Sanning

Ur Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, 1911

Sanning i den enklaste betydelsen betecknar en af den sinnliga erfarenheten eller förståndsverksamheten bekräftad uppfattning. Är denna uppfattning motsvarad af en af alla iakttagen yttre verklighet så sättes som motsats mot den allmängiltiga sinnliga uppfattningen de rent subjektiva själstillstånden, såsom hallucinationer, syner, drömmar o.d., ehuru äfven dessa såsom känslor kunna vara lika verkliga som de normala förnimmelserna. Såsom hvilande på direkta och mera oförarbetade sinnesintryck uppställas äfven föreställningarna som sanna, och som sanningens motsats uppställes i sådant fall dikt, fantasiskapelse, ett godtyckligt sammanställande af verklighetsintryck, som icke motsvaras af någon rums- eller tidsbild. Af mera abstrakt natur och svåråtkomligare blir sanningen, då ur jämförelsen mellan de individuella föremålen eller företeelserna en typ eller allmän mönsterbild för verkligheten uppställes i form af ett klassbegrepp, en regel o.s.v. I sammanhang med dessa föreställningar om en viss bestämd sfär, inom hvilka verklighetens slag och förändringar kunna falla, bli fordringarna på sanning och omsorgsfull undersökning alltmera skärpta, och hvad som dittills gällt för sanning, den på hugskott och gissning grundade lösa förmodan, skiljes från sanningen i dess högre vetenskapliga betydelse. Ett sådant skiljande mellan den allmänna opinionens påståenden och den filosofiska åskådningen utmärker också historiskt perioder af ingripande betydelse för sanningssträfvandet. Först härigenom kan en sådan värdering af företeelserna ske, att sanningsbegreppets supplement, begreppen om omöjlighet, orimlighet, möjlighet, sannolikhet och nödvändighet, kunna bestämmas. Endast genom förståndsoperationer, innefattande jämförelse och klassifikation, inträder ett fastare sammanhang mellan föreställningarna, och sanningen blir en genom forskning vunnen kunskap, målet för ett medvetet sträfvande och ej blott som vid den sinnliga uppfattningen ett halft omedvetet arbetsresultat. Som sanningens kännetecken fattas på denna ståndpunkt klarhet och tydlighet, och misstroende visas alla förnimmelser, som icke tillfredsställa vårt förstånds fordran på sammanhang och motsägelselöshet Som tankelagar betecknas de enklaste uttrycken för den förkärlek för det samstämmiga och motvilja mot det motsägande, som utmäörka vårt förstånd. Att detta utgör tänkandets villkor och att just saknaden häraf utmärker hvad vi kalla galenskap, därom äro alla ense, hvaremot grunden för denna numera  åtminstone instinktmässiga öfvertygelse är omtvistad, antingen den är en människans ursprungliga tillhörighet eller den tillkommit genom erfarenhetens lärdomar. Äfven de, som antaga vår föreställningsvärld som en produkt af två faktorer, en inre och en yttre, eller empirikerna, skilja sig i afseende på den makt, som de tillmäta den yttre erfarenheten. Enligt de rene empirikerna, exempelvis Stuart Mill, skulle all kunskap och därmed all sanning kunna vara växlande och villkorlig under förutsättning af en radikalt förändrad yttre erfarenhet, medan det motsatta ytterlighetspartiet, idealisterna, fattar växlingen med allt hvad därtill hör blott som ett sinnesbedrägeri och all uppfattning som ett verk af vår subjektiva maktfullkomlighet. Som en förmedlande åsikt uppträder evolutionsteorien, enligt hvars förnämste målsman, Spencer, åtminstone vissa axiom  ega ett absolut sanningsvärde genom den en gång för alla gifna form, exempelvis uppfattning af likhet och olikhet, hvari vårt tänkande numera rör sig. Äfven angående utsträckningen af det vetbaras och ovetbaras område råder stor meningsskiljaktighet, i det att den nyare filosofien visat en tilltagande obenägenhet att till filosofisk eller bevisbar kunskap hänföra vissa enhetliga ideer, som tyckas förutsätta företeelserna, såsom idén om en substans, ett jag, en materia, det absoluta o.s.v., hvilkas både antagande och förkastande synas vara förbundna med olösliga motsägelser. Som sanningssträfvandets uppgift framhålles allt allmännare att reducera den verklighet, som verkligen är åtkomlig för observation, till enkla och lagbundna formler. Angående de subjektiva villkoren för sanningssträfvandet har uppmärksamheten på senare tider riktats hufvudsakligen på att bestämma den individuella fortgången och stadierna inom kunskapsutvecklingen, så t.ex. barnsjälens och de primitiva folkens föreställningar, och som en allmän sats, hvilken ur dessa forskningar framgått, kan påpekas uppvisandet af den induktiva metodens vikt och fundamentala betydelse. Äfven ha i sammanhang därmed intressanta undersökningar anställts om arten af det själstillstånd, som kallas tro och som utmärkes af visshet äfven angående det obevisade och det grundlösa. Svårigheten att finna ett kriterium på sanningen har också med stor talang förfäktats, då vissheten i så många fall visat sig som otillräcklig borgen för det som mest obestridligt ansedda. Häremot har dock anmärkts omöjligheten af att finna någon säkrare grundval än just den inre känsla af tillfredsställelse, med hvilken den tänkande varelsen förenar subjekt och predikat i vissa omdömen, i andra håller dem åtskilda. Som högsta auktoritet skulle enligt denna uppfattning, med segrande klarhet framställd af Spencer, som häri fortsätter Kant, gälla människans natur, ett oafvisligt behof, ett inre måste,  som i sista hand är värdemätaren på det vttre och sanningens ojäfvige domare.  H-n L. Not: Signaturen H-n L står för Gustaf Axel Herman Lindgren, arkitekt och litteratör (1863-1930). /red., The Art Bin.