På 1.000 perroner i Danmarks land
kom kærlighedshjerter til skade.
Dér går nu som her en mindre mand
og sparker i visne blade.
-Jens August Schade 1928
Schade försökte förena kropp och ande, det sublima och det vulgära, det konstlösa och det manierade. Eller kanske skulle man snarare säga att det hos honom inte existerade någon motsättning mellan dessa poler, och något icke åtskilt behöver knappast förenas. I sitt skapande svängde han mellan enkla tillfällighetsdikter - som den ovan - till långa versepos och romaner som sprängde såväl tids- och rumslogiken som den goda smaken. Glider man så lättvindigt ur alla fållor får man det svårt, åtminstone hos recensenter. "Schade har varit utsatt för all den vulgära kritik ett mycket litet land kan prestera och har först de allra senaste åren blivit erkänd som Danmarks bidrag till världslitteraturen på nyare tid - nu återstår det bara för världen att inse det", skrev Poul Borum i "Poetisk modernisme" 1966.
Men låt oss börja från början.
I den lilla jylländska staden Skive nedkom pappersfabrikanten Frederik Schades hustru Magda Vilhelmina den 10 januari 1903 med sitt första barn, en son som fick namnet Jens August. Ett par år senare föddes också syskonen Harald och Grethe. Vid ett tillfälle tappade en sköterska lille Jens August på golvet så att han fick förskjutningar på ryggraden. Han ordinerades sedermera att bära korsett för att rätta till felet, men vägrade, med påföljd att han kom att få en något hopsjunken hållning.
Efter studentexamen i Viborg 1921 flyttade unge Schade till Köpenhamn för studier i nationalekonomi. Han arbetade också med stor framgång som ombud för faderns pappersfabrik. Efter ungefär ett års studier tog han som brukligt i Danmark den propedeutiska examen filosofikum.
Jens August Schade.
Författaren och amatörastronomen Thøger Larsen startade 1923 månadstidskriften "Atlantis" där Schade två år därefter gjorde sin litterära debut med fem dikter. Hur intresset för litteratur väcktes är oklart, men det tycks gå tillbaka till tidiga barnaår, då han skrev dikter till sin syster [not 1]. Den mest betydande av dikterna i "Atlantis" heter "Konkyliens sang" (Snäckans sång) och den är, sedd i ljuset av senare verk, både typisk och otypisk. Med sina 152 rader [not 2] är den ovanligt lång och stilistiskt påminner den om en del samtida lyrik, men i sättet att exploatera motiven har den en klart egen ton:
Sommerblæsten synger blå i min sanselige krop, det suser i mit hovede - det er en konkylieskal fra evighedens strand, og verdensvæsener, barnlige sjæle holder mig for øret, hører mig koge og suse.Schade inför ett tilltal, uppenbarligen från något gudomligt väsen som har snäckan som telefon: "Du ser mig drage med skyer overmine vingers pust går gennem dit vindu/ og lufter gardinet,/ du hører mig synge dybt i dig selv,/ i dit susende blod"[not 3]. Snäckan stämmer såväl själarnas som kropparnas instrument till ett "vi"; "Rislende rene er vi" och "Umådelige er vi", fulla av mäktiga lustar. Dikten går här mot ett förtäckt erotiskt klimax (havets vågor inte bara rullar, de rullar med ögonen!) som inte är entydigt rent och gott. Diktens jag river loss en stjärna - det är den älskades hjärta, som börjar kallna i hans händer. När han inte bara tar utan även ger "så smelter hun og smiler", blir mindre kosmisk och mera mänsklig; armar, bröst och sköte bara liknas vid böljor, berg och Afrikas skogar och är inte längre synonyma med sina metaforer, inte ens inom texten. Här har nu många av Schades favoritämnen snabbt skymtat förbi; den naiva blicken, längtan, den erotiska kraften som en sång från evigheten som står över ont och gott, kanske också över utnyttjare och utnyttjad; det kosmiska kontra det mänskliga. Dikten slutar med ett typiskt Schade-grepp, det omvända perspektivet, här jorden som faller ned mot himlen:
Og vi drømmer, at tiden er død, og jorden falder ned og slår hul på himlen, og vi ser de smilende børn hvis drømmende øjne er stjernerne - de går og leger ved stranden - så finder de en konkylieskal - en tusindårig konkylieskal - og de tager den op og lytter - - -När barnen kommer skall det som sov i oss vakna, skrev Schade i diktens inledning, och när de nu kommer i den 14:e och sista strofen och åter sätter snäckan till örat är vi tillbaka vid utgångspunkten, dikten kan börja om i en evig kretsgång. När snäckans poesi fått en publik kan också den slumrande poeten vakna till sitt livsuppdrag vilket, som vi skall se, kommer att utföras med ett aldrig tröttnande barnasinne.
Schades författarskap innehåller påfallande lite ångest och grubbel, men i den första diktsamlingen Den levende violin (1926) finns fortfarande en del välkänt romantiskt symboliskt material och spår av traditionell spleen. Den kosmiske diktaren dväljs ännu i sin jordiska vinter, och i en dikt med just detta namn finns en del konventionella bilder, "blod ønsker blod igen" och vanliga kontraster ställs mot varandra; Nordens kyla mot kärlekens eld, men Schade är inte så säker på vilken av krafterna som skall avgå med segern. Här finns ännu en sorts däven primitivism, med heroer som renas av elden, och ambivalensen inför tillvaron är tydlig. Men bara några sidor längre fram, i dikten "Relation", klingar andra himlar i hans huvud och han förstår hur liten jorden och människan är. Hans hittillsvarande 23-åriga liv har varit en sång som sjungits blott en sekund, men även om han skulle dö nu, så fortsätter sången; det lärde vi oss förut av snäckan.
I dikten "Café" skildras det lättsinniga livet på ett lokus där en ryska bjuder ut sig för en man i en eldig dans, men poeten står utanför detta:
hvor er du elskov? knap gik du ind ad den himmelske dør før du var ude igen hvem kan lindre min lidelse ved livets løgnaktighed? se hun smiler smudsigt til mig manden vrider sin melodi jeg får kvalme ved kvinder jeg er så syg er mit rige af denne verden? /.../ hvorfor er vi ikke alle eet?De sist anförda raderna är programmatiska för det livsverk som ligger framför Schade; att på samma gång finna ett förhållningssätt både till kvinnans demoni och till världsalltet. Vintern börjar bli vår och i "Forårssang" fortsätter han att staka ut sitt projekt [not 4]. Den högtidlighet som ekat en aning av Sophus Claussen börjar han kasta av sig:
Jeg ælter min ensomme sang af jord og lys og luft og forårets dyriskhed under den knitrende himmel jeg vil gå mine egne veje mit blod har floder af lyst jeg har lejet et værelse helt for mig selv mit tungsind er ikke en offentlig glædespigeSchade skulle onekligen komma att skaffa sig ett högst eget rum, och tungsinne är något han inte redovisar särskilt ofta under åren. Kanske vill han inte ställa ut det till allmän beskådan för att det skulle inkräkta på hans förkunnelse, som börjar ta fastare form i "Døgnmelodi" där de älskande "har de første menneskers lykke/ ved at sove sammen". Visserligen finns det spöken; det som dog i deras själar väcker dem om natten, säger Schade som vore det en reverens till Freud [not 5].
Men redan här i den första samlingen ställer Schade det högstämda mot det vardagliga:
Af guld og ild er min tankes fest - hvorfor er der angst i dit hjerte? der vokser blomster bag dine bryster du dufter af æbler og evighedI "Forbi" vill Schade att vi skall passa på att glädjas medan vi lever, för livet är kort vilket vi påminns om bara genom att gå nedför gatan där "de afdøde er os nærmere end vi tror" för "husene stiger mod himlen" som "monumenter for mennesketanker".
I några av dikterna har den kära övergivit honom och han talar förvisso med sorg i stämman och tänker på döden, men tar det ändå med en sorts jämnmod jämfört med många andra av tidens poeter med krossade hjärtan. Det är naturens gång, det ljus som slocknat i den älskades ögon kommer han att finna någon annanstans. "Man græder ikke", skriver han i "Gensyn" och i "Forladt" berättar han hur han i kärleken till den nu försvunna "var mer lykkelig end om du havde dræbt mig" och han tänker på självmord, men det är mer en litania att tillfälligt sjunka in i än en konkret utväg. Hellre än att dö överlämnar han sig i "Min unge elskede" åt sömnens skyddande famn och drömmarna där "din stemme var svalende regn/ din mund var en moden og spiselig frugt/ skabt for en hungrig mand". Dikten slutar med ännu en typisk matmetafor som är : "de findes de kvinder der elsker en mand/ som de spiser et elsket måltid...". Möjligen förbrukning således, men framför allt livgivande njutning.
Att debutsamlingen avslutas med en dikt kallad "Inledning" är bara skenbart en paradox, för här skisserar han allra tydligast sina visioner:
jeg er SCHADE jeg vil synge om et vildt og fremmed væsen der skal sejre over mørketDet var dock med vissa förhinder samlingen publicerades. Schades far, som annars var en tämligen blid man, förfärades över att sonen gick och blev poet. Han försökte stoppa debutboken genom att köpa upp hela upplagan, trots att han inte läst en enda dikt i den. Man beslöt att vända sig till litteraturprofessorn Hans Brix och om denne ansåg att boken tydde på någon nämnvärd talang skulle den få ges ut. Brix tillstyrkte under förutsättning att hans namn aldrig skulle nämnas i sammanhanget. Emellertid råkade Jens August berätta detta för en journalist, historien blev känd och som hämnd gav Brix sedan samma bok dåliga recensioner och skrev att Schade var "mogen för barnavårdsnämnden". Detta svek skulle dock Brix ångra i decennier, för han blev sedermera en av Schades främsta försvarare, på intet sätt okritisk, men han tog poetens idéer på allvar [not 6].
Sjov i Danmark, som kom 1928, är en diktsvit med underrubriken "satirisk sangværk", men den kallas ibland roman och i så fall är det närmast fråga om en utvecklingsroman på vers med självbiografiska beröringspunkter. "Sjov" skrevs under en takås på Fiolstræde, en av otaliga små vindsvåningar Schade bebodde. Han började nu bekanta sig med Rimbaud och berättar i "Hvordan jeg blev forfatter" (Berlingske Aftenavis 29/9 1944) [not 7] om en trivial händelse som skulle få en viss betydelse för hans sätt att se på tillvaron. En morgon vaknade han med huvudet ned över sängkanten och såg världen upp och ned, golvet var tak och taket golv.
I den satir han nu skrev får vi följa Sjov (som ju betyder skoj) från vaggan, som står i den lilla byn Skæve, till storstadens studentliv och de första kärleksäventyren. När Söderberg beskriver Martin Bircks uppväxt inleder han med korta förtjusande barnboksmeningar, men språket förändras allt eftersom Martin blir äldre. Schade behåller dock det barnsliga tonfallet och knähöjdsperspektivet genom hela boken, vilket naturligtvis sveper in det vuxna Danmark han vill ironisera över i ett ännu mer markant löjets skimmer. Detta är ett av Schades fåtaliga verk med viss tendens.
När lille Sjov börjar småskolan uppfattar de andra eleverna honom som en underlig figur, ett mellanting mellan dibarn och gubbe. Med stor träffsäkerhet skildras diverse bus och hyss i klassrummet. Själv hade Jens August uppenbarligen varit något av ett frö i skolan i Skive. En gång hade han lagt radergummi på kaminen i klassrummet. Rökutvecklingen blev avsevärd och tre klasser fick evakueras [not 8].
När det blir tid för konfirmation börjar Sjovs intresse för det motsatta könet att vakna och under själva ceremonin ser han rodnande hur klänningen glider ned från Herthas ena skuldra. Församlingen lämnar kyrkan, dagen går mot sitt slut och "Med læbestift og pudder går pigerna i seng/ og drengene med 10 til 30 kroner". Dessa rader antyder hur det kan komma att bli när pojkarna och flickorna inte längre går hem och lägger sig i sina egna sängar.
En "Markedsdag i byen" skildras med Frödingska stämningar:
Se, dèr er tykke Stude, der står og glor i vejret - og der er kæmpeheste, som kan sparke og lækre runde grise kan høres hvine herligt, og hestehandler Mave høres harke. /.../ Og solen stiger opad, som øllet daler ned i glassene på Kølersens kafé - ved skænkebordet strammer en pige strømpebåndet, - men det er ikke noget, man må se.I mindre portioner är den här stilen njutbar. Dikterna "Turistbyen" och "Marche Militaire" frammanar en grosshandlarvärld som klippt ur Söndags-Nisse. I "Læren om staten" blir humorn "didaktisk" på ett sätt som för tankarna till Falstaff Fakir:
vort flag er stolt og bæver i vestenvindens brise og vidner om tekstilens høje stand. /.../ Nu kan man atter dele vort land i tre rubrikker, som dybt i folkesjælen sætter skel: i land, provins og by, som aldrig ser hinanden, men dog er eet - og dog, alligevel. /.../ - Vort rigsdagsapparat er fuldt moderne her: med nylakeret talerstol i midten, - i cirkelformet kreds henlever man sin tid, mens loverne blir til, som skaber retten.Som helhet är "Sjov i Danmark" lite väl sockersöt och i de dikter som skall beskriva kärleken när den blivit erotik låter det ibland som Höga visan i en version av Lennart Hellsing.
Teckning av Schade till "Sjov i Danmark".
"Danmarks poesi är Danmarks bord", har Schade sagt. Och mat förekommer ofta i hans poesi, både som en trivial men sinnlig andhämtning efter sprången mot de högre rymderna och som ren symbol för sexualitet och kön. Sjov åker tåg och i kupén sitter också en vacker flicka:
Hun tar sitt sytøj frem - og så en appelsin, ved Rødkærsbro en lille rød tomat og så en flaske hvidtøl - ved Langå en sardin og så en lille krukke med spinat. På vejen imod Århus, hvor toget siger hop - dèr lukker hun en lille dåse op med kærlighedens omhu og elskovs appetit - og spiser sig en bøf med aquavit.Sjov ser hur "de søde våde læber tar nu en margarit/imellem tænderna og siger: Tit!", men flirten avbryts då flickan plötsligt stiger av för att träffa sin kära och Sjov sjunker tillbaka mot ryggstödet med en suck. "Odysseen", som dikten heter, är en av Schades mest populära och har spelats in på skiva av flera sångartister.
Sjovs studentkamrater är kommunister och filosofer, och om de intresserar sig för kvinnor så sker det på ett mindre köttsligt plan:
"Hvad har du dèr i lommen?" "Det er en Ortodox, et sjælesøgerskrift for spiritister." "Og så det andet dèr?" "Det er Revue des Femmes, et hemmeligt organ for os buddhister. Vi hader ikke kvinder - men synger ikke for dem, vi dyrker kvindens ånd, den skønne, rene. Med Sulamith i hvidt, Kleopatra i sølv samtaler vi i nattens timer sene.Även Sjov grips av revolutionsyra och bestämmer sig för att bli en röd Messias:
"En kommunistsæson med djævelske torturer skal overvælde landets små ministre, og statens nikkedukker skal få en kniv i maven, og jeg skal saligt svinge herskerstaven."1927 hade många av de franska surrealisterna gått med i kommunistpartiet och även danska poeter greps av upprorsstämningen, Schade dock i mindre grad att döma av hans ironier över den röda kampgruppens konspirationer. Helt opåverkad av radikaliseringen var han förstås inte, det är ju hela boken ett tecken på. Han har skrivit en satir med social indignation, men tar samtidigt avstånd från denna hållning genom att distansera och bagatellisera kritiken.
Sjov pendlar mellan kärleken till den oskuldsfulla Sølv och till den mera demoniska Ida Morgenstern. Först Sjov och Sølv i lärkskogen:
Å, hold min lille muffe - nu vil jeg gå letfærdigt med nøgne arme og en cigaret - om lidt så løber jeg - og du skal følge efter og kaste mig omkuld, så grusomt let.Ida Morgenstern och Sjov går på teatern och där arrangerar Schade för första gången en underkastelsescen, men mycket subtilt genom att de två bara som åskådare till en föreställning kan relatera till det som deras själar innerst kanske ropar efter, ungefär som när Jacobsens Marie Grubbe med blossande kinder läser en bok som talar till något dunkelt inom henne. En sångerska sjunger:
"O, kys min kyske mund, o se mig ligge kraftløs for dine fødder smukt, med ild i sjælen - jeg er en lille rose - jeg blomstrer kun for dig, o kom og tramp mig hjerteløst med hælen".En dag gör Ida Morgenstern slut, hon är trött på den fattige Sjov och vill istället leva i lyx. Sjov går sorgsen hem och som så ofta låter Schade gatans byggnader, ljus och liv direkt kommentera sinnesstämningen. Husen hånskrattar åt honom och här visar poeten också prov på sin förkärlek för att ge märkliga namn åt personer och ting. Eller är det Sjovs inre röst?
Hotellet "Æd lidt mere" får lov til at gå rundt, den blege pige "Så du mine ben?" får lov til at passere - thi Sjov är dingledrukken og støder sig på hårde helvedstenMen förtvivlan får aldrig riktigt greppet om honom, inte ens när han står beredd med tabletterna för att ta sitt liv. Då dansar plötsligt en pyssling fram ur pillerasken och säger: "Ikke dø - men bare grine!" Och Sjov påminns om sin mission i världen; att gå med barnasjäl genom Danmarks land, en förutsägelse som gjorts redan i vaggan. Slutet knyts ihop med början och boken innesluter också sig själv eftersom Sjov nu skall skriva en bok att bläddra i till allas tröst; just den vi håller i handen.
Två år senare kom Hjerte-bogen och även den är i viss mening cirkulär till formen. Partier som betitlats "Den fattige digter" både inleder och avslutar samlingen och däremellan skildras i två avdelningar hjärtats lust och lidande samt en ömsesidigt förtärande förening med Gudinnan. När den fattige diktaren återvänder i slutet lever han sin poesi i högre grad än att bara skriva den, papperet är vitt och tomt och han vet inte om dikterna ens blir tryckta. Inledningens fattigdom medgav dock sauternes och livet föreföll ganska angenämt, med klädsam melankoli på distans, men i återtagningen är det ett bohemeri som visserligen är pittoreskt, men ändå präglat av mera påtaglig hunger och elände.
I den virtuosa dikten "Vinter på kvisten" sitter poeten och fryser i sitt oeldade rum. Med hjälp av en enkrona gör han i tanken en cirkelrörelse ut ur huset, tänker på vad han skulle kunna köpa, kautschuk att radera dåliga dikter med; ved, cigarrer eller kvinnor, och kommer så tillbaka till verkligheten igen, men rummet har nu blivit varmt av alla fantasierna.
Denna bok är sista steget i en trestegsraket; i de två första samlingarna sade Schade ungefär samma sak, men med olika språk och stil, att han vill skilja på, eller närmast försona, det onda och det goda. Han avslutade debutsamlingen med att prägla sitt namn som ett varumärke med versaler: "jeg är SCHADE". I "Hjerte-bogen" talar han som den han vill vara, namnet har fått ett epitet, och han frågar om vi känner "den lyse digter Schade". Kritiker brukar ofta jämföra honom med Whitman. Likheterna är inte påfallande, men finns möjligen under den här perioden, just i självförhärligandet och predikotonen. Diktarkollegan Tom Kristensen recenserade dock "Hjerte-bogen" i odelat positiva ordalag: "Bara en verklig diktare, stor gycklare och konstnär kan prestera en sådan dikt/.../Jens August Schade är en av de få, om vilken jag vågar använda det stora ordet genial." [not 9]
Schade förklarar stolt att han inte känner någon som ser på samma sätt som han. "Nye verdner går jeg mod -". Allt tydligare börjar han nu utveckla sin speciella kroppsliga transcendens. I dikten "På café" utspelas en scen som kunde vara målad av Chagall:
Foran mig sidder en pige med grimme tænder og flygtige øjne. Hun tier. - Vi to véd, hvad der foregår indeni hinanden, og stærke som løver kysses vore sjæle. Hun stiger op i luften, og jeg med, vi finder hinanden dér over bordene. Og til drøn og klapsalver over sangens mirakel vikler vi os om hinanden og karrusellerer ud af cafeen.Både i vardagliga situationer och i mera extatiska tillstånd kan kroppen bli ett uttrycksmedel för anden. Där kan den manifestera sig då intellektet är oanvändbart; dess rationella ljus liksom jagar bort skuggorna från reliefen. För Schade blir erotiken ett medel att få kontakt med de högre rymderna, men det är inte bara människokroppen som ingår i systemet; djur, växter och de fyra elementen genomsyras också av dessa kraftlinjer som liksom spänner över hela universum som ett enormt spindelnät av kosmiska möjligheter, och när kärlekens vilja tar sitt medium i bruk darrar även koppar, fat och näsdukar i spindeltrådarna. Schade använder ofta metaforer som påminner om ockult vardagsmat, t.ex. levitation och telekinesi. I flera sammanhang berättar han om sina out-of-bodyupplevelser. Vid ett tillfälle hade han gått genom väggen, svävat ut över Öresund och upp mot Oslo [not 10].
I "Digteren trøster de frygtsomme dyr" ligger poeten mätt och belåten som ett djur bland djur: "Frygt ikke, tiger,/ min tunge er sød som liflige blomster,/og mit kærlighedshjerte skal ikke gøre dig noget." I ett par dikter i samlingen förekommer också ett motiv med djurläten; karlarna på landet bräker som kreatur, och i dikten "Jeg elsker" skriver han:
Å, jeg elsker at feste med lys og champagne, og kysse en velskabt, vellystig ung frue, at slynge hovedet bagud og brøle i vejret - ugidelig, ugudelig, ufattelig, umættelig, uselvisk.Skenbara motsatser sammansmälter; han är omättligt vällustig men osjälvisk, och ordet "ugudelig" kan ju förutom det uppenbara också betyda (okristligt) stor, en betydelseglidning som underlättas av nästa ord, ofattlig, för i Schades värld är det egentligen inte ogudaktigt att vara ogudaktig, det är en mänsklig dom över ett beteende som kanske t.o.m. kan föra en närmare Gud, de tio budorden är inte meningsfulla, moralen kan inte proklameras ovanifrån, var och en måste bära den i sitt hjärta.
Drömmar har stor betydelse för Schade, de är inte bara sömnens poesi utan direktkontakten med det han vill gestalta. De tröstar, de förebådar, de dikterar. I romanerna och dramatiken är det ännu tydligare än i dikterna hur dröm och verklighet t.o.m. byter plats och glider in i varandra. Vinet är ett annat medel som, transsubstantierat eller inte, tycks bibringa oss andra dimensioner:
De, som lever, skal elske vinen og vinens elskov og før den hellige sol får magt over dyret, skal vilde skrig ryste luften og legemer slynges mod jorden i latterens krampe- -Schade var troende, de hedniska elementen här till trots [not 11]. Men "vinens elskov" kan också ge upphov till rena inbillningar:
Hun, som i aften også er fuld, elsker en mærkelig herre, som stirrer på hendes siddeplads, - mens rusen blir værre og værre. Hvad går der mon af mig? Hun hæver sig op dérovre bag ved karaflen - - det var jo månen, som sad hos mig og holdt på kniven og gaflen.Man skulle kunna skriva en hel avhandling bara om Schade och månen. I en annan dikt får han besök av månen i sin kammare, i en ljusstråle som sveper över en stol kommer den ned till honom från "himlens kloster", sätter sig och föreläser prästerligt om Kant. I en annan är det den kinesiske diktaren Li tai-pes öde som blir utgångspunkt för Schades identifikation. "Hjerte-bogen" innehåller även en del andra exempel på chinoiserie. I "Den vidunderlige vase" spelar en odödlig gräshoppa sitt eviga spel. Eventuellt har Schade influerats av den tyske expressionisten Klabunds översättningar av kinesisk och japansk poesi.
Vad gäller påverkan så finns här många teman som för tanken till Baudelaire; månen, blodet, djuren. Och dikten "På sofaen" är idémässigt besläktad med "Le Balcon":
I vårdagsungdommen græd jeg uskyldig og klagende klemt mod en pude græd jeg, den fyldtes med pletter, de store vunder, mit hjertes ar, sprang op og viste sig - jeg slugte smægtende sofaens kys, som, føl, var en piges, jeg følte dens sitrende arme omsitre min krop. Jag ånder endnu dens ensomme stemmes musik, å, kongelige sofa! Din stemme har trøstet min sjæl, som fløj så langt bort, når lynet lå hos mig om natten og pustede i sit ild-guldhorn, og sjælen blev længe sænket i syv ensomheders hul. Å, klokker slog, slanger slog slanger med halen, slukkede lys brændte i sukkende kældre, svovlfyldte midnatshuler snoede slanger sig sortsvedne evigt igennem, - ti helveders hulkende piger så græs udbryde af kroppen - klagende lukkede jeg, jubel nær, hjertet under mit lukkede blik.Här håller Schade ännu balansen. En stor del av dikterna i sektionen "Digteren og gudinden" är dock rent pekoral. Diktaren blir soldat, Gudinnan tar hans hjärta, hon dricker hans vin, men inget förslår; hon vill till sist att han skall dräpa henne. Och i djupet av hans själ skall stå: "Dø og elsk", vilket i den schadistiska världsåskådningen inte utesluter vartannat.
Efter dessa sanslösa utflykter är det skönt att bläddra till den mera anspråkslösa "Forårsaften":
I blomstersøde aftner, i måneblanke gader går vi på restaurant. Vi fløjter mens vi danser. Vi går i søvne hjem i sølvblank bimmelim. Du knapper kjolen op, du kender vore vaner. Så smiler vi i sengen med gådefulde smil.De två dikterna "Forårsdag" och "Tilfældigt møde" utspelas båda på kafé, där en man och en kvinna sitter som älskar varandra, men bara platoniskt ännu så länge. Det är sedan dags att gå hem och de skils utanför. I den första dikten heter det: "Vi er kun kammerater,/ vi har en mening med det -/ vi taler ikke elskov.// Det skjulte skælver stærkest." Och i den senare: "Og, som ingenting er sket,/ går vi ud i forårsluften,/ siger smukt og pænt farvel." Dikterna andas en viss melankoli, men ingen hopplöshet, för dels finns det en magi i det outtalade, dels är det en orgiastisk väntan, den väntan som vet att en uppskjuten njutning blir desto större.
"Hjerte-bogen" innehåller dikter som främst talar till örat, som t.ex. "Efterårsstemning på landet" där kreatur och karlar brölar ikapp, klockor klingar, tallrikar skramlar, råkor visslar, klövar klapprar och stormen tjuter. Men det finns också ett par dikter för ögat, som närmast är genremålningar. I "Vårbrud ved havet" lösgör sig havet från kusten, rymden utvidgar sig, "frit sejler skyernes blokke i flydende blåt" och "Blæsten raser i klokken - det røde fyr./ Hør brådsøerne suger sig atter fra kysten,/ sejlet smælder i luften - og sorte fiskere/ blander sig atter med havet og tømmer det ud."
I "Jyske piger" målas lantligt sinnliga scener upp med flickor som badar eller tar upp betor, som ho s Zorn eller kanske som hos Michael Ancher:
Henimod middag, mens kløveren dufter og hårene flagrer, højner de havernes bede og blotter de modne fuldblods-bryster og stænker dem over med vand - strålende fuldender solen sin stigning om kloden. Hør, hvor de skraldrer i køknet med tørv og tallerkner, - stille bereder de sig til en fest under funklende stjerner - fyr i komfuret spejles i messing og kobber, lyng og blå roser pynter et hvidskuret bord. -Hemmeligt blander de hjertets banken i banken af tæpper, titter til kønne solkarle med voksne smil - tænker på middagens pavse på sengen med to - sengekants-elskov og snøren af kjole og sko. Så langsomt, så langsomt går solen, mens køerne gumler, høstakke tælles - klaveret får sidste puds, tordenvejr brager i smeltende dis, tynget af regnen segner det gulnede korn.Trippelexponeringen bröst, betor och (jord-)klot ovan är en vanligt Schadeteknik, likaså rörelser som imiterar varandra eller, återigen på ett måleriskt sätt, färger som korresponderar mellan versraderna.
Man kan undra vilken form som egentligen passar bäst för Schades budskap och kanske undrade han det själv. För under den här perioden skrev han också på en roman och en kort teaterpjäs i två akter. Båda publicerades året efter att "Hjerte-Bogen" kom ut, 1931.
Romanen Den himmelske elskov på jorden skildrar i 38 korta kapitel livet i en liten stad "från en vår i det 20:e århundradet ända fram till nästa". Redan i inledningskapitlet anläggs den utommänskliga synvinkel som Schade behöver för sina exkursioner i det esoteriska; i ett Andersenskt storkperspektiv beskrivs staden med sina drygt etthundraåttio hus som ligger som en mängd chokladaskar på en sluttning där skorstenarna sticker upp likt rykande cigarettfimpar. Och han påpekar att storkarna lever på ett helt annat sätt än människorna; de älskar varandra för evigt, och inte bara om våren, de håller sig till en partner och känner inte till någon barnbegränsning.
Men människornas reaktioner är gåtfulla också för dem själva. De agerande personerna säger och gör saker de inte förstår. Tingen blir ofta agenter för skeendet. En sorgtyngd änka som inbillar sig att hennes döde make är ständigt otrogen uppe i himlen ser hur skedarna vällustigt gnider sig mot gafflarna i diskhon, hon ser skåpdörrarna smekfullt glida intill varandra tills hon inte står ut utan bestämmer sig för att själv börja leva igen. Borgarbrackan konsul Agersnaps som smått maniskt roar sig med erotiska fantasier om stadens unga damer snubblar på en trasig gatsten och slumpen får honom att istället börja ägna sig åt änkan. När han trycker ned dörrhandtaget till hennes bostad tänker han att han kommer att ta i det hundra gånger innan hon blir hans.
Flera gånger använder Schade sig av den inre monologen och det kan vara svårt att avgöra vem som gör och säger vad. Här fantiserar konsul Agersnaps om sig själv och kvinnorna (prosaöversättningarna är i fortsättningen mina om inget annat anges):
Det står på min rock att jag är en fin man. "Firma Illiums Avd. f. klänningstyger och herrmorgonrockar", - nej, fina skökor är faktiskt att föredra, de är förälskade samtidigt, - det är det fina med mig, att jag förstår det - symboliskt för min själs ensamhet,/.../ Han är gudskelov en fri man, tänker Agersnaps, medan han går längs gatan - han hör sig själv tala med Tove - hon kan gott lägga sig borta på divanen och sova, varför skulle han inte se saken från flera sidor, han kunde älska henne, men vet allt att det inte passar sig för en äldre man med käpp, men han är konstnär när det gäller sådant, /.../ Hon skall just börja med byxorna - hon lossar linningen sakta, omsorgsfullt, så de sköna formerna riktigt kommer till sin rätt. Hon kränger dem av sig - hennes kropp böljar på mitten, hon liknar min fru, som hon var före bröllopet - ljuvligt - hon rör vid sig själv, det kliar i mina fingrar, hon kysser sig länge på axeln med ena mungipan, hon häver fram bröstet, och lägger på sin favoritparfym - i klyftan, som mitt öga kastas rakt ned i, hon sjunger en sommarvisa: "Kan man låta bli att kyssas?" Minsann, är det inte broder Michael som kommer där - han bugar djupt - han är ju katolsk klostermunk i det lilla Babelstornet utanför staden - han var min mors biktfader - jag rodnar alltid lite när jag märker hans blickar på min hatt/.../I centrum för berättelsen står den mystiske främlingen som kommer till staden, Einar Lodbrog Jensen, och dottern till krögaren på värdshuset "Röda Glorian", Hannah Sällsam. De stöter ihop en dag på gatan och en sekund vilar hans näsa mot hennes hjärta. "Det var en människas möte med sin motpol", skriver Schade och skruvar ned tempot till slow motion: främlingen lyfter sina fotsulor från gatsten till gatsten, ett hårstrå böjer sig, de två möts i ett tillstånd "där världen upphört att vara till, och ett stråk av lust och tacksamhet och trohet blixtrade mellan deras ögon". När hans blanka sko åter sänkts till marken slår kyrkklockan åtta. Allt har skett på bara några sekunder.
Under romanens lopp förstår man att detta inte var första gången de träffades. På ett mystiskt sätt har de varit förutbestämda för varandra sedan hundratals år. I Schades värld gäller det bara att vara uppmärksam på alla de små tecken som avslöjar att människor hör ihop - eller inte hör ihop. Personerna i romanerna glider ofta också samman, ibland sammanfaller t.ex. Hannahs person med en mystisk skådespelerskas (de har båda samma rundning på knät). De blir på så sätt representanter för olika krafter, egentligen det evigt kvinnliga och det evigt manliga. I senare romaner är detta så utvecklat att man kommer att tänka på Joyces Humphrey Chimpden Earwicker och Anna Livia Plurabelle.
En dag promenerar Einar och Hannah på gatan och möter då stadens övernaturliga budbärare, den kutryggige Homunculus. Han säger något till dem som de inte helt och fullt uppfattar och Hannah erfar med bävan hur Einar släpper hennes hand. Och detta blir inte bara en symbol, de börjar nu glida ifrån varandra. Hannah fantiserar om att bli sköka i Paris och Einar roar sig på sitt håll och dansar på en krog med en polska. Nu uppstår telepatiska samband. På ett konditori tror Hannah sig se Einar dansa, medan han, långt därifrån, i polskans ögon läser Hannahs tankar.
Så småningom minns Hannah det ödesdigra ord Homunculus sagt till dem: "Ingenmans-Hannah". Och det visar sig att Hannah och Einar inte är avsedda att mötas i denna världen utan först i nästa [not 12]. Efter många turer av hallucinatorisk art, där Hannah upplever fragment av sitt tidigare liv, med främst en afrikansk dansös som förmedlare, närmar hon sig en ny övertygelse. Hon har nu "rört vid det bästa hon äger: sitt hjärta - och förlorat det näst bästa: sitt förstånd". Hon förstår att hon har en svart själ, medan den dansande negressen har en vit.
Hannah och Einar gifter sig dock och på bröllopsnatten skall de så äntligen förenas köttsligen. Hon ropar på honom, men när han kommer känner hon inte igen honom, hon får ett anfall och kan ännu en gång inte förlåta honom att han släppte taget den där gången. Einar lugnar henne och de lägger sig. "Ta mig som en hund", säger hon och vänder sig om, men det enda Einar hör är det skott som går av när hon skjuter sig.
I avslutningskapitlet "Den himmelska älskogen" går Einar ensam och övergiven på gatan. Men plötsligt hör han Hannahs röst:
"Älskar du mig Einar?" hörde han plötsligt i luften. "Jag menar det." "Å, alltför outsägligt för att jag skall kunna få dig att förstå", svarade han. "Då dör du heller inte, käraste - skall vi inte gå? Vi kan promenera tillsammans längs de eviga gatorna. Så annorlunda världen är mot då när jag levde. Det är härligt att vara till, min käraste vän - skall du inte gå?" "Så underligt att du går vid min sida", sade han åt vänster, "som om du ännu levde. Jag kan se din fot trippa på trottoaren - jag kan också höra dig skratta - fångade du den där flugan, som just försvann i luften?" "Ja, jag håller den i handen", sade Hannah, "det klarar man lätt när man är död - allting går mycket snabbare." "Varför har du ingen kjol på, kära Hannah? Dina ljuvliga ben syns genom luften, å - Hannah!" Hon smakade på det medan hon sade det: "Det är för att reta dig, käre Einar - du skall se på mina ben och älska mig och smeka dem och längta efter dem - utan att kunna röra vid dem! Det är mitt straff åt dig, kelsjuka människa, för att du älskade mig så lite att du släppte min hand." "Aah, kyss mig, Hannah," de stod nu på gathörnet med skylten "Färska varor varje dag". "Ja, nu gör jag det - men du märker bara att det sittrar i kroppen - det är att längta! Och du skall längta fruktansvärt. Jag skall plåga dig tills du dör - och sedan skall vi förenas.Medan Einar lever vidare skall han skriva om deras kärlek under namnet Jens August Schade, säger hon, så ingen får veta vem han verkligen är.
Romanen är skriven i en ojämn, lite kantig stil med plötsliga hack där ordlekar och svulstigheter pressas in ibland lite väl mödosamt. Ändå stör det pekoralistiska mindre här än i dikterna och de tvära kasten mellan burlesk komik och på en gång oskuldsfull och besatt erotik tycker jag ger boken dess stora charm. Den är dessutom sinnrikt konstruerad, vilket slår en vid omläsning då man upptäcker mängder av nycklar, spår och föraningar utspridda här och var. Vissa kroppsrörelser, föremål och yttranden går igen i en sorts motivisk stafett som även författare som Georges Bataille och Djuna Barnes utnyttjat. Kritikern Kjeld Elfelt ansåg dock att Schade var en osäker prosaist med ett alltför känslosamt språk: "Det är inte alltid så trevligt att äta sig mätt på sockerkringlor", skrev han och för att få ned författaren på jorden igen från sina ungdomliga erotiska fantasier föreslog han att Schade borde gifta sig [not 13]. Och det var just vad han gjorde samma år som boken kom ut.
Han hade träffat Guri Bonnén, dotter till konstnären Folmer Bonnén. Hon försörjde sig som konstnärsmodell och sysslade även en del med journalistik och skönlitterära skriverier. 1931 gifte de sig, hon 20 år gammal och han 28.
Detta år trycktes också den bisarra pjäsen Myggestikket eller Himlens Hævn med underrubriken "Tragedi i 2 akter". Jag har svårt att föreställa mig hur den kan spelas. Det är en bloddrypande incesthistoria, som en grekisk tragedi i miniatyr, men skriven som om det vore julklappsrim. (Den har dock uppförts, åtminstone en gång, på Jomfru Ane Teatret i Ålborg 1968.)
Fadern i pjäsen befinner sig i trädgården där också hans pubertalt trängtande dotter ligger lättjefullt utsträckt. Han jagar mygg och ser svartsjukt en mygga suga blodet från dotterns bröst. Här duggar fallossymbolerna tätt: dolkar, insektsgaddar, och myggans uppsvällda bakkropp:
- en lille ting blev til en kæmpemyg ved dette legems varme...se, hvor tyk! Nej, hvorfor skal vi kvinder dolkestikke de skabninger, som jo på os vil ligge? Jeg har en ligefrem poetisk tørst mod søde myg - selvom de stikker først.Fadern dödar sedan modern och förenar sig med dottern, men likt lady Macbeth erfar han hur blodet besudlat hans händer. Han kan inte älska sin dotter fullt ut förrän hon huggit av den hand som mördat. I andra aktens fängelsescen får han besök av dottern just när han försökt skära halsen av sig. Men himlen hämnas och det blir istället dottern som dör. I himlen skriver hon denna pjäs som hon tvingar fadern att uppföra för att sona sitt brott. Det här är något dunkelt, för båda tycker egentligen att deras kärlek är rättfärdig. (Just detta skulle i en något vidlyftig psykologisk tolkning kunna illustrera incestoffers ambivalens inför den som förlett dem; det faktum att det är flickan som dör kunde symbolisera offrets livslånga skuld, och att fadern måste spela pjäsen är hans skuldbearbetning, alternativt upprepningstvång om ingen brottsinsikt finns.)
"Myggestikket" drogs dock in på Schades eget initiativ. Visst hade den väckt anstöt, men något beslag var inte aktuellt. Ändå ville han inte bli känd på skandalösa grunder [not 14]. Schade skrev två pjäser till under 30-talet och ytterligare fyra på 50-talet. Det dröjde dock till 1962 innan något uppfördes i större sammanhang. Schades allra första pjäs från 30-talet var, berättar sonen Virtus Schade för mig, i själva verket ett stycke som hette "Napoleon IV", en absurd historia liknande Jarrys "Kung Ubu" om en man som blir större och större i sin egen uppfattning. Den har aldrig tryckts.
Möjligen kunde det ligga något i Elfelts kommentar om den ogifte Schade, för i nästa diktsamling, Jordens ansigt (1932), är stilen faktiskt något mera stadgad, han låter visserligen språket då och då blomma lika häftigt, men med större säkerhet och bättre styrsel. I "Den fattiges efterår" drömmer den obemedlade om mat och dryck, alltmer vimmelkantig. Rimmen är oregelbundna, utom i sista strofens klimax:
en sort efterårsaften med røde pletter på himlen af rugende sol - som syltetøj over skimlen af leverpostejen, han åd i stigende svimlen alene med Gud og sin lykke i stjernevrimlen.Samlingens längsta avsnitt är elva dikter under den samlande titeln "Gud er kommet til byen" där kända teman exploateras: diktarens extas över att gå på gatorna och tillbe kvinnorna och leva i det dejlige Danmark. Ett genomgående drag som ofta stör hos Schade är hans omnipotensanspråk som här firar triumfer. Man frågar sig ibland om den gud som kommit till staden rent av är Schade själv. Gatan gungar där han går fram och han jonglerar med solarna och planeterna som om de vore apelsiner. Men i dikt nummer tio fungerar det:
Min herlige by København! Det er dine gader, som render under mine fødder! Det er dine sporvogne, som stopper, hvergang jeg sæt- ter blot en lillefinger ud i luften i kørselsretningen - det er dine midvinterlige piger, som kalder min ånde ud i luften for at kysse deres! Det er dine mælkevogne, som raslede, da jeg gik fra min elskedes hus i morgenstunden - jeg hørte hendes gode legeme svælge i din luft, da hun kikkede ud i morgenlyset for at lægge sig igen, da blussede hendes hjerte for mig, og en prustende hest slog med halen.Samma (relativt) ödmjuka tacksamhet för vad tillvaron har att bjuda kommer till uttryck i samlingens andra dikt, genom ett tillfälligt möte på gatan med en arbeterska som är på väg hem till sin man (jfr med Gullbergs "Kyssande vind"):
O, kvinde, af jorden løftes din fod, dit strømpeskaft skælver om dig, så skøn du er! Jeg hører det ene hjørne af dit bryst forrygende stryge langs mit! Jeg hører den sitrende musik i din lange regnfrakke! Nu går du hjem og kysser din mand fra mig! Sig ham, vi elsker ham begge, jeg vinden! Du frakken!En av dikterna är ovanlig. I "En ussel skabning" framskymtar en verkligt ångestfylld Schade. Virtus har berättat att fadern ibland tvingades sova ute på parksoffor och att han även som gift oftast levde under små omständigheter. I den här dikten funderar han på självmord; han har inga pengar, flaskan är tom och han orkar inte ens besvara sin älskades leende. Poeten kan nu inte ens se mot "det høje":
Kloden selv er en lort, når du træder på den, stig dog i vejret og læg en løkke om halsen, klagende sidder du dér - melankoli har dit øje fortrukket, sådan at du ikke kan se mod det høje Naturligtvis er det vanvid at dø af sig af dage, man må have fred i sin sjæl før man agter at dø, jeg er kun oro - og gudskelov for det samme: den lever dog længst, som ikke er død endnu. Vorherre har trampet på mig - jeg véd han har gjort det i tanker - nu tror jeg, han tørrer foden i skønneste græs - jeg synes jeg hører kloden synge derunder - ja, synge kan selv en lort."Skyggen danser" är en känd och gåtfull dikt. Där dansar diktens jag i vanvett med sin nakna skugga och månens ljus gör scenen ännu mer förryckt:
Jeg danser i nat med min nøgne skygge, kloden løber hen under os med raske trin, klaveret spiller selv - og månen gør det hele mere vanvittigt og forrykt, som hun ser dér på mig, sygt smilende af elskov til min nøgne krop med tilbundne, mørke øjne, som jeg ikke kan se - men hun slanger de sorte lemmer mod mig, grotesk spottende mine egne bevægelser, med træsk forførende lader - til vi lader, som om vi finder hinandens kroppe opad muren, hvor månens ild nu lader konturen splittes mellem vældige voksende ben, der ligger henad jorden, medens een som bøjer skyggens krop, får lave ben og lægger sig på jordens knæ, som støder mod hans, mens andre former former møder, på kloden, hvor klaverets spil forsøder elektrisk dem, på hvem en måne gløder.I andra strofen byter skuggan genus, blir en hon, en person, med ögon som dock inte kan ses, utan blott är diktarens projektion. Groteskt karikerar hon hans egna rörelser "med træsk/ forførende lader - til vi lader,/ som om vi finder hinandens kroppe opad muren". Det skugglikt dubblerade ordet betyder första gången åthävor eller gester, och den andra snarast leker eller låtsas. I sista strofen möts formerna och gestalterna även rent syntaktiskt; det är mycket virtuost, och Schade torde för både idén och utförandet stå i tacksamhetsskuld till H.C. Andersen och hans "Skyggen". Men kanske har också Emil Aarestrups "På sneen" inspirerat [not 15].
Under 30-talet skrev han en del kortare krönikor i Ekstrabladet, 1934 några tämligen oansenliga naturbeskrivningar av Jylland, vind och vatten, måsar och kärlekspar. 1931 publicerades "Forår", en betraktelse i ordets bokstavliga bemärkelse där han svulten på livets goda ser vad han vill se; solen som en ost, chokladfabriken ser på avstånd ut som en chokladask och en skorsten blir en cigarr. Till sist ser han en kvinna, men när han närmar sig är det något bekant över ansiktet och det visar sig vara hans egen spegelbild i ett skyltfönster.
Detta är kanske mer signifikativt än Schade anade. Ofta vilar det främst över hans poesi en feminin attityd vilket jag tror är en del av förklaringen till att vissa av hans erotiska utgjutelser, där en stabil manlighet skulle ha behövts, ibland kan bli lite diffust slippriga. Inte sällan övergår också denna i viss mån kvinnligt underkastande roll i sexualiten i ren masochism, vilket jag återkommer till.
Copyright Karl-Erik Tallmo, 1990, 1994.
2 Enligt Virtus Schade skrev Jens August den otroligt nog på bara 20 minuter. Han tänkte länge men skrev sedan snabbt. Vid ett tillfälle skulle Schade skriva en dikt till en konsttidskrift och satte sig tillsammans med Virtus på en restaurang vid Kongens Nytorv. På två timmar hade han färdigställt en 400-radig dikt.
OBS. När jag hänvisar till Virtus Schade utan att nämna någon speciell bok som källa, innebär det att jag fått uppgiften ifråga under något av de telefonsamtal jag förde med honom hösten 1988 och våren 1989. [Tillbaka]
3 Tecknet /.../ låter jag hädanefter markera diskontinurliga citat. Tre punkter utan sådana snedstreck liksom tankstreck och dubbla tankstreck är alltid Schades egna markeringar. Jfr också not 43. [Tillbaka]
4 Schade skulle komma att skriva oräkneliga dikter med orden "Forår" eller "Efterår" i titeln; det tycks främst vara rörelsernas, förändringarnas årstider som fascinerar. [Tillbaka]
5 Förmodligen kände Schade till psykoanalysens fader, men någon husgud var han knappast. Virtus kan inte påminna sig att han hört Jens August tala om Freud. [Tillbaka]
6 Historien om Brix relateras i Virtus Schade: "Den lyse digter Schade", Kbh 1963, s 55. Året efter detta dog Frederik Schade, 56 år gammal, medan modern, som också skämdes för sonens poettillvaro, levde fram till 1969 då hon avled 86 år gammal. Under senare år förbättrades dock förhållandet till modern; detta enligt Virtus Schade. [Tillbaka]
7 Också publicerad i "Den ukendte Jens August Schade", Kbh 1968, s. 9. [Tillbaka]
8 Virtus Schade: "Lille lam på den grønne eng", Kbh 1977, s 31. [Tillbaka]
9 Jag har inte kunnat spåra citatets ursprungliga hemvist, men det återges på åtskilliga bokpärmar, bl.a. på omslaget till "Schade-dramatik". [Tillbaka]
10 Jens August Schade: "70 eventyr om det hemmelighedsfulde København", Kbh 1978, s. 15, 17. [Tillbaka]
11 Schade trodde på ödet och var något av fatalist. Han trodde på Gud utan att vara kyrksam, enligt Virtus, men läste däremot Bibeln och var bekant med Swedenborgs skrifter. Året han dog skrev han följande korta reflexion:
"Jag stod igår natt, år 1978, och såg ut genom frosten på stjärnorna. Jag såg då en som var särskilt stor och vacker, bakom trädgrenarna, troligen Venus.
Jag hörde ett enda ord inom mig: 'Frälst'"
(ur "70 eventyr" s. 101. Kanske har det en särskild signifikans att detta är den enda händelse i boken som fått en exakt årtalsangivelse.) [Tillbaka]
12 Det är naturligtvis frestande att i den kutryggige Homunculus se något av en symbol för den allsmäktige författaren själv som har sina figurer helt i sitt våld (en författare som ju till yttermera visso sedan barnsben hade förskjutna kotor). [Tillbaka]
13 Kjeld Elfelt: "Klovn og menneske", Kbh 1932, s. 165-171. [Tillbaka]
14 Virtus Schade: "Den lyse digter", s 27. [Tillbaka]
15 Några rader til evigheden med følsomme skyer omkring som en slibesten der dyppes i vand, og drejer i dragende skyer forbi så det sprøjter fra den. I några dikter vänder sig poeten i direkt tilltal till kärleken, i "Månskinspigen" är det en egendomlig kvinnovarelse som ligger hos kärleksparet och älskar dem båda, i "Tidlös kærlighed" är kärleken ett ekolod som lockar fiskarna (människorna) till sig och poeten undrar hur dett kjælent blande./.../ [Tillbaka]