Kunskap, kunskapsteori

Ur Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, 1911

Kunskap, filos.,  medveten förnimmelse af ett verkligt, d.v.s. af något, som är till, oberoende däraf att det af subjektet f.n. faktiskt förnimmes, följaktligen af dess växlande bestämningar i allmänhet. På realistisk ståndpunkt anses detta bero därpå, att förnimmelsen öfverensstämmer med ett utanför subjektet förefintligt kroppsligt objekt. På idealistisk  ståndpunkt tänkes verkligheten själf som varande i medvetandet närvarande, såsom utgörande dettas innehåll. Det förnumnas verklighet (förnimmelsens karaktär af kunskap) kan då ej sökas i dess öfverensstämmelse med något yttre, utan måste ligga i någon bestämning hos fornimmelsen själf, inom sig betraktad. En skillnad måste här göras mellan det mänskliga förnimmandet, såvidt det är konstant och nödvändigt och så vidt det är växlande. Det medvetna förnimmande, som eger den förstnämnda karaktären, är kunskap. De sinnliga åskådningarna, hvilkas innehåll, fattadt som ett helt, är den "verkliga" världen i rum och tid, ega obestridligen konstans och nödvändighet. Men sinnena ge ingen kunskap, enär det för dem (och åskådningen) gifna ännu ej fattas med tillbörlig grad af medvetenhet. En sådan inträder, först när människan medvetet tillägger tingen egenskaper, d.v.s. fäller "omdömen" om dem. Öfverensstämma dessa omdömen med tingen själfva (med den åskadade världen), äro de sanna och ge människan kunskap om den sinnliga världen. Det högsta kriteriet på ett omdömes sanning ligger i dess logiska nödvändighet, dess nödvändighet i oeh genom tänkandet själf, fattadt som det fullt klara och tydliga, följaktligen till formen fullkomliga förnimmandet. Begreppskunskapen eger nämligen i sig själf absolut konstans och objektivitet. När jag verkligen begriper en sak, fattar jag den ej på ett i mitt eget förnimmandes ofullkomlighet grundadt och därför tillfälligt sätt, utan så som den är oberoende däraf och följaktligen måste fattas af hvar och en, som verkligen begriper den (se Vetande). En närmare redogörelse för förnimmelseformernas objektivitet lämnas i art Kunskapsteori.  L.H.Å. Kunskapsteori, filos.,  vetenskapen om kunskapens möjlighet. Så länge människan ännu befinner sig på en jämförelsevis oreflekterad ståndpunkt, tager hon, utan vidare undersökning, kunskapens möjlighet för gifven. (Så var t.ex. förhållandet med den grekiska filosofien före sofisternas framträdande.) Först vid längre fortskriden reflexion finner hon sig faranlåten att betvifla möjligheten af, att hon genom sina förnimmelser, som ej äro annat än hennes medvetandes bestämningar, kan fatta en objektiv, d.v.s. af dessa förnimmelser oberoende, verklighet. Skepticismen (t.ex. sofisterna) nekar möjligheten däraf, och det blir kunskapsteoriens uppgift att öfvervinna denna. Uppmärksamhetens riktning på dessa frågor för den tänkande anden till bestämdare reflexion på sig själf, såsom den, för hvilken all verklighet är till, och detta vållar en fullständig revolution i hela det filosofiska åskådningssättet samt ger tänkaren nya uppgifter att lösa, nya synpunkter vid behandlingen af de förutvarande. -- Emellertid har jämväl det kunskapsteoretiska problemet fattats mer eller mindre djupt och vidt. Dess historia visar oss en nästan oafbruten fortgång i detta afseende. Emellertid kan man urskilja tre hufvudfaser i dess utveckling. Sådant som det här blifvit bestämdt, kan problemet, i det hela taget, sägas vara egendomligt för den moderna spekulationen. Antikens filosofi sysselsatte sig väl med kunskapsteoretiska frågor, men synpunkten begränsades däraf, att man öfvervägande frågade sig, under hvilken psykologisk form det för människan var möjligt att ega sann kunskap, om under vetandets eller åskådningens form. Sokrates (5:e årh. f.Kr.) besvarade denna fråga så, att människan i vetandet, såsom det nödvändiga förnimmandet, fattar tingens väsen. Detta ledde Platon till den läran, att vetandets innehåll, begreppen eller ideerna, utgör den sanna verkligheten. Redan det svar Sokrates gaf på det kunskapsteoretiska problemet ledde sålunda till idealism; och den följande utvecklingen visar, att ju djupare detta problem fattats, till dess fullständigare genomförd idealism har man funnit sig nödsakad att fortgå för att komma fram till en tillfredsställande lösning. Under senantiken vidgades vyerna. Man frågade sig ej längre blott, under hvilken psykologisk form kunskap är möjlig, utan började alltmer för sig uppställa frågan om kunskapens möjlighet öfver hufvud, utan att likväl komma fram till något egentligen positivt resultat. -- I den mån det af kristendomen väckta personlighelsmedvetandet började utöfva en befruktande inverkan på den filosofiska spekulationen, ledde det till en djupare uppfattning jämväl af frågan om kunskapens möjlighet. Vid den moderna tidens början inträdde kunskapsteorien i sitt andra stadium. "Huru är det möjligt för människan att öfver hufvud i någon form af sitt förnimmande ega närvarande en af detta förnimmande oberoende verklighet?" Sådan är problemets formulering under den moderna tiden. Men inom den cartesianska perioden fick denna fråga en betydelse, som begränsades däraf, att man, åtminstone företrädesvis, sökte de metafysiska förutsättningarna för förnimmandets sanning. Redan de synpunkter, ur hvilka Cartesius (d. 1650) fann sig föranlåten att betvifla sanningen af förståndets vittnesbörd, visa nogsamt detta; och den positiva lösningen blef för honom att -- sedan han sökt bevisa Guds tillvaro -- Guds allsmäktighet och sannfärdighet, som ej kunna förenas med, att människan vore skapad att bedragas, är en borgen för att, om hon rätt brukar sina själsförmögenheter, hon ock nödvändigt kommer till ett riktigt resultat. Samma betraktelsesätt återfinna vi, visserligen med modifikationer, men dock i det stora hela oförändradt, hos Cartesius' efterföljare.-- Det tredje skedet af kunskapsteoriens utveckling inleddes af Locke (d. 1704), som fäste uppmärksamheten på nödvändigheten att före alla metafysiska undersökningar företaga en analys af den mänskliga kunskapsförmågan själf och dess bestämningar såsom sådan för att dymedelst finna förutsättningarna och gränserna för var kunskaps möjlighet. Hade sålunda under den närmast föregående tiden all visshet ytterst hvilat på öfvertygelsen om Guds tillvaro, så att t.ex. en människa, som betviflade denna, ej kunde ega visshet om någonting alls, så skulle man nu tränga fram till en visshet oberoende däraf. Men så lycklig Locke var i uppställandet af problenuet, lika litet kunde han komma fram till någon positiv lösning af detsamma. Därifrån hindrades han af realistiska och sensualistiska förutsättningar. Han antog nämligen, att människans medvetande ursprungligen saknade allt innehåll, vore att likna vid en tom tafla ("tabula rasa") hvarpå erfarenheten ristade sina intryck. Det blef då omöjligt att komma fram till någon visshet om dessa intrycks öfverensstämmelse med deras framkallande orsaker, hvilket är den enda form af objektivitet, som här låter tänka sig (jfr Kunskap). Också leddes Hume däraf till fullständig skepticism. Kant (d. 1804) kan betraktas som den tredje periodens egentlige grundläggare. Han eger denna betydelse därigenom, att han gjorde allvar med lösningen af det af Locke uppställda problemet. Den mänskliga kunskapsförmågans egen natur, så lärde han, är grunden till, att den fattar sinnesintrycken på ett visst sätt eller i en viss form, ehuruväl dessa sinnesintryck för honom, likasom för Locke härröra från ett utom medvetandet förefintligt "ting i sig". Då denna form är för människan nödvändig är det gifvet, att så långt människan har sinnesintryck, eller så långt hon föreställer sig en värld sammansatt af sådana, d.v.s. så långt den sinnliga världen sträcker sig, så långt har ock verkligheten denna form och är följaktligen nödvändigt bestämd. Däremot har människan ingen möjlighet att ega kunskap om en öfversinnlig värld eller om tingen i sig (se Kant). Efter Kant ha bemödandena hufvudsakligen gått ut på att visa dels otänkbarheten af tinget i sig (Fichte), dels möjligheten för människan att tränga fram till kunskap om det absoluta (Schelling). Enligt Hegel utgör tanken väsendet i allt och alltings grund, hvadan ock människan, i motsats till hvad Kant hade lärt, kan med sin tanke tränga fram till väsendet i tingen och fatta verkligheten från dess absoluta sida (se Hegel). -- Af Boström genomfördes denna idealism så, att han identifierade "vara" med "förnimmas" och fattade själfmedvetandet som väsendet i allt. Allt är följaktligen själfmedvetandets bestämningar, och från detta måste all visshet härledas, ej endast, såsom för Kant, hvad formen angår, utan äfven beträffande innehållet. Kunskapen är följaktligen medvetandets konstanta oeh nödvändiga bestämdhet. Men i och genom denna bestämdhet fattar sig äfven medvetandet som bestämdt af det absoluta (se Boström och Förnuft).  L.H.Å. Not: Signaturen L.H.Å står för Lawrence Heap Åberg (1851-1895), doktor och docent i praktisk filosofi i Uppsala. Han tillhörde den Boströmska filosofiska skolan. /red., The Art Bin.