|
|
| |
| Vad intet öga har sett och intet öra hört |
| av Karl-Erik Tallmo |
| (in English) |
| | |
FONOGRAFRULLEN var rotogravyr och den var svarvat ljud. Sedan vi slutat rista på hällar och hugga in urantikva i romerska murar kom grammofonskivan till slut att bli den främsta bäraren av gravyr i vår kultur. Visst lämnar också en snigel ett spår, men detta med intaglio förefaller ändå mera ursprungligt än att lägga färg eller bläck ovanpå en yta. Att gravera är att plöja (vilket var grekernas metafor för såväl skrivande på rad som läsande på rad): den andliga och den agrara kulturens odling visar sig mötas på ännu ett område.1 Freud var inne på något liknande när han fascinerades av det s.k. evighetsblocket, där han menade att impression omvandlades till perception - och minne.2 Vi gör intryck och vi tar intryck.
Visst var spåret i fonografrullen skrift, men vem skrev? Precis som i fallet med fotografin hade vi fått en skrift (grekiska graphein - 'skriva', 'rista'), där verkligheten själv var författaren. Ett musikstycke på en fonografrulle hade förstås en kompositör och en eller flera exekutörer, men man måste ändå skilja på det verk som står på notbladet, det verk som silas mellan musikers fingrar och sångares stämband och det verk som slutligen går ut i luften och blandas med rummets akustik och allehanda bakgrundsbrus. Det är verkligheten som bevaras. "Live i studio", säger man ibland nu för tiden för att antyda att klippning och annan efterbearbetning är minimal. Men i viss mening är alla inspelningar dokumentära, både ljud och bild. T.o.m. spelfilmen, för den visar hur det såg ut i studion just med de förutsättningar regissör, ljussättare, scenograf och skådespelare bestämt för en viss sekvens.
Själve Rilke, som ju levde i den brytningstid då dessa nya medier växte fram, funderade en del över såväl medierna som tingens natur. Han hade säkerligen läst sin Lucretius, som inte bara visste att föremålen avsöndrar sina skal av bilder utan även föreställde sig andra "märken och spår av former som svävar omkring, av den allra finaste textur".
1919 hade Rilke plågats länge nog av en fantasi han haft sedan skolåren. Det handlade om ljud, och han satte sig nu ner och skrev det korta prosastycket "Ur-Geräusch" (Urljud). Någon gång på 1890-talet hade hans fysiklärare låtit klassen bygga en enkel fonograf av kartong, papper och vax, med ett strå ur en klädesborste som nål.
Rilke fascinerades naturligtvis av att ljud på detta vis kunde konserveras, och fann det anmärkningsvärt - och förmodligen också med en skön inneboende logik - att samma maskin kunde vara både inspelnings- och uppspelningsapparat. Han beskriver hur ljudet klassen åstadkom sändes tilllbaka till dem från vaxcylindern genom tratten - darrande, tvekande, osäkert och obeskrivligt svagt. Här var det som om något vände sig till dem, något på samma gång överlägset och ofullgånget, kanske för att påkalla deras hjälp.
Kronsömmen, innehåller den ett dolt budskap?
Ändå var det något annat som skulle fascinera Rilke ännu mer. Fjorton-femton år senare, under sin tid på École des Beaux-Arts i Paris där han studerade anatomi, upptäckte han hur skarvarna i det mänskliga kraniet, särskilt den zick-zackgående s.k. kronsömmen, liknade ljudspåren på en fonografrulle. Beskrivningen av hur Rilke drömskt, mest i förbigående, och i det flackande skenet från ett stearinljus, blev varse denna likhet, påminner nästan om någon passage hos Poe. På sätt och vis var detta också ett möte mellan ett 1800-tal av anatomisk teater och frenologi och ett 1900-tal med nya apparater som utvidgade våra sinnen, vilket också Friedrich Kittler är inne på i sin analys av Rilkes text.3
Men, funderar nu Rilke, vad skulle hända om man använde fonografnålen till att spela av något som aldrig spelats in, om man avkodade något som aldrig kodifierats? Om man t.ex. satte nålen i kronsömmen och spelade av benskarvarnas vågmönster? Det skulle förstås uppstå ljud, men vilka, och hur skulle vi reagera när vi hörde dem? Med misstro, skygghet, fruktan - eller vördnad?
Man anar sökandet efter ett ursprung, något äldre än människan, ett uttalande kanske från skräddaren som sytt sömmen; ett dunkelt trollbindande ljud, som de vi fångar upp från partikelstormar i rymden eller avlyssnar från valarna i havsdjupen. Vi har alltid varit otillfredsställda med Guds tystnad.
Rilke ser också detta som ett första steg att förena sinnena i en sorts multisensorisk eller synestetisk upplevelse (som för övrigt Lucretius inte trodde möjlig - "skall öronen ges makten att skylla på ögonen"). Den sanna poesin kommer ur detta, menar Rilke, medan en kvinnlig vän hävdar att poesin kanske istället främst kräver sinnesnärvaro och kärlekens nåd. Han uppehåller sig anmärkningsvärt länge vid att argumentera emot detta. Den älskande är obunden av det rumsliga, menar Rilke, medan poeten tydligt erfar suget från den avgrund som delar sinnena åt.
Rilke ser också skallen som "detta särkilda, mot all världslig rymd isolerade hölje" ("dieses besondere, gegen einen durchaus weltischen Raum abgeschlossene Gehäus"). Han är förstås medveten om att skallens fogar också representerar läckan mellan vår inre värld och den yttre, en förbindelse som blir alltmer sammanväxt med åren och som slutligen blir mest en symbol, som ett inristat tecken.
|
|
Text som ljud. I Rilkes anda har här hans text tolkats i datorn som en ljudfil av typen AIF. Man kan här ta del av ljudet på tre sätt: Som textfil i det överst liggande fönstret. Betraktar man samma fil i datorns ljudredigeringsprogram (det underliggande fönstret) får det på sina ställen en vågform som nog Rilke hade känt igen ...
|
| | |
Vad som är yttervärld och vad som är inre värld, och hur dessa ibland tycks vrängas ut och in (som på skisserna av hjärnans olika centra där man ritat in huvud, bål och ben på olika delar av hjärnbarken) var något som intresserade Rilke, och han tar upp liknande teman i "Malte Laurids Brigge". Den här frågan har i dag en brännande aktualitet: var kommer gränsen att gå mellan vår upplevda person, sätet för våra själsförmögenheter och vår kunskap å ena sidan och den yttre världen av objekt och mer eller mindre bearbetad information å den andra, när nya tekniker omdefinierar människors och maskiners respektive revir? För nervsystemet framstår kroppen som yttervärld, kroppens nervnät utgör en sorts lokalt nätverk, ett LAN, skulle vi kunna säga med en mycket modern metafor, medan våra kontakter med andra människor försiggår i ett WAN (wide area network) eller ett globalt nätverk. Men detta intrakraniala, kroppsliga, lokala och globala kommer alltmera att gå i vartannat. De sinnesförlängningar vi arbetar med idag sträcker sig inte bara utåt utan kröker sig åter inåt mot oss, det må gälla framtidens små datorer vi sväljer eller chips vi opererar in i huvudet eller griparmar vi fjärrstyr tvärs över kontinenter med vår tankes kraft. Det gränsupplösta, det schizoida, ligger så att säga runt hörnet.
Text som bild. Rilkes text på tyska, tolkad i datorn som bildfil av typen TIF (men för att passa World Wide Web här uppladdad i konverterad form som JPG). Bilden ska se ut som ett smalt band med mängder av olikfärgade små punkter.
Idén att spela av skallens skarvar kan förefalla naiv. Och Rilke var ju inte precis hjärnforskare. Men tanken att avläsa det som inte var avsett att avläsas var en idé som nog var oundviklig när man fått ett nytt instrument som fonografen till hands. Har man inte i alla tider försökt läsa i molnen? I stjärnorna? Nu fanns plötsligt flera nya medier till hands, som erbjöd såväl skärpt varseblivning som lagring och överföring av ditintills flyktig information. Kameran kunde dock inte användas på riktigt samma sätt som fonografen när det gällde att visa det tidigare ej sedda - ett problemet var att finna ett bestämt fokus, ett annat långa exponeringstider. Ändå gjordes t.ex. experiment med fotogram, och man ristade och målade direkt på filmremsor. En och annan teosofisk aura kunde också skådas på fotografisk plåt. Drömmen att kunna spela av diverse oavsiktligt bevarade ljud har drömts då och då. För cirka trettio år sedan talades det mycket om att man kanske skulle kunna lyssna på antika krukmakare, genom att deras röster under arbetet vid drejskivan skulle ha letts genom skelettet ut i fingrarna som kom att gravera in ett slags ljudspår i krukornas yta. Datortekniken då? Nu när vi blir mer och mer digitala, borde vi inte kunna kodifiera hela världen och lyssna på den? Problemet är att den digitala världen nästan är för flexibel, allt låter sig omformas till allt.4 Finner vi en ljudvåg någonstans kan vi lätt låtsas att dess kod i själva verket är bild eller ett kryptiskt meddelande i text på något okänt språk. Som bekant arbetar musiker sedan flera år med samplingar av ljud som de fritt formar om till helt andra instrumentklanger, eller också använder man bara en tons klangförlopp, som man sedan kopierar på en helt annan ton. En pianoton kan klinga ut som om den kom från ett stråkinstrument. Om man har en ljusshow till musiken kan man koppla samma klangförlopp till lampor som får lysa upp, ändra färg, och slockna, likformigt med tonens levnadslopp. Så varför inte ta Rilkes text om ur-ljudet och mata in den i en datorfil? Sedan skulle man kunna lura ett bildprogram att tro att filen inte är text, utan koder som digitalt bygger upp en bild i datorn. Eller varför inte lura ett ljudprogram att tro att textfilen är en teckenföljd som digitalt bygger upp en ljudsekvens? 5 Sagt och gjort. Utgången av detta experiment visas och förklaras i bilder och bildtexter här intill. Både när det gäller överföringen till bild och till ljud blir resultatet ett brus. Rilke-Geräusch.
Noter:
1. Först skrev man från höger till vänster, men under övergången till nuvarande konvention skrev man omväxlande från vänster och från höger, som när man plöjer en åker, vilket kallas boustrofedon (av bous 'oxe' och strophe' 'omvändning'). [Tillbaka]
2. Texten skrevs av Freud 1925, se "Notiz über den 'Wunderblock'" i Studienausgabe, Vol. III, Fischer (1982), eller "A Note Upon the 'Mystic Writing-Pad'" i Standard Edition vol 19, red. Strachey, London 1971. [Tillbaka]
3. Kittler skriver om den både i "Grammofon, Film, Typewriter" (1986) och i "Aufschreibesysteme 1800-1900" (1995). Rilke snuddar vid detta att det nya mediet kan vara en utvidgning av människans förmåga ("einer Erweiterung der einzelnen Sinngebiete"), som många moderna medieteoretiker också brukar hävda. [Tillbaka]
4. När detta skrivs ligger låten "Everything is Everything" med Lauryn Hill på listorna. I den tillhörande musikvideon kan man se hur centrala Manhattan börjar rotera och en jättelik pick-up sänker sig ned över gatorna och spelar av spåren där. Tanken här är dock - som hos Rilke - att avspelningen sker analogt, inte digitalt. [Tillbaka]
5. Man kan inte bara mata in textfilen i ett bild- eller ljudprogram. Man måste se till att de för bild- och ljudfilerna typiska inlednings- och avslutningskoderna finns med (headers och footers), eventuellt också koder som definierar en viss rektangel (när det gäller bilder) eller en viss uppspelningshastighet och tonhöjd och duration (när det gäller ljudfiler). Annars känner programmen inte igen koderna som ett tänkbart innehåll i den form de är gjorda för att koda av. [Tillbaka]
|
