1

Jag är inte död än, jag är inte ensam än.
Dörren är smutsig runt handtaget men
jag håller snyggt, saker och ting
är på sin plats och jag vet
var gränserna går.
Man behöver bara titta in hos de andra
- vrak, trasiga undertröjor
fötterna på bordet, aska på golvet.

Jag är inte död än, jag är inte ensam än.
Vi bor i ett slags väntelåda.
Bara ett vindskydd från början.
Vi har möbeln i vår låda, smärta
och hjärtat i vår låda.
Men det betyder nästan ingenting
när vulva och klitoris flinar
i lysande liv.

Jag är inte död än, jag är inte ensam än.
Utan orörlighet eller förtvivlan
tänker jag idag på gångjärn, skruvar
och andra uppfinningar, som till exempel
klädnypor, saxar och eld.

2

Rummet är lagat och diktat.
Jag flyttar omkring möblerna
naken som bordduken.
Smutsen på min kropp
liknar silverstoft
och stärker andedräkten.
Tingen känner igen mig
vänder sig till mig
ger mig två knivar
och placerar sig i en ny ordning.

3

Se ordningsmännen
med sina säkerhetsnålar
och hydrauliska
undanträngare!

Låt en farlig väg
gå över berget.
Med lätta rörelser, med gungningar
drar vi i oss allt
som är rikt och vidrigt.

4

Marken går här utan all beräkning
med dödskallar och grön belysning.

Det är svårt att alltid vara samma människa
ett genomdresserat och lyckligt
ämne, inom eller utom språket.

Bagaren rätar på sig
slår mjölet från händerna
stirrar djupare och djupare
på sina bleka fingertoppar.
Talar på sitt sätt, med sin
röst, utan att be om något.

"Måltiden omsluter oss.
Vi tuggar och sväljer allt
vi inte har någon makt över.
Under min säng
finns det lysande Paraguay.
Jag är säker på det.
Men vem skulle jag behöva vara?"

5

Jag tyckte jag hörde något men
nästan ljudlös
är potatiskrossaren
och i alla hem finns fläckar i taket
gapande revor i tyg och kött
i detta falska liv efter detta.
Det finns en efterrätt, vad
har blodet gjort med den?

6

Här kommer alla nätters stora slukarplats.
Det är vårt eget skinn på mjölken.
Denna kolossala ordklang
är liten som en sill.
Jag har jäsdegen hos mig på nätterna
så att den inte ska frysa.
Om jag flyr, stannar den här kroppen kvar.
Den fjäderlätta spillran
de tyngdlösa resterna
vaktar den här platsen.
Kläderna böljar
i vanvettig peristaltik.

7

Hur låter havet?
Vid iskanten finns ett sörjebälte
ett sammanpackat sörjebälte.

Och därför när du grät igår
höll jag dig intill mig
så att du skulle förstå att jag
bryr mig om dig och gråta lite till
för jag ville inte att du skulle sluta
innan jag fått nog.

8

Jag drömde om dig i natt.
Det var tiden strax före jul.

Du hade ett glansblått öga
och ett ihopsytt.

Du gick fram och tillbaka
på den där mattstumpen.

Du sa till mig:
"Överallt slås järn ihop.
Drunkningsvatten
under tungan, i ådrorna.
Ve dig som skrattar nu.
Du skall få sörja och gråta."

9

När det rätta ropet lyser fram
gör det ingenting ljust.
Lysande tillstånd
balanserar på Sternum
än i jaget, än i duet
och mörkret blir tätare än eljest.

10

Vi fördes ofta till museerna.
Vinden låg på
när vi skar vår urminnes torv.
Skrift spreds
och smordes emot.

Fåglarnas ben var fyllda med luft.
Urblekta bilar
smälte in i omgivningen.
Blindskriften i ansiktet
nakna och ödmjuka ljud
på vanlig mänsklig kroppsbasis.

11

Var är kocken? Här är kocken.
Döden är kocken. Han eldar
dag och natt
eldar han.
Grenarnas skuggor brinner.
Mångfärgade stjärnor
namn på dagar och nätter, allt
har löst upp sig i lymfa
och lever, i knäledernas vatten.
Han rör oss
ner, han rör oss
i sin hisnande kärlek.

Vad som ingår i kärleken?
Jo, mycket. För läpparna
ett rött hörn
att andas, att hålla
den sovande i sina armar.
Här finns genomskinliga äggskal
till stillnad ros.
I vår tunna lövhud
trädens glädje när vi fromma och
förälskade
spänner lårmusklerna
på marken tunn som ett lakan
med en cirkelrund, nattsvart fläck
som om hjärtat runnit ut just där.

About the author.