|
Den franska diktkonstens förnyare Guillaume Apollinaire var liksom sina artistvänner påverkad av stumfilmens snabba bildväxlingar och införlivade den tekniken i sina egna alster. Över huvud taget var man i början av seklet nyfiken på alla nyheter inom kommunikation. Förutom tåg, bil och flygplan såg man i telefon, trådlös telegrafi och fonograf helt nya konstnärliga uttrycksmedel.
Apollinaire sammanfattade den tidens utvecklingsoptimism i sitt manifest "Den nya andan och poeterna" år 1917, som genom hans bortgång i spanska sjukan året därpå kom att bli hans testamente. Hans utgångspunkt var en universell tro på naturvetenskaplig utforskning av makrokosmos och mikrokosmos både i stort och smått. Den förändrade världsbilden måste hos poeter och konstnäer framtvinga ett nytänkande och nya uttryck som bryter med förlegade traditioner, ansåg han. Framför allt var han mån om att man som artist borde utgå från en verklighet som ibland överträffar alla sagor eller förverkligar dem:
- Under en tid då den i särklass mest folkliga konsten, filmen, är en bilderbok, skulle det varit konstigt om inte poeterna försökt skapa bilder för de eftertänksamma och mer förfinade sinnena, som inte låter sig nöjas med filmfabrikanternas klumpiga fantasier. Filmerna kommer att bli mer förfinade, och man kan förutse den dag då fonografen och filmen blivit de enda reproduktionsmetoderna i bruk och poeterna fått en hittills okänd frihet. (Den nya andan och poeterna, övers. Marianne Sandels)
Samtidigt talade Apollinaire som skadskjuten patriot med bandage om huvudet sig varm för den franska intellektuella elitens avgörande roll inom den nya kultursynen. Och han skulle förmodligen ha blivit överlycklig om han hade vetat att redaktör Karl-Erik Tallmo en vacker dag tänkte sända ut hans manifest "Den nya andan och poeterna" via Internet på franska!
Men vem var då Guillaume Apollinaire? Ja, säg det. Han var förtjust i god mat och dryck. Han ställde upp för sina vänner, t o m när en av dem stal ett par feniciska statyer från Louvren så att både han själv och Picasso blev inblandade. Han älskade sina kvinnor mer än han kunde få utlopp för. Det spillde istället över i hans diktning som tillförde det franska språket en ny poetisk anda för all framtid.
|