Den, vars plikt det är att skriva dessa rader, är en omätligt rik man, för vilken det icke skulle vara någon konst att låna var och en av sina läsare fem kronor.
Men väl vetande, att kunskap är makt, och att en sådan ofattlig givmildhet från hans sida blott skulle leda till orgier, jämförliga endast med en Neros eller Herodes', samt övertygad på grund av sin djupa människokännedom, att han aldrig skulle fa igen ett öre av sina femmor, har han beslutat att i deras ställe utgiva denna ojämförliga bok, som han milt, men allvarligt råder var och en att köpa, tillsvidare utan att närmare angiva straffet för den tredskande.
Vi hava i dessa dagar sett boktitlar sådana som: en var sin egen läkare, en var sin egen hyresgäst, en var sin egen loppcirkus, en var sin egen skarprättare m. fl. Men med denna bok vill den, som skriver dessa rader, oskadliggöra ej blott all sådan, utan över huvud all litteratur. Såsom källskrifter har han därför använt alla både tryckta, skrivna och uppbrända böcker med undantag av Lunds stifts matrikel, och han vill se den i synen, som vågar betvivla denna uppgift.
A. Ammor kallas unga mammor,
som på landet varit flammor.
B. Buffeln är ett hornigt djur,
ömsom ko och ömsom tjur.
C. Cypern är min sann en ö,
för den ligger i en sjö.
D. Dromedaren med sin puckel
går i öknen ut på ruckel.
E. Eremiten ensam går,
trivs ej, om han sällskap får.
F. Faster kallar man den moder,
som har fadern till sin broder.[not 1]
G. Girigbuken samlar gull.
Gull ej annat är än - mull.
H. Holofernes en gång bjudit
på supé en änka, Judith.
I. Ingefära uppå filbunk
Luktar bättre än en Nil-skunk.[not 2]
J. Jeremias - en profet -
mycket ont i världen slet.
K. Kors i herrans jössu namn!
Är väl detta Köpenhamn?
L. Loppan har en massa fötter,
därför blir hon aldrig trötter.
M. Mastodonten i ett gungfly
kan ej jägarns bössor undfly.
N. Negern är så svart, att man
honom knappast skönja kan.
O. Odalmannen går och koxar
på sin präst och sina oxar.
P. Proletären gärna ville dricka
punsch och spela kille.
Q. Qvast och qvinna bägge 2
pläga stavas nu med k.
R. Robinson av glädje röt,
när han fann en kokosnöt.
S. Suggan älskar att sig klia
i sin eleganta stia.
T. Tranan dansar mest med sparvar.
Herreje, vad sparven larvar!
U. Upupa-epops-kalops
kan man propsa i en mops.
V. Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.
W. Wasmuths liktornsringar smärta,
om du får dem i ditt hjärta.
X. Xerxes samlade en här,
som helt säkert upplöst är.
Y. Ytterrockens mattblå foder
gör dig varm och glad och goder.
Z. Zontariffen för en krona
för dig fjärran från Landskrona.
Å. Ångan är ett dimmigt ting,
som får hjul att gå ikring.
Ä. Ädelstenen Koh-i-noor
tror jag knappast att du får.
Ö. Ölost uti festligt lag
höjer levnadens behag.
Ba-be-bi-bo-bu-by-bå-bä-bö-bööh!
Ba-be-bi-bë-bü-by-bö-bu-ba-buff!
Baba-bibi-bebe-bobo-bubu-böbö-boll!
Bababi-bababe-bababo-bababu-bababö!
Babababi-babababo-babababu-babababöx!
Sedan upprepar man baba eller bobo, och tillägger ett antal tvåordiga stavelser, tills man lärt sig tala bra.
Varpå man övergår till
Ett gott exempel på flerstaviga ord är
riksdagsmannautskottssuppleantbostadsstäderskevikariebarnbarnsbyxor.
Detta ord är dock ett av de lättare.
Ett svårare ord är däremot lejon. L-e, le, j-o-n, jon, le-jon, lejon. Detta ord är nämligen afrikanskt, och sådana ord äro alltid svåra. Afrika ligger i Sahara.
Uttala nu hastigt några flera flerstaviga ord varje
fredagsmorgon, sedan solen är uppstigen och druckit sitt sodavatten. So-da-vat-ten: sodavatten.
-Ja, snälla moder, det lovar jag dig, sade den lille Konrad, och sprang ut på vägen.
Kort därpå mötte han en elak gosse, som hette Janne. Denne var alltid smutsig och olydig. De snälla barnen hade därför av sina föräldrar fått tillsägelse att undvika hans sällskap, ty dåligt sällskap fördärvar goda seder. Konrad sökte också alltid undfly allt umgänge med den elake Janne.
-Kom, sade nu den stygge Janne, kom, så gå vi tillsammans bort och "nalla" päron. Skomakaren är rest till staden, så att ingen ser oss.
-Nej, svarade den lille Konrad allvarligt, jag vill icke gå med dig och nalla päron i skomakarens trädgård.
-Varför inte det då? hånade den elake Janne.
-Nej, ty min goda moder har förbjudit mig det, genmälde den ståndaktige lille Konrad och fortsatte sin väg.
Kort därpå fick han höra ett skrik från skomakarens trädgård. Skomakaren hade oförmodat kommit hem från den närbelägna staden och ertappat den elake Janne i päronträdet, samt straffade honom nu hårt med spannremmen.
-Det var väl, att jag lydde min goda moder, tänkte den lille Konrad, föll på knä och fällde tårar av tacksamhet för att han undgått frestelsen denna gång.
Därpå uppsteg han och kände sig betydligt styrkt i sin föresats, att icke alls tänka på skomakarens päron, utan att i stället gå och snatta plommon i skräddarens trädgård; ty han visste med säkerhet, att skräddaren för närvarande var borta för hela dagen i en by en och en halv mil därifrån.
Moral: Den, som lyder går det väl,
Även om han plommon stjäl.
En äldre man, som i detsamma mycket lämpligt gick förbi, stannade, då han hörde detta. En annan man skulle kanske icke hava stannat för så litet, men denne man gjorde det, ty han kände på sig, att här var tillfälle att uttala en vis lärdom.
-Vadan bannar du baljan? sade han till den lille vredgade gossen.
-Se, så hon har stänkt ned mig, svarade Frans och pekade på sina byxor, som nu sågo allt annat än vackra ut.
-Har baljan verkligen gjort det? frågade den äldre mannen med en djupsinnig min.
- Ja, det har hon!
- Nej, sade den äldre mannen med ett allvarsamt leende - ser du, hon stänker ju icke ner mig, fastän jag står lika nära henne som du. Ser du, mitt barn, baljan kan icke...
I detsamma rusade en hund förbi och stötte till baljan, så att hon föll omkull, övergöt den vise mannens byxor med smutsigt vatten och krossade fullkomligt en av hans stortår.
-Den satans baljan! skrek den äldre mannen, hoppande på ett ben, röd i ansiktet av smärta och vrede.
Då log den lille Frans.
Moral: Onödig visdom skall man spara,
Tills man råkar själv i fara.
Hans fattige fader var en rå man, som icke älskade lärdom. Ofta ryckte han boken ur sin flitige sons händer och skickade honom ett ärende i byn. Häröver grämde Jöns sig i tysthet och fällde många bittra tårar, då någon såg det.
Men en dag måste även hans hårde fader erkänna att boklig flit är ett nyttigt ting, såsom vi skola finna i det följande.
Jöns' fader råkade nämligen i tvist med en vän vid ett tillfälle, då de utbytte tankar angående ett politiskt ämne. Slutligen utbrast Jöns' faders vän: Nej, du vet inte ens, vad poltik är! Ha!
-Vet jag inte, vad poltik är? genmälde Jöns' fader med uppbragt stämma. Ha?
-Så säg då vad det är! sade vännen i en hånande ton.
Jöns hade hela tiden med spänd uppmärksamhet följt det intressanta samtalet. Då han nu såg sin fader bragt i trångmål, ansåg den flitige gossen tiden vara inne att själv deltaga i meningsutbytet. Därför reste han sig blygsamt rodnande, och sade: Jag tror nog att min fader vet vad politik är, tv det vet ju till och med jag, som är så liten.
- Vad menar du då, att det är? sade han.
-Jo, svarade Jöns med en säker röst, det är ett trestavigt ord, som består av trenne självljud och fyra medljud. Dess etymologiska ursprung är grekiskt och dess betydelse är statskonst. I uttalanden det oriktigt, då I saden pol'tik ty det heter politik.
Sedan han sagt detta, upphörde tvisten som med ett åskslag.
(Från den stunden uppmuntrade fadern Jöns' flit.)
Moral: Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.
En vacker sommardag gick den lögnaktiga Pella och lekte med några små sanningsälskande flickor. De kastade sten och smuts på varandra och roade sig tappert. Då kom en liten katt över gården.
-Den katten är vår, sade Pella, då hon fick se kissen.
Som de små sanningsälskande flickorna trodde, att hon talade sanning, började de genast att kasta sten på katten. Den träffades rätt hårt av ett stenkast, och började därför jämra sig på det jämmerligaste, så att den som verkligen rådde om katten, kom ut. Det var en aktningsvärd kvinna, som hette mor Andersson.
- Varför slån I min katta? frågade hon förtörnad.
Då framträdde en av de små sanningsälskande flickorna och sade: Pella sade, att det var hennes katt.
Men därmed var mor Andersson icke nöjd, utan mälde vidare: Den omständigheten att Pella uppgivit bemälda katta såsom sitt ägande husdjur, giver icke vid handen ett berättigande för eder att med berått mod tillfoga djuret kroppsskada.
Och icke ens nöjd med denna muntliga bestraffning, grep mor A. ett kvastskaft och ropade: Vänta, jag skall larma eder!
Då sprungo alla de små sannfärdiga flickorna hem. Hemkomna berättade de för Pellas moder, att Pella farit med osanning.
Häröver blev Pellas fromma moder så upprörd, att hon grät sig till döds.
Moral: Den som ljuger vållar lätt
Någons död. Det är ej rätt.
Slut på första delen.
Kyrkohistorien består sig sex ekonomiska möten, Uppsala mötes beslut, Västerås' recept och ordination, samt de nio Schmalkaldiska artiklarna. Dessa möten ägde rum kort efter varandra, men i skilda länder, vilket beror på Europas geografiska beskaffenhet. Så kunde t. ex. kyrkomötet i Chalcædon 901 icke hållas i Västerås, ty Västerås recept ägde rum i Sverige 1601 (1748?).
Kort därpå förklarades den gode påven ofelbar, varjämte civila äktenskap förklarades giltiga 1873 [not 3] genom en Kgl. Förordning, som fortfarande är promulgerad.
Dessutom finnas även baptister och kväkare. Mormonerna hava därjämte så ofantligt många hustrur, att du knappt kan tänka dig det.
Men om du är svensk, lille läsare, så skall du tala svenska, ty vårt språk är ett mycket vackert språk; och varför skulle du icke tala så vackert som trots någon?
Tala alltså svenska, och studera flitigt i många år våra stora böcker! Ju större böckerna äro, dess bättre äro de i reglen. Därför anses också exempelvis Svenska Akademiens Ordbok vara bättre än mången doktorsavhandling om X2 o.s.v.
Svenska språket
består av 28 bokstäver och tio siffror jämte paragraftecken m.m.
Dess störste skald var Brage (numera död).
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, nia, tia, knekt, tredje och
X.
Då man vet att x är detsamma som 6 (vilket ju förresten höres på uttalet), lösas ju lätt alla algebraiska ekvationer med 1 eller 19 obekanta genom insättande av x, dess utbytande mot 6, 6:s eliminerande mot x, o.s.v.
Exempel på en ekvation (icke att förväxla med ekvatorn, om vilken se Geognosi!):
x2=62; x=6; x2=12;
62=12; x=6.
Anm. Till räkning hänföres även den s. k. skräddareräkningen, ett oting, som bör avskaffas.
Alla linjer indelas i raka och krokiga. Den linje, som varken är rak eller krokig, kalla vi sned. En mycket krokig linje kallas cirkel. En ovanligt rak linje kallas kvadrat (=fyrlining).
Man kan även rita geometri på trappor, om man heter Archimedes och kan uppfinna Archimedes' lag, vilken består i att nedsänka sin guldkrona i vattnet.
Parabel och hyperbol kallas de figurer, som tjäna till att beräkna kometernas banor. Dessa banor äro mycket bredspåriga.
Jordens inre är fullt av guld och granit. Basaltgrottor förekomma på de Hebridiska halvöarna; vilka tillhöra Britannien.
Icke synnerligen långt därifrån finnes en vulkan, Vesuv, som utspyr eld och aska; detta beroende på det övermått av dessa födoämnen, som han i sin ungdom intagit, vilket bör mana dig till måttlighet härutinnan.
Även silver finnes i Amerika, vilket givit anledning till den på sin tid så omklandrade silverbillen (se kap. Modersmålet!).
Att icke endast Sverige förefinnes på kartan, beror därpå, att jorden indelas i Europa, Asien, Afrika m. m.
Europa
indelas i Sverige, Norige, Tyskland, Monaco m.m.
Sverige
består av landskap, som styres av Kgs. Bef:hde.[not 4]
Asien
bebos av kineser och dylika husvilla individer.
Afrika
bebos av niggrar, kongofarare, tyskar, ryskar, Stanley m.m.
Historian handlar om krig och kungar. Ju flera krig en kung har fört, desto flera sidor i historian kan han betrakta som sin egendom. I brist på kungar vilja vi tala om kejsare, näml. Ahasverus, Nero och Karl den tjocke. Detta kallas i obrukbara läroböcker trekejsarslaget ( = 3 slags kejsare).
Efter sitt ämne indelas historien i bibelsk, svensk och allmän historia. Den sista sorten är överflödig för dig att känna, kunskapstörstande läsare. Kan du de båda första, vet du mer än förut.
Dessutom bör du känna tre personer vars namn du måste ha reda på, om du själv någon gång vill bli historieskrivare. De äro Napolium, Klumbumbus och Dundrapart. Den förstnämnde tänkte lägga hela Europa under sin spira och blev därför kanoniserad under namnet Sankt Helena, den andre upptäckte det land, till vilket du förr eller senare får emigrera, och den tredje är även ett omtyckt och oskyldigt förströelsespel, varpå du kan vinna mycket pengar, om du har tur eller många äss i rockärmen.
Nog historia.
huvudet, eller den översta delen;
kroppen, eller den mellersta delen; samt
benen, eller den understa delen.
Det allra nedersta av benen kallas fötter, vilka äro två och bestå av vardera fem tår. 2x5= 10; tio tår.
Dessa äro, fem till fem, varandra lika, men var för sig olika.
Den första tån kallas stortån, och är betydligt större än de övriga.
Den andra kallas pektån, och användes till att peka med.
Tredje tån eller långtån är mycket lång.
Fjärde tån kallas ringtån. På den kunna dyrbara ringar bäras, då man vill undvika skryt.
Femte tån är så rysligt liten, att den i dagligt tal benämnes lilltån, samt tjänar huvudsakligen till att uppbära de nyttiga organ, som kallas liktornar. Om denna tå utvecklar sig framåt till två alnars längd och därpå böjer sig rakt uppåt till en längd av tre alnar, kan man i dess topp fastbinda en fackla och därmed lysa sig hem i de stormdigra novembernätterna.
Tåens ben äro tre: första benet, andra benet och tredje benet.
Varje ben i tåen består av
brosk och blod
jämte något annat
element,
som ännu utgör naturens hemlighet.
En annan av naturens stora hemligheter är
norrskenet.
För att härifrån övergå till
Påfågeln har hundra ögon på stjärten; hönan lägger närande ägg och lever i erkänt konkubinat med tuppen; fågeln Rock är utdöd, men åtnjöt på sin tid mera aktning än mången nu levande tronpretendent.
Sillen är salt och går i stim. Valfisken uppföder levande ungar. Gäddan koka vi. Att de flesta fiskar uppnå en så hög ålder, beror till stor del därpå att de bada så ofta.
Snigeln och polypen äro slimmiga, men ofarliga i berglandskap, där redan den höga och rena luften stärker människans mod, försåvitt icke en snöstorm eller lavin skulle hava försvagat de kroppskrafter, som för var och en äro mera av värde än guld och topaser.
Att söka föreställa sig ett landskap med endast villebråd och inga
Blommorna sakna fri rörelseförmåga och andra härliga förmåner, men åtskiljas lätt från djuren genom deras brist på läte och oförmåga att uttrycka glädje och trots.
De indelas därföre i han- och hon-blommor, bland vilka de förstnämnda äro av han-kön och de senare av hon-kön.
Vid parningstiden blomma de, och sätta därpå frukter, av vilka flera, såsom päror, hästkastanjer och maccaroni uppväcka många gissningar genom den olikhet i form och smak, som de förete för den ivrige ätaren.
Många blommor hava huvud, men anses dock sakna hjärna.
När blommorna blivit hö, hopsamlas de i stackar. De beklagansvärda människor, som hava detta stackota yrke, kallas stackare.
I Australien sprida blommorna ingen skugga, varför man dock icke äger rätt att klandra Den, som nog har sin mening med Det.
"Vår vår.
Det är redan nu på tiden att förbereda sig till ett allvarligt motstånd mot våren, innan han börjar sin hiskliga framfart.
Varen alltså nu mycket försiktiga, mina älskeliga läsare, så att icke våren, naturens poliskonstapel, tager er i kragen och befaller er att "skingra er" åt olika håll för att svärma bland blommor, älska, skriva vers, köpa vårkostymer eller föröva andra, thesso liknande dumheter - vi höllo på att säga obetänksamheter. Varer fördenskull försiktige, men varer försiktige med varsamhet!
Går icke ut för att svärma bland blommor och blad! Behyta eder för detta, ack, vakter eder för detta! ty bland blommor och blader, som göra dig i hjärtat glader, finnes mång huggorm stor, och gift i honom bor.
Huggormsgiftet är mycket skarpt tidigt på våren. Huggormarna hava ju icke haft annat att göra under hela den långa, långa vintern, än att ligga och samla ihop gift i sina små käkar. Om du nu, älskelige läsare, böjer din lekamen för att bryta en doftande nattviol, känner du som ett skott av en pistol, det är huggormen som på dig snaskar, förgiftad sedan du hemåt traskar.
Vakter eder även för att älska i våren! Kärleken griper dig och angriper din förr så blomstrande hälsa, sedan kan dig ingen frälsa, du blir mager och guler, du blir dyster och fuler, du kan icke bärga dig; ty du kan icke värja dig mot den oemotståndliga käderleken, som beror på vårväderleken!
Vakter eder även för att köpa eder nya vårkläder. När du sedan går på gatan i dina nya kläder, njutande av solsken och vackert väder, när du där skrider, fin och ljus, börja folk hata dig burdus, man tror att du har för mycket pengar, på ryggen får du så många slängar, det blir ett springande till din hydda, mot agenter och tiggare du kan dig ej skydda, en vill ha bidrag till vår försvarsförening, en annan vill höra om borgen din mening, en tredje vill ha dig på växlar dyra, din husvärd dig kräver på din hyra, du får varken gå eller stå i fred, måste den nya kostymen gömma ned!
Vakter eder även för att skriva verser "om den återuppvaknande naturen», som föder längtan hos människan och djuren! I de bästa fall det bliver så här:
Åter det vår i Europa är.
Därför så haver jag blivit kär.
Denna vers, som jag ristar här,
haver jag svarvat med stort besvär.
Akta dig för det! Jag ber dig på det bönligaste därom!
Nej, strid emot våren som en man, borsta upp dig och gå djärvt och blint igenom denna förskräckliga årstid, tänk på att du är en människa, vilket ju icke våren är, och besegra honom därför, medan det ännu är tid!
Men tro icke därför att du sedan får frid! Sedan kommer den ännu farligare sommaren, då huggormarna äro ännu talrikare, då din kärlek är ännu mera gäckad, då den nya kostymen är fläckad, och din pegas är bruten och stäckad!
Men akta dig uti ungdomsåren
för den förskräckeliga svenska våren."
A. Hälsovård.
För denna uppställer jag följande regler:
1:o. Akta icke blott dina, utan även andras finnar. Såsom ett varnande exempel anföra vi följande sanna händelse:
Då en torparefru i Barkaryd nyligen skulle rykta sitt svin, avrev hon utan att tänka därpå en finne på det frodiga kreaturet. Härav blev följden en häftig inflammation, och hade inte djuret på tredje dygnet nedslaktats och försålts till en kötthandlare, kan man lättare tänka sig än beskriva den förlust, som hade drabbat en varmhjärtad kvinna.
2:o. Ingiv dig icke obetänksamt på förkylningar.
3:o. Reta icke din nästa om hon är starkare än du, ty det kan bliva skadligt för din hälsa.
4:o. Lämna råttgiftet åt råttorna och flugpapperet åt dina fiender bland djur och människor!
5:o. Gå icke på isen, förr än du har sett att den bär den av dina vänner, som är dubbelt så tjock som du.
Följer du alla dessa råd, tror jag icke, att du löper någon vidare fara. Skulle du det oaktat bliva sjuk eller nedläggas på sotsängen, komma vi till
B. Sjukvården,
varvid du har följande att rätta dig efter:
l:o. Räck ut tungan åt din husläkare.
2:o. Tyrannisera din omgivning, så blir den försiktig och låter dig icke omkomma av vanvård.
3:o. Har du väl blivit sjuk, så brådska ej för mycket med att bliva frisk, ty så snart du återvunnit din hälsa upphör du att vara föremål för omtanke och undseende.
4:o. Inskriv dig i så många sjukkassor som möjligt.
5:o. Akta dig för att i otid betala läkareräkningar, ty de äro alltid oblyga, och doktorn har så många andra patienter.
Genom ett noggrant iakttagande av dessa föreskrifter kan du med lugn emotse den farligaste epidemi.
Varje särskild akt av läkarens verksamhet kallas en kur. Botar läkaren den sjuke i hans bostad, uppkommer en huskur. Gäller det husdjuren, talar man om hästkurer.
Den läkedom, som vinnes genom den sjuka lemmens bortskärande kallas operation eller, om det är fråga om ädlare delars avlägsnande amputation
En synnerligt lycklig operation utfördes nyligen av en ung medicine kandidat i Tübingen, i det han genom trepanering botade en kvinna, som led av frostskada i vänstra hälen. Kvinnan dog, sedan hon givit livet åt två söner, vilka ämna studera till läkare för att en gång taga revanche.
Den vanligaste sjukdomen är blodbrist; angående dennas uppkomst hava sex (6) teorier framställts, men det är ett grundfalskt påstående att orsaken till denna sjukdom i allmänhet är den, att en massa förvildade elefanter, som ströva i Sveriges skogar, bruka draga människor till sig med snabeln och suga ut blodet på dem, varpå de släppa dem. Denna helsot är, såsom så många andra, obotlig. Har du den, gör du bäst i att icke hava läst detta kapitel, ty den kan ha skrämt upp dig och ytterligare förkortat din livstråd.
Tyska språket
består i likhet med grekiskan m.fl. av många sinsemellan olika bokstäver. V uttalas som f; ex.: von=fån; vov-vov=fåff-fåff; o.s.v.=å.s.f.
Efter dessa inledande anmärkningar bör du vara tillräckligt inne i detta märkliga språks anda, för att med lätthet kunna översätta följande
tyska stycke.
Wir klopfen des Mopses Kopf. Wir hopfen. Wir lopfen. Der edle Frau lacht in der grossen Stadt. Das dehmüthige Fürst belobt den Mops. Die junge Mann. Wir hopfen dasz ihr stopfen den Pfeifkopf. Du tanzet mit das gute Schaaf. Wir hüpfen. Wir lüpfen. Wir süpfen. Das edle Graf beguckt des edlen Kalops des edlen Schwiegermutters.
Skulle du dock icke fullt ledigt kunna översätta ovanstående, bifogar jag av idel vänlighet för dig denna lilla
översättning.
Den harmynte vaccinatören finner en spik i den välklädde generalens brunn. De fromma grevarna klappa den skallige fiskarens vrålande lejon. De gråsprängda tvillingarna skänka en luftballong åt den lydige skolgossens förnöjsamma faster. Lutfiskens ungar leka i den porlande källan. De skratta. Hon flyger. I flygen. Varför flyger icke du? Den puckelryggige atleten spelar å quatre mains med den leende målarens faderlösa föräldrar. Den sårade hjälten betraktar det vackra näbbdjuret. Den segrande kaptenen bedrövar den framstående borstbindaren. Vår ädle lärare föredrager att fira järnbröllop framför kroppslig misshandel.
Vi övergår nu, om du så lyster, till
Filosofien.
Ordet filosofi kommer av grekiska ordet filo = jag älskar och sofo = jag sover: alltså: att älska sömn. Men enär den, som sover, icke syndar, har man ansett sömn och syndlöshet identiska; följaktligen blir filosofi lika med att älska syndfrihet, d.v.s. vetenskap, ty vetenskapen syndar endast emot tankelagarna, och därpå följer ingen juridisk straffpåföljd.
Filosofien indelas i ett tusen underavdelningar. Den viktigaste av dem är Boström.
Att vara är detsamma som självmedvetande. Grubbla icke häröver, ty då kan du bliva galen.
Kant är känd såsom uppfinnaren av imperativen.
Hegel har upptäckt att allting kan delas i tre delar. Till denna åsikt hava vi anslutit oss i kap. Naturlärdom.
Logiken lär oss att tänka. Exempel:
1. A=B, alltså B=C; men C=A, alltså B=A.
2. Om O och Z äro olika stora, äro F och Ä lika stora; men nu är T=Z. Följaktligen- ja, vad tror du?!
3. Alla människor äro födda; elefanten föder levande ungar; alltså är elefantkalven en människa.
Du översätter med åsklik stämma till latinet följande skildring.
"Duvan är skygg. Då Cato major bevisat själens odödlighet, tillsporde han sin omgivning, varför de icke indrevo sina fordringar. Sedan den skicklige fältherren uppmanat sina uthungrade legioner att modigt rycka an mot fienden, fattade han en fana och begav sig i ilmarscher till Brindisium, för att därifrån undkomma till Grekland. Milesias från Pennsylvanien var ansedd för att äga en så stark kropp, att han aldrig behövde begagna kryckor, men om Aristides berättas det att han var så rättrådig, att han aldrig kunde förmås att betala en räkning, därest han icke blev överbevisad, att fordringsägaren skulle göra ett förnuftigt bruk av penningarna. Sedan Camillus i sitt tal förliknat sig vid en fackla, ett skepp och en eldig stridshingst, lade han i dagen en sådan högsinthet, att ingen beskyllde honom för att försumma något tillfälle att rikta sig på statens bekostnad. Cæsar skränade till Ariovisti legater, att intet, om icke ett naturfenomen, skulle förmå honom att återskänka friheten åt den av honom misshandlade nymfen Omfale.»
Har du lyckats åstadkomma en korrekt översättning av ovanstående, kan du utan fruktan inlåta dig på översättningen från latinet. Den lyder så:
"Columba est timidus. Columbus est timissimum. In vino veritas et versio vulgata. Ut supra post festum sunt obscura. Quousque tandem abutere, Catilina, patientia nostra [not 5].Amo, amas, ahasverus. How do you do? Columbus est timida.»
Begriper du även detta, är du i detta ämne lika förfaren som denna boks framstående författare. Var därmed nöjd, ty längre kan ingen människa komma.
Om t.ex. en liten stjärna står alldeles ovanför ditt huvud, då du födes, betyder det att du alltid kommer att hava denna samma stjärna över ditt huvud, när du befinner dig precis på den plats där du föddes. Om däremot t. ex. stjärnbilden Mercurius icke synes när du födes, betyder detta att du icke kan varsna denna stjärna förr än något senare.
Står en blek Venus-stjärna i norr den 16 mars, betyder det att en naturlag förmått henne därtill.
Teosofien
upphäver dock alla naturlagar och påstår att du i forntiden kan hava varit en värnlös känguru. Omfatta därför icke denna vetenskap, utan vänd dig i stället åt
Magiken,
som på kort tid lär dig att - om du är mager (d.v.s. en persisk Mager) - förvandla dina fiender till kängurus. Är du då jägare och kan hantera en studsare, vet jag intet nöje, som kan uppväga ditt.
Konsten att gräva gull
är lätt.
Du gräver med spaden på den plats, där gullet ligger dolt, varpå du på en skottkärra hemforslar till din hydda den uppgrävda rikedomen.
Det enda svåra vid denna konst är att veta var gullet ligger. Vet du det icke själv, misstänker jag starkt att ingen annan upplyser dig därom. Ja!
Om du i flera år flitigt läser och noga begrundar allt det, som jag här sammanfattat under namnet lärd bildning, är du verkligen även en lärd man, och behöver icke vara det ringaste rädd för att gå upp i
Kort karakteristik av König von Preussen.
Orsakerna till freden.
Jämförelse mellan kyrkomötet i Paphlagonien och Viborgska smällen.
Varför skrev Goethe vers?
Naturen.
Sedan allt detta är undanstökat, behöver du inte krusa för någon. Men då nu din intelligens givetvis måste vara hårt anlitad av alla de abstrakta och konkreta saker, jag lärt dig, behöver även din fantasi någon näring. Som nu varje neveu oantastat kan sätta i din hand vilken
roman
som helst, skadar det icke att du redan i förväg därutinnan inhämtat någon färdighet. Till din tjänst vill jag därför här reproducera utdrag ur tre de bästa romaner, som någonsin blivit skrivna: (Jag har själv skrivit dem.)
Sex av de ensamma ryttarna tycktes höra tillsammans, ty de voro synnerligen trasigt klädda, medan de två återståendes kläder glänste av guld och silver i det klara skenet från morgonsolen som dolde sig bak täta moln.
Länge kunde dock de två sistnämnda icke stå emot den förenade och fruktansvärda tapperhet de sex utvecklade. Snart såg man även de tvenne praktfullt klädda ryttarna vackla ned Ifrån hästryggarna för att gå och uppsöka det enkla land, där de icke längre hade behov av vare sig guld eller silver.
Så fort de sex andre märkte detta, upphörde de aktningsfullt med sitt anfall för att i stället ägna dem den sista vården, vilken vid detta tillfälle bestod i att sorgfälligt vända ut och in på de fallnes fickor samt därpå avkläda dem deras fåfängliga skrudar.
-Ventre - saint - gris! ropade en gulsiktig herre, som tycktes vara de sex' anförare, i det han käckt vred upp sina mustascher. - Detta var ett styvt arbete!
-Det må du väl säga, Pathos! inföll en man med isterhaka, men så sant jag heter Oporto vill jag aldrig hädanefter vara med om att överfalla en så stor styrka. Eller vad säger du, Paradis?
Den tillfrågade, en flintskallig man med ett finnigt och besvärat utseende, svarade med en blyg röst; pal-sambleu! tête-de-dieu! sacré nom-d'um petit cochon!
-Slå dina prästerliga griller ur huvudet! mumlade Pathos, som fann dessa kötteder alltför lidelsefulla.
-Nå, välan, kamrater! vände han sig till de tre männen av lägre rang, som iakttagit tystnad under hela detta uppträde. - Huru passar er yrket? Viljen I taga värvning vid konungens eget marodörregemente? Vasa?
- Morbleu! svarade alla som med en mun.
- Nåväl! Bliven då våra betjänter.
- Parbleu! svarade de tre trashankarna.
- I lön fån I så mycket I själva kunnen skaffa er.
-Sapristi! svarade de tilltalade, på vilkas ansikten en livlig fröjd avspeglade sig vid detta frikostiga förslag.
-Och nu, slynglar, marsch ut till närmaste värdshus. Vi skola komma senare.
Så fort de tre betjänterna försvunnit ur sikte, vände sig Pathos med allvarlig stämma till sina två vänner.
-Oporto! Paradis! Kamrater! Kungliga marodörer! Hören mig.
-Vi höra! svarade Oporto, som tankfullt strök sin isterhaka.
- Upp! Till Verket!
- Till Verket! svarade Paradis' milda stämma.
Och vändande sina hästar mot norr, redo de tysta tolv timmar [not 6] i sporrsträck. ---
-Halt! kommenderade Pathos, som var ännu gulare än eljest.
De befunno sig på en ödslig, dyster ö, utanför ett litet fallfärdigt hus med tillslutna fönsterluckor. Månen sken klart på naturen och tycktes vara blek av fasa.
Pathos steg av hästen, gick bort till en av fönsterluckorna och lade med en oefterhärmlig åtbörd, som förrådde mångårig vana, sitt öra till en springa, medan Oporto försökte se in genom en annan springa och Paradis lagade i ordning en knippa dyrkar.
Vad Pathos och Oporto hörde och sågo kom deras blod att stelna.
Mitt inne i den klent upplysta kojan låg en ung skön kvinna bunden på golvet, medan en gammal alkemist med ett vidrigt utseende tillagade ett djävulskt gift i en retort av bolmörtsved.
-Framåt, kamrater! viskade Pathos med dånande stämma.
Och de tre ädelsinnade marodörerna bände upp dörren med en kraftig stöt.
-Ha! röt den gamle alkemisten, då han såg sig störd i sitt förehavande. Ha! Jag är upptäckt.
Medan Paradis höll gubbens båda darrande händer, ägnade Oporto sin undersökning åt en butelj denaturerad sprit, som stod i ett hörn.
Pathos såg på kvinnan. En gulhet, som rent av upplyste hela rummet, spred sig över hans ädla drag. Med ett rytande drog han en tälgkniv och störtade sig över alkemisten.
- Nåd! vrålade denne.
-Tig, man! Du skall få leva, men på ett villkor. Du tillagade ett gift, avsett för denna kvinna, då vi avbröto dig?
- Ja, stränge herre.
- Nåväl! Gör detta gift dubbelt starkare.
- Huru - skall kvinnan...
- Ja, sade Pathos, dystrare och gulare än någonsin.
- Varför? utbrusto Paradis och Oporto på en gång.
- Denna kvinna är...
- Vem är hon? frågade Oporto och Paradis, flämtande av nyfikenhet.
- Mylady! snyftade Pathos med bortvänt ansikte.
Utan ett ord till invändning drogo Oporto och Paradis sig tillbaka, lämnande Pathos åt sin förtvivlan, alkemisten åt sin giftblandning och den fjättrade skönheten åt sitt öde.
Då hördes tre starka slag på dörren.
-Vem är det? frågade Oporto med av sprit kvävd stämma.
- Polis! ljöd det brutala svaret.
De tre marodörerna utbytte en vältalig blick med varandra.
Därpå hoppade de i en blink ut genom fönstret och begåvo sig utan fjäsk och med hastiga steg därifrån.
Knappast voro de försvunna, förrän två poliskonstaplar inträngde, åtföljda av dåtidens mäktigaste man.
-De äro försvunna! gnisslade den senare med sammanbitna tänder.
Dessa tänder tillhörde Armand Du Plessis, kardinal Richelieu, minister och ränksmidare, född 1530, död 1671 [not 7].
Gammalt skådespel.Då Ullstrumpa, irländaren och den unge Carl Müller trädde ut på den vida slätten, började just solens strålar att fylla topparna på den stolta bergskedja, som kringgärdade Glengarrys bördiga dal. Det var en ståtlig anblick, som här erbjöd sig för den unge Carl Müller, som nu för första gången i sitt liv kände sitt hjärta slå kapp i kapp med skaparens. Då han stod till vänster om Ullstrumpa såg han framför sig Glengarrys dystra dal, vari den lilla bäcken Wisky-Creek framsorlade inte olik ett band av silver; till höger reste sig Cordillerernas ärevördiga hjärnor, till vänster svindlade ögat vid åsikten av Pyrenéernas himlastormande branter, medan i fonden Popocatepetl lyfte sin snöiga kam mot den för tillfället indigoblå himlen.
-Ja, min son, sade Ullstrumpa med djup stämma, sådan är Guds natur.
Irländaren hade emellertid redan gjort upp eld och satt toddyvattnet över. Till detta naturbarns egenheter hörde nämligen att i stället för kaffe dricka en stark toddy om morgnarna, vilket, enligt hans egen utsago, skyddade honom förträffligt mot förkylningar. Ullstrumpa hade dock märkt att under den sista veckan, allt efter den blodiga sammanstötningen med Den kväkande ålen, hade irländaren ökat kvantum av sin morgondryck med hälften, antagligen för att kväva den ängslan för ett indiananfall, som beklämde honom.
-Vän Paddy, du borde inte dricka fullt så mycket toddy på fastande mage om morgnarna, sade Ullstrumpa i en lätt förebrående ton, då han såg irländaren med alla tecken till yttre och inre tillfredsställelse tillaga sin tjugonde tuting.
Men irländaren gillade icke denna anmärkning, utan tömde helt lugnt sitt glas. Först därefter började han iordningställa vännernas frukost, vilken, nu som alltid, utgjordes av soltorkade bufflar och en art vilda, gridilina grankottar, mycket blodrenande.
Sedan de hade ätit och omsorgsfullt utplånat alla spår efter sin lägerplats, för att undgå Den kväkande ålens efterspaningar, tågade de vidare tills de vid middagstiden hunnit till en lund av mangroveträd, dit de drogo sig för att undgå den värsta solhettan. Ullstrumpa skulle just lägga sitt huvud ned på en massiv sten, då ett utrop från irländaren hejdade honom.
-Vad kan detta vara? ropade denne, i det han höll upp i luften ett föremål, som vid en hastig anblick såg ut som en tygtrasa.
-Guds död! mumlade Ullstrumpa efter en stunds granskning. Det är en wampum! Och det är en Comanche-wampum.
Det var också mycket riktigt en Comanche-wampum den åldrige hästdödaren höll i sina solbrända händer.
-Det är då fåfängt att, mumlade han bittert, det är då fåfängt att söka undfly Den kväkande ålens hämnd. Comancherna äro runt omkring oss, mina barn, till bevis se denna wampum!
-Vad är en wampum, fader? frågade den unge Carl Müller.
-Det gör detsamma vad det är, svarade den erfarne Ullstrumpa, och det är icke rätt gjort av dig att överhopa mig med frågor då vi ha så viktiga saker för ögonen.
Rodnande över den förtjänta tillrättavisningen grep den unge Carl Müller den ärlige hästdödarens händer och tryckte en sonlig kyss på desamma.
-Vi måste genast bryta upp. Kan du, Paddy, noggrant säga mig huru denna wampum låg, fortfor Ullstrumpa.
Paddy sökte beskriva för honom huru wampum hade legat då han tog upp densamma. Strax ovanför på en gren hängde en liten tuss hjorthår.
-Detta hjorthår har suttit på en ung Comanches jaktväska, förklarade den gamle strövaren efter en stunds tystnad. En gammal Comanche skulle inte hava kunnat krypa denna svåra väg.
Han försjönk i betraktelser, ur vilka den unge Carl Müller och irländaren icke vågade väcka honom. Men som de visste att han kunde läsa i naturen, särskilt i avseende på allt, som kunde komma under rubriken Spår, lika såsom i en öppen bok, avvaktade de i andlös spänning att få höra vilka slutsatser han kunde draga ur upptäckten av wampum och hjorthårstussen. Länge satt han och grubblade och blev allt dystrare och dystrare; men slutligen reste han sig och sade djupt upprörd.
-Mina barn, om en timme äro vi upptäckta; såframt vi icke rädda oss. Genom denna mangrovelund hava mellan trettiofem och trettiosex comancher tågat för sex timmar sedan. De stå under befäl av Kväkande ålen, och jag skulle mycket misstaga mig om icke även Den tankfulla uttern och Det skrattande lokomotivet äro med på krigsstråten. Av dessa comancher är en flintskallig, en besvärad med hosta, och en vänligt sinnad mot oss. De åtföljas av fem squaws, som hava ett hårt slit att tillaga mat åt så många krigare. Men, tillade den gamle hästdödaren, i det han med ett bistert löje smekte sitt trogna muskedunder, de skola snart bliva färre!
Den unge Carl Müller och irländaren hade med stum beundran lyssnat till den sinnrika utläggning Ullstrumpa åstadkommit endast genom sammanställandet av de två enkla fakta: wampumen och hjorthårstussen. Visserligen hade de under sin långvariga samvaro med den gamle djurdödaren mycket ofta dragit fördel av hans ovanligt skarpa spårförmåga, men så, som i dag, hade dock aldrig hans skarpsinne framstått för dem.
Ullstrumpa hade under sista delen av sitt tal med vidgade ögon betraktat en kullfallen trädstam, som väckt hans uppmärksamhet genom något, som liknade en rörelse. Utan att för sina vänner förråda sina misstankar gick han med spänd mörsare framåt tills han hunnit mitt för den misstänkta trädkubben. Då varseblev han att det var en Comancheindian, som smetat över sig med mossa och mangrovelöv. Med stor sinnesnärvaro låtsade Ullstrumpa som om han icke märkt krigslisten, men plötsligt satte han sig som en åska med all sin tyngd på den förklädde indianen. Man hörde ett dovt knastrande ljud - Ullstrumpa hade med sin kroppstyngd knäckt alla revbenen i det olyckliga rödskinnet, som nu vred sig i dödsryckningarna, gutturalt rosslande orden: wigwam - squaw - tomahawk Manitouskalp - sälla jaktmarker- eldvatten!
Den unge Carl Müller och irländaren trodde först att den reslige hästdödaren hade fallit omkull, men då de vareseblevo vad som tilldrog sig under Ullstrumpas kropp, intogos de av djup häpnad. Ullstrumpa reste sig igen när Comanchen var riktigt död, och sade allvarligt: på detta sätt har jag aldrig dödat någon indian förr. Låtom oss skärskåda honom!
De vände den döde rätt och sågo på honom - det var Den kväkande ålen!!!
Hennes man baronen reste sig, medan ett djävulskt löje spelade kring de blåleka, tunna läpparna.
-Läs, fru baronessa! sade han med ett vidrigt skratt. Läs!
Och han överlämnade till den olyckliga ett litet konvolut.
Eleonora kastade en ångestfull blick på den gamle markisen.
- Min far! bad hon.
-Läs, min dotter! sade den siste Peyrvan med en dyster åtbörd.
Darrande öppnade Eleonora det gulnade papperet. Redan vid genomögnandet av de första raderna betäckte en olycksbådande blekhet hennes fina anlete, liksom då naturen bleknar för vinterns bistra ilar.
Plötsligen föll papperet ur hennes hand. Med ett skärande skrik, som kunde hava kommit det sista håret att resa sig på en flintskallig, segnade hon ned i en vänlig fåtölj.
Den gamle markisen vände sig om till den mot sin vilja skrämde baronen.
- Du ser nu, Gontran! sade han med dov stämma.
Och djupt gripen av en ohejdad, våldsam torrhosta strävade den gamle ädlingen bort emot deuxbattangerna.
Vid detta ljud instörtade en kammarjungfru, men stannade förstenad vid åsynen av den avsvimmade Eleonora.
Med en oefterhärmlig åtbörd, som i sig innefattade och på en gång uttryckte hat, hot, triumf och lycka, pekade baronen på sin maka.
- För fru baronessan till sina rum - sade han.
Och med en fin betoning tillade han:
- Hon befinner sig icke väl...
Vad stod då i detta konvolut?
Det vet ingen. Och ingen har någonsin fått veta det.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Då Eleonora några timmar senare slog upp ögonen, utmattad av den förfärliga nervkris, som hennes späda lemmar hade måst utstå, kallade hon med matt stämma på sin kammarsnärta.
Denna nalkades, men vid första anblicken på Eleonora uppslog hon ett anskri och störtade ut.
-Vad är det? ropade Eleonora, gripen av en plötslig fasa.
Ingen svarade den så djupt prövade kvinnan på denna tilldömes så berättigade fråga.
Men icke länge skulle hon sväva i ovisshet. Allt för snart skulle hon ryckas ur detta plågsamma tillstånd, i vilket dock alltid hoppet genomskimrade för hennes det värsta fruktande ande.
Baronen inträdde, och i den halvöppnade dörren bakom honom framskymtade domestikernas förskrämda huvuden.
- Ha! utbrast han.
Och den annars så järnhårde världsmannen kunde icke återhålla en svag ton av medlidande i detta utrop. Så långt hade han dock icke syftat med sin hämnd.
-Men svara mig då! Vad är det? bönföll baronessan mera död än levande.
Till svar räckte han henne en handspegel av ciselerat silver.
- Se, olyckliga!
Eleonora kastade en blick i spegeln. Ljudlöst sjönk hon därpå tillbaka.
Vad hon hade sett hade hastigt förlamat hennes ande.
På dessa korta timmar hade nämligen hennes förut så korpsvarta hår blivit - otroligt att säga: alldeles eldrött...
Denna sista fruktansvärda stöt kunde hennes bräckliga väsen icke uthärda.
Intet kunde uppväcka henne ur den hemska dvala som nu fängslade henne.
Den i hast efterskickade läkaren, specialist just för dylika fall, rynkade pannan mycket betänkligt, då han fick se henne.
-Huru länge har hon varit sådan? frågade han den över sitt verk förskräckte maken.
Då han fick veta att hon redan varit så i en timma, höjde han sitt pekfinger:
-Då dör hon strax! sade han med en vemodig blick på den unga kvinnan.
Och efter ännu en blick vinkade han åt alla att de skulle vara tysta.
Därpå tog han upp sin klocka och räknade högt.
- Ett - två - tre!
Och - förunderligt att säga! - just som den grånade vetenskapsmannen uttalade det lilla ordet tre, sträckte baronessan Eleonora ut högra benet - och dog.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vad som nu återstår att nämna om de handlande personerna är snart sagt.
Baronen var visserligen för en tid krossad av det övermått, vilket hans hämnd nådde; men som en erfaren världsman tröstade han sig lätt. Den förmögenhet han ärvde efter sin maka uppgick till 260,000,000 pund sterling. På räntorna av detta kapital för han ett furstligt liv i Paris, delande sin tid mellan nöjen och statskonst. Han tros bliva riddare av en amerikansk orden om några år. Så har han åtminstone antytt för sin förtrogne, Gaston de Pequ, vilken nu som förr är en värdig stallbroder, då det gäller att bedraga ädla människor.
Den siste Peyrvan framtynar ett ömkligt liv på sitt slott. Han kunde icke uthärda det svåra slag, som dotterns död var för den gamle Sankt Ludvigsriddaren. Hans även förut icke synnerligen starka hjärna blev hädanefter allt svagare och svagare. För närvarande har han den fixa iden att han är ett piggsvin, varför han alltid sammanrullar sig i ett hörn av praktgemaket, då någon av hans talrika underhavande söker att träffa honom i och för någon ekonomisk angelägenhet. Detta sorgliga tillstånd hindrar honom dock icke i vissa ögonblick från att vid högtidliga tillfällen uppträda med all den makt och prakt hans ställning i den idoga byn förlänar honom.
Vad slutligen Hector de Bonnevan angår, så vet ingen var han finnes.
Men i en liten stad i Ryssland bor en egendomlig man, som befolkningen alltid ser vandra fram och tillbaka, ja, fram och tillbaka på torget, tryckande en svart hårlock till sina läppar med utropen: Eleonora, Eleonora, Eleonora!
Men han vet icke, den beklagansvärde, att detta svarta hår nu är rött, så vida det icke redan multnat i ätten Peyrvans kalla gravvalv...
1 Nämligen om fastern är gift och har barn. [Tillbaka]
2 Ett djur, vars lukt överträffas av den billigaste ådekålång. [Tillbaka]
3 Lagboken har en avvikande mening. [Tillbaka]
4 Se Statskalendern. [Tillbaka]
5 Så börjar romerska läkaresällskapets Salmonibrev till häradshövding Catilina, vilken genom kvacksalveri tog ifrån dem deras patienter (patientia nostra). [Tillbaka]
6 Härmed förstås franska timmar, varav en hel del går på en svensk timma. [Tillbaka]
7 Franska årtal, för vilka en annan beräkning än den vanliga ligger till grund. [Tillbaka]