Please note: All files marked with a copyright notice are subject to normal copyright restrictions. These files may, however, be downloaded for personal use. Electronically distributed texts may easily be corrupted, deliberately or by technical causes. When you base other works on such texts, double-check with a printed source if possible.

Bohumil Hrabal - han som lät tågen gå av Mats Larsson

"BOHUMIL HRABAL TRAGISKT DÖD", löd rubriken på första sidan i dagstidningen Mladá fronta  den 4 februari i år. Den 82-årige Hrabal dog omedelbart när han den 3 februari föll ut genom ett fönster på Pragsjukhuset Bulovka. Han var intagen på sjukhusets ortopediska klinik sedan i december förra året för värk i rygg och leder och skulle inom kort skrivas ut. Enligt vittnen skulle Hrabal ge duvorna mat på fönsterblecket i sitt rum fem trappor upp, han hade ställt fram ett bord som tippade och ramlade ut.   Det är intressant att unga poeter tänker på döden, medan gamla kufar tänker på flickor, säger Bohumil Hrabal (1914-1997) i "Danslektioner för äldre och försigkomna".     Att Hrabal just ramlade ut från femte våningen (sjätte översatt till svenska förhållanden) gjorde att man genast började spekulera i om hans död verkligen var en olyckshändelse och inte självmord. Just femte våningen har nämligen en central och skrämmande betydelse i Hrabals liv och författarskap. Hans lägenhet i Prag låg på femte våningen, och hans rädsla att falla ut från just detta våningsplan är omvittnad. Motivet att begå självmord genom att kasta sig ut från femte våningen återkommer också i ett flertal av hans texter. Samtidigt får man väl säga att hans sorti var en passande slutpunkt för ett sällsynt vitalt och mäktigt författarskap. Under Hrabals livstid kom hans böcker ut i nästan tre miljoner exemplar i hemlandet och han blev översatt till 27 språk. Av de böcker som tryckts i flest exemplar hör den egenartade, i en mening skrivna berättelsen ”Danslektioner för äldre och försigkomna” (Tanecní hodiny pro starsí a pokrocilé,  1964), vilken också är den bok som kommit ut i störst antal upplagor, och romanen om den lilla järnvägsstationen Kostomlaty under den tyska ockupationen, ”Låt tågen gå!” (Ostre sledované vlaky,  1965), en av de många Hrabalböcker som blivit film; Jirí Menzel fick en Oscar för den som bästa utländska film 1967. En annan pärla är ”När seklet var kort” (Postriziny,  1976), som också filmatiserats av Menzel. I den låter Hrabal sin mor på ett oförglömligt sätt berätta om livet på bryggeriet i Nymburk och om hur farbror Pepin kommer på besök för att stanna i fjorton dagar men stannar i fjorton år. Svenska omslaget till ”När seklet var kort”. Så här beskriver Hrabal bryggarhustruns förnöjelser natten efter grisslakt och korvtillverkning (övers. Mats Larsson): ”Den natten sov jag ensam i sovrummet, kalluften strömmade genom det öppna fönstret, på brädor med råghalm mellan stolarna glänste leverkorvar och blodkorvar, på långa plankor alldeles bredvid sängen kallnade grisens isärtagna beståndsdelar, de benfria och uppstyckade skinkorna, kotletter och fläskstekar, bogfläsk och läggar och fötter, allt ordnat efter herr Mycliks föreskrifter. När jag hade lagt mig i sängen hörde jag hur Francin steg upp och hur han i köket hällde upp ljummet kaffe och åt torrt bröd till, det hade varit en härlig middag, alla styrelsemedlemmarna hade ätit som besatta, det vara bara Francin som hade stått i köket och druckit ljummet kaffe och ätit torrt bröd, jag låg under fjäderbolstrar, och innan jag somnade sträckte jag ut handen och rörde vid bogfläsket, sedan kände jag på en fläskstek och somnade med fingrarna på den jungfruliga karrén, och jag drömde att jag åt upp hela grisen, när jag vaknade fram på småtimmarna var jag så törstig att jag med bara fötter gick och hämtade en flaska öl, drog ur korken och drack lystet, sedan tände jag en lampa, och med den i handen gick jag från det ena stycket av grisen till det andra och kunde inte låta bli att tända primusköket, skar två fina, magra schnitzlar från skinkan, bankade ut dem, sedan saltade jag, pepprade och stekte dem åtta minuter i smör, under hela den tiden, som tycktes som en evighet, rann saliven på mig, så ville jag ha det, äta upp nästan båda skinkorna som schnitzel, med pressad citron, till sist öste jag också schnitzlarna med vatten, satte på ett lock under vilket den brunaktiga ångan vällde fram, och sedan lade jag schnitzlarna på en tallrik och åt lystet, som vanligt sölade jag ner nattlinnet, precis som jag alltid sölar ner blusen med saft eller sås, för när jag äter, då äter jag inte, jag slukar...” Det som gjorde att Hrabal blev läst och älskad var framför allt den alldeles oefterhärmliga prosa han skrev - än mustigt talspråksavbildande, än sinnligt lyrisk - som verkade fånga livet självt. Från vanligt snack, till synes direktavlyssnat på ölstugor och arbetsplatser, via lyriska naturbeskrivningar, till filosofiska utläggningar om tillvarons innersta. Inte sällan befolkas Hrabals texter av udda människor, människor på samhällets avigsida - en sorts antihjältar - som finner en aldrig sinande glädje över själva sin existens, över själva det faktum att de finns till - en glädje som i första hand tar sig verbala uttryck. Dessutom är Hrabal en genuint rolig författare med sinne för det absurt komiska i tillvaron. Ingen kan som han, ofta med bistånd av den autentiske farbror Pepin, berätta en historia så att läsaren vrider sig i krampaktig vällust: [...] och min kusin, det var nåt det! han var tvilling och blev döpt till Vincek och den andra tvillingen blev döpt till Ludvícek, och när dom var ett år gamla så höll deras mamma på att bada dom i en tvättbalja och stack in till grannfrun en minut och när hon kom tillbaka efter en halvtimme så hade en av tvillingarna drunknat, och eftersom dom där tvillingarna var lika så visste man inte vem det var som hade drunknat, Ludvícek eller Vincek? och då singlade man slant, pil var Ludvícek och gubbe var Vincek, så det blev Ludvícek som hade drunknat, men när min kusin Vincek hade växt opp, då började det gå honom åt huvet, han var arbetslös, så han hade gott om tid till det, vem var det egentligen som hade drunknat? var det egentligen inte Ludvícek som var i livet och han Vincek som hade drunknat? och han började dricka, och sen brukade han gå längs vattnet och badade mycket i floden, sen på kurorter också, han ville nog prova hur det var, för att till slut dränkte han sej för att vara säker på att han inte hade drunknat den där gången i tvättbaljan, (ur Danslektioner för äldre och försigkomna, 1964) Man ska samtidigt komma ihåg att allt som Hrabal skrivit har sin upprinnelse i verkliga händelser - ingenting är uppdiktat, endast förskjutet och omstuvat; som en av hans beundrare uttryckte det så hade Hrabal inte en hjärna i skallen utan en hårddisk som lagrade allt. Han kunde i kretsen av sina beundrare på ölstugan Gyllene tigern utan ansträngning recitera långa partier ur böcker som han läst i sin ungdom - från Nietzsche och Schopenhauer till herr Batistas skrift om den äktenskapliga lyckan och Anna Novákovás drömbok. Lagom till Hrabals 83-årsdag den 28 mars var det meningen att 19:e och sista delen av hans samlade skrifter skulle komma ut på det lilla förlaget Prazská imaginace,  drivet av Hrabalfantasten Václav Kadlec. Nu kom bandet i stället i början av mars, men Hrabal hade redan sett det i korrektur. Hrabals död kom också vid en tidpunkt då han enligt sina egna ord redan sagt allt han velat och kunnat. Han hade skildrat sin uppväxt på bryggeriet i Nymburk öster om Prag med modern och farbror Pepin i centrum, sina upplevelser som tågklarerare på den lilla stationen Kostomlaty utanför Nymburk under den tyska ockupationen, sina erfarenheter från en lång rad olika yrken som han utövat (notarie, försäkringsagent, handelsresande, stålverksarbetare, papperssorterare, scenarbetare, statist) och redogjort för sina år i Prag och Kersko. Hrabal, som egentligen började som poet, fick på grund av andra världskriget och likriktningen av kulturen under kommunismen efter 1948 sitt genombrott som prosaförfattare först vid 49 års ålder med berättelsesamlingen ”Pärlan på botten” (Perlicka na dne,  1963). Under åren 1963 till 1968 kunde han publicera åtta originalverk, däribland berättelsesamlingarna ”Pratmakarna” (Pábitelé)  och ”Annons om huset där jag inte längre vill bo” (Inzerát na dum, ve kterém uz nechci bydlet)  samt de nämnda ”Danslektioner...” och ”Låt tågen gå!” Ur Jiri Menzels kända filmatisering av ”Låt tågen gå!” från 1966.   Efter 1968 belades han med publiceringsförbud, och först sedan han 1975 i veckotidningen Tvorba  uttryckt ett svårtolkat stöd för regimen, tilläts hans böcker komma ut igen. 1976-1979 kom bl.a. hans första självbiografiska trilogi ”När seklet var kort”, ”Den ljuva sorgen”, ”Harlekins millioner” (Postriziny, Krasosmutnení, Harlekynovy miliony),  som skildrar uppväxten, kriget, det kommunistiska maktövertagandet och den första tiden därefter. Men fortfarande kunde flera av hans mest betydande böcker endast publiceras utomlands, t.ex. romanerna ”Den lilla staden där tiden stannade” (Mestecko, kde se zastavil cas)  och ”Jag har betjänat kungen av England” (Jak jsem obsluhoval anglického krále)  samt berättelsen ”Den alltför bullriga ensamheten” (Prílis hlucná samota)  - om papperssorteraren Hanta som i 35 år umgåtts med makulerade böcker och deras tankar. 1986-1987 kom hans andra självbiografiska trilogi ut, ”Bröllop i huset”, ”Vita nuova”, ”Byggluckor” (Svatby v dome, Vita nuova, Proluky),  i vilken han låter sin hustru Eliska berätta om deras liv i Prag på 50-, 60- och första hälften av 70-talet. Efter sammetsrevolutionen 1989 publicerades en rad böcker som tidigare inte hade kunnat komma ut, och 1991 tog publiceringen av Hrabals samlade skrifter sin början. Efter utgivningen av de samlade skrifterna i 19 mastiga band, som endast innehåller en bråkdel av de texter som han producerade under sitt liv - eftersom Hrabal hade för vana att omarbeta, bearbeta och återvända till sina texter - befinner sig fortfarande Hrabalforskningen, trots ett antal utgivna monografier, i sin linda. I Prag håller man i kretsen av hans beundrare som bäst på att starta ett projekt som ska göra texterna i hans samlade skrifter tillgängliga på Internet, samtidigt som man funderar på vad man ska ta sig till med hans gigantiska efterlämnade textmaterial. Under tiden roar man sig med att på veckosluten göra utflykter till trakten av Nymburk och Kersko för att t.ex. belägga lokala namnformer eller leta efter personer som figurerar i hans texter - medan man låter sig väl smaka av det bittersöta tjeckiska pilsenölet, Hrabals trogna följeslagare genom hela livet. Denna den hrabalska forskningsindustrin är i sanning värd en egen undersökning som kunde kartlägga alla de entusiaster som skärskådat hans texter eller som i bästa mening bildat hov kring den anspråkslöse diktaren. För en översättare är Hrabals till synes direktavlyssnade talspråksidiom naturligtvis en utmaning. Alla de udda existenser som figurerar i hans texter får sin karaktär genom de verbala krumsprång som de kryddar sitt orerande med. Och den störste pratmakaren av dem alla är Hrabals autentiske farbror Pepin, vars svada svämmar över av militärslang, förlegade svordomar och mähriska provinsialismer. Hur ska t.ex. de omisskännliga mähriska landsbygdsdragen kunna förmedlas på svenska? När Pepin öppnar munnen ser och hör en tjeckisk läsare direkt vad det är fråga om: med hjälp av ordval och speciella ändelser signaleras hans geografiska hemvist. Ett av paradexemplen är när han i fjärde kapitlet i ”När seklet var kort” drar historien om fabror Metud som hade det tråkigt och köpte sig en tvättbjörn. Det gäller att inte hamna i någon igenkännbar svensk landsbygdsdialekt: - Farbror Metud i Jezera började bli lite konstig, och så läste han i tidningen: Har Ni tråkigt? Köp Er en tvättbjörn. Och eftersom farbror Metud inte hade nåra barn så svarade han på den där annonsen och efter en vecka kom den där tvättbjörnen i en låda. Och dä var minsann nåt! Som ett barn, blev kompis mä alla, men ackurat allt vad den såg skulle den tvätta, och den tvättade farbror Metuds väckarklocka och tre fickur så ingen kunde sätta ihop dom igen. Sen tvättade den en annan gång alla kryddorna. Och sen, när farbror Metud plockade sönder sin cykel, så gick tvättbjörnen och tvättade delarna till den i bäcken och grannarna kom och sa: Farbror Metud, behöver ni inte en sån här grej? Vi hittade den i bäcken! Och när dom redan hade kommit mä nåra delar så gick Metud för att titta, och tvättbjörnen hade burit iväg mä nästan hela cykeln för honom. [...] (När seklet var kort) En annan svårighet är de många exakta fackuttrycken från alla de olika yrken och miljöer som Hrabals figurer hör hemma i, från stålverk och återvinningscentraler för papper till grisslakter och parfymeriaffärer. Som exempel på Hrabals lyriskt omskakande prosa, som inte sällan även har en politisk undertext, kan man slutligen också läsa avsnittet i Den alltför bullriga ensamheten där papperssorteraren Hanta berätter om sina erfarenheter efter andra världskriget: I trettiofem år har jag pressat makulatur och under den tiden har samlarna kastat så många vackra böcker i källaren att om jag hade haft tre lador så skulle de ha varit fulla. När andra världskriget slutade, hällde någon en korg med böcker vid min hydrauliska press, och när jag lugnat ner mig och öppnade en av de där bibeloterna såg jag Kungliga preussiska bibliotekets stämpel, och när nästa dag de där skinnbundna böckerna singlade från taket till källaren och luften glittrade av guldsnitt och guldpressningar, sprang jag upp och där stod två pojkar och jag fick ur dem att någonstans vid Nové Strasecí stod en lada och där i halmen fanns det så många böcker att ögonen gick runt på en. Så jag åkte till militärbibliotekarien och vi gav oss iväg till Strasecí och där på fälten hittade vi inte en utan tre lador fulla av Kungliga preussiska biblioteket, och när vi hade sett oss mätta bestämde vi hur vi skulle göra och sen körde militärlastbilar, den ena efter den andra, i en hel vecka de där böckerna till en flygel i utrikesministeriet i Prag för att biblioteket, när det blev lugnare tider, skulle kunna återvända dit varifrån det hade blivit fraktat, men det var någon som förrådde det säkra gömstället och Kungliga preussiska biblioteket blev förklarat som krigsbyte, och så körde återigen lastbilarna de skinnbundna böckerna med guldsnitt och guldpressningar till järnvägsstationen och där lastades böckerna på öppna vagnar och det regnade och öste ner i en hel vecka, och när den sista lastbilen hade kommit med de sista böckerna åkte tåget iväg i hällregnet och från de öppna vagnarna droppade guldvatten blandat med sot och trycksvärta, och jag stod lutad mot en kran och häpnade över vad jag var vittne till, På svenska finns förutom en del korta berättelser, spridda i olika tidskrifter, berättelsesamlingen ”Annons om huset där jag inte längre vill bo” (Bonniers 1968) och romanen ”Jag har betjänat kungen av England” (Askelin & Hägglund 1985). I slutet av 80-talet försökte sig det lilla Lundaförlaget Pegas, med entusiasten Pavel Gabriel i spetsen, på en ambitiös Hrabalsatsning. Man gav ut ”När seklet var kort” och ”Låt tågen gå!” (båda 1988) och planerade ytterligare utgåvor (bl.a. ”Den ljuva sorgen”) innan man tyvärr tvingades gå i konkurs. Förlagets arvtagare Orbis Pictus gav sedan ut ”Danslektioner för äldre och försigkomna” (1992). Annars har intresset bland svenska förlag varit tämligen svalt. Möjligen kan Hrabals död leda till ett nyväckt intresse för hans författarskap. Bl.a. borde fortsättningen på ”När seklet var kort” - ”Den ljuva sorgen” och ”Harlekins millioner” - ges ut i svensk översättning. Not: Det finns två webbplatser med material nästan uteslutande på tjeckiska om Hrabal: http://hrabal.eunet.cz/hrabal/bh.htm och http://www.geocities.com/Hollywood/Hills/2765/hrabal.html. Här kommer mer orginaltexter av Hrabal att publiceras längre fram.