I huvudet på en skvallerkärring

av Paula Stenström

JAG FÖRSÖKER koncentrera mig när telefonen ringer. - Hej det är jag igen. Stör jag? I alla fall, det var en sak jag glömde berätta. Det här får du inte säga till någon men, lyssnar du eller? Min hjärna är överhettad. Jag kan inte hålla reda på allt längre. Signalerna pulserar genom sommarnatten med goda råd, förhoppningar, stressade chefer, midsommarfirande, hälsoproblem, konstiga möten, moraliska dilemman, skratt, kärlekssorg och blinkande undertoner. Allt smälter ned över bordet tillsammans med brev, artiklar, rapporter och utskrifter. Och där - mitt i alltihop - en bok i orange: ”Skvaller” av Kerstin Nordenstam (Hallgren & Fallgren, 1998). Ibland så undrar jag om skvallret håller på att ta över. Är det de privata sensationerna som till sist lyckas ta sig igenom det växande motståndet mot ytterligare information? Och vad är i så fall skvaller? I boken framför mig, som handlar om skvaller i bekantskapskretsen, definieras skvaller ganska snävt som ny information om icke närvarande persons privata affärer och värdering av denna information, vanligen i negativ riktning. Inget trevligt direkt. Fast skvaller i umgänget kan både vara antipatiskt och empatiskt och fyller dessutom en viktig samhällsfunktion, får vi veta. Vi skvallrar för att skapa oss en kollektiv uppfattning om världen och människorna, om vad som är rätt och fel, normalt och onormalt, för att hävda oss, för att hämnas, för att visa att vi litar på varandra och för att ha roligt. I grunden finns ett ömsesidigt förtroende mellan dem som skvallrar och kanske framförallt ett gemensamt intresse för andra människor. Fördomen säger att skvaller är för kärringar. Ändå var det männen som först gjorde sig kända för "klatsch" i de tyska kaffestugorna på 1700-talet. Trots ett genomgående resonemang om kvinnliga och manliga samtalsstrategier, spär ”Skvaller” på vanföreställningen om att det bara är kvinnor som skvallrar, även om det sannolikt inte varit avsikten. Män skvallrar förstås också. Men tyvärr inte de som (till slut) gick med på att spela in sina samtal och låta dem ingå i bokens underlag. De manliga samtalen gick inte helt oväntat gärna in på tekniska detaljer av cyklar, blodådror m.m. Samtalsanalytisk notering ur boken "Skvaller". Transkription av en enda minuts samtal tog en hel arbetsdag i anspråk. När räknas då information som skvaller? Eller är skvaller alltid bara privat strunt? I boken finns en diskussion om skvaller som kommunikativ genre. Nordenstam refererar Jörg Bergmann, som också skrivit flera böcker om skvaller och tar upp det i ett universellt perspektiv. Här känns kommunikationsmodellen igen: ”de personer som berörs av skvaller är tre stycken, den man talar om, skvallerobjektet, den som berättar en skvallerhistoria, skvallerproducenten, och skvallermottagaren.” Bergmann talar även om hur den privata kunskapen, till skillnad från den offentliga, är ojämnt distribuerad i samhället. Han betonar att skvallerproducenten kan dra fördel av detta och fördela sin kunskap som en handlare i information. Skvallraren blir den privata sfärens motsvarighet till den välinformerade borgaren, han som står mellan experten och mannen på gatan. Det här fick mig att fundera över skvaller i vidare mening. Häromdagen klev jag in i ett kvavt samlingsrum på Lilla Nygatan, där journalister, redaktörer, forskare och säkerhetspolitiska analytiker diskuterade den svenska nyhetsrapporteringen från kriget i Kosovo. Tidskriften JMG Granskaren, som utges av Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs universitet, presenterade den senaste innehållsanalysen av svenska medier som bl.a. påvisade problemen med källkritik. ”Vi vet för lite, vi vet för lite, vi fick ständigt upprepa detta i inledningsskedet.” Även historikerna och kommentatorerna stod inför detta problem: ”Man kunde bli uppringd mitt i natten av journalister och tvingades svara att vi vet helt enkelt inte tillräckligt för att kunna uttala oss.” Det största problemet för medierna tycks ha varit att man inte själv kunde ta sig in i Belgrad eller Kosovo, utan alltför ofta tvingades rapportera andrahandsuppgifter. Bara ett fåtal av de svenska utlandsredaktionerna använde Internet systematiskt i inhämtningen av uppgifter. Anledningen till detta sades vara att det är så tidskrävande att kontrollera uppgifter på nätet. ”Är detta början till slutet för myten om den allvetande journalisten”, frågade någon. En reporter påpekade att det finns så mycket rykten och uppgifter i omlopp att det är omöjligt att kolla upp allt - ”Sanningen är att man ofta sitter och ska skriva om något som man egentligen inte vet något om”. I krig tillspetsas situationen visserligen: det blir tydligt att allt som sägs har ett syfte och att samtliga parter propagerar, skyler över eller framhäver sig. Men det gäller givetvis inte bara i krig. Det sägs att information är makt i mediesamhället - men vad skall vi med information till när man omöjligen kan ta till sig alla intryck? Än mindre sortera dem eller hålla koll på vem som ligger bakom och i vilket syfte det har sagts. I informationssamhället kan man lätt få en känsla av otillräcklighet. Är det ens någon idé att försöka sätta sig in i allt man skulle kunna sätta sig in i? Allt man borde vara insatt i. Och vilken information är det då som når fram till oss informationströtta människor? Kanske är ryktet det enda som har chans att hinna ifatt verkligheten i det snabba informationstempot. Kanske är ryktet det enda som har chans att hinna ifatt verkligheten, eller vår uppfattning av den, i det snabba informationstempot. Om budskapet sprids i de rätta kretsarna, går ordet från mun till mun och finns snart på var mans läppar. Du har förmodligen hört det från någon du känner, som i sin tur haft intresse av att verka pålitlig, som vridit och kryddat historien för att väcka just ditt  intresse, för att underhålla, oroa eller uppröra just dig.  Är det notiserna och telegrammen, den rappa underhållningen och de personliga skandalerna som slinker igenom och tillsammans skapar framtidens sociala rum? Är det sådant vi hinner med och kan enas om när TV och radio sköljts ur vårt gemensamma medvetande. För att få fatt på tillförlitlig och relevant information kan vi förstås leta upp några utvalda kanaler som vi vet att vi litar på. De vi känner till. Våra vänner till exempel. Om det har blivit vanligare med skvaller förtäljer inte boken. Men vi har nog funnit fler och andra former för vårt skvallrande. Med IT skapas ett anonymt kafferum där alla kan skvallra ohämmat. Ett alternativ för den teknikintresserade mannen? Dessa sammankomster är inte heller privata i samma mening. För ingen vet om det finns tjuvlyssnare med på de digitala skvallerrepen. Ibland läcker det över i det offentliga. En äkta skvallrare bör förvisso ha någonting att komma med. Det bästa skvallret är trots allt ett rejält avslöjande. Men viktigare ändå är att kunna konsten att dra lyssnare och tittare till sig. Att berätta en pikant historia utan att förlora i trovärdighet. Ett intimt informationsutbyte är å andra sidan förtroendeskapande i sig. Huruvida IT är slutet på myten om den vedervärdiga skvallerkärringen är ännu oklart. Men lite skvallertalang är nog hur som helst användbart för att klara sig i och igenom informationsflödet. Och övning ger färdighet har jag hört. - Ja, visst jag lyssnar. Nej, nej. Du stör inte. Självklart. Jag ska inte säga något. Du kan lita på mig. Dra på.

Om artikelförfattaren