Satyriskt Betänkande Angående Bokmängden

av Pehr Rudin (1766) (English summary)

EHURU LITET jag är sinnad at smickra för mina medbröder i Apollo, kan jag dock icke neka, at ju detta århundrade är dem mycken tacksäjelse skyldig för åtskilliga vigtiga sanningar, som i vår tid, eller kort förut, blifvit af några bland dem updagade, och af andra så ofta omsagde och så vittert framsatte, at de redan på många ställen i sjelfva verket visa en önskelig frukt. Religions tvister äro icke mera så farlige för människo slägtet, som i gamla dagar; man har begynt at inse deras orimlighet, samt huru litet man uträttar, då man, under namn at uplysa förståndet, vil tvinga samvetet; goda Skribenter hafva å ena sidan visat deras landsförderfveliga påfölgder, och å den andra hafva de gjort dem så löjeliga, at om än en gång Fantaster skulle upstå, och vilja påtvinga andra sina meningar, så skulle de Regerande och mägtige snarare vara färdige at le deråt, än at dräpa hvarannan derföre. Regeringar låta denna tiden se et kraftigare bemödande til at befordra deras lycksalighet, för hvilkas skull de äro inrättade, och undersåterne hafva nu et slags frihet nästan öfver hela Europa; ja äfven de, som lefva under de mest oinskränkta Envålds Herrar, beröma sig deraf, och det icke utan grund, så länge landets lagar följas. Folket har i almänhet blifvit mera uplyst, och följakteligen mera dygdigt: ja, sjelfva mänskliga lifvet har fått mera värde, än det fordom hade, genom de många uptäckter, som ifrån detta hundradetals början äro gjorde, och som hafva tjänt, och dageligen tjäna människorna til nytta, nöje och beqvämlighet. ”... deras mängd är oräknelig, som årligen öfversvämmer Europa med odugeliga Skrifter” Alla dessa fördelar har man mest at tacka de Lärda före. Det är derföre icke utan orsak, at man hos uplysta Nationer så högt berömmer Vetenskaper och deras idkare, och at man utan afseende på födsel, titel eller rikedomar, sätter stora Snillen i rang med alt, hvad högt aktas i verlden. Man skulle väl ock tänka, at jag med denna inledning ville bana mig väg til et Loftal öfver de Lärda, och huru gerna skulle jag icke hafva detta til föremål? Men när jag noga besinnar, huru månge de kunna vara, som verkeligen förtjäna namn af goda Skribenter antingen i Vitterhet eller i andra Vetenskaper, finner jag deras antal så litet, at jag drager betänkande vid at ungefärligen utsätta detsamma; då deremot en hvar kan märka, at deras mängd är oräknelig, som årligen öfversvämmer Europa med odugeliga Skrifter. Denna svärm af släta Auctorer skyler de verkeligen goda och betager dem deras glans, lika som moln under tiden skygga för solen; och, det som häraf är en påfölgd, de som vilja lära något, veta ibland denna grufveliga myckenhet hvarken hvar de skola begynna, eller hvar de skola sluta. Vil man åter utan val läsa alt hvad som utgifves, så löper man fara at förvirra sin hierna; åtminstone kan man lätt fatta osmak för et arbete, hvarpå man ingen ände ser; och likasom de der dageligen belasta sina bord med många rätter, snart förskämma sina magar och få sluteligen vämjelse vid al slags mat, så förderfva ock de andre sit förstånd och få omsider leda til både läsning, lärdom och Lärda: och den som häraf icke redan på många ställen sett prof, har ej heller sett mycket. För min del måtte jag bekänna, at jag aldrig så snart sätter min fot inom et Bibliotheks dör och ser mig omkring, at jag ju för mig sjelf tänker, at här ligger allestädes förborgadt: lögn, hårklyfveri, falskt vett och elak smak, som lurar på mig i lika så många bakhåll, som här äro hyllor til. Jag öpnar aldrig en obekant bok utan et slags farhåga; och om icke första bladet efter titeln straxt lofvar mig något godt, har jag sällan mod at gå vidare. Man skulle väl tro, at Lärdoms Historien kunde komma oss til hjelp i denna nöd, men olyckan är, at vi ej hafve någon almän, som är tilförlitelig. Det är ock tör hända förgäfves at vänta någon sådan; åtminstone kan det ej ske, innan store mästare utarbeta stycken dertil, en hvar i sin Vetenskap; och så länge detta icke sker, är Historia litteraria endast et vackert namn. Hvad nyare böcker angår, så kunde väl mången tänka, at den mängd Journaler, som under så åtskilliga namn dageligen utgifvas, skulle kunna lära oss at göra skilnad emellan goda och odugeliga; men ibland de två hundrade af detta slag, som man ungefärligen kan räkna i Europa, är så svårt at råka de bästa; och man finner äfven i dem så många släta böcker berömda, så mycken onyttig lärdom, så stridiga domslut om Auctorer och deras arbeten, at man i ställe at få hjelp häraf, snarare blifver mera förvillad, och faller i en större olägenhet, då man vil undvika en mindre. Jag har ofta sökt utgrunda, hvad rätta orsaken kan vara, som sätter alla dessa eländiga Auctorer pennan i handen. Utan tvifvel äro månge af dem enfaldige nog til at inbilla sig, at deras tryckta namn försäkra dem straxt om en plats i Odödelighetens Tempel. Andre, efter som de hafva den lyckan at hållas för vettige inom sin trånga Spher, och i de små Sällskap, der de dageligen vistas, tro straxt at de derföre hafva tilräckeliga gåfvor, at uplysa verlden. Mången bär väl något misstroende til sin skickelighet, men vil ändå försöka sin lycka: kanske at jag har mera förstånd, än jag sjelf vet, tänker han; det må komma på et försök an. Någre tänka, at genom sina skrifter förvärfva sig penningar; andre, at derigenom vinna befordran; men slutet på alt sammans blifver dock, at de fleste tänka ingen ting. Tänkte de något, så borde de finna, at så snart man lofvar lärda verlden en Bok, förbinder man sic med det samma, at lära människorna något, som de förut ej visste, eller ock at framsätta stycken i de vackra Vetenskaper, som kunna förliknas med de bästa Mästares; det vil säja: man lofvar at å daga lägga, alt efter ämnets beskaffenhet, at man äger mera förfarenhet, lärdom, förnuft eller vett, än andra människor. Den som utan någon af dessa fördelar gifver sig ut för Auctor, begår ju en stor dårskap, och kan svårligen undgå at blifva hållen för en narr, oaktadt alla de löjeliga förevändningar och ursäkter han i et företal kan frambringa, ja om han än der låg på sina bara knä, och bad Läsaren om nåd. ”Gossen är icke så snart kommen bort ifrån Skolan, och har ännu knapt fått skägg på hakan, at han ju straxt vil blifva Auctor ...” Hvad som helst orsaken må vara til den förfärliga skrifsjuka, som grasserar i Europa, så är åtminstone visst, at des smitsamhet aldrig förr gripit så vida omkring sig, som just i vår tid. Alt ifrån Konungar ned til Betjänter finner man Skribenter i alla Stånd. En hvar af mänskliga lifvets åldrar utkläcker sina. Gossen är icke så snart kommen bort ifrån Skolan, och har ännu knapt fått skägg på hakan, at han ju straxt vil blifva Auctor; och lycka är ändå, om han gör sig omak at skrifva något nytt, och icke, under titel af Försök öfverlemnar oss til en början någon af sina gamla Thema böcker. Fruntimmer hafva ock begynt at rikta verlden med deras lärda verk; och man skulle snart tro, at deras själar voro långt fruktsamare, än deras kroppar; ty i stället för at de behöfva nio månader til at frambringa oss et foster af sit lif, ser man många ibland dem kunna hvar månad lefverera oss et af sin hjerna, och det under tiden i lika så stort format. I Tyskland uplägger man årligen så många läster Böcker, at de Naturkunnige hafva blifvit nödtvungne at anställa åtskilliga försök, til at förfärdiga papper af trä och plantor: den hittils brukeliga materien fins der ej mera i tilräckelig mängd, och det är en jämmer at höra, huruledes hela det Romerska heliga Tyska Riket icke sliter kläder nog til sina Messe Auctorers tjänst. Horatius berättar någorstädes om en Cassius Parmensis, at den samme lemnade efter sig så många Skrifter, at de allena utgjorde tilräckeligt ämne, hvaraf deras Auctor blef bränd til aska. Erinrar man sig icke härvid den tid, då Horatius skref, måtte man väl undra, at han anförer denna händelse, såsom något sällsamt; ty hvilken Tysk auctor är väl nu för tiden, någorlunda til ålders kommen, som icke skulle kunna med egna skrifter upbränna både sig sjelf, och alla andra usla Författare, ehuru oräknelige de än äro. Denna otaliga mängd böcker har samma verkan hos de Lärda, som det skulle hafva hos en Handtverkare, i fall han var belastad med et så stort antal af verktyg, at han i sin lifstid knapt kunde hinna at igenomse dem alla, mindre at lära känna dygden och beskaffenheten af hvart och et i synnerhet. Det händer derföre icke sällan, at en Professor, som al sin tid med flit studerat en viss vetenskap, får ändteligen på sit sextionde år för första gången höra nämnas en Auctor, den han vid undersökning befinner vara den bästa i sin sak, och af hvilken de, som han til den tiden mest värderat, hemtat al sin styrka. Ja, här finnas hela lärda Sällskap, som med sit exempel hafva bevisat, huru omöjeligt det är, at lära känna alla, äfven goda böcker: de utsätta ofta Premier, dem de sedan tildömma sådana Concurrenter, som ej gjort sig annat omak, än at afskrilva sin afhandling ord från ord ur en redan tryckt bok. Jag erinrar mig härvid en Anecdot, som jag för flera år sedan las, jag vet ej hvar. En viss Academie hade utsatt et Pris ämne. Bland andra täflande var en ung Studerande, som sedan den tiden gjort sig bekant i lärda verlden. Den samme utvalde et af den berömde Bossuets Tal, det han snart sagdt utan någon förändring lempade efter närvarande ämne. När Akademien kom tilsammans at dömma öfver de insända Pris Skrifterna, blef hans Afhandling ansedd för den bästa, och priset honom följakteligen tilkändt. Någon tid derefter visade han sin erkänsla emot Akademien, medels en present af samma del utaf Bossuets Verk, hvaraf han tagit sin nu mera krönta Afhandling. Jag tviflar ej, at ju bandet var prägtigt, änskönt jag ej påminner mig at hafva läsit något derom; i Auctors ställe hade jag verkeligen användt hela prissumman derpå, hvarigenom jag, som mig tyckes, ej litet förbättrat historien. Häraf vil jag nu aldeles icke draga någon obehagelig slutsats för Akademier och deras Ledamöter. Jag vil allenast, at man häraf må förstå, hur omöjeligt det nu för tiden är, at lära känna de bästa böcker, och at jag har rätt, när jag påstår, at släta Auctorers mängd skyler de verkeligen goda. At vägleda sig ibland denna fruktansvärda myckenhet, är detsamma, som et af den stora Herculis Arbeten, hvartil fordras mer än mänskliga krafter. Man behöfver derföre ej vidare undra, at Bibliotheker nu för tiden samlas mera för zirat, än för nytta skull, och at man dervid mera har afseende på tryck, band och format, än på något verkeligt. De vanliga uplagor af Plutarchus, Xenophon, Polybius, Thucydides, Plato och Demosthenes tjäna ingalunda til denna afsigt. De äro alle in folio, och fås desutan icke gerna på Auctioner utan i Pergaments band, som vanzira et rättskaffens Bibliothek. Deremot finner man Pamela, Clarisse och Grandisson i vacker form på alla boklådor, och i grant band på alla Auctioner. Några dussin dylika, eller litet slätare Auctorers Verk utgöra nu för tiden et det prägtigaste Bibliothek, hvarigenom Egaren aktas nogsamt tilkänna gifva sin lärdom och smak för Vitterhet. En och annan, som ändå anser en sådan samling såsom alt för almän, och derföre vil skilja sig ifrån hopen, har begynt at lägga härtil alla rara, förbudna, och brända böcker, dem man samlar utan val, allenast de hafva någon af nyssnämde egenskaper: de samme hållas nämligen för at göra en förtreffelig verkan i en Bok kammare, och icke litet bidraga til des prydnad, i synnerhet om de inneslutas i et skåp med glas före. Men här är ännu et slags Biblioteks älskare, dem man måtte lemna företrädet i boksamlings förstånd. Det äro de, som samla alla möjeliga Uplagor af en och samma bok, och som, änskönt snart alla människor begynt skrifva böcker, dock likväl ej hafva nog deraf, om de icke tillika få se flera aftryck af samma bok. Alla dessa kan man ej tillägga ringare beröm, än Grefve Buffon har gifvit Plinius, om hvilken han, i anseende til des Naturalhistorie, yttrar sig, at hela naturen var för trång för hans stora Snille. Skulle någon vid detta tillfälle invända, at man må låta en hvar Samlare följa sin smak, så skal jag dervid ej hafva mycket at påminna. Jag har för många år sedan känt en Man i Helsingborg, hvars smak var, icke at samla rara böcker, skådepenningar, stenar eller dylikt, utan at samla tobakspipor. Alt ifrån dem, hvaruti gick et skålpund eller mer, intil dem, som man kunde stoppa med et litet knappnåls hufvud, hade han samlat pipor i alla formater, af alla materier, och ifrån alla verldens delar. Jag har ock låtit mig berätta, at han var så vida kommen med denna samling, at han redan kunde räkna flera hundrade, då döden kom i detsamma, och på en gång betog alla dessa pipor sit gemensama hufvud. Medan han lefde, var annars hans bästa tidsfördrif at bese och mönstra alla dessa rök instrumenter, dem han hade i et särskildt rum uphängde öfver alla väggar, och i stor Symmetri, som man väl kan tänka. Han visste ock at förtälja åtskilliga Anecdoter vid många af dem, såsom at pipan N:o 12 hade en viss bonde i munnen, då CARL XII kom honom en dag oförmodeligen öfver; at pipan N:o 140 var orsak at en viss gård afbrände, medels någon oförsiktighet å den rökandes sida &c. &c. &c., med hvilket alt han gjorde tiden kort både för sig och alla dem, som hade lust at höra honom. Men, at jag må komma til mit ämne igen, så vil jag icke dölja, at jag ju hos en och annan af nyare Auctorer sett föregifvas, som skulle olägenheterne af bokmängden ej vara så stora, som de föreställas; men deras skäl hafva varit sådana, at jag ej lagt dem på minnet. Jag ville annars af hjertat önska, at olägenheterne endast hade rum i någras inbildning. För min del, måtte jag dock vidgå, at jag än i denna dag anser dem för alt för verkeliga; och likasom jag vet, at en människa kan tilskynda sig döden, så väl af alt för mycken mat, som af ingen, så fruktar jag ock, at lärda Republiken blifver så länge öfverhölgd med böcker, tils man ingenstädes mera finner de Lärda igen. Not: Journalisten, filosofie magistern och tillika värmlänningen Pehr Rudins satiriska skrift om 1700-talets informationsflod trycktes första gången 1766 i "Den danske Proteus", ett veckoblad som Rudin startat under sin fleråriga vistelse i Köpenhamn. Tillbaka i Sverige blev han inskriven i Kammarkollegium och utgav den folkbildande "Vitterhets journal" (1777). Anspelningen på bokpappersframställning och att man inte sliter kläder nog, syftar på tidens brist på råvara för tillverkning av lumppapper. Inte förrän ungefär hundra år senare hade man fullt ut löst problemet att göra papper av trämassa. ENGLISH SUMMARY: This text, "A Satirical Reflection on the Multitude of Books", was written in 1766 by Pehr Rudin, a journalist and a Bachelor of Arts from the county of Värmland in the western part of Sweden. The piece was originally published in the magazine "The Danish Proteus", which Rudin had founded during his years in the Danish capital. When he returned to Sweden, he became a member of the Chamber of Commerce, and in 1777 he published an educational periodical, titled "Journal of Letters" ("Vitterhets journal"). A few quotatons (in rough translation): "Religious strife is no more as perilous to humankind as in olden days; one has started to see how preposterous it is, as well as how little is gained if one tries to constrain conscience by pretending to enlighten common sense; on the one hand, good Authors have proven its corrupting result upon a nation, and on the other, they have ridiculed it to such extent that if yet once again Fantasts should appear, trying to force their opinion upon others, then Governors and mighty men would rather smile at this, than slay each other over it." "[...] when I thoroughly contemplate, how many there are who would deserve to be called good Authors, either in Letters or in other Sciences, I find their number being so minute, that I hesitate to specify it in approximation; when on the other hand each and all may notice, that the amount is countless that is yearly flooding Europe with useless writings. This swarm of plain Auctors are shadowing those who are really good, they bereave them of their glory, like clouds shadow the sun; and what comes hereof is that those who want to learn, know not where in this gruesome plentitude they should begin, nor where they should cease. Yet, if one wants to read everything that is being published, without discrimination, one runs the risk of confusing one's mind; at least one might easily lose one's taste for an undertaking without end; and like those who every day load their tables with lots of dishes and soon spoil their bowels, until finally they get repugnant towards all kinds of food, and thus the others too corrupt their senses and eventually will loathe reading as well as scholarships and Scholars." "Whatever the reason may be for the dreadful writing sickness that rages in Europe, it is still certain that it has never before been contagious to such extent as precisely in our time. From Kings down to Servants one finds Writers in every estate. In every age of human life there is one hatched out. A young lad has barely left school, and has yet to acquire a growth of beard on his chin, soon enough he wants to become an Auctor; it is fortunate, however, if he takes the trouble of writing something new, and not initially hands us one of his old Theme books, now titled Essay. Women have also started to enrich the world with their scholarly works; and one would soon believe, that their minds were much more fertile than their bodies; because they would not need nine months to bring us an offspring from their womb, rather many of them would be able to each month bring forth one from their mind [...]."