I denna korta roman sjösätter Schade för första gången längtan som ett renodlat motiv, och det bärs fram av en svekfull lindanserska, som fått namnet Lilian Längtan. Hon presenteras så här i bokens inledning:
Hon var så vacker, så olidligt vacker att alla blev ursinniga på sig själva för att de förälskade sig i henne. Det gick helt enkelt inte att låta bli. Hjärnorna genomkorsades av de förrycktaste idéer när de mötte bilden av hennes beslöjade ögon och det röda leendets djärva färgläggning...Den blyge vände sig om och såg efter henne, den starke log och gladde sig åt att det ännu fanns en värld som var både skön och farlig, men den som var hungrig och rädd torterades av all denna skönhet, han gack hem och låg sedan och kastade sig på sin divan, ett rov för melankoliska funderingar och glupska fantasier... Det fanns inte den bänk, inte den krogsoffa, där inte en karl suttit och dagdrömt om henne...inte den klocka som inte ringt bävan i gossens bröst, i ynglingens hjärta, i åldringens tankar på förgängelsen, ty alla har de suttit i andlös bidan att hon skulle dröja vid deras port...Lilian Längtan dyrkas av alla, men kanske särskilt av tidningsredaktören Smil. Det enda bokens personer har gemensamt är strängt taget sin olyckliga, enkelriktade kärlek: Lilian älskar en prålig skådespelare, Smil älskas av två kvinnor, den "heliga" Ingeborg, som förläst sig på riddarromaner och helgonlegender, och Jeannette Lövenskjold, som är en eterisk varelse, med händer så ömtåliga att de likt insekter kunde röra vid en vattenyta utan att krusa den. Smil är dock måttligt intresserad av sina tillbedjare; han vill ha en kvinna som kan sätta en man på plats. När Smil äntligen träffar Lilian går det till så här:
Hon gäckades med honom - men på ett älskligt vis. Han stod i gatukorsningen, då Lilian Längtan kom emot honom långsamt och liksom dröjande på varje steg. Hon såg hur fötterna rörde sig därnere på jorden. Det kändes konstigt. Hon var ju van att se jorden därnere långt under sig. Hon var ju lindanserska och van att svinga sig fram och åter i rymden på en lång ståltrådslina... Hon gick också som om hon svävade, så fjäderlätt och rytmisk var hennes gång. Smil såg på henne, hon på honom, han blev förlägen över sin egen blick, som smög längs kjolen, runt höftpartiet, hän över bröstet, halsen, halsgropen, det blåsvarta märket på ena sidan som efter ett bett, det svartnade för ögonen, han rodnade, hon sade: "Går ni och sover, min vän? Eller kommer ni inte ihåg mig? Vi har dock setts emellanåt genom åren. Vi har känt varandra tidigare, ska vi inte bli vänner." Smil rodnade ännu djupare, såg ner i marken, hennes kjol kämpade med sommarblåsten, det var inte hans fel att han observerade de runda knäna, de tjusiga strumporna, benen, fast omslutna av skorna, dessa ben som han så ofta sett spända som bågsträngar däruppe på stålvajren. Så kvittrade hon till. Aha, ni tittar på mina ben? Nå, det hade jag inte väntat, skäms där, sa hon karmosinröd i ansiktet, rödare än Smil, och slog till honom på handen just när han vänskapligt räckte fram den. "Vi två kommer att hata varandra om vi inte blir förälskade så in i helvete. Slå vad!" Hon slog till honom en gång till på hans framsträckta hand. "Gå hem med sig nu, pojken min, det är priset..." Hon pekade på hjärtat, bad honom att beskedligt vandra hemåt utan att våldtaga fler kvinnor än nödvändigt. "Jag skulle då skämmas om jag var karl och hade den färgen på läpparna", slutade hon och svävade bort, medan Smil stod kvar och stirrade och först sen han fört handen till de rödstämplade läpparna förstod att hon kysst honom.Som ett bevis på evig kärlek hade Lilians älskare bränt in ett hjärta på hennes bröst, men därefter hade han genast bedragit henne, och symbolen förvandlades därför till ett otrohetens tecken. Lilian har på så vis blivit något av en svekets budbärerska. Hennes förbannelse överförs till männen med en outplånlig kyss som den Smil mottog ovan. Besmittad med denna patologiska trånad som aldrig vill bli tillfredsställd säger så Smil till Jeannette: "Jag har gått omkring och längtat efter dig så orimligt mycket - men nu har det gått över. Nu när jag har dig hos mig, vad ska jag då längta efter?"
Jeannette har hittills inte kunnat älska kroppsligen annat än av medlidande, hon skulle passa bättre som djur, tror hon, men som potentiell medlem av djurriket känner hon sig som "ett mänskligt hål i luften". Så småningom undergår dock även hon en förändring, hon börjar använda smink och klär sig i grodgröna kläder och till sist blir hon så åtråvärd att hennes pyjamas blir galen av saknad när hon inte har den på sig, den ligger och sprattlar övergivet med benen i sängen.
Historien får inte det annars typiska lyckliga slutet. Smil och Jeannette får nog varandra, men de är aningen vilsna och vet inte riktigt vad de skall ta sig till med sin kärlek, för innerst inne bär ju Smil Lilians förbannelse och han ser henne ibland om kvällarna i ölrusets dimmor på krogen.
Den här romanen tillhör det bästa Schade skrivit och det är konstigt att kritikerna oftast bara nämner den i förbigående. Kanske har de helt enkelt inte samma tålamod och nyfikenhet som Frejlif Olsen som i sin anmälan i Ekstrabladet den 27 februari 1933 skrev: "Vi har slängt Schades lilla roman i golvet 4-5 gånger, men den har varje gång blivit upplockad igen!" [not 16]
Det här tycks ha varit en lycklig tid i makarna Schades liv. Guri skrev dagbok under tiden 30 maj-10 juli 1933, anteckningar som gavs ut året därpå under titeln "HAN, Dagbogsbreve i en forårsmåned". Jens August själv är bortrest och Guri skriver ned sin saknad varje dag, den älskade blir här närvarande just genom sin frånvaro, nästan i högre grad än i Schades skriverier. Guri har tagit ett arbete som kallskänka för att kunna ge maken lite pengar som gåva när han kommer tillbaka. "Min Han, kom och ta mig när Du vill, jag är alltid redo, om nätterna drömmer jag odygdiga drömmar om blyga män, endast jag själv är inte blyg", skriver hon den 6 juni. Hon arbetar, längtar, läser Shakespeare, arbetar, längtar, läser om Beethoven, arbetar och längtar. "Dagen har varit så lång, dess början förefaller så långt tillbaka och arbetet har trängt undan alla de små gyllne dikter min dag skulle bestått av", suckar hon den 9 juni. Man får också reda på att Jens August tydligen inte kom överens med Guris mor, Hildur Ludovika Svane. "Jag är som kycklingmamman som inte är glad om inte alla hon älskar finns samlade under hennes vingar", skriver Guri bedrövat den 11 juni. Den 15 juni: "Min älskade med så oskyldigt sovande ansikte -. Jag längtar efter att i mina armar få föröka din oskuld och skamsenhet, min mun törstar efter Dig, jag känner mig full av safter och glupsk när jag går på gatan, och i mina ljuvliga starka drömmar./Han - Du skall böja knä och ge mig Din själ, och jag skall välsigna den i all evighet."
Schade hade åter givit sig i kast med dramatiken och denna gång med bättre resultat. 1934 kom Marsk Stig som bygger på myterna kring en adelsman på 1200-talet som bl.a. anförde den danska hären tillsammans med Magnus Ladulås mot dennes bror Valdemar. Dansk folkdiktning har ofta utnyttjat myterna kring vad som hände när marsken sändes ut på krigsuppdrag i Sverige, då det sägs att marskens hustru Ingeborg var honom otrogen med kungen, vilket så småningom resulterade i att marsk Stig mördade monarken.
Till skillnad från B.S. Ingemanns anemiskt sedesamma vinkling av marsken blir han i Schades gestalt förstås en tragisk hämnare styrd av krafter han inte förstår. I pjäsen våldtas marskens hustru av kungen och hon tappar en spegel, vilket varslar om sju års olycka. Marsken kan sedan inte älska sin hustru igen. Personernas konturer börjar glida ihop, bl.a. tror fruns far att han är sin egen dotter och överbringar till marsken såväl kyssar som verbala budskap. På slutet både älskar och inte älskar Ingeborg kungen, hon både älskar och inte älskar sin make. Under pjäsens förlopp dör de flesta, men som så ofta hos Schade är det inte nödvändigtvis ödesdigert. När marsken slutligen kastar sig på sitt svärd får vi förutsätta att de sanna kärleksbanden sedan framträder hinsides.
I "Hvordan jeg blev forfatter" försöker Schade förtydliga sitt dödsbegrepp. Han talar inte om direkt fysisk död utan mera om det kraftfält och den speciella sensibilitet som uppstår när man känner pendlingen mellan livets två poler, han liknar svängningarna vid en kolibris snabba vingslag: "på ett liknande sätt kan känslan av död och liv svänga så snabbt i en/.../ så att man är i stånd att hålla sig svävande utanför den livets blomma, som inte känner skillnad på liv och död." Det är alltså något helt annat än när t.ex. Kristiania-bohemerna myntade devisen "Du SKALL ta ditt liv" - de ville snarast bedra ödet på initiativet.
Vad som gör den blodiga historien om marsken mera lämpad för scenen än "Myggestikket" är formen. Schade har valt att i tredje akten avslöja att händelseförloppet i själva verket är en dröm, allt är uppenbarelser för ett ungt par på bilutfykt som stannat vid vägkanten just på den plats där kungen blev mördad. På så sätt kan han låta tidsplanen skära varandra och den som överblickar historien är kungens hovnarr, Kringle, som gåtfullt talar om bilar och andra moderniteter:
Den løfter sig, min hat - for dig, min kære, jernklædte Marsk, som snart i rustning rider med gummihorn - og trykker i dets sider og siger: trut! mens hornet atter vider sig ud - og mens du sådan sælsomt rider ad hårde veje hen - er hestens sider med ét forandret - mens du lydløst glider på gummihjul og panserklædte sider!Anakronismerna är påfallande, likaså hänsyftningarna på andra författare ("Det var en lørdag aften" t.ex. och alla ekon från Shakespeare) samt symbolfloran, främst i form av olika sorters horn; djurhorn, dryckeshorn och "gummihorn" som både syftar på framtidens bilhorn och på marskens impotens. Pjäsen är skriven dels på vers, dels på prosa (tacksamma andningspauser i det arkaiserande), och den har ett ofta avväpnande bildspråk och en drastisk humor. Hittar man bara rätt ton och rätt ljus borde den vara spelbar.
Nästa pjäs, En forårsaften, sattes upp av Klaus Hoffmeyer på Studenterscenen 1962, tre decennier efter att den publicerats i helgnumret av tidskriften "Linien" julen 1935. Varför han valde den istället för "Marsk Stig" är obegripligt, [not 17] för den nya pjäsen är en total platthet. Skökan Phyllis får i sin hantering besök av en gammal kärlek och känslorna spirar på nytt. Nu gäller det bara att göra sig av med den som nu är hennes älskare utanför professionen, Fritz. De planerar att skjuta honom, och det enda originella i pjäsen är att de inte behöver utföra dådet, för i likhet med yxorna och svärden i "Marsk Stig" får pistolen eget liv och flyger in genom fönstret till Fritz som skjuter sig själv. Man frestas att citera Schades egna ord från en radiorecension 1963 av Genets "Balkongen": "Hela författarens värld är uppenbarligen pappfigurer/.../flata tvådimensionella figurer - utan en aning om andra dimensioner...varken i eller utanför bordellen." [not 18]
Det här är ett problem som vidlåder både Schades dramatik och hans romaner. Men i "Marsk Stig" finns ett operettaktigt citationstecken kring hela föreställningen som gör den acceptabel, och i romanerna blir det inte heller så markant eftersom berättelsen inte rullar fram bara på replikerna. Hur kunde Schade i sin bedömning av Genet vara så blind för sina egna brister? Förmodligen därför att de båda författarnas verkningsmedel ligger så nära varandra, medan deras syften är så totalt artskilda. Hos Schade finns visserligen brott men inga brottslingar, hos Genet förkroppsligar brottslingen hela den inverterade etik och estetik som är hans strävan. Schades brott är metaforiska och aldrig omoraliska utan leder till något högre. Genet söker omoralen i sig. Men detta förstår inte Schade i sin recension: "Det talas så mycket i stycket om märkliga gammaldags begrepp som 'synd' - där talas på fullt allvar om det. Vad är det för något? Det är visst något med det sexuella."
1936 var det dags för en diktsamling igen, Kærlighed og kildevand, som karakteriseras som "Naturbilleder". Den är en vilopunkt. Om Schade någonsin kan sägas vara impressionistisk så är han det här. Dimmiga landskap, solsilande bokskogar, badande flickor; det är samma värld som "det nordiska ljusets målare" skildrar. Här finns också stråk av forntid och hednisk dyrkan, inte minst av månen. Borta är de pyrotekniska utflykterna i rymden, här blinkar stjärnorna mera stillsamt över de romantiskt sinnade. Visst svävar ett älskande par någon enstaka gång upp i luften, men typisk för föresatserna denna gång är nog dikten om kon som står tjudrad vid en påle i den lantliga friden medan bonden går in och tar sig en kopp kaffe med grädde. Sådan försöker Schade vara, bunden till marken, och särskilt den danska jorden.
Däremot kastar han med förkärlek om perspektiven och leker med avbilder. I "Vinteraftenstemning i stationsbyen" sitter han på järnvägskaféet medan tågen kör förbi, och eftersom det skall vara natur låter han förstås de gröna ölflaskorna se ut som granar i snö på bordet. Servitrisen verkar lätt på foten och poeten tar ännu en gång skuggan till sin hjälp och tänker sig att "en skygge vil danne/ sin mund efter min - når du vänder din skygge i sengen - / da er det mig du kysser og møder på væggen ved sengen,/ ikke den halvmodne sukkerdreng, opvartningsdrengen..." I en annan dikt står han på "Himmelbjerget" och sedd nedifrån liknar han en dvärg:
Og jeg ser de himmel-vendte søer spejle skyerne og disse køer, som på Himmelbjerget går og græsser - og de høns, der hønser, gæs, der græsser. Og jeg kaster hatten ned i himlen - nu gik den igennem søens flade - ramte som et pletskud bjergets top - sidder nu på hodet af hr. Schade.Den sista raden både upphäver och fullbordar illusionen. Schade var alltid fascinerad av omvända referenspunkter, t.ex. att människor på andra sidan jorden har fötterna mot oss - precis som magneter påverkas vi av hur vi är vända. I romanen "Den himmelske elskov" ställer sig Einar Lodbrog på huvudet och dricker öl, som med ett sjunkande ljud stiger invärtes, och de andra dansande förefaller ha benen i vädret och taket under sig. Något liknande händer i "Natlig køretur":
Nu dukker månen op bag grønne træer - Nu dukker månen ned bag grønne træer - nu kom en pige ind i søgelyset - hun er klædt på. - Jeg mærker endnu gyset, som fór igennem mig, da knæet ramte mit øje. Og den sorte kjole viftede. En gedebuk stod tillidsfuld ved vejen og så på stjerner. Mange har den set i sit lille liv. En brægen og en kalden på geden lyder endnu i mit øre. Et krucifix ved vejen stod på hodet, da jeg vendte mig og så det under armen, og pigens kjole viftede endnu, stor, rød stod månen imellen hendes ben. - En lille kirke forsvandt imellem dem. Og søgelyset fra vognen stråler nu på firmamentet.Dikten är realistiskt illusorisk i inledningen; man liksom känner hur vägens gupp får månen att hoppa och strålkastaren projicerar fram flickan som från en filmremsa. Men sedan blir perspektivet fysikaliskt omöjligt och i och med de sexuella symbolerna har projektionen blivit även psykologisk.
I novembernumret av BLM 1936 anmäler Henning Kehler den nya boken. Han talar dock mest om Schade i allmänhet som inbilsk och kokett, med "språkfel som inte skulle tolereras hos en gymnasist". Och som erotiker finner han honom patologisk. Kehler tvingas dock erkänna att Schade i kraft av bl.a. sin humor är ett "ofullgånget geni".
Själv tycker jag den här samlingen är behagligt sansad, som helhet ingen av hans bästa även om den innehåller några av hans främsta prestationer. Två av dikterna däremot, en putslustig som A:lfr-d V:stl-nds och en annan näpen som Alf Prøysens, förbigår jag med tystnad.
1937 samarbetade Schade med konstnären Hans Scherfig om två böcker. Urskoven är en barnbok med teckningar i klara färger, mest av exotiska djur men även hederliga danska kor och svin förekommer. "Jag har ofta tänkt att jag ville vara ko", skriver Schade. Och efter att ha konstaterat att grisen är så glad att leva i Danmark kommer det något snöpliga: "Men så trycker man på en elektrisk knapp - och grisen är död." De två världarna knyts ihop i slutet då en dansk stork flyger högt över de afrikanska djuren.
Scherfig illustrerade också En eneste stor hemmelighed, ett litet tunt häfte på 56 sidor, som ändå kallas roman, men här är teckningarna krampaktigt klottriga. Den ger intrycket att vara skriven i ett furiöst, rastlöst tillstånd och här finns en dovare ton än tidigare. Något av ett urtidstöcken vilar över texten, och i början sker en sorts skapelseakt som för tankarna till Ask och Embla. Sadistiska piskscener har skymtat mer i förbigående tidigare, här accentueras de för första gången. Berättarjaget flyter mellan figurerna och händelserna flyter fritt i tiden, men kan identifieras genom fasta motiviska hållpunkter som Schade anger, och även i denna bok nämner han sig själv vid namn och tillåter sig nöjet att diffundera mellan fiktion och verklighet. Han visar sin beundran för två ojämlika världsandar, på sätt och vis två motpoler: Newton, som "upptäckte" tyngdlagen, och Marie Corelli, den engelska författarinnan som likt Schade försökte upphäva den i sina mysticistiska romaner.
I denna korta historia är det kvinnan Berengaria som är förutbestämd (av författaren = de kosmiska krafterna) att få sin Martin. Vägen dit är labyrintisk, kantad av en mängd olika figurer. Slutligen släpper den onda skökan Melotraurig på marknaden ut en elefant ur sin bur så att den blir en budbärare som sammanför det blivande kärleksparet genom att lufsa runt och med snabeln bulta på porten till deras respektive hus. Konstruktionen har onekligen sitt raffinemang, men utförandet är för skissartat.
Ungefär vid den här tiden besökte Schade sin mera mollstämde poetkollega Gustaf Munch-Petersen på Bornholm och skrev där en annan kort roman, På rejse i verdensrummet (det torde ha varit alldeles innan Munch-Petersen drog ut som frivillig i spanska inbördeskriget, där han dog 1938, bara 26 år gammal). Romanen blev liggande och publicerades inte förrän 1968 i antologin "Den ukendte Jens August Schade". Även denna är mycket kort, men lugnare, lättsammare, och poesin skimrar starkare.
Rose-Marie och Willy Pilgrim är här mönsterparet. Rose-Marie är kär inte bara i Willy utan också i Goethe som hon tycker sig se gående i de skogklädda bergen i kaffekopparnas mönster. Schade är ju känd för att vara explicit erotisk, men han kan också glida runt ämnet så här smidigt:
/.../hon rev hans skjorta i stycken med sina naglar, slet bort resten av hans kläder, "de är i vägen", kom det från hennes mun, "för den som vill höra ihop med sin andra halva och smälta samman med den" - och hon kände pulsen lyckligen slå tillsammans med hans puls, hon låg som ett bo kring sin fågel - "och så ut-ut - blommorna väntar på att vi skall komma och andas in deras doft och känna deras bädd under oss", sade hon en halv timme senare. Då var hon helt utmattad av glädje./.../Willy och Rose-Marie åker sedan tåg och får sällskap i kupén av en Poul Sørensen med fästmö Emmy. Här sker så bokens under: Poul tar upp ett fickur bakom vars boett han gömmer ett foto av en tidigare kvinna i sitt liv, Petra. Emmy blir arg för att han fortfarande tänker på Petra. Poul minns att även Petra en gång blivit arg på motsvarande sätt, och inser plötsligt att även det inträffade på en tågresa, just vid denna station, t.o.m. vid samma klockslag. (Virtus Schade berättar [not 19] att när boken var färdigskriven hade Jens August och Munch-Petersen gått på bio och sett en film där någon öppnade ett fickur som innehöll fotografier - sådana sammanträffanden älskade Schade.) Men det stannar inte vid det. Rose-Marie blir medial och säger saker till Poul som bara Petra kan känna till och frågetecknen hopas. Är Rose-Marie en inkarnation av Petra eller rent av Pouls dotter?
Detta låter ju fullkomligt omöjligt som litteratur, men Schade har lyckats skriva inspirerat och magiskt, som här där Willy och Rose-Marie åker berg-och-dalbana:
/.../de såg upp mot Himlen, medan de med ofattbar hastighet susade ned mot Jorden - och åter slungades upp mot den vårsmyckade Himlen med ljusgröna bokgrenar sammanflätade i varandra över sig...Danska röster hördes i kvällsluften, "snyt näsan Christian, den rinner", "sjung en sång för mig om den kärlek vi vet är så kort och het", "om du bara kysser mig så skall jag ta ut skilsmässa", "mycket senap", "änkan fryser väl ihjäl", "hon måste krama honom lite mer om hon skall få behålla honom", "kräks inte på min klänning, ditt svin". Så flög de åter upp i luften - oväsendet från positiven nere på festplatsen lät som gnisslande tänder, bräkande vingudar och getabockar, pianotangenter som alfer går på och soldater betrampar, plasket av vatten i en balja med ett litet barn i och en tvåöring som faller på ett stengolv under allt svagare klirr...Damerna skrek under det rasande återfallet mot Jorden, skrek och flirtade samtidigt, bet sig fast i ett öra så blodet rann i deras mun "ba, ba, din slyna", "uppta mig i din jordiska Himmel", "en bandit som örfilar upp sin kvinna är vedervärdigt" - det var Jorden som lät höra sina röster igen - "och innerst inne är han hygglig, men vidrig, jag såg honom kedja sin kvinna till ett träd och piska henne -" nu blev gungningarna långsammare för maskinen gick saktare - jämnt, rakt fram på Jordens bana - "min semester fick avbrytas, kaninen skulle föda." De befriade sig ur sin omfamning, Willy och Rose-Marie, och satt kvar en stund, betagna i varandra. Demonerna vid sidan av vagnen skulle ha mått illa om de varit levande och kunnat se de ljuva själar som uppgick i varandra - och förvridit ansiktena och spottat dem i synen.Jag får en mycket stark känsla av stämningsmässig självbiografi här. På tågresan nämns hur Petra dog just där de befinner sig och tåg och död tycks höra ihop för Schade. Fadern hade dött just på tåget ett decennium tidigare. Och skildringen med berg-och-dalbanan verkar motsvara de senaste årens skiftande livsmod (av skrivandet att döma) och kanske hör "demonernas" hånfulla röster hemma någonstan i Schades omgivning. Allt låter i varje fall mycket autentiskt och berättelsen har en ovanlig nerv.
Till yttermera visso skrev Schade också ytterligare en krönika i Ekstrabladet den 24 maj 1938, ett litet impressionistiskt men förnumstigt formulerat prosastycke ("I sollyset") [not 20] där han konstaterar att han bor under ett stort moln. "Och man kan inte se solen. Men jag anar den", skriver han. Han konstaterar också att det är den tungdrivna jordens rotation som får det att se ut som om solen rör sig. Det är alltså denna kraftprestation som "varit nödvändig för att få min blyertspennas skugga (på papperet, min anm.) att bli tydlig." Han har fått kämpa hårt för att åter kunna skriva ljust och pregnant, läser man mellan raderna.
Schades kanske mest schematiskt demonstrativa roman om den globala kärleken kom ironiskt nog ut under det globalt så ödesdigra året 1939. Kommode-tyven eller udødelig kærlighed består av mestadels mycket korta kapitel, sällan rakt berättande utan oftare som korta prosadikter vilka så småningom belyser varandra alltmer. Byråtjuven själv blir huvudperson mest i kraft av sin frånvaro. Över hela jorden spekuleras det över om han verkligen existerar eller bara är en produkt av människors fantasi eller av pressens sensationshunger. Han blir något av en katalysator i de olika kärleksförbindelser som spänner mellan världsdelarna.
En av figurerna är skökan Lucia i Marseille:
Lucia älskade olyckor. Hon ville se katastrofer omkring sig. Det visste hon inte om själv. - Men jag har erfarit det. Måtte denna berättelse tala om för alla som sysslar med "trolldom" eller magi eller svarta tankar om sina medmänniskor, att ingen olycka kan drabba den som inte har den i sig.
Det är i själva verket Lucia, får vi veta på bokens sista sidor, som förlett byråtjuven att utföra sitt dåd, nämligen att stjäla en liten empirebyrå ur en antikvitetsaffär som en sorts bevis på att hon har honom i sin makt. Men innan vi hunnit så långt sprids ryktena vilt och Schade levererar här en välbekant kritik av pressen och hur den skapar pseudonyheter (två år före "Citizen Kane" för övrigt):
Det var precis som om världen förstorades av den kolossala apparat, som tidningarna satte igång för att upphöja hans person - det var som om hela världens själsliv på en gång koncentrerades där som ett knippe ljusstrålar i en lins - och förstorade upp honom till ett monument för DEN TIDENS BEHOV AV ATT SE BROTTSLINGAR. Han skulle kanske aldrig ha blivit "brottsling" om tiden inte haft användning för en.Flickan Fandango har alltid längtat efter en man. Nu när byråtjuven blivit byråtjuv och s.a.s. aktiverats som katalysator sammanförs de på ett gåtfullt sätt i en höstack och Fandango sträcker lättjefullt upp armarna. I ett kort kapitel med titeln "Morgonen finner sig väl tillrätta i Lucia" - något som säger en del om personernas aningen subjektslösa tillvaro - räcker samtidigt Lucia upp armarna i luften där hon sitter och ser ut över vattnet med segelbåtarna, vilka liksom också sträcker på sig och spänner ut sina segel. Men inte nog med det; på andra sidan Atlanten blickar journalisten Cissy Mulbrin ut på Frihetsgudinnan och minns plösligt en dröm hon haft på natten, om någon som sträcker upp armarna. Vid ett annat tillfälle läser Cissy en lång tidningsartikel som återges i texten. När artikelcitatet är slut har en förflyttning skett och det är istället Lucia som lyfter blicken från tidningen. Med bl.a. detta typiskt filmiska grepp länkar Schade samman de två kvinnorna i ett besynnerligt systerskap.
På sidan 33 i romanen finns ett knappt halvsideslångt kapitel om ett par; vi får inte veta sammanhanget när mannen plötsligt säger "verkligen? min snövita fröken?", ett yttrande som sedan också förgrenar sig över jorden till Cissy och Lucia. På sidan 62 förstår man att paret var byråtjuven och Fandango, och man får också veta att det lösryckta yttrandet var tjuvens svar när han läste hennes tanke: "vill du gifta dig med mig, älskade tjuv?" På så vis måste man bläddra och lägga pussel för att förstå boken.
Om svårbegripligheten säger Schade i "Hvordan jeg blev forfatter": "Jag har under den tid jag skrivit ofta hört människor säga att de inte förstod vad jag skrev - att de tyckte det var svårt att förstå. Jag kan bara svara, att förälskelse också kan vara svår att förstå. Men den kan upplevas." Mot tolkning alltså - för ett konstens Eroticon, för att tala med Susan Sontag. Denna bok framhålls av kritiker och litteraturvetare som Schades bästa. Kanske beror det på att den är mycket tacksam att analysera, men kanske inte fullt lika tacksam att läsa.
Jan Sand Sørensen hävdar att "Kommode-tyven" är konkretism långt innan begreppet var påtänkt [not 21]. Jag är inte så säker på det. Visserligen förutsätter romanens form boken som blädderbart objekt men stilen är fortfarande i grunden den muntlige berättarens. Och visst utnyttjar Schade typografin för att driva med pressen, men boken vittnar ändå mera om en trubadur instängd i ett sätteri än om en genuin inspiration kommen ur tecknen själva. Han liksom sjunger i olika tonarter med stilsorternas hjälp. Schades stjärnsystem är inte Gutenberggalaxen även om han kritiserar dess avarter.
När han skildrar Lucia på parkkaféet "De hvide engles paradis" och hur hon tittar på speglingarna från fönstret i kaffekoppen upplever jag det inte som konkretism utan som en extrem realism på boksidan:
ungefär som Aragons grafiska redovisningar i "Le Paysan de Paris", och att det sedan ser ut som skrivtecken från en främmande kultur blir genast betydelsebärande eftersom gestalterna ju är världssjälar. Och som sådana förenas de tre kvinnorna till sist med sin byråtjuv och när de så höjer sig mot skyarna i ett flygplan är Schade tack och lov lite självironisk. De sjunger: "Nu skall vi opp, opp, opp/ opp till den gryende kärlekens topp..."
Den här boken gjorde också lycka hos de franska surrealisterna. Den översattes och publicerades i utdrag i tidskriften "Le surréalisme révolutionnaire" [not 22]. Och där finns ett släktskap. I sin skissartade rörighet och enigmatiska självsäkerhet påminner "Kommode-tyven" inte så lite om ett par franska särlingar; jämför med kompositören Saties egensinniga prosastycken eller med Cocteau, t.ex. hans Orfeusfilmer.
Att döma av en krönika som publicerades i Ekstrabladet omkring1935, "Forår i mit København" [not 23], var världen tämligen upp och ned för Schade under de här åren. Trots att han var gift måste han gå brandvakt på gatorna under nätterna. Han var så fattig att han inte hade någonstans att bo, skriver han. Men han får tillfälligt nattlogi hos en konstnär.
Äktenskapet med Guri knakade uppenbarligen i fogarna och när de nu 1939 skilde sig så skedde det på ett sätt som hämtat ur en av romanerna; de skildes precis på bröllopsdagen den 17 maj och Jens August uppvaktade Guri med blommor [not 24]. Sonen var då fyra år och bodde sedan hos modern, men far och son träffades ändå ofta. Virtus berättar hur Jens August lärde honom hur man tjuvåker på spårvagnen genom att låtsas sova och han relaterar också följande historia från ungefär 1947:
Schade var alltid utan pengar och betalade aldrig underhåll för sonen. Tidigt en morgon hämtades Jens August av polisen på Sankt Annægade och fördes till stationen. Han skulle hållas kvar tills ett visst belopp betalats. Schade hade ingen annan än f.d. frun att vända sig till och ringde till henne. Hon hade heller inga pengar, men Virtus, som då var 12 år, hade pengar på banken som stoppats undan för att han en gång skulle kunna studera till arkeolog. Virtus lät henne dock ta dessa pengar och fadern kunde så släppas fri igen. Det var det enda underhåll Schade någonsin betalade. "Og sådan gik det til, at jeg aldrig blev arkælog", skriver Virtus lakoniskt [not 25].
Året efter skilsmässan utgavs novellsamlingen Verdenshistorier (1940). Det är korta historietter, som beskriver en situation eller en upplösning mer än en hel handling. Felaktiga parbildningar splittras och riktiga uppstår, ofta p.g.a. någon liten ödets fetisch, en klack som lossnar från en kvinnas sko t.ex. eller genom en grönländsk skökas intervention hos en mjäkig skotsk hertig.
Berättelsen "I Kerteminde er der også en Gud" handlar om en manlig och en kvinnlig skådespelare som plötsligt på scenen börjar säga helt oavsedda repliker. Mannen styrs på avstånd av sin verkliga älskarinna som sitter på stadens stationskafé och väntar under föreställningen. Novellen "Et blik af uanet rækkevidde" tilldrar sig på en restaurang där en kvinna kastar en blick på en man. Perspektivet förskjuts från kvinnan till mannen som mottar blicken, och läsaren delges fragment även av hans historia.
Virtus Schade satt som fyraåring och ritade fåglar hos pappan medan denne arbetade med sina "Verdenshistorier". Pojken såg upp från sitt papper och sade att det måste vara åtta, och han menade både fåglar och noveller. Schade hade från början tänkt skriva bara sex, men eftersom han var förtjust i den sortens ingivelser fick det bli åtta som pojken sade [not 26].
Schades småstycken kan ibland påminna lite om Gustav Sandgrens noveller från 40-talets början i "Svensk amour", men Schades kärlekspar är mer lakoniska och spekulerar inte lika mycket över sina oväntade sinnestillstånd utan accepterar det absurda. Något Sandgren knappast skulle ge sig på är dock ett ämne som i "Den usynlige forbryder" som börjar:
En bil kom tjutande gatan fram i New York. Tre konstaplar rusade uppför en trappa - stod utanför dörren och lyssnade. De hörde djupa stönanden där inifrån - sprängde dörren - det stämde: en kvinna låg på sängen och en man höll just på att strypa henne. "Varför kommer ni?" sade mannen i vilt raseri, "jag höll just på att besegla ödet." Polismännen slet bort honom - det var som att rycka upp en blomma med roten - hans händer var hårt fastklamrade om hennes hals som rötterna på en blomma i sin jord. "Det är ju mitt öde", skrek han, "jag måste mörda den här kvinnan, annars får min själ ingen ro" - han drog upp en revolver ur fickan - "nej, jag klarar inte av mera," han slängde resignerat revolvern på golvet, "hon är alldeles för fantastisk för att jag skulle kunna skjuta henne - även om hon har bett mig om det." "Nej, - inte skjuta, men plåga, kyssa, bita -" hördes det svagt från den breda hotellsängen. - Kvinnan hade vaknat.Mannen arresteras, men en av poliserna har blivit fascinerad av den besynnerliga kvinnan som vill plågas. Han misstänker att det är hon som är den verkliga brottslingen, men åt henne kan lagen inget göra. Mannen friges. Ett tuggummi utlöser så miraklet; polismannen tuggar ett sådant, öppnar sig för nya möjligheter och söker upp Rainbow, som damen heter, och de får varandra.
Berättelsen "Stormen farer gennem natten" är ovanlig på så sätt att Schade kommenterar världsläget och folkens dåliga omdöme när det gäller att välja sina ledare, men han låter den grönländska skökan Ivigtut föra ordet:
"Det är bra att vi har demokratiska regeringar, eller vad de nu kallas, nazistiska eller kommunistiska", fortsatte Ivigtut "så kan man själv välja -" hon såg leende bort mot hertig James, "folk älskar att få välja själva, vare sig det gäller en älskare eller en regering som skall ordna saker och ting - Adolf Hitler är vald av folket självt, Stalin också, Mussolini också, Roosevelt också - de får det precis som de vill ha det - och det är det underliga med det. Kungar utsågs genom arv i allmänhet, eller 'av Gud' - nu gör man det själv.1942 kom ännu en liten tunn roman, Kærlighedens symfoni, som förmodligen var ett försök att föra estetiken från Kommode-tyven ett steg längre. Resultatet är dock platt och oengagerande, de absurda och surrealistiska scenerna tillför inte den tämligen poänglösa intrigen någonting.
Skådespelerskan Blanche promenerar i London och träffar teaterdirektören Stephani som hon ber om en roll i pjäsen "Dantes död". Blanche längtar efter sin tant Renate som för ett kort ögonblick inkarneras då Stephani kastar upp en gaffel i luften; samtidigt i Paris sitter Renate framför spegeln och upptäcker ett främmande uttryck i sitt ansikte. Alla tre möts så småningom förstås, via en mystisk fransk-engelska som tjänstgör som medium för Renate. När dimman kring dem börjat lätta får vi också veta att Stephani inte bara är teaterdirektör, han är också författaren till "Dantes död".
Vad har nu Dante med detta att göra? Romanen är knappast en parafras eller ens en parallell till "Divina Commedia" eller "Vita nuova" utan möjligen en invändning. I bokens början får vi veta att dramatikern har kastat bort sin Dante-pjäs; det har han all rätt till - han är ju ett geni, skriver Schade. Precis som Dante hela tiden hotade besegras av sitt ämne har pjäsförfattaren här låtit sig besegras, och däri består kanske hans genialitet, då verkligheten vunnit över dikten. Det är den yttersta konsekvensen av insikten att dikten bara är en blek kopia, på ett liknande sätt som Dante förstått att det jordiska inte har något egenvärde gentemot det gudomliga utan snarast är en transportsträcka, där målet är allt. Att boken bl.a. handlar om en pjäs om Dantes död gör den delvis till ett metadrama; den som var en levande bland döda själar är nu en i dubbel bemärkelse (eftersom pjäsen är kasserad) död figur bland levande människor. Den omvändningen är rimlig med tanke på Schades betoning av det köttsliga. Blanche, som vill spela Beatrice i pjäsen, tycker att människor borde känna en smula rädsla för döden, skapa ett band mellan liv och död, så att man kan höja sig över det jordiska medan man ännu lever.
Ingen karaktär är direkt modellerad efter någon speciell Dantefigur. Rekvisita och stämningar från "Komedien" kan dock förekomma i omstöpt form: Dantes djurtransformationer går igen när dansösen Dada vill älska som en ko eller en fisk; här flyter inte beck, men i en absurd scen flyter grädde och gröt ut över en tidning och ned på golvet som små vattenfall.
På café "Helvede opløser sig" lockar dansösen Dada männen med sång och säljer psalmböcker med en piskförsedd ängel på omslaget. Om männen fastnar i Dadas nät så är det för att Gud så bestämt utifrån vars och ens karaktär, ungefär som Dantes själar sorterats in i olika kretsar allt efter andliga resurser. När en av Dadas försmådda älskare en kväll kommer in på kaféet under uppträdandet, berättar han för publiken att hon drivit honom i döden och han hotar nu att skjuta henne. Men han vänder pistolen och dödar istället sig själv för andra gången. I denna krets av helvetet tvingas han tydligen repetera sin gärning gång på gång.
Schade fick mycket kritik för att han under ockupationen av Danmark skrev romaner och dikter som om nazismen inte fanns. Speciellt drabbade det hans allra största framgång genom tiderna, romanen Mennesker mødes og sød musik opstår i hjertet som kom 1944. Men denna kritik har inget verkligt fog. I just denna roman tangerar han ämnet då och då, och tar det t.o.m. en gång som förevändning för att åskådliggöra sin kärlekslära. Men naturligtvis är det ingen motståndspamflett som manar till kamp, budskapet är väl närmast pacifistiskt, när man skalat bort det ibland våldsamma utanverket av crimes passionels. De flesta i Schades släkt var visserligen mer eller mindre välbärgade men hade ändå blivit tämligen radikala. Den udda figuren i sammanhanget var den f.d. hustruns far som förfärade alla med att bekänna sig till Hitlers idéer [not 27].
Det är välförtjänt att "Mennesker mødes" blivit Schades mest kända roman. Här flödar hans fantasterier ymnigare än någonsin, boken är hans mest genomarbetade, intrigen är en labyrint man ibland tror sig förlorad i, men har man bara tålamod upptäcker man att Schade håller alla bollarna i luften lika säkert som en skicklig jonglör. En första version hade titeln "Af en dansk skådespelerskes erinringer" men då den refuserades skrev Schade om och utvidgade historien [not 28].
Ett 20-tal människor möts i bokens kärlekskarusell, men i centrum står Sophia Petersen, som en dag sitter på tåget och läser en gammal veckotidning, och Hans Madsen som sitter mitt emot, ännu obekant för henne. Hon läser en historia från London om ett märkligt sammanträffande där en näsduk mystiskt försvinner för att dyka upp i ett annat sammanhang. Hon drömmer sedan att mannen i kupén ger henne en cigarrett. När hon vaknar gör han det också. Det ena leder till det andra och hon är uppenbarligen en kvinna som följer sina driftsimpulser för snart söker de sig ut till tågtoaletten och genomför ett samlag. Hon tappar sin näsduk som Madsen stjäl som minne. Sophia genomgår under romanens lopp många inkarnationer och träffar och älskar många olika bifigurer, vilka precis som i t.ex. "Kommode-tyven" tjänstgör som katalysatorer. Hon blir dansösen Anitra i Rio de Janeiro, hon blir gangsterbruden Mary Black i New York och slutligen skådespelerskan Tomba Tomb i Kalifornien. Näsduken materialiseras på skilda platser och tider jorden runt, vilket visar att situationerna motsvarar varandra och är laddade med samma sorts energi. Personerna agerar som om de tillhörde olika erotiska agentorganisationer eller frimurerier, de känner igen varandra på sina absurda yttranden (en säger t.ex. att "ha tråkigt" i stället för "älska") och otrohet kan inom den ena "maktsfären" vara ett bevis på kärlek, medan den i en annan sfär kan vara ett verkligt svek. ("Det är som om människor lever efter olika lagar - i olika luft - ", säger Madsen vid ett tillfälle.) Efter oräkneliga turer förenas Tomba Tomb (Sophia) med sin Hans Madsen, men under växlingarnas gång har även två andra kvinnor kommit med i bilden och de formar slutligen tillsammans ett slags menage ˆ quatre i erotikens och vänskapens tecken.
Schade skrev "Mennesker mødes" medan han sammanlevde med Hanne Jørgensen, en ung dam i de övre tonåren och en av hans många "musor". De bodde bl.a. i Nyhavn i en lägenhet ovanför Café Hyttefadet. En natt, medan Jens August satt och skrev, vaknade Hanne plötsligt ur sin sömn och log: "Ja - men vad säger du om sidan 42?" Sedan föll hon i sömn igen. Just på den sidan visade det sig att något måste ändras. Och hon hade aldrig sett manuskriptet, berättar Schade förundrat [not 29]
Ett vanligt drag hos romanens kvinnor är att de avskyr fantasilösa, mjäkiga karlar som inte vet vad de vill. Hans Madsen, som i bokens början ännu inte träffat Sophia utan är förlovad med Mithra, mottar en dag följande telegram (övers. Arne Häggqvist):
Jag ligger och bedrar dig med en annan man. Det är Amandus Johansen, och jag är övertygad om att det är det enda förnuftiga. Du har ju aldrig velat ta mig mot min vilja. Det har han gjort och nu är jag så glad som det odjur jag är. Din lilla konfektask som du aldrig öppnade MithraMadsen tänker på självmord, på David Hume och Ivan Turgenjev, men inser att det är för lätt att utplåna sig, "däremot var det vackert att leva för den man älskade". Han sitter med 30 kronor framför sig, och snarlikt den fattige poeten i "Hjerte-bogen", iscensätter Madsen i tankarna en resa med hjälp av pengarna:
/.../De trettio kronorna skulle bära honom över Bältens vatten på broar och färjor, över fastlandet på susande hjul på susande skenor av blankt järn där tåget körde fram - och rost på sidorna av skenorna och skruvarna som höll ihop skenbitarna på träsyllarna och hade små stenskärvor inkilade emellan sig - tänk så mjukt och bekvämt och fast och tätt de låg där - man märkte hur de förde fram det mjukt fjädrande tåget så att det brusade och gungade och sjöng i skenorna! Och inne i tåget satt han i en rökkupé och rökte en cigarrett och såg telegrafstolparna rusa förbi och lyfta de vackra telegraftrådarna som rörde sig som violinsträngar under en hand - plötsligt avbrutna av en telegrafstolpe liksom fingrar som flyttade sig och tog ett nytt grepp på violinen/.../Figurerna "projicerar" ofta sina idéer på andra. När Sophia räddats från en skadlig förbindelse med en gangster genom att denne mördats tänker hon att förälskelsen hade trollbundit henne som en höna hypnotiseras av ett kritstreck. "Jag såg förälskelsens möjlighet men kunde inte hoppa över strecket. Därför var jag också blind för ert väsens möjligheter och hade inte kunnat rädda er från äktenskapet med mig", säger hon då den döde uppenbarar sig för henne. Hon anser alltså att det är hon som är farlig. I slutet av romanen säger hon till Hans: "Ja, jag är din slav,/.../ slav under det som drar dig till mig/.../" Märk väl, inte av det som drar henne till honom - alltså en sorts narcissism.
Schade redovisar fler psykologiska insikter i den här romanen än brukligt. En figur vid namn Sjalof Hansen sparar sina fyllda nattkärl för att minnas "ögonblick då jag har känt stor inspiration medan jag har sett vinterstjärnorna blinka genom det lilla kringsnöade takfönstret". Författaren talar också mycket om olika beteenden som kompensation för barndomens förtryck och förbud. Hämnden mot "onda mödrar" kan t.o.m. leda till regressiva handlingar där vuxna retroaktivt arrangerar barns erotiska lekar. Och felsägningar och felhandlingar är alltid laddade av betydelse hos Schade. Tomba Tomb har utan att tänka på det släckt ljuset, men nästa gång "släckte hon ljuset «medvetet« och undrade över vilket av hennes två «medvetanden« som var det starkaste".
Schade arbetar ofta med långa kausalkedjor, som snarast är en renodling av det under han tycker tillvaron är som låter oss människor med en livstid på kanske 70 år finna varandra i årtusendenas myller. Den tidigare nämnde gangstern har i dödsriket vissa förpliktelser mot den levande världen; han skall bl.a. "bort och svara för punktligheten i en bilkollision där en herre som skulle iväg och uppträda i ett skådespel i radio på vägen fick huvudet avkört av en lastbil." Men spöket hjälper också en handelsresande i konditorivaror att få en bra beställning. Han gör en konditor på gott humör
genom att låta en flicka som var i butiken tappa sitt strumpeband och ge sig till att sätta fast det medan konditorn såg på - och sedan som i hypnos bli stående med kjolen uppdragen över knät för att hon just då fick syn på en ung man, Allan Goodwill, som dansat med henne/.../och Henry Brown, agenten, skrev upp ordern med ett fint, sympatiskt leende - han tänkte just då på Constance Brown, hustrun, som satt hemma /.../ nu kunde han glädja sin fru med ett biobesök/.../Boken har flera mycket komiska partier, som t.ex. när Tomba Tomb av kärlek låtit sig kedjas fast under åtta dagar i sin säng och meddelar pressen att hon inte kan arbeta i filmstudion därför att "en allvarlig kärlekshistoria i dagarna lade beslag på alla hennes krafter och känslor". Här följer, ungefär som i "Kommode-tyven", en parodi på tidningsjargong när Tomba Tomb låter sig intervjuas i sängen. Och när filmbolagsdirektören ringer och undrar vad som står på förklarar hon:
"/.../jag är bunden till händer och fötter av min kärlek. Jag är som en vulkan som kokar och sjuder av raseri - /.../Han låter mig ligga här och försmäkta av längtan, medan han roar sig och går på bio med sina väninnor eller sig själv - men jag kan inte röra mig - jag kan inte - jag måste bara vänta på honom - vänta - det är mitt hjärta som får mig att vänta - det har bundit mig vid honom med starka band som inte ens ett sånt lejon som Metro Goldwyn Mayer's filmlejon kan bita sönder..." Hon skrattade och slängde på luren. Sedan drack hon en kopp choklad som Hans nådigt hade ställt vid hennes säng innan han gick.Här förekommer alltså en del sadistiska teman, kvinnor binds, våldtas och piskas, men precis som när det gäller andra effekter hos Schade, himlapromenader eller sprakande stjärnfyrverkerier, förefaller det metaforiskt i mycket högre grad än hos de Sade, hos vilken för det första tonen är en helt annan, men där också vidrigheterna verkar vara reella i sin kontext. Alla litterära verk är förstås tagna som helhet metaforiska utåt, kontra verkligheten, och i så mått är de Sades det också, men de enskilda perversa akterna hos honom är bokstavligt menade inom fiktionen. Hos Schade däremot är de allra flesta effekterna metaforiska också inom texten. Piskorna blir både det önskade och det oönskade beroendets stiliserade rekvisita.
Hur mottogs nu denna ovanliga roman i Danmark? Emil Frederiksen ansåg att det var "det värsta svineri det danska språket missbrukats till i tryck". Danmarks tidningar, stora som små, kastade sig över Schade och anklagade honom för att skriva pornografi: "Här är något, som den kräsne litteräre eleganten smackande av vällust kan kasta sig över och nyttja som intimitetens koncentration/.../Det är skandalöst, att vi skall drabbas av dylik litterär prostitution i en tid, när vårt land och vårt folk andligen lider nöd", skrev Jens E. Møller i Vestlollands Avis. Till sist började dock fler och fler ta parti för Schade. Det började med Hans Brix som hävdade att "För kärleken är allting rent" och han pläderade för att boken ändå måste kritiseras seriöst som ett litterärt verk och inte bara bedömas av ledarskribenter. Så småningom undertecknade 36 intellektuella ett stöd för Schade, och boken har sedan alltmera accepterats i Danmark [not 30].
Under tiden översattes den till andra språk. Den kom i Arne Häggqvists översättning på svenska 1946 och på franska 1947 under titeln "Des êtres se recontrent et une douce musique s'élève dans leurs coeurs". I Sydsvenska Dagbladet framhävde Hans Dhejne bokens poetiska kvaliteter och menade att den trots sin pornografiska utstyrsel aldrig tangerar det kvalmiga. Åke Runnqvist i BLM (mars/46) tyckte dock att "Människor möts" var ett misslyckande och hade hellre sett att man valt att översätta någon av Schades tidigare "snurriga små romaner med en säregen poetisk attraktionskraft".
Eva Dahlbeck i filmen "Människor möts". Foto: Sandrews.
I Frankrike ledde boken till något som liknade en miniatyr av en Werther-feber: små schadistiska sällskap bildades, enligt surrealistkrönikören Maurice Nadeau. Unga vildhjärnor läste romanen alltför bokstavligt och upprättade på en ö vid Rivieran en nudistkoloni, "Ile du Levant", där en översteprästinna utsågs, och les partisans de schadisme lär ha utkämpat slagsmål med existentialisterna [not 31]. Naturligtvis tog Schade själv avstånd från dylika avarter.
Sophia möter Hans i filmen "Människor möts". Foto: Sandrews.
1967 filmades romanen i en svensk-dansk samproduktion med Henning Carlsen som regissör och Poul Borum som manusförfattare. Harriet Andersson lyckades förvånansvärt väl med rollen som den outgrundligt livsbejakande Sophia som på tåget möter den förbryllade Hans Madsen i Erik Wedersøes något veka gestalt. Eva Dahlbeck spelade "nattsärkshäxan" fru Sørensen och Georg Rydeberg hade en mindre roll som teaterdirektören Robert Claire de Lune med jättecigarr i munnen. Filmmakarna tonade ned sadismen till nära nog intet och istället gjorde de ett erotiskt lustspel där sexualiteten visserligen är mer än grovt antydd, men aldrig hettar utan förevisas som tablåer med stark doft av dammiga kulisser, detta trots att filmen till stora delar spelades in på plats i New York och Rio de Janeiro. Ändå var det ett lovvärt försök till överföring till den vita duken med flera intelligenta detaljlösningar. Man får dock ett helhetsintryck av nummerrevy utan poänger, där det mest förfuskade är "the sense of wonder", som ju måste vara kärnan i varje dramatisering av Schade. Själv tyckte han att filmen var alldeles för ytlig, och när Carlsen ville ge ut manuskriptet i bokform på flera språk, motsatte sig Schade detta [not 32].
Harriet Andersson som Sophia i filmen "Människor möts". Foto: Sandrews.
Men det var inte bara med en roman han väckte uppseende året 1944. Den beryktade diktsamlingen Kællingedigte eller lykkelig kærlighed uppvisade en bisarr blandning av dittills icke skådade vulgarismer tillsammans med den vanliga oskuldsfulla lovsången till Danmarks land og piger. Den är kompositionsmässigt en pendang till "Hjerte-bogen", där Schade i centralpartiet hade sitt möte med Gudinnan. Här har han i bokens mitt istället samlat nio dikter om sitt möte med den liderliga kärringen. I den 14 år äldre samlingen är kvinnan ouppnåeligt gudomlig, här är kvinnan, och även mannen, kanske rent av själva kärleken, demonisk, snuskig, sjaskig, förryckt.
I dikten "Morgen" skriver Schade att "Menneskene er altid ny/ som en gammel erindring". Och ett gammalt minne är debutdikten "Konkyliens sang" som han nu för första gången publicerar i bokform. Det är anmärkningsvärt hur väl den passar in, som om 22-åringen Schade anteciperat ett bildspråk och en stil han egentligen skulle uppnå först i fyrtioårsåldern.
I dikten "Tidlig morgen" fascineras poeten av att det avsedda verkligen inträffat. Han vaknar på morgonen med sin älskade och känner igen himlen från sin barndom och minns i ett långt parentetiskt insprängt parti hur han redan som liten anat närvaron av sin ännu ofödda tillkommande; själen väntade ute i rymden på sin kropp, bunden till jorden och honom med vita skosnören (jämför med ockultisternas tal om långa trådar som håller själen förankrad). Nu äntligen har alla föraningar slagit in och den älskade är så vardaglig att hon t.o.m. lagar morgonkaffe.
Dikten har inspirerats av en ungdomsupplevelse då Schade var nyinflyttad i Köpenhamn och modern tog honom med till ett medium där han fick kontakt med sin "skyddsängel" Lineta som sade till honom att "långt bort från jorden möts vi - i kärlek" [not 33].
Sedan följer några vårdikter där knoppar smärtsamt brister och häxorna erfar männens vaknande lustar som elektriska strömmar i magen. Här är fullt av ord som härmar fågelläten, och upprepning är en vanlig figur. Världens sorger är långt borta - vad bryr jag mig om Napoleon, hör ugglan, hör ugglan! är budskapet. Men skildringen sker ändå inte ur fåglarnas synvinkel:
Og flagermusen med yppig pynt imellem de tynde fingre suser mod aften så skønt, så skønt, mens struberne høres skingre med elskovs-kvækken fra frø til frø, som icke har vinger, men ligger i mudder og lader sig elske og dø og op imod månen kigger.Poeten intar slutligen helt och fullt "grodperspektivet" och förklarar hur själaglad han är att ligga där nere i gyttjan. Sedan följer samlingens mera smutsiga avdelning, de egentliga "kärringdikterna". Nummer 1 låter så här:
Du liderlige kælling, som med trofasthed laver min kaffe, suger min sorte the, lokker mig til at kysse dig og klæde dig nøgen af - så hele din sjæl springer blomstrende ud som et levende rosenbed af den sorte jord - du er vel den værste luder, der nogensinde har gået på den vakre jord på to ben. Men når du på fire kravler og beder mig piske din bagdel så rosenrød som kærlighedsblomster - da er du den hvideste engel, som nogensinde har fløjet i luften. Jeg elsker dig mer end den runde jord, som så strålende skinner i solnedgangen på dine røde kinder.Här finns många kontraster, bl.a. framburna av färgerna svart och rött. Genom plågan adlas till sist kärringen till den "hvideste engel". Alla nio dikterna har en rasande, furiös prägel, en råhet som skulle varit främmande för den på avstånd längtande, det här är själva sexualaktens upphetsade utbyte av könsord, där ordens värdeladdning tycks undergå en omkastning; kärring, svin och luder blir positiva tillvitelser. De här dikterna skrevs i samband med att Schade lärt känna Hanne Jørgensen, den unga kvinnan som drömde om en av sidorna i "Mennesker mødes" [not 34].
Om färgen exploaterades i den första kärringdikten, så är det ljudet som framhävs i nummer 4. Här klaskas det på låret, ett lås smäller till, havet skvalpar och vinden susar. Dikten handlar om en utflykt i det gröna, men det är inte precis en stämning av "rött vin och pimpinella" eller som frukostdags hos Manet. Här sadlas smörgåsarna med mängder av rädisor, bestialiska dofter gör sig gällande och poeten låtar ana sitt bärsärkartemperament. Ändå är upproret som skildras blygsamt och ironiskt: Schade oroar sig för att samhället skall störta samman sedan han djärvt ställt ifrån sig cykeln utan att låsa den.
I nummer 3 utnyttjas olika konsistenser: dallrande gelé, slaskig soppa, krämig pastej. I nummer 6 är temat excesser och kärringen vill här att poeten skall ha en två meter lång tunga att sno runt henne. Det är också sjaskigt; de älskande har långa smutsiga naglar, kaffet spills på duken, det är som om Schade ville testa hur långt bort från sitt vanliga blomsterspråk han kan komma.
Temat dominans förekom redan i den första dikten. I nummer två tangerar han det med en liten glidning: kärringen överfaller med smicker sin unge herre, som ligger "bunden/ til din seng med tykke, faste bånd" skriver Schade, "af kærlighed", tillägger han på nästa rad.
I nummer 5 tillkommer vampyrism. Poeten vill i kärringens ögon framstå som en björn som dricker hennes blod. Men det är snarare hon som är plågoanden: hon sticker honom i fötterna med synålar tills han ger henne det omåttliga "stick" som inte lämnar något tvivel om vad det är. Trots detta försök till manlig revansch är han dock bara som en hackspett som pickar på en trädstam, medan kärringen levererar kyssar i poetens mun såsom säckar stuvas i ett lastrum. Kärleken har mist sin skirhet och blivit något av ett grovarbete.
I nummer 7 börjar poeten undra över sin existens, och kanske över sitt eget beteende. Är jorden egentligen till? Är ens Jens August Schade till, som med sina hästbruna fingrar spelar på ett högult instrument? Kärringen är nu avpersonifierad och begränsad till "ögonägerska", den enda som ser honom, den enda som gör honom verklig och därmed också kan utplåna honom genom att blunda. Kanske är han hennes dröm, och vaknar hon kommer han aldrig att nå fram till sin bevingade häst som står och väntar i stallet, en pegas som ju inte bara symboliserar den poetiska inspirationen utan även är son till Medusa.
Detta tema utvecklas vidare i nummer 8. I sexuellt dubbeltydiga ordalag fingrar musan på hans flaska, håret slingrar sig som ormar och hon blir under akten demoniserad, vinet rinner längs låren, men så är det åter musans väna ansikte som syns och dikten slutar med en typisk Schadekontrast; det vulgära blir åter ljuvt:
Så løftede hun sit snoede hår i slangekrøller, det svøber sig dejligt om mig - og flasken står i skødet, og vinen løber langsomt ned ad de hvide lår, men alt var skønt, for kun dette: min muses ansigt foran mig står, Medusas slanger kan flette sig ind i de gyldne slangers sværm, som bølger omkring mit skød som solens flammer - nu åbner hun sit ansigt - hvor er hun sød.I Politikens radiobilaga den 28 januari 1956 skrev Schade om varför han använde starka erotiska ord och stilmedel. Konstens mission är, menar han, bl.a. "att uttrycka något upphöjt, eller något som ligger utanför mänskligt förstånd, med något mänskligt. Som musiken uttrycker djupa känslor med t.ex. brölande basuner eller gnällande horn, vilket taget som enskilda delar ur helheten kan låta som kons bölande och jamande kattmusik." [not 35]
I de sadomasochistiska scenerna, inte bara här utan i författarskapet som helhet, verkar det som om Schade i det längsta försöker undvika att säga något om underkastelse respektive dominans; han vill snarare överbrygga motsatsparet njutning-smärta (oavsett vem som tar emot eller tillfogar), precis som han tidigare med sådan iver försökt riva murarna mellan liv och död, dröm och verklighet, fiktion och fantasi. Men ändå säger han ofrivilligt något också om den sexuella makten. För i hans dikter och romaner är det oftast kvinnorna som mest beslutsamt svänger piskan, när textens jag någon gång gör det är det snarast en förvrängd smekning som ber den andra parten att ta över det tuktande redskapet. Han skulle helst se att det var han själv som drabbades av de slag han utdelar. Om ingen annan vill fatta piskan får han väl göra det själv, tycks det. Diktaren har däremot lättare att identifiera sig med olika djur. Men dessa låter sig lätt tämjas, det är aldrig fråga om farliga bestar som hotar att spränga burens galler, och även när de älskande kysser varandra som lejon så förefaller detta mest vara en önskedröm; oftast är det han som utdelar blomsterkyssar fulla av honung medan kvinnan har läppar av eld som förtär.
Samlingen avrundas med några mer finstämda dikter om hur stjärnor som tänds liknar en kvinna som öppnar sina ögon, om planeter som mognar som äpplen på ett mystiskt himlaträd, och i dikten "I Danmark" talar han om fiskar som ser upp mot ytan. När flickan Georgette sätter ned sin fot i vattnet tror de att det är en "luftfisk". Schade önskar att fiskarna visste bättre besked. Men fisk är fisk och de känner inte till vare sig Rembrandt eller El Greco. "I sne" är en dikt som andas ett oskyldigt inbäddat lugn, just genom att genomgående, både inne i raderna och vid deras slut, stapla rimord på ordet ro; en ro som
skabt af den dunede gade, ligger omkring os to, mens stormen raser. En stille og mægtig ro i eftermiddagens svindende lys blinker i disse to store, forjættende øjne, som kærlighed, håb og tro har gjort så store. Hun siger: "Lad os gå hjem i ro og drikke the og tænke." Og jeg saa godt, hun lo i lyset fra gadelygten, som tændtes på Holmens bro.Samma stämning råder i "Vinteraften i provinsbyen" där en sköka i det milda snövädret blottar sitt ben, medan enstaka cykellyktor och billjus ses irra i snötöcknet. Trots att kvinnan här är en hora så är det en helt annan atmosfär i dikten än i kärringdikterna; poeten och kvinnan går in i ett hus och tänder stearinljus och det är varmt och ombonat som på ett jultidningsomslag.
Här finns också några dikter som försöker förena tillfällets ingivelse med det sublima, men som tyvärr oftast förväxlar dessa begrepp. Drivet tillräckligt långt kan det dock få en mening, ungefär som i Ekelöfs "Strountes". I dikten "Sne" blir vardagspratet närmast parodiskt: "Nå, så fik vi da sne,/ og jeg, som troede, vi ikke skulle have sne,/ og så ser det virkelig ud til, at vi skal have en ordentlig bunke sne,/ og ikke gå og tænke på sne evig og altid, uden at den kommer./.../Jeg har hele tiden håbet på sne, det er dog sjovt, att den kom./Ja, nu ligger den der - / se, hvor hvid den er,/.../jeg har ikke halet den ud af luften,/ det er kommet sådan af sig selv." Det låter nästan som svensk nyenkelhet. Virtus Schade berättar att Jens August en gång läste den högt för ett sällskap som låg dubbelvikt av skratt. Det är många av Schades dikter som tillhör en muntlig tradition och hans ofta mödosamma bökande för att passa in sig syntaktiskt med alla tankstreck och punkter bär vittnesbörd om detta. Dikten "Sne" är i sin helhet dock inte enbart en lustifikation utan antyder på ett ganska underfundigt sätt en koppling mellan tanken och skeendet som blir desto mer gåtfull eftersom den är så oerhört banaliserad.
Copyright Karl-Erik Tallmo, 1990, 1994.
17 "Marsk Stig" sattes upp på Kongl. Teatrets Lille scene 1970. "En Forårsaften" spelades också av danska TV-teatern 1969 enligt Kraks blå bog 1978. [Tillbaka]
18 "Den ukendte" s. 124. [Tillbaka]
19 Den ukendte" s. 6. [Tillbaka]
20 "Den ukendte" s. 101. [Tillbaka]
21 Danske digtere i det 20. århundrede, bd 2, Kbh? 1981, s. 126. [Tillbaka]
22 Virtus Schade: "Den lyse digter", s 49. [Tillbaka]
23 "Den ukendte" s. 65. [Tillbaka]
24 "Lille lam" s. 47. Orsaken till skilsmässan var, berättar Virtus i telefon, att Schade inte trodde sig både kunna älska Guri och Virtus och samtidigt syssla med sin poesi. [Tillbaka]
25 "Lille Lam" s. 40. [Tillbaka]
26 "Den ukendte" s. 7. [Tillbaka]
27 "Lille Lam" s. 13. [Tillbaka]
28 Enligt telefonsamtal med Virtus Schade. [Tillbaka]
29 "Den ukendte" s. 16 och "70 eventyr" s. 112. Åren Schade levde tillsammans med Hanne torde ha varit gissningsvis 1939-46. [Tillbaka]
30 Reaktionerna på boken relateras i "Den lyse digter", s. 50-51. [Tillbaka]
31 "Den lyse digter", s. 48. [Tillbaka]
32 Enligt telefonsamtal med Virtus Schade. [Tillbaka]
33 "70 eventyr" sid 63. [Tillbaka]
34 70 eventyr" s. 12, 14. Virtus Schade är nästan helt säker på att "Kællingedigte" är skrivna till Hanne Jørgensen. [Tillbaka]
35 Återgivet i "Den ukendte" s. 129-130.[Tillbaka]