god sådan är
gruvdriften,
som består i att man köper en gruva och skördar vinsten därav.
En ganska god binäring är det även att ingå vid
detektiva polisen.
Äger man tillräcklig underbyggnad, kan man där avancera till en social ståndpunkt, som väcker missnöje hos dessa samhällets olycksbarn, vilka man kallar
sjörövare,
vilket yrke vi endast med tveksamhet omnämna såsom ett exempel på missuppfattning av begreppet binäring.
allmänna regler
i denna viktiga fråga, är förenat med icke så liten möda då ju god ton förekommer ganska sparsamt. Det torde därför vara mera på sin plats att, till vägledning och begrundande, redogöra för huru den, som skriver dessa rader, beter sig i vanskliga fall.
A. Inne.
Då jag t.ex.
äter,
försöker jag att taga så mycket jag kan av de bästa och dyraste rätterna, emedan jag därigenom diskret visar den älskvärda värdinnan att jag förmår uppskatta hennes girighet. Vid
det festliga laget
proponerar jag endast brorskål med dem, som äro över mig i rang och anseende, emedan jag därigenom visar dem, att man anser dem vara värda varje uppmärksamhet. Ligger jag
under bordet
håller jag mig stilla, ty då tro de nyktrare gästerna att jag är en hund och våga icke sparka dit. Stundom våga de det dock, och då bjuder god ton att med ett lustigt infall krypa upp och hem.
I sängen
är det god ton att ligga tyst och stilla och icke snarka förr än man inslumrat. Även hosta är opassande, emedan detta buller av nervösa grannar kan tagas för en jordbävning, så att de i vild skrämsel dö av hjärtslag.
B. Ute.
I. I fred.
Då jag möter
en dam
låtsar jag att jag hälsar på henne, för att se vad min hon kommer att göra. Hälsar hon då igen utan att känna mig, bevisar detta att hon är en god och anspråkslös kvinna, som man icke behöver presentera sig för, men som man icke bör gifta sig med. Möter jag
en herre
lyfter jag sirligt på hatten och frågar vad klockan är. Framtager han då en klocka, visar detta, att han är en burgen person, vars bekantskap man måste göra för att snart nog låna pengar av honom. Om jag möter
en militär,
går jag rakt fram till honom, för min hand till hans mössa och gör honnör, varpå jag ivrigt söker avlägsna mig.
Skulle jag icke lyckas härutinnan kommer jag
II. I slagsmål,
varvid det är god ton att icke tala om, huru mycket stryk man får.
Konstigare är det icke.
Musik
kan du väl icke utöva, ty du är nog icke musikalisk. Eljest skulle jag underrättat dig om, att du måste skilja mellan dur och moll, opera och variété, fiss och biss m.m. Om du likväl har en basfiol, bör du naturligtvis spela på den, när du känner dig därtill manad. Det kan ju alltid fördriva en sömnlös stund för dina grannar (=fiender).
Målningen
är numera symbolistisk. Jag förbigår därför Rafaël och Olsson för att genast skänka dig en inblick i huru du bör måla nu för tiden. Detta kan jag endast göra genom att delgiva dig mina intryck från
"De fries Udstilling"
i Köpenhamn.
Främst bland alla märka vi hr Slottmöllers fina duk Idisslande åsna. Åsnan, som är alldeles grön, står på ett blått sädesfält, varibland en del röda vitsippor uppsticka. Himlen välver sig svart-gredelin över det hela, som andas en oändlig sinnesrörelse, vilken betecknas genom sex vertikala streck. Sex är symboliskt, ty sinnena äro sex numera.
Fru Slottmöller har målat ett Plank i åskväder. Intet kan förliknas vid detta plank, om icke franska revolutionen 1789. Ty en sådan färgsammansättning är en revolution på konstens område. Planket är ofärgat, men ljungeldarna äro så mångfärgade, att man icke vet, var den ena börjar eller slutar.
Herr Pedersen är en impressionist, men målar dock sin Mosters porträtt så, som endast en systerson kan. Ett sådant uttryck i högerögat kan blott en älskande hand ditsmeta. Mosterns trikåer äro pietetsfullt uppfattade.
Hr Jensen har även i år avbildat Pervers höna i augusti. Den gula hönan framställes kacklande mot en brun sol, som döljer sitt ansikte bakom ett lakan (möjligen ett moln). Djupare symbolik kan ingen tänka sig.
Hr Dubarry-Sörensen utställer en läcker Ibis, som äter pumpernicklar. Ibisen står med avigsidan mot Österrike, och tyder härigenom på ett hot mot trippelalliansen, som symboliseras genom färgerna ockragult, Bismarck-svart och en tredje, fullkomligt odefinierbar färg - närmast påminnande om den kulör, som ett medelåldrigt stadsbuds kinder sakta antaga vid åhörandet av en snickares berättelse om Jerusalems återuppbyggande. (Denna tolkning är oss välvilligt meddelad av en ungdomsvän till konstnären.)
Ferdinand de Troëlsen: Cæsar före sin död, Cæsar, omgiven av skenhelige sammansvurne, håller ett humoristiskt tal, symboliserat av en Zick-Zack-linje, som löper snett över imperatorns ansikte, avsedd att framkalla intrycket av de växlande, lekfulla stämningar som genombäva talaren invärtes.
Densammes Farao, tagande inteckning i överste bagarens villa är en kulturhistorisk målning av högre rang än man skulle antaga. Farao, helt enkelt klädd i endast krona och ring, överlämnar till en rådman de vederbörliga papperen, medan överste bagaren söker förneka deras giltighet genom att se åt sidan. I bakgrunden synas Faraos släktingar spela på gulltavel, under kritik av en förnäm filisté, som - synbarligen med tanke på Simson - låter sin hand glida genom en perukstock, som framräckes av tvenne vansinniga mostrar till Moses. Tavlan är inköpt för Tuvans festsal.
Chlodvig Nielsen: Dansande faun. Föreställer en faun, som dansar.
Jean Gunghin, peruansk furste, har låtit utställa bilder från Amager och Otaheiti. Amagergosse, drömmande om sitt diamantbröllop, föreställer en gosse från Amager, som tänker på sitt diamantbröllop. Iruparatu [not 6] är en genrebild, som verkar välgörande genom sin gulgröna färg. - -
För en sådan som dig behöver jag väl icke nämna, att man målar med penslar, vilka man doppar i färger. Färgerna äro vitt, svart, m.fl., vilka du lätt åtskiljer på deras olika kulör, så vida du icke är färgblind, i vilket fall du gör rättare i att ägna dig åt
Bildhuggeri.
Du inköper ett stort stycke vit marmor, och uthugger därav med en mejsel ett eller annat mästerverk. Kan du hugga något som är bättre än Venus di Milo, är du minsann duktig.
Ägna dig eljest åt
Cirkus,
som är framtidens konst. Du kan icke tro, huru lätt det då är att förtjäna de pengar, som du är skyldig dina fordringsägare. Att denna konst är livsfarlig, sammanhänger med dess egenskap av skön konst, ty du kan därigenom lättare än eljest bli i tillfälle att dö i skönhet, vilket ju är varje bildad människas livsuppgift.
För att ytterligare sporra din entusiasm för denna konst, vill jag för dig mäla min erfarenhet från en generalrepetition hos
Cirkus Puff,
vilken den, som skriver dessa rader, nyligen var i stånd att åse, och som var något av det besynnerligaste han tänkt sig.
Vad säges t.ex., välvillige läsare och åsna, om fyra (5) lejon, och en liten lejinna, som hoppa opp och ned, det värsta de orka, ja, stundom något litet högre, och därunder vråla så gräsligt, att man önskar dö?! Den lilla lejinnan går därpå fram och ställer sig mitt framför åskådaren och vrålar i fem minuter, tills hon icke förmår längre, då hon suckar och vacklar sin väg. Oj, oj, oj! Korderoj!
Därpå framkrälar en mycket vacker orm och biter någon åskådare. Detta nummer brukar väcka en viss sensation, men man märker snart, att det endast var på skämt, som ormen bet, ty ormen ringlar sig nu i en mycket komisk knut, som lockar den ormbitne till att grina, varpå han är räddad.
Men efter applåderna krälar ormen fram igen och biter ännu en gång, men denna gång på ramaste allvar! Detta tjänar dock endast som förespel till den synnerligen intressanta scen, som nu utspelas: direktör J. Puff framträder, suger ut giftet, gör en djup bugning och bjuder på en mycket god cigarr. Kollaps!
Men ännu en gång krälar den intelligentaste av alla reptiler fram och biter någon allmänt misshaglig åskådare. Och nu hjälper inga böner, inga rop! Den ormbitne gripes av giftet och avlider under en halvtimme i kval, som väl ej kunna misstydas, medan orkestern spelar vad för något som helst i den lätta stilen.
Ifall någon åskådare ännu skulle stanna kvar, lössläpper direktören en mycket vacker tiger, som kan hinna upp vilken snabblöpare som helst. I det kritiska ögonblicket hejdar direktören det rasande, men mycket lydiga djuret. Varpå föreställningen är mycket slut.
Entrépriset är satt ytterst lågt, på det att till och med den fattigaste icke skall kunna hysa någon avund mot den, som skriver dessa rader.
Ännu mera lär dock kunna presteras av detta enastående sällskap. Till de vackraste numren hör direktrisen Publia Puffs träskodans på slak orm medan hon jonglerar med tre igelkottar, och lilla Charley Puffs uppträdande på spänd orm med tama ödlehönor. Vid vart femte nummer avfordras askådarna förnyat entrépris, och ett nummer, som väckt oerhört jubel i Amerika är det, då direktör J. Puff med milt våld förmår varje åskådare att lämna sina medhavda penningar åt honom.
B. Litteratur.
Den sköna litteraturen sönderfaller med lätthet i fyra avdelningar: lyrik, epos, dramatik och folklore.
Lyriken
utmärker sig för sin sångbarhet;
Eposet
för sin längd; och
Dramat
för sin talträngdhet.
Vad däremot
Folklore
beträffar, så törs jag icke avfärda denna diktart så knapphändigt. Den innefattar nämligen i sig så mångt och mycket rent av trolskt, att vi nästan skulle önska kunna skriva med månsken i stället för med detta billiga bläck, då vi vidröra dess egendomligheter.
Folk = folk, lore = Loreley (den väna nymfen); av folkets och Loreleys samverkan uppstå folklore.
Loreley är en mara, som frampressar älskog och poesi. Alla våra folkvisor härstamma så.
Vi hava på en hyresledig vindskupa upptäckt några nya folkvisor, som härmed för första gången offentliggöras. Att de endast äro uttryck för
En bodmamsells Klagan i midvintern
bör ju icke förringa deras sång- och säljbarhet.
Samtliga äro de deciderade till
Du ej mig elskar - grymma öde!
Du ger mig hin - usch fy, jag svor!
Att snart jag dveljes bland de döde,
du grymme Nilzon, visst jag tror!
2.
Jag minns den första, hjuva gången
jag såg dig stå i din butik.
Du vysslade den fina sången
om Calle P., på velljud rik.
Jag var på vegen till den handel,
der dagen lång jag fengslad står,
och alltid för en stadig hvandel,
fast jag är endast tretti år.
Den kvellen föddes all min smerta.
Jag serskilt mins en gong jag stog
och solde strumpor, hur mitt hjerta,
du grymme Nilzon, för dig slog!
3.
Jag hvet ej hur, men till min ånger
jag tjenner nu att all min frid
har gått förlorat för all tid,
allt se'n du tjöpte dig kalsonger.
Jag tog de allra, allra besta
från hyllan ned och sade: "se,
herr Nilzon, var så god och se!"
(O, din munstach, den kan mig fresta!)
Du Hårde! Att du nendes pruta!
Jag slog ju genast femti av,
som sjelv jag principalen gav.
Ack, herre je! hur skall det sluta!
4.
Ej nog med att min frid du rövar,
du tager också på credit
hvar enda gong du kommer hit.
Att jag står risk, ej dig bedrövar.
Det gick vel an om blott mitt hjerta
fick lida kval, men att jag får
betala till jag ej utstår.
Farvel, farvel - jag dör i smerta!
trettiitt år.
Svenska 10-öres-märket åtnjuter med rätta stor popularitet hos det svenska folket. Det s.k. rekmärket (30 öre) skattas dock av mången ännu högre. Detta beror på den vikt var materialistiska tid fäster vid penni en till de lukrativa vetenskaperna, vilka eljest vore ytterst få.
En lärorik översikt av filateliens nuvarande ståndpunkt erhåller man genom det referat över filatelistmötet i Lund sommaren 1893, vilket vi erhållit genom ett något försenat telegram:
"Filatelistmötet
i Lund är nu avslutat. Alla deltagarna hade, enligt en göteborgares utsago, ett (fri-) märkvärdigt utseende. (Alla göteborgsvitsar äro minst lika dåliga som denna, vilken vi med av blygsel darrande hand nedskriva.)
Bland de föredrag som höllos, märkte vi följande:
Bör ett frimärke anses för äkta även om en tagg är borta ur östra hörnet?
Några ord om frimärkenas betydelse för religionen.
Vad menas med ett s.k. övertryck, och varför menas där det?
Vi kommer det sig att 10-öresfrimärken icke äro gröna?
Har filatelist rättighet till särskild cell å offentligt hospital? Och - i så fall - varför kungöres icke detta?
Det senare föredraget mottogs med allmänt bifall och ordföranden tackade talaren för det ljus han slängt över en av de mörkaste sidorna i svenska folkets album.
Efter föredragens slut avreste deltagarna till Bökeberg, varest gemensam middag till ett pris av tre 50-öresfrimärken intogs under animerad stämning. En särskild beställd soppa på gamla flottiga 5-Pfennigsmärken avdracks med hjältemodig förtjusning. ---
Kort före återresan till Lund timade en egendomlig händelse, som gjorde denna skog till de närvarande filatelisternas stoltaste dag.
En hundraårig, mossbelupen gubbe vacklade fram ur skogens snår och tillkännagav för ordföranden att han sedan ett halvt sekel uppehållit sig i denna skog, livnärande sig av vilda rötter, för att dölja ett femtiotal hart när ovärderliga frimärken från S:t Mauritius, vilka han innehade såsom fideikommiss. Då han nu emellertid kände sin yttersta stund nalkas, ville han avyttra dessa dyrgripar mot en skälig ersättning. Dels till följd av sina principer och dels på grund av sin ålder nödgades han dock fordra kontant betalning.
Ett bedövande jubel uppstod nu, och alla kontanter framtogos för att överlämnas åt åldringen. Då emellertid penningarna icke räckte till, avklädde sig frimärksvännerna resolut alla klädespersedlar, utom strumporna (för att ej bliva kalla om fötterna), och tillfredsställde härmed Mauritiimannens anspråk. Sålunda utblottade ångade de hemåt, alldeles nakna, men mycket belåtna och med vars ett unikt frimärke å vederbörligt ställe.» -
Vi äro glada att hava dessa underrättelser från alldeles säker källa, ty vore det icke sant, vore det ju förfärligt.
Illa vore det beställt med denna bok och den, som skriver dessa rader, om han icke kunde giva dig ett gott råd härutinnan. Döm själv!
Sedan numera Panama-aktierna förlorat sitt nominella värde, måste du placera dina kapital i något liknande företag. Genom ett ivrigt placerande skall man snart se dina pengar rikta en del intelligenta män vilket ju redan det är ett sant nöje för varje van av den mänskliga tankeverksamheten.
Kort därpå skall man få emottaga stor procent på sina insatta medel, så vida företaget bär sig. Och blir man då icke mångtriljonär, måste ett fel i någon beräkning föreligga, vilket ju icke kan läggas dig till last.
Skulle icke detta förslag tilltala dig, gör du bäst i att placera dina penningar hos denna boks författare, vilkens oerhörda lärdom gör det för honom möjligt att förflytta sig från det ena stället till det andra med blixtens hastighet.
Glasen framställas genom glasblåsning. Denna tillgår sålunda, att man tager ett glas och blåser därpå; varpå det hela är färdigt. Ur väl blåsta glas kunna även de starkaste drycker inmundigas. Dricker du ut allt, som finnes i glaset, kallas detta en bottenfock.
Och härmed äro vi inne på navigationen, eller konsten att manövrera en farkost. Ingen farkost kan nämligen tänkas utan fock, och om focken är beslagen eller bottenrevad, kallas även den bottenfock. Näst focken är spygatten och groggen det viktigaste för den orädde sjömannen att lära känna. Har han härutinnan noga reda på sig, behöver han endast en god lots för att med livet komma ifrån såväl Biskayaviken som många andra ansedda farvatten. Dock må ingen tillrådas att segla med fastgjorda skot, ty då följer döden inom 40 minuter.
För att koka behövs eld och vatten. Har man tillräckligt av dessa ingredienser, kunna många välsmakande rätter framställas.
"Som man kokat måste man supa», d.v.s. äta.
De saker, som kunna ätas, kallas ätliga. Alla växter äro ätliga, utom den stolta furan. Bland ätliga djur märkas särskilt ätliga gödkalven och ätliga grodan. Den förre stekes hel, den senare är en amfibie, av vilken endast laren ätas. Då de avskurna låren mycket fort åter utväxa, kan en enda padda på detta sätt livnära flera mansåldrar om intet oförutsett inträffar.
Mindre närande äro skorpionen och sjöormen.
Mat i flytande form kallas soppa. Ju flera kockar man har, dess sämre blir soppan, och dess längre räcker den således. För att inrätta ditt hushåll billigt behöver du alltså endast några få kockar.
Den skicklige kocken behöver endast en spik för att åstadkomma en god soppa. Sväljer han spiken, behöver han icke vidare någon mat.
Har man ett taffelpiano, kan man lätt skaffa sig taffelmusik och taffelbitter.
Kocken bör vara något hemma i matlagning och dubbla italianska bokhålleriet.
Kan han dessutom undervisa i alla brukliga skolämnen, skadar det icke, för det fall han skulle bliva nödsakad att på annat sätt förtjäna sin biff och punsch.
Se här vad en av dessa havets idoga myror är tvungen att inhämta för att motsvara sina medmänniskors förväntningar!
För att veta vad den för oss alla så dyrbara tiden lider, måste han hava med sig ett gott ur (den s.k. dykareklockan). Även bör han medföra en biljard, för att kunna fördriva tiden i sällskap med den i förväg ankomne kamrat, han möjligen påträffar å det vrak, han skall undersöka.
För den händelse att
vådeld
skulle uppstå på detta vrak, måste han vara försedd med en assuransspruta, vilken med lätthet kan skötas av en därtill dresserad
pudel
för såvitt en dylik kan anträffas på ett så stort djup.
Det förutsättes att dykaren är skicklig i några levande språk, för att kunna utröna nationaliteten hos de skendöda skeppsbrutna, han kan finna på ett så stort djup.
Med någon kännedom i läkarekonsten kan den kunskapsrike dykaren göra under av barmhärtighet mot de många
sjuka fiskar
som lida under trycket av den ofantliga vattenmassa, som flyter över ett så stort djup.
Under bördan av detta vetande och sin praktiska dräkt, bör den kunskapsrike dykaren
med lätt sinne
kunna gå den mest stormodiga framtid till mötes.
Årets månader äro jämnt 1/12 gross, dess veckor över ett halvt hundratal, och dagarnas antal icke långt från trehundrasjuttio. Den, som skriver dessa rader, är född den 25 September, vilken dag heter Cleophas och infaller i lejonets vänkrets. Solen går på denna märkeliga dag upp precis 6 på natten, vilket manar oss till tidiga uppstigningar. September månad är naturligtvis årets vackraste månad, och följderna härav hava heller icke uteblivit, enligt vad spegeln, trots mina blygsamma protester, envist överbevisar mig om.
Största fördelen av almanackan är dock den, att hon underrättar oss om namnsdagarna, och därigenom sätter oss i tillfälle att gratulera våra vänner och väninnor, vilka kunna bära de alldagligaste namn, såsom Qvintinus, Prisca, Menl. Barns D., Thomas Biskop, Mar. Besök., Monicax, Per o.s.v.
Konsten att gratulera är dock ganska invecklad. Så måste du t.ex. vara bekant med den person, du vill gratulera; du måste veta var han bor, när han är hemma, hur han ser ut, och - viktigast av allt - vad han heter.
Vet du allt detta, går du till honom med ett blomster, bugar dig, lägger det sköna blomstret på bordet, och bjudes på vin eller kaffe. Drick icke härav mera än du tål! och kvarstanna icke under någon förevändning hela dagen hos den gratulerade, såvida han icke uttryckligen tigger dig därom. Gör han detta med stora tårar i ögonen, bör du hålla ett vaksamt öga på hans rörelser, ty då är han nog icke riktigt klok. Blir han våldsam, så bind honom med det medhavda repet, och gratulera dig själv på det hjärtligaste till att inte vara i hans kläder.
Märker du icke själv om det är varmt eller kallt, skall du rådfråga termometern, som strax säger dig detsamma.
Mycken värme nämna vi eld.
Mycken köld kallas för is.
Elden och isen åtskiljas dessutom genom sin färg. Elden är gul, isen är blå.
Dessa två färger kallas även de svenska färgerna, och ingå såsom en icke oviktig beståndsdel i våra flaggor. En stor flagga kallas standar. Om flaggan är mycket ren, kallas den norsk.
Meteorologien har fått sitt namn av meteorer, små heta kroppar, som stundom falla ned på oss. De påminna genom sin oförutseddhet om de moderna bomberna, om vilka jag nu vill tala litet med dig, gode läsare.
Intet tvivel hyser jag nämligen om att du ju icke i tider av modlöshet tänkt att ansluta dig till den moderna åsikt, som heter anarkismen. Jag vill därför klargöra för dig de fördelar och olägenheter du därav kan skörda.
Bomber tillverkas av sardinlådor, sedan du uppätit de välsmakande sardinerna. Därpå inlägger du något krut och spik, varpå du låter lådan flyga i luften i någon folksamling. Flyger denna bomb mycket högt, kan det hända, att du tillfogar kroppsskada åt invånarna på planeten Mars - i vilket fall du intet har att befara, ty dessa himlahjon hava ingen åtalsrätt.
Skulle däremot din lilla låda flyga mycket lågt, skadar du antagligen någon eller några av jordens befolkning.
Du kan då välja emellan
flykt
eller
dödsstraff.
Då detta senare är ganska smärtsamt, råder jag dig till det förra, som är fullkomligt smärtfritt. Den därvid oundgängliga skakningen på järnvägen kan du undvika genom att sätta dig på en preparerad sardinlåda och
själv flyga i luften,
ju förr dess hellre. Adjö.
Om så din husläkare skakar på huvudet, ser betänksam ut och beder dig räcka ut tungan, kan du vara lugn, enär ingen allvarsam fara är för handen; men om han däremot skrattar och säger att din sjukdom endast är ett foster av din inbillning, bör du strax beställa om ditt hus och skriftligen uppsätta din yttersta vilja, ty du blir inom få dagar kallad till någon annan värld.
Sätten att upprätta testamente äro mångahanda. Allra först måste du taga i betraktande till vem du skall bortskänka dina ägodelar, min käre läsare.
Dina släktingar hava endast berett dig sorg och förluster. Du minns nog t. ex. huru det gick när du skrev på det där dumma papperet för din elake farfars onkel - "på tre månader», som det hette men o ve! hur många år fick det inte löpa innan du slutligen fick det protesterat, blev lagsökt, måste sälja dina luftslott annat att förtiga! Icke vill jag riva i dina sår.
Jag vet dock en person, som aldrig gjort dig annat än gott: det är den, som skriver dessa rader. Du djärves väl icke att neka, ty då skulle jag till min smärta se mig nödsakad att... nogav! Ingen står dig närmare än din gode lärare, d.v.s. jag.
För att därför med lugnt samvete kunna övergå till en annan, möjligen bättre (jag känner dig ju så litet) värld, bör du testamentera åt mig allt vad du äger, och detta i fullt juridisk form, så att jag slipper stämma dina hjärtlösa bröstarvingar, som nog icke lära neka sig det simpla nöjet att söka få dig förklarad vanvettig vid tidpunkten för testamentets upprättande.
Bekymra dig dock icke härom! Jag skall resa dig en rätt fin gravvård och däruppå själv inmejsla de gyldene orden:
HÄR DOG MIN VÄN.
Det är med kvinnan du förlovar dig. Härtill fordras 1 ring och 1 flicka. Den, som själv skriver dessa rader, har själv varit förlovad 6 ggr; alltså mera än de flesta. Då man är s.k. caché-förlovad bäres ringen på ringtån (se kap. naturlärdom!). Att det går lätt att upplösa denna förbindelse synes bäst därav, att den, som skriver dessa rader, ännu är ogift.
Huruvida han skall fortfara att vara ogift, beror icke på honom allena. Ty kärlek skiljer sig från varje annan art av sport därigenom, att den måste idkas av 2 personer på 1 gång. Härom har den numera avlidne snabbdiktaren Ovidius skrivit en förträfflig pjäs, som heter Ars amandi, eller Konsten att älskas.
För att bespara dig besväret att försöka anskaffa penningar till uppköpande av Ovidii verk, vill jag ädelmodigt lära dig huru du skall bära dig åt i denna, för det praktiska livet så viktiga gren av vetandet.
Du skall, om du har någon ruter i dig, tillsäga någon änka eller annan flicka att hon måste älska dig, ty eljest kan du icke leva. (Naturligtvis kan du mycket väl leva ändå, men du får ändå vara så snäll att säga just så!) Därpå skolen I båda sammanföra de hudflikar, genom vilka I plägen intaga Eder näring. Därav uppstår en s.k. kyss [not 8], vilken alltid plägar skänka åtminstone den ene parten en viss tillfredsställelse.
Var dock icke alltför stursk om du lyckas härutinnan! ty härmed är minsann icke allt gjort. Ännu återstår en del formaliteter, innan ämnet är uttömt. Såsom ett icke oviktigt element räknade redan de gamle flickans samtycke m.m., o.s.v., o.dyl., etc.
Ett av människans finaste företräden framför djuren är hennes rätt att svara nej i brudstolen.
Sport
utövas nu för tiden mest på bicycle. Som emellertid en sådan är ganska dyr, vill jag icke för dig beskriva sättet för denna sports utövande, ty din fantasi kunde lätt bliva så upphetsad, att du till vad pris som helst ville förskaffa dig en sådan tingest. Och om du icke hade tillräckligt med penningar, kunde du falla på den idén att tillgripa de mest förtvivlade utvägar, såsom bodräkt, häststöld, nödlögn eller dylikt. Vad vet jag om din moraliska karaktär? Du har kanske icke ens ärligen betalat denna bok.
Gymnastiken
är en uppfinning, som, rätt brukad, berövar skolungdomen en halv timma av frukostlovet. Detta är dock icke dess enda betydelse, ty gymnastiken stärker även blodsystemet, uppfriskar hjärtverksamheten, höjer människan från jorden (genom trapez), och är mycket livsfarlig.
Svensken Ling var den förste, som upptäckte att ett hastigt uppsträckande av armarna (eller eventuellt ett vridande till vänster av huvudet) är ett livsvillkor för varje sunt tänkande människa. Härefter bildades gymnastikföreningar, som vidare fortplantade denna vackra ide, vilken för närvarande är vårt lands stolthet.
Den, som skrivit dessa rader, har endast genom gymnastik förvärvat den fruktansvärda kroppsstyrka, som nu gör det för honom möjligt att med en viss skadeglädje emotse varje försök till kritik över denna bok.
- Se, god dag, goda Olsson! Vad är det för en bok du har? - "En var sin egen professor», naturligtvis! Den har även jag hos mig. Vill du att jag skall pröva dig? - Det är min högsta önskan, herr generallöjtnant. - Då är jag din lärare. Vad är kunskap? - Makt. Rätt! Vem har sagt det? - Fakir Falstaff. - Vem är det? - En omätligt rik man. - Riktigt. Vad höjer levnadens behag i festligt lag? - Ölost. - Vad hade du till läxa i går första timman? - Konsten att gräva gull. - Vad är denna konst? - Lätt. - Har du funnit något gull? - Nej, aldrig. - Månne du kan stava till aldrig? - B-a, ba, b-o bo: aldrig. - Ett mycket vackert svar.
Vad hade du andra timman? - Geognosi. - Vad lär dig denna vetenskap? - Att Afrika bebos av niggrar, ävensom att jordens inre är fullt av guld och granit. - Hej, du kan dina saker! Vad vill du helst bliva? En kunskapsrik dykare. - Men vet du också att detta är mycket svårt? - Ja, men jag kan spela biljard och har en god assuransspruta. - Därtill fordras dock även kunskap i levande språk. Kan du några sådana? - Endast tyska och Döda språk - Detta är ju även nog. Men varför ser du så på din fot? - Jag tänker på tåens ben. - Bra! Vad liknar dem? - Norrskenet. - Huru så? - Ty de innehålla båda naturens hemlighet. Särdeles riktigt. Känner du någon kejsare? - Ja, Klumbumbus. - Vet du hans dödssätt? - Nej, men ett svin i Barkaryd avled på grund av en finnes avrivande. - Mycket rätt! Nu måste jag lämna dig, ty jag skall ila till min bäste vän. - Det är Falstaff. Då följer jag med vördnad.
1 Adrians moders förklaring härav: "Troligen har märren försett sig på Ni, då Ni någon gång tågade genom Nis ladugård." [Tillbaka]
2 Jfr kap. Meteorologi etc. [Tillbaka]
3 Som Polen numera tillhör Ryssland, kan man icke tala om Neckens polska. [Tillbaka]
4 Ryskarnes adelsmän. [Tillbaka]
5 Se dessutom kap. Konst. [Tillbaka]
6 Betyder: En indisk mössmakares sorg över eskimåernas andliga ståndpunkt. [Tillbaka]
7 Misstag! Även kackerlacka. Sättarens anm. Mitt enda misstag. Falstaff. [Tillbaka]
8 I fonetiken kallad quadrilabial inhalations-smack. [Tillbaka]
Dessa har nu nästan helt fallit i glömska. Det är i stället den för oss påfallande moderna humorn i de böcker han publicerade under pseudonymen Falstaff, fakir, som har överlevt. År 1894 utgavs "En hvar sin egen gentleman", en "oumbärlig handbok i fara och frid", och samma år kom En hvar sin egen professor. Året därpå kom "Lyckans lexikon". Wallengren dog blott trettioettårig år 1896.Hans humor föregriper i mångt och mycket vår tids parodier, där mediet, formen, gestiken, i nästan högre grad än det egentliga innehållet, blir föremål för ridikylen. Hasseåtage, Blandaren och många andra torde ha inspirerats av den allvetande fakiren. Monty Python-gänget läste väl knappast Wallengren, men driften med beskäftig pekpinnementalitet och sensibiliteten, känslan för över- och undertoner i det som parodieras, är klart besläktade.Jag kan tänka mig att någon reagerar mot fakirens nu otidsenliga - då tidsenliga - referenser till "negressiska" och liknande etniska uttryck. Att som nutida redaktör censurera sådant, vore ett enkelt sätt att tillfredsställa samvetet, men tvivelaktigt, eftersom det byter ut en intolerans mot en annan. Jag vill inte vara med i den pågående rörelse som redigerar om (förfalskar!) t.ex. H C Andersen eller Astrid Lindgren. Det skrivna får stå. /KETNote: "Falstaff, fakir" pen-name for Axel Wallengren (1865-1896). Belonging to the Romantic era, he wrote some serious pieces, for instance "Bohème and Idyll" and "A Loner". Those are now forgotten, and Wallengren is remembered chiefly for his humorous works, of which En hvar sin egen professor (appr. "Be your own professor") from 1894 is one, a parody of some of the encyclopedic and educational works of his time.