Betty Ehrenborgs dagbok

Andra delen

Drag ur Maria Jaensons lefverne, berättade af henne sjelf.

I

aftonstunder, fru Jaenson och jag tillbringade tillsammans på den sednare tiden af min vistelse hos henne, roade hon mig med berättelser från sin ungdom. Min mor hade uppmanat mig, att taga vara på hvad hon sålunda förtäljde, och jag upptecknade det derföre, så godt mitt otillräckliga minne förmådde. Jag har sedan sökt att sätta det i sammanhang.
Jaen Jaenson i Qvarnetorp var en bonde; egentligen ansågs han såsom djurläkare, men anlitades äfven för menniskor, och var ganska djupt invigd i både själens och kroppens lidanden. Hans hustru var en vek och svag varelse, som hade blifvit klemmigt uppfödd; hon bar ovilja för medecinen, emedan den efter hennes åsigt gjorde ingrepp i Guds skickelser. Hon dog, såsom man trodde, derföre att hon ingen medecin ville nyttja. Då var Maria tre år gammal.* Hon hade en yngre syster, och de blefvo begge nästan helt och hållet öfverlemnade åt tjenstfolkets vård, ty fadrens tid var alltför upptagen af läkarepraktik, att kunna egnas åt barnens skötsel och uppfostran.
*) Maria skulle strax fylla sex år (red.:s anm.)
Maria började redan vid fyra års ålder att interessera sig för medecinen; snart samlade hon örter, kokade åt sjuka, ordinerade för dem; hon stal stundom medikamenter ur fadrens skåp. Han sökte att hindra utvecklingen af hennes anlag. Hon fick ej lära att skrifva, medikamenterna undanhöllos henne. Obemärkt af fadren, hörde hon honom en gång samtala med en prest derom. "Om de är hennes bestämmelse att blifva läkare," sade gubben åt denne "så skall hon mera uppdrifvas och äggas af detta motstånd, än om hon uppfostrades för saken" Och detta inträffade äfven. Af andra smickrad och uppmuntrad, af fadren motarbetad, drefs hennes oroliga, nyckfulla håg allt häftigare dertill.
Dock, när Jaen Jaenson såg hennes sträfvande, sade han dystert: "du blir allenast kopia, ej original, ty du är qvinna. Vid några och fyrtio år skall din kraft slakna; du skall öfverlefva dig sjelf, och gå under."
Gubben hade otrogna och elaka tjenare. På det Maria ej skulle för honom förråda deras olofliga företag, gjorde de henne i allt till viljes, och smickrade henne till den vämjeligaste öfverdrift. Hon blef ytterst fåfäng och högfärdig; och när hon nu studerade medecinen nästan med raseri; skedde det mindre af kärlek till konsten, än af ärelystnad.
Hon var ej vacker. hon liknade mycket sin far, äfven till utseendet. Hennes syster hade fått modrens skönhet; hon var äfven utomordentligt renlig, isynnerhet mycket rädd om ansigte och händer. Icke så Maria. Endast linnet var rent, brydde hon sig ej om det öfriga. På sina kläder spillde hon medikamenter; ansigte och händer öfversmorde hon med ler, hvaraf hon formade små dockor. Näsor af ler kunde hon dock ej tillvägabringa, utan ersatte dem med en trekantig trädbit; ögonen utgjordes af svarta tranbär.
Jaen Jaenson brukade ej ge sina barn stryk; han knäppte  dem endast. Om förbrytelsen var svår, upprepade han denna knäppning flera gånger å rad En gång hade hon olofligt gifvit bort sina kläder till en liten flicka, och nekade sedan dertill. Han knäppte henne då två gånger, sägande: "denna får du för olydnad och denna för osanning." Men detta straff, beledsagadt af Jaen Jaensons allvarliga, genomträngande blick, var för Maria bittrare än den hårdaste aga. Full af harm och förtviflan deröfver, gick hon ut, och lade sig i en bäck, tills hennes späda kropp blef genomvåt och förkyld.
Med sin djerfva, oroliga håg fattade och lärde hon lätt allting, men glömde lika lätt. Medecinen var hos henne instinkt; förvånande vis i somliga ting, var hon i andra lika förvånande okunnig. Ännu vid 16 år hade hon tankar som ett barn.
Under de första åren af hennes praktik, troligen kring sex (( )) års ålder, hände det en gång, att en gumma rådfrågade henne för tandvärk. "Sätt sig för elden [med] kindbenet," föreskref Maria "för alldel så nära spisen som möjligt tag en näfve ärter till en jumfru vatten i munnen, och när kära mor känner att ärterna äro kokta, då är tandvärken sin väg."
Marias syster gjorde ständigt narr af hennes manliga och opassande sträfvande. Äfven i klädseln skilde de sig från hvarandra; systern klädde sig mera "som herrskap". Maria hade klädeströja med silfverknappar. De voro en gång begge på ett bröllopp; alla sysselsatte sig mest med Maria, och hon sade sedan, triumferande, till systern: "Ser du, trots din skönhet och dina granna kläder, så tyckte de ändå alla mest om mig!"  Fru Jaenson uppgaf dock ej för mig annat skäl till detta företräde, än att hon var beryktad för sitt ovanliga anlag, hvarföre de endast af nyfikenhet talade mest med henne.
Vi 15 års ålder fick Maria en friare, som spelade mycket väl violin. Fadren hade stor bevågenhet för honom; men han var alltför fattig. Sedan kom Andreas Hallman, som hon sjelf uppgifvit, philosophie Magister, fastän bondson; hans föräldrar voro hederliga, vältänkande och arbetsamma, Fadren gynnade honom, och Maria, som endast fägnade sig med barnslig förnöjelse åt bröllopet och kalaserna, var villig att gifva sitt ja. Gubben Jaenson frågade henne, hvilket hon heldst ville hafva, bröllopp, eller fem tusen koppardaler som gåfva? hon valde utan betänkande det förra, det enda som interesserade henne af hela giftermålet. Men sedan talade hon med en gammal piga om sin förändrade ställning; denna gjorde tydligt för henne, hvilka pligter hon hade som hustru åt Hallman. Maria blef då häpen och djupt nedslagen. Dagen derefter, då hon, som plägseden var, drog på sin far strumporna, frågade han henne, hvarföre hon i dag var så fumlig." hon sade honom sitt bekymmer. Rörd lofvade han henne, att Hallman ej skulle få ha några fordringar på hennes kärlek, förrän han småningom lyckats att vinna hennes hjerta
Men deruti lyckades han alldrig. Hallman drack, var hård och vild; hon hatade honom, men tycktes ändå emottaga smitta af hans lyten.
Hallman och hans hustru voro en gång tillsammans på en marknad, och träffade der Marias fordna friare, violinspelaren. Han var nu gift, och åkte i en tvåspännarvagn; Maria åkte sämre. Hon kände en bitter afund deröfver. Han talade med henne, och frågade, pekande på Hallman, om detta var den lycklige, som fick äga Jaen Jaensons dotter? Hallman blef då svartsjuk.
En annan gång blefvo de inbjudna till ett hushåll, mindre bemedladt än deras eget, som rönt nytta af Marias medicin, och derföre ville visa tacksamhet. Hallman antog en högfärdig uppsyn, gjorde miner vid bordet, och på hemvägen beslöt han straffa Maria för att hon tvungit honom att genera sig. Han körde upp under en galge, der tvenne förbrytare hängde och höll stilla der. Hon hoppade då ur vagnen, sprang gent öfver gärden och diken, skaffade sig ett par hästar på något ställe i trakten, och kom före honom hem,
Stundom lofvade hon honom ett qvarter bränvin eller piccadon, om han ville springa kapp med henne genom stora alléen, från deras boning. De sprungo; han var mycket stor och hade långa ben, men hon var utomordentligt vig. Innan han visste ordet af, kastade hon sig tvärtöfver vägen; han var ej beredd derpå, utan stupade omkull öfver henne. Ju flere som då sågo på, ju större var Marias fägnad.
En gång hade hon 370 Rdr förvarade i sin byrå; Hallman visste det, en dag smög han sig in, henne ovetande, bröt upp fogningen på byrån bakifrån, och bemäktigade sig penningarne för att betala en plikt han hade slagit en butelj i hufvudet på en karl. En annan gång stal han en jernstör, den han krökte och sedan sålde, för att kunna köpa bränvin. Stölden blef upptäckt, och han förföljd. Han sprang då upp på vinden och gömde sig, men blef ertappad, och fick åter plikta.
När han ville ha bränvin, krökte han en grankäpp, och satte ena ändan deraf under locket till kistan, der hans mor med dubbla lås förvarade det; låset sprang då upp. Maria var ej okunnig om methoden, men blygdes att förråda den; svärmodern undrade, och kunde icke begripa hvart bränvinet tog vägen.
Maria var vid ett tillfälle hos en god vän, som skulle gifta sig, och hjelpte henne att sy. Hallman kom då in till dem, och frågade om Maria satt här och sydde för betalning? hon svarade att det skedde endast af vänskap för flickan. Derpå slog han till henne, sa att hon föll till golvet. Hon slog då ej igen, utan flydde bort, gråtande. Men detta saktmod ångrade hon nu; hon önskade innerligt, att han nu vore i grannskapet, så skulle han få erfara hennes krafter!
Hallman var ganska egenkär öfver sin lärdom, särdeles deröfver att han kunde tala fransyska. Han trugade henne att lära sig utantill åtskilliga fraser, af hvilka hon ej begrep ett ord; hon mindes ännu något deraf, och upprepade för mig, med äkta Nerkisk accent: "viens que je t'embrasse, mon aimable ami!"
Hon och en af hennes vänner gingo en gång till ett bröllopp och hade förning med sig; de voro utsirade i hvita klädningar med kransar af lingonris till garnering. De råkade några soldater, som bemötte dem näsvist; Maria tog fryntligt, men med allvarlig uppsyn, fram bränvin, ost m.m. och bjöd dem, och de skildes ifrån henne med stora aktningsbetygelser.
När hon hade varit gift i några år, kom hennes far på besök till henne, och lofvade att om hon kunde uthärda ett år till, skulle han försöka att befria henne, utan att hon derföre behöfde mista förmögenheten. Då bröt hennes förtviflan fram. "Jag tror ej att jag kan det!" ropade hon, vildt bristande i tårar; "låt mig hellre gå bort och tjena." Då började äfven Jaen Jaenson gråta, och sade: "föga äro pengarna, och föga är att du förlorat ditt lugn; men värre är, att min goda Maria har blifvit en bitter qvinna. Det kommer att följa dig i din graf och är en stor olycka." Maria lofvade honom dystert, att ända till hans död hålla sig stilla men sedan!  Sedan skulle hon röra upp himmel och jord, för att blifva sin plågoande qvitt. Och hon höll ord. Knappt var gubben död, förrän hon verkställde sitt beslut.
Men förut hade hon haft två barn. Hon fick sin första dotter vid 19 års ålder; samma dag barnet föddes, hade hon förut burit en halftunna råg till logen. Det lefde blott i elfva dygn. Den andra dottern föddes då Maria var 22 år gammal; denna lefde i 23 veckor, och hennes död var Maria till omättlig sorg. Hon talade ännu för mig med hänryckning om detta barn. Hon sade att jag skulle ersätta henne för dess förlust, och räknade ut att flickan hade varit ungefär jemnårig med mig, eller kunde blifvit som min äldre syster. Hade de barnen lefvat, klagade hon då hade hennes själ blifvit vekare, stillare genom deras kärlek
Då Maria var 23 år gammal, förlorade hon sin far. Han dog vid 59 år.
Jag hörde ej mycket om hans sedvanor eller hans medecinska åsigter. Hon visade mig hans handstyl; den var ej dålig, men han skref svensk styl, och den var derföre otydlig för mig, Jag såg ett medel af honom föreskrifvet mot utslag; om jag ännu kan finna det, skall det införas bland recepterna. Gubben brukade äta stekt kalf= eller grishjerne om qvällarna, för att få sofva lugnt. Fru Jaenson påstod, att han åt en olycklig, som förlorat tvenne fingrar, hade gifvit nya, medelst nyslagtadt hönskött, som han lät sammanväxa med handen, Jag tror ej att fru Jaenson sjelf var skicklig som fältskar; henne fattades finhet och varsamhet i fingrarna. Likväl rättade hon benbrott och vrickningar. Hon påstod bland annat, att när en höft vrickas, skall man lägga sig på ryggen, och låta en stark person med begge händerna kraftigt skjuta höfterna bakifrån framåt så händer det att den vrickade åter kommer i led. Kanhända uppfattade jag dock ej rigtigt hennes mening härutinnan.
En annan lärdom, hvilken jag vill påminna mig att fru Jaenson hade efter sin far, var den, att hvarje menniska som ej är försvagad, bör svälta  sig, en eller två gånger i veckan, d.v.s. utesluta en eller två måltider af dem man vanligen plägar taga. Detta medel ansåg hon vara tjenligt, för att hålla magen i ordning, och förordade det som den minst dyra medecin. Hon ansåg fastan ha sin upprinnelse i det kroppsliga behofvet deraf: "ty de gamle voro visa," sade hon. Hvarken gubben Jaen Jaenson eller hans dotter voro vänner af nutidens läkare. "De gamle  läkare," sade hon ofta till mig, "de  dugde. Men de nyare äro fulla af tjufstycke. Och så mycket har den nymodiga och förfalskade läkarkonstens smitta gripit omkring sig, att en gammal läkare, hvilken för tjuge år sedan gjorde underkurer, nu är oduglig; emedan han har låtit hänföra sig af det nya." Jag frågade hvad hon egentligen hade emot våra doktorer: hon svarade: "Jo, de äro för mycket utländska. De ha så stora källor till läkedom inom deras eget land; men de gå öfver ån efter vatten. Det är ju naturligt, att vår Herre inom hvarje land låter den medecin växa, som är nyttigast och bäst passande för det landets invånare. De örter och metaller som ett hetare klimat frambringar, måste förslappa eller öfverreta vara nordiska kroppar. Dessutom använda våra nuvarande läkare för litet vegetabilier; för mycket metaller; måste ej de förra vara mera förenliga med menniskokroppen? metallerna sammandraga tarmarna; man fördrager en mindre mängd af föda, efter omättligt bruk af jern. Och hvarföre," fortfor hon, "är det som de så försumma att begagna våra enklaste, ädlaste och verksammaste örter? ty de känna dem ej. De ha en ypperlig reda på ståndare och pistiller men hvad för gagn göra de menskligheten dermed? nej, de äro fulla af tjufstycke! hade jag dem bara här, jag skulle skjuta till måls på dem allesammans!"
Fru Jaenson ansåg bränvin, särdeles finkel, ytterst skadligt, isynnerhet på fastande mage. "En sup finkel om morgnarne," sade hon, "är det farligaste för magsyra och slem. En sådan sup har framförallt den skada med sig, att den samlar en mängd melankoliskt slem i magmynningen, så att man får en oupphörlig sugning och åtrå efter mer." Jag anmärkte då någonting misstroget om choleradropparna. "Det är helt annat," utropade hon ifrigt," de äro tillsatta med 13 sorter kryddor!" Jag hade ej mer att invända, men tänkte bedröfvad, att detta helsosamma tillägg åtminstone ej gjorde dem svagare!
Maria blef en gång anklagad att hafva förgiftat en menniska. Jag vet ej vid hvad ålder och tidpunkt hon hade denna motgång; jag känner ej heller de närmare omständigheterna dervid. Hon fördes inför rätta i Örebro och blef efter fjorton dagars arrest frikänd. Förhållandet var, att hon hade ordinerat ett skarpt medel för en supare, med tillsägelse att han ej fick intaga det på fastande mage. Han svälte sig nästan oupphörligt i flera dagar, slog derpå medecinen i ett qvarter bränvin, tömde det och dog. Sådan är åtminstone hennes egen uppgift.
I Stockholm hade hon varit tvenne gånger; sista gången år 1830. Hon påstod att man genom ombud till och med rådfrågat henne för konungen. Hon tycktes dock föga smickrad af detta förtroende, och yttrade om Carl Johan inga fördelaktiga tankar. Vi hörde henne någon gång politisera, men hennes tal voro så förblommerade och togo en så hög flygt, att vi blefvo ej kloka derpå.
I Stockholm hade hon en eller flere gånger besökt Anatomi-salen, och deltagit i förrättningarna der. Assessor Carlander var den enda läkare som hon nämnde med hjertlighet; "det är min  gubbe!" yttrade hon med förnöjelse. Han tyckes hafva på något sätt beskyddat henne.   På resan till Stockholm åkte hon i sällskap med ett fruntimmer som var nedstämdt och melankoliskt. På ett skjutshåll hade de tvenne skjutsgossar; hon gaf dem i all tysthet löfte om drickspenningar, ifall de ville sjunga under hela vägen, ömsevis. "Den der frun är mjeltsjuk," hviskade hon "hon skall säkert be er upphöra med sjungandet. Men hållen då uti, så mycket ihärdigare, ty i sjelfva verket är hon innerligt tacksam derföre." Hennes följeslagerska blef utom sig, då sången alldrig ville sluta; skjutspojkarna sågo det, och sjöngo som om det hade gällt lifvet.
Men jag måste återtaga tråden af min berättelse. knappt var gubben Jaen Jaenson begrafven, förrän hans dotter med ifver började arbeta på att blifva qvitt sin make.
Hon bodde en gång i samma rum med Hallmans systerdotter; Hallman hade fått aning om hennes planer till skilsmessa. Han kom sent om natten gick in i rummet der hon och hans systerdotter lågo, tog den sednare för Maria, sprang fram och slog henne. Maria skyndade upp, hoppade ut genom fönstret oklädd som hon var, och flydde långt bort till en by, der hon begärde skydd och bistånd. Sedan tog hon sin tillflykt till Jaen Jaensons syster, hvilken bodde på "Stora Äleberg" i Nerike. Men Hallman förföljde henne äfven der.
Hon sökte inbilla honom, att hon ämnade qvarstanna i Nerike, och arrendera Qvarnetorp, sin fars egendom. Till detta ändamål förde hon en falsk brefvexling med sin bror om saken, och spelade brefven i Hallmans händer. För att kunna medtaga flera kläder, när hon ämnade rymma, gick hon dagligen med två eller tre kjortlar; hon var mager på den tiden, Vid arfskiftet efter fadern, köpte hon vin och lagade att Hallman var drucken under hela tiden, på det han lättare skulle kunna narras till hvad som heldst. Hon började snart en process, yrkande att få skiljas från honom.
Patronessan Helvig bodde då på Åby, i Horns församling i södra Östergöthland. Patronessans bror var hos henne, och led af kräftan. Maria, såsom redan ryktbar för sina kurer mot denna sjukdom, efterskickades. När hon följande vinter återvände till Nerike, låg Hallman på försåt i skogarna, med en bössa; han skjöt på en vagn som kom före hennes, så att hästarna skenade; när hon sjelf kom, var bössan ej laddad.
Hon återkom snart till Åby, för att kurera en liten flicka för en växt på halsen, och en af Patronessans döttrar för ögonfistel. Under allt detta fortgick hennes process. Hon gjorde sin man ett förslag: han skulle få tre tusen Rdr rglds, och morgongåfva, om han ville låta lysa efter henne, för att bli ledig till äktenskap, ifall hon ej infann sig inom år och dag. Han gick slutligen in derpå.
Ännu en gång besökte hon Nerike, för att kurera en sjuk. Då gick hon skogsvägar, för att Hallman ej skulle kunna träffa på henne.
Sedan processen hade varat i tre år, fingo de ordentligt skiljas. Då ställde man till ett stort kalas på Åby; der skjöts och dracks skålar. Sedan följde Maria Mamsellerna Helvig till Flytthem, och hjelpte dem att sköta denna gård. Den ena af Mamsellerna Helvig var en ibland de få personer, om hvilka fru Jaenson talade med djup innerlighet. Dock påstods det, att Maria ofta var svår emot henne. Hon var nu död, och fru Jaenson prisade högt hennes godhet och mildhet
Från Flytthem hemtades Maria till Stora Tuna i Småland, för att sköta fru Hammarsköld, som hade haft lungsot i tre år och nu var nära döden Maria kurerade henne så väl, att hon dansade midsommarafton på en af sina söners födelsedag. Men då satte hon sig upphettad, på en kall marmorskifva, förkylde sig, och Maria frälsade ånyo hennes lif.
Det var under denna vistelse på Tuna, som Maria lärde känna fröken Amalia Räf. Der begynte hon äfven dricka det starka ölet. Hon ansåg dessa dagar såsom sina lyckligaste. "I min välmakt" sade hon, när hon talade om den tiden
Fru Hammarsköld förkylde sig åter; Maria föreskref en prickig mossa, som växer på förtorkade ekar: Så stort stycke som en hand tages af mossan, ett qvarter kokande vatten slås derpå, och det drickes följande dagen, hälften morgon, hälften afton." Med detta kurerade hon en häftig, hektisk hosta. Sedan återvände hon till Flytthem.
En tid derefter drömde hon, att fru Hammarsköld kom åkande med sina ystra Isabeller, så häftigt att hon förlorade andan. Maria tyckte då, att hon ordinerade dyfvelsträcksolja för fru Hammarsköld. Som vaken visste hon ej något om en sådan olja. Hon tyckte sig säga åt fru Hammarsköld, att hon hade hysteri, lungsot och kramp. Uppvaknad, bad hon Mamsell Helwig skrifva upp drömmen. Korrt derefter kom ett ilbud från Stora Tuna med Isabellerna; Fru Hammarsköld hade sjuknat. Maria berättade sin dröm för Amalia Räf, som då bad henne begagna den nämnda oljan. Det skedde, och hade önskad verkan.
Här sluta de upplysningar jag fått om fru Jaensons ungdomsdagar. Då hon var 35 år gammal, friade en doktor R till henne, fick korgen och blef sedan hennes fiende. Hon nämnde flera, som hade begärt hennes hand, men hon var intagen af skräck för en sådan förening. Hon yttrade en stor afsky för karlar; likväl aktade hon dem i många afseenden vida högre än sitt eget kön, och sade: "allt hvad vi qvinnor tänka, säga och göra, är ett halfdant ting." Väl yttrade hon en gång till Cristiernin, för att retas med honom, att herrarne ej ha hälften så mycket snille som fruntimren men jag vet att det ej var hennes allvar. Men berömde man någon karl såsom god, ren och ädel, då ropade hon hånfullt: "Skicka honom bara till mig, så skall Ni få veta hvad han går för." Hon trodde sig kunna genomskåda menniskan.
En gång kom doktor Osbeck till Katrineberg; han sade ej sitt namn, utan talade mycket med fru Jaenson, och hon utfor som vanligt, med bitterhet emot läkare. Slutligen frågade han huru hon tyckte om Osbeckska kurmethoden? "Jo, den är bra!" sade hon den är ibland det bästa jag har hört" "Här ser ni den gamle Osbeck!" ropade han, och de togo hvarandra i famn.
Det hände, att fru Jaenson blef häftigt sjuk. Oaktadt hennes motvilja, skickade man långt bort att rådfråga en läkare. Hon fick af denne ett rödt pulver; det begagnades, men verkade stora plågor, och hon tog in motgift Hon trodde att det röda var cinnober, och att man hade velat mörda henne.
Nio år före min vistelse hos fru Jaenson, lär hon hafva gjort ett besök i Nerike. Hennes man var då omgift och hade tre barn. Hon skickade honom 15 Rdr i present. Då hon på vägen passerade en krog, kom man derifrån ut till henne med ett bref ifrån Hallman, som bjöd henne till sig. Men hon vågade ej hörsamma bjudningen. Hallmans sednare hustru lär äfven haft planer till skilsmessa. Men Hallman "kom i slagsmål med studenter", (hennes egen uppgift) slog begge lårbenen af sig och dog.
Det återstår mig att göra reda för den process, hvilken jag så ofta nämnt på dessa blad. Jag vet säga med redighet och visshet derom, ty mina notiser grunda sig mest på Gretas berättelser. Fru Jaenson yttrade sig sjelf alldrig tydligt derom, utan mest i klagan eller vrede, med utrop.
Processen* började så, att fru Jaenson ville ha storskifte i byn; grannarne satte sig deremot. Hon fick sin önskan uppfylld, och de började en process. De sökte att få tala med henne och komma öfverens om saken; men hon misstänkte då, att de ville reta henne för att få skäl till en anklagelse. Hon beslöt derföre att förskansa sig. Stin Lisa fick påtaga gummans ytterkläder, begagna hennes vagn och resa bort, Stin Lisa påtog sedan sin egna kläder, återvände på en genväg, och vagnen kom tom hem. Man trodde då att fru Jaenson var bortrest, medan hon i sjelfva verket satt instängd i sina rum. Slutligen fattades hon af en sådan förtviflan, att hon gick upp på vinden, skrek, tjöt och stampade så att huset skakades.
*) Processen inleddes den 1 mars 1839 (red.:s anm.)
Kapten Westerling hade en qvarn; han gjorde en vattenupdämning till fördel för denna quarn, och skadade derigenom en äng, som tillhörde några bönder. Fru Jaenson bedyrade, att hela Sverige ej skulle kunna ersätta den skada han hade gjort. Hon ville sedan äfven bygga upp en quarn, men Kapten Westerling satte sig deremot, hvilket ytterligt retade henne.
Oppfeldt, klockaren i Horn, var äfven missnöjd öfver det storskifte, fru Jaenson åstadkommit. En lördags morgon gick hon ut till sin lycka, det hon hade sått ärter; man påstår att hon var mycket drucken. Oppfeldt mötte henne på kyrkogården, och hade en käpp i handen; han vefvade betänkligt omkring sig med den. Han började tala med henne om deras affärer, och från den stunden förskref sig hennes afsky för honom. Jag frågade henne några gånger, hvad han hade sagt vid tillfället? hon svarade, gråtande och svärjande, att han frågade hvad han sjelf hade gjort henne och hvad hans barn hade gjort henne, emedan hon så mycket eftersträfvade att skada dem. Detta var en fråga, "långt under oskäliga tigerdjur." Hon sparkade till Oppfeldt dervid, och gaf honom förfärliga oqvädinsord. Han anklagade henne, uppgifvande att hon i berusadt tillstånd öfverfallit honom med skällsord ock sparkningar. Hon lät då uppsätta ett försvar, der vittnen intygade att hon alldrig nyttjade något spirituöst. Hennes egna tjenare påstodo dock, att hon hade varit så drucken, att hon gifvit arbetsfolket de mest förvirrade befallningar; sin nyckelknippa hade hon tappat i ett dike
I Horns fattigstuga bodde en orgeltrampare, hvars båda döttrar hade tjenat hos Fru Jaenson; hon fattade ovilja mot dem, och hade förmodligen något skäl dertill. Hon betalade tusen Rdr bko, för att få hyra Horns fattigstuga; det beviljades, och hon utdref då orgeltramparen och hans döttrar därifrån. Kapten Westerling erbjöd dem att bygga sig en stuga på hans lycka. Fru Jaenson satte sig deremot, emedan platsen låg i hennes grannskap. Jag känner ej utgången af denna tvist, men det var emedlertid ett ökadt skäl till fiendskap.
Fru Jaenson plägade dagligen skicka mat till fattigstugu gummorna, deremot skulle de gifva öfverlefvorna till hennes grisar. Hon skickade dem en gång 14 Rdr, troligen i glädjen öfver någon lyckad kur, men de försummade att tacka henne derföre. Hon gick då upp i fattigstugan och höll ett kraftigt bestraffande tal för dem; de svarade henne ej mildare. Isynnerhet lär en som hette Stor Stina, visat sin vältalighet. Hon gaf då en stark örfil åt denna Stor Stina, men det skedde blott med venstra handen. Hon förundrade sig sjelf öfver den vishet, som ingaf henne att slå med den svagaste handen. "När jag såg denna fattiga, gulbleka qvinna," sade hon "fattades jag af en plötslig medlidsamhet jag ville slå, men slaget kom ej ifrån hjertat." Medlertid anklagades hon, fick plikta för oqvädinsord och slagsmål, och blef af pastor Nelsén förbjuden att gå in i Horns fattigstuga. Detta grämde henne djupt, och var orsak till ovänskapen med Nelsén.
Fru Jaensons ovilja sträckte sig dock ej till alla fattigstugugummorna. En af dem fick dagligen mat från hennes bord. När den fattiga gumman dog, begärde hennes döttrar, att fru Jaensons välgerningar skulle nämnas i personalian. Hon fick höra det, och skickade döttrarna 50 Rdr rglds.
Fru Jaenson arrenderade Katrineberg, med vilkor, att om byggningen derå ej var nedrifven och afhemtad åtta dagar efter hennes död, skulle den tillfalla hennes slägtingar. Mamsell Helwig ville förekomma den oreda och obehag, som skulle följa af en sådan öfverenskommelse; hon skickade två nämndemän till gumman, begärande hennes underskrift på att hon frivilligt aflät byggningen åt Mamsell Helwig efter sin död. Då blef hon äfven Mamsell Helwigs ovän. Då jag sade mig hafva hört mycket godt om denna, samt att hon hyste vänskap för fru Jaenson, svarade hon bittert: "Jo, vacker vänskap, som skickar på mig två nämndemän!
Så ansåg hon sig öfverallt omgifven af fiender; denna tanke förbittrade hennes sinne och hennes lif. Hon påstod äfven, att Horns herrskaper hade beröfvat henne min tillgifvenhet. Endast ett och annat bondfolk, särdeles i byn Flarka, visade henne vänskap. Jag hörde en gång Johannes i Flarka och gumman, båda litet yra i hufvudet en söndagseftermiddag, hålla känslofulla tal för hvarandra.
Sina kapitaler hade hon mest utlånta åt bönder. Hon bläddrade ofta i en sliten, fyrkantig bok, fullskrifven med kabbalistiska siffror och namn. En bonde var skyldig henne 10, en annan 40, en tredje 100 Rdr hon sade sig hafva hela förmögenheten, som dock lär uppstigit till en 50.000 Rdr, fördelad på detta sätt. Jag förundrade mig, att hon kunde hålla reda på så många och små gäldenärer; hon smålog förnöjd, och sade något om "sin skarpa hjerne," samt berättade huru hennes syster hade satt upp en dräll med 10 skaft, utan att kunna skrifva. "Hon hade lika skarp hjerne som jag sjelf," sade gumman, "det var blott et annat slag." (Hon ansåg sitt tunna hår äfven som tecken till den ovanliga tankekraften, och påstod, att få personer äga sådant öfverflöd af hjernmärg i kroppen, att den kan underhålla både hjernan, håret och magen, hvilka nära sig af samma vätskor. Hon varnade derföre för att tänka skarpt straxt efter måltiden. Hon ansåg för ett tecken af inskränkthet, när fruntimmer hade rikt hår.)
Söndags förmiddag använde hon att emotta räntorna af sina gäldenärer. De kommo före, under och efter Gudstjensten i den närliggande kyrkan; hon var upptagen med dem ända till middagen, och fick då sin post. Emedan både prest och klockare i Horns kyrka voro hennes fiender, ansåg hon sig dessutom ej kunna gå dit. Jag vet ej, om hon någonsin tagit Nattvarden. När hon illa behandlade jungfru Marie, och denna föreställde henne, att hon skulle ansvara för sina gerningar i ett tillkommande lif, svarade hon med låg, hemsk röst: "prestlögner!" och en gång, då någon i hennes närvaro på en grafsten läste det språket: "jag tror att min förlossare lefver," inföll hon spotskt: "hvem hade gjort gärdsgaln?"
Dock tror jag, att detta omskiftade hos henne. Hon talade ofta, prisade, om Guds härliga skapelse, som ett vittnesbörd om honom. Cristiernin hörde detta, och påstod det vara hyckleri; och när hon som oftast nämnde "den Allsmäktige," förargade han sig när någon betraktade porslinsdockorna på kakelugnen, med deras komiskt högtidliga nickningar och böcker i händerna, och undrade hvad de menade, svarade Cristiernin: "åh, de tala förmodligen om den Allsmäktige!
Alla de, hvilka jag på sednare tider hört besöka fru Jaenson, ha beskrifvit hennes tillstånd såsom mer och mer förfallet. Vindrickanddet lär isynnerhet ha tilltagit. Mandelbränvinet lär hon ej ha nyttjat, förrän den hösten då jag kom dit. Eljest lär hon redan brukat vara drucken elfva år förut, då Stin Lisa kom dit.
Fröken Berencreutz, till hvilken hon en gång ville skrifva under min dervaro, kom till henne, bodde hos henne, och lär blifvit ihågkommen i hennes testamente. Hon lär sagt att det var någon likhet mellen denna fröken och mig "her nose and forehead," skref Cristiernin.
Ehuru fru Jaensons helsa länge aftynat, var ock hennes död en öfverraskning för dem som omgåfvo henne. Fröken Rutensköld gaf mig några närmare underrättelser derom. Ett år efter min dervaro, fick hon åter en blodspottning:, men man försummade då att åderlåta, henne på armen, hvilket hade skett förra gången; blodiglar sattes nu på fötterna. Dessa iglar förmodas ej ha varit goda, ty hon hade sedan en beständig värk i fötterna. Hon nyttjade många medel, men intet ville hjelpa. Man talade om att efterskicka läkare, men hon tillät det ej, utan var öfvertygad att hon skulle gå igenom sjukdomen. Tre veckor före sin död tog hon ett imbad för fötterna. Då drefs det onda åt hufvudet och angreps troligen hjernan, ty ifrån den stunden yrade hon oupphörligt, till en grad som närmade sig galenskap. Hon låg då för det mesta till sängs. Slutligen tillkallade man läkare, men det var då för sent.
Till sin sista stund förblef hon oredig; orden voro lika förvirrade som blicken. Till de dispositioner af sin förmögenhet, hvilka hon hade skrifvit, funnos inga vittnen, och hon förmådde icke på sitt yttersta att föordna derom. Slägtingarna lära tagit nästan allt, utom den lilla summan till fröken Brencreutz, och bortauktionerade hvarenda småsak i hennes bo.
Hennes fientlighet mot grannarna hade längesedan mildrats; hon var försonad nästan med alla. Lynnet hade blifvit mycket lugnare och mildare mot slutet.
I annonsen om fru Jaensons död, uppgafs hennes ålder till 50 år och åtta månader. Efter hennes egen uppgift för mig hade hon redan vid min vistelse hos henne, fyllt 51 år. Man var kanhända ej fullt viss härom.*
*) Maria Jaenson dog den 27 februari 1842, 53 år gammal (red.:s anm.)