|
|
| |
| Tal vid invigning af nya Katedral-Skole-huset i Upsala d. 21 Okt. 1837 - Uti H. M. Konungens och H.K.H. Kronprinsens höga öfvervaro af J. O. Wallin Erke-Biskop. |
| recension av E.G. Geijer, 1838 |
| | |
JAG VAR NÄRVARANDE vid detta tillfälle, jag hörde detta Tal. Talaren har rätt, det var en högtidlig dag. Hvem såg, hvem kunde se utan rörelse denne ärofulle, åldrige Konung, Hans ädelt manlige Son vid Hans sida; vid Hans fötter, kring Hans knän denna blomstrande krets af barndom och ungdom med glänsande, tacksamma blickar; rundtomkring, lärare, förmän, föräldrar, vänner, ett litet folk, alla förenade genom samma känslors band? - Man tyckte sig se hoppet och minnet med sina skönaste kransar smycka det närvarande. Dertill klangen af den Wallinska vältaligheten, som, lik en tempelklocka, dånade fram och tillbaka öfver församlingen!
Likväl hörde jag ej talet med oblandadt nöje, emedan det snart gick ifrån sitt första föremål. Anledningen till festen var af ett så allmänt menskligt interesse. Ämnet tycktes mig så klart, som en vacker källa midt ibland ängens blommor. Hvarför ej derutur ösa de för dessa unga sinnen närmast lämpliga betraktelser? Vore dessa ock vanliga och ingalunda utsökta: hvad mer? - Hvad är vanligare än ljuset, än vattnet, än alla naturens enklaste, och likväl kosteligaste gåfvor? Det ligger i det simplaste, vanligaste, hvardagligaste, Gudilof, en rikedom af gömd, ofta glömd, herrlighet, som - vare Gud å nyo och i evighet lofvad! - är outtömlig. Då talet snart lemnade den nämda, af mig uti inbillningen skådade, källan ur sigte, eller snarare grumlade den med uppfiskande från botten (der de gerna kunnat få ligga tills vidare) af de särskilda, så mycket debatterade, uppfostrings- och undervisnings-systemerna, - studsade jag, och tänkte vid mig sjelf: "här är trätovattnet."
Dervid gjorde mig mitt minne en otjenst. Jag hade, äfven jag af min öfverhet varit kallad, att yttra mig i de flerfaldiga öfverläggningar, som, i de för undervisnings-verkens granskning tillkomna kommitéer, delat både dessas ledamöter och allmänheten, och hade dervid fattat posto ibland försvararne af det gamla. Der syntes äfven, men hördes mindre, nuvarande Erkebiskop Wallin, utmärkt genom en nästan aldrig afbruten tystnad. Det är sant, nära ett tiotal af år hade sedermera förflutit. Men hans röst hade i dessa frågor, äfven under denna tid, föga varit offentligen hörd; ehuru hans nit för det uppväxande slägtets bildning visat sig praktiskt fruktsamt. Jag väntade af honom i sådana ämnen, på den höga plats han nu innehar, likaledes en stilla, ingripande, troligen medlande verksamhet, men utan utropstecken; icke grunddragen till ett nytt system för allmänna uppfostran i ett tal, närmast egnadt åt skolungdom, men kan hända mindre egnadt att ingifva förtroende för det lärosätt, hvarunder den uppväxt.
I denna miss-stämning anslog hos mig för tillfället mycket af det verkligen praktfulla i den Wallinska vältaligheten såsom falskt. Här är otvifvelaktigt den största rhetoriska förmåga i Sverige, och en förmåga i alla tider sällsynt. Dess sällsporda förträfflighet kan måhända ej bättre uttryckas, än om man säger, att man hör, äfven då man läser, ett Wallinskt Tal. Så mäktigt, kraftfullt, klangrikt är tonfallet i hans språk, hvilket han behandlar såsom den fulländade mästaren sitt instrument. Men tilläfventyrs spelar han för mycket utan dämmhamrar, eller kläppen i tempelklockan svänger stundom för häftigt, fram och tillbaka förbi medelpunkten, eller, med andra ord, de rhetoriska figurer, som kallas Hyperbol och Amplification, förekomma nästan för ofta. Med dessa intryck gick jag, efter slutad ceremoni, ur den nya skolsalen; - men det är ej med dem jag vill skiljas, hvarken från läsaren, eller från mitt ämne.
Jag tänkte på denna man, som jag så länge älskat och ärat. Hans mildaste psalmljud smögo som melodier öfver mitt hjerta. Jag befann mig åter vid den klara källan midt ibland ängens blommor, och anade, att jag här såg hans innersta inre, och att bäckens sorl, innan den som flod brusade i kaskader, var hans själs egnaste sång. Jag tänkte på hans, ej blott i ord, men i gerning ådagalagda, kärlek för barnen, för hela det uppvexande slägtet, mest för det genom fader och moder eller öden och förhållanden, ty värr, mest vanlottade unga slägtet inom hufvudstaden, der han så länge ägt fältet för sin kristliga verksamhet; och jag kände att jag, i denne Prelat, ej blott hade ett yttre, utan äfven ett doldare inre, en man, ett hjerta för mig. - Dervid utropade jag: lappri med alla systemer! - och tror nästan att jag dervid slog i kull en stol.
”Man må ej tro, att genom denna, den individuella frihetens framsteg, som är historiens egen rörelse, det allmänna kommer till korta. Tvertom det finnes, i andans som naturens rike, ingen undantagsfriare lag, än den, som oupplösligen förbundit båda. Genom det individuellas utbildning kommer det hela, det allmänna först riktigt fram - genom skenbar söndring först den rätta föreningen.”
Det blef ingen vidare revolution utaf; men väl hade en sådan långt för detta föregått hos mig sjelf, som, om jag mindre såg på det tillfälliga än det väsendtliga, ställde mig på samma medelväg, hvilken äfven Talet antydt. - Jag vet ej om de liberalare theorierna här vilja skryta af en seger; men visst är, att Philantropien eröfrat mig åt dem. För mig har det skolsystem blifvit det bästa, som utsträcker uppfostrans fördelar till det största antalet af medborgare, liksom jag anser den regering och det regeringssätt för de bästa, som befordra det största antalets lycka. Det förra är ett stort medel till det sednare: ett ändamål, som för öfrigt väl kan vinnas på flera vägar, men hvartill grundligaste och säkraste medlet dock lärer vara, att hvar och en, så vidt möjligt är, sättes i stånd att lagligen och lofligen taga vara på sina egna angelägenheter. - Man må ej tro, att genom denna, den individuella frihetens framsteg, som är historiens egen rörelse, det allmänna kommer till korta. Tvertom det finnes, i andans som naturens rike, ingen undantagsfriare lag, än den, som oupplösligen förbundit båda. Genom det individuellas utbildning kommer det hela, det allmänna först riktigt fram - genom skenbar söndring först den rätta föreningen. - Så gerna må du gripa in i solarnas banor, som i denna frihetens eviga lag. Med eller mot menniskornas vilja gör den sig gällande, - och likväl är det viljan, som derigenom kommer allt mera fram, nemligen det i grunden förenande af alla viljor. Denna deras himmelska hemgift skall ut i dagen, till offentlig välsignelse eller fördömelse, allt som de till den förhålla sig. Söka de i sin individuella riktning endast sig sjelfva, sä träder emot det återvändande moraliska chaos nödvändigheten sjelf i sin strängaste, mest straffande gestalt; söka de det högre, gemensamma, så upptager det dem också välsignande, belönande i sitt fria sköte. - Och domen sker hvar dag.
Jag skulle här kunna komma i god fart att predika lagen. Vi vilje låta det vara. Lagen gör sig i godo eller ondo gällande, och har predikanter nog. Evangelium är hvad som ock göres tiden behof. Dessförutan förstår den ej heller lagen. Man deklamerar så mycket emot en öfverhand tagande materialistisk riktning. Jag tror ej man tyder den rätt. - Jag fyller i dag mitt femtiofemte år, och tackar Gud, att jag ser himmelen öppnare öfver jorden, än äfven i min barndoms drömmar. - Ack månge törsta! Gif dem den läskande drycken! De skola vara tacksamme äfven för en droppa deraf.
Det finnes stora anor i menskligheten. Men deras adelsbref måste tid efter annan förvärfvas å nyo, om dermed skall hafva sin riktighet. - Hvem var den förste adelsmannen, af hvars ätt konungarne komne äro? Det var, hjelten, som lärde menniskorna hvad styrkan förmådde till deras väl. -- Hvem den förste presten? Den, som lärde, att den uppoffrande kärleken är ändå det starkaste i himmelen och på jorden. Dermed togo begge sitt adelsbref af menskligheten; men uppoffring för likar var adeln i begge brefven. Glömmes vilkoret - så komma likarne; och de ha kommit.
Följden var det tredje ståndets emancipation. Den skedde med en omstörtning, som svängde det samhälle, hvari den utbröt, emellan anarkiens och despotismens ytterligheter. Men redan förut hade en ny kraft samlat sig omkring medelpunkten, förstärkt genom affallen från alla stånd, ehuru mest beslägtad med det tredje. Det var den så kallade Medelklassen. Den begynner sätta sig allt mer i sitt välde. Den har tagit vapnen, lagarna, industrien i sin hand. Den har intelligensens kraft för sig. Hvem kan undandraga sig dess inflytelse?
Från denna nya samhällsmakt utgå äfven de, dels redan (annorstädes mer än hos oss) verkställda, dels ännu fordrade förändringarne i uppfostringsverket. Det är öfver tjugo år, sedan jag först begynte tänka och yttra mig i dithörande frågor. Vid nogare efterseende har jag hakat upp hela mitt förråd af argumenter i det ämnet på en enda spik - skillnaden emellan en så kallad offentlig klass och en näringsklass - och en deraf deducerad skillnad emellan publik uppfostran, som bör vara statsbestyr, och privat uppfostran, som bör förblifva enskildt bestyr. - Spiken, misstänker jag, lärer vara slagen i en öfverflödig vägg. Ty ponera, att den nyare tidens rörelse bestått deri, att hvad man kallat näringsklass blifver en offentlig klass, ett nytt uttryck af det offentliga lifvet, så har jag arbetat på en skiljevägg, som ingen ting skiljer. Jag har nu sett mig om på båda sidor. På den ena sidan, den gamla sidan, den lärda sidan och min sida, skulle väl den egentliga, rätta, förträffliga, offentliga andan och lifvet florera. Så är det skrifvet, och så har jag trott. Det är ej utan, att den der ock går igen från fordna dagar, men är i aftagande och vet ej rätt besked. På den andra lefver den uppenbarligen i tilltagande. - För min del förmenar jag således oförgripligen, att, om man helt sakta bortflyttade väggen, derigenom ingen olägenhet uppstode, utan tvertom ömsesidig fördel. De, som deraf vänta en gruflig omstörtning, skulle förvåna sig, huru litet oväsende deraf följde i verlden.
Men den så kallade klassiska lärdomen finge maka åt sig! - För mig gerna. Jag har länge önskat den, i stället för ett bredt och svagt skenlefverne, ett koncentreradt, ett verkligt lif. Död fruktar jag ej för detta lif. Jag har ock smakat deraf. Jag är af dem, som tro på dess odödlighet. Genom odödliga mödor har det ock i den nyare verlden först gjort sig åter gällande. Den gamla litteraturens återupplifvare äro bland mensklighetens Heroer, som underkastat sig otroliga arbeten för sitt slägtes bästa. Deras verk har blifvit fortsatt af stora mästare. Det är den klassiska lärdomens adelsbref. Det bleknar, om det nyttjas såsom skyddsbref, der anspråken ej mer motsvara verkligheten. Deraf kättare i de lärdas läger. Skall jag nämna en af de största? Det finnes intet namn med bättre klang i den klassiska lärdomens rike, än Fredrik August Wolf, som vågat kampen med Homer. Han säger: "Den, som ej vill blifva lärd, bör ej sysselsättas med de gamla språken; ty en ytlig kunskap duger till intet. Det fordras redan mycken tid att göra sig bekant med de gamlas anda; hvarföre mängden, så mycket möjligt, bör sysselsätta sig med nya språk och sakkännedom".[NOT]
Men återvändom till Talaren! - "Frågan om vigten och angelägenheten (yttrar han sig) af en till sedlighet och kunskap samverkande, ändamålsenlig ungdomsbildning, kan ej hos odlade folkslag finna mer än ett svar, och behöfver ej bland oss framställas. Det är blott frågan huru, som bland oss framkallat olika meningar, ehuru lika ädla till grund och syfte, kämpande ej för egen men sanningens seger, högaktande hvarandra under sjelfva kampen, och skådande med samma längtan, samma hopp, mot stunden, då frid skall mäklas af den lugna besinningen och en samlad erfarenhet stadfästa fördraget. Hvad lider tiden? Må Väktarena svara, när Konung och Folk med helig rätt tillspörja oss derom. Äfven jag ställdes oförtänkt i väktarerådet på murarna af det Zion, i hvars vänliga, skygd mennisko-odlingen både gladeligast och tryggast knyter sin knopp och slår ut sin krona. Skulle jag ej bekänna min tro, att Fredsförslaget i sina grundlinier redan ligger färdigt inom oväldiga bröst, och att fredens vilkor mellan de krigförande Ideerna är icke någonderas nederlag, men hvarderas befästade rätt, - icke utrymmande af fältet, men fredligt sammanboende derpå, - icke söndring och förstörelse, men förbund och styrka. Det gamla Rom, till omfång och inflytande redan inskränkt af tidernas och tingens makt, bör ej längre äflas om ett uteslutande välde öfver verlden, som ej mera har det af nöden, och derföre ej fördrager det. Det klassiska slägtet skall uppfriskas af inströmmande bildsam lifskraft, men icke förträngas af en bildstormande våldskraft, - skall gifva med sig af rummet, men ej öfvermannas af mångtalet, ej utrotas af en orolig nyhetslustas förfinade barbari. Den nya Stammen, som, med ungdomligt mod, på Laviniska stranden tillkämpat sig borgare-rätt och penater, skall vörda Capitolium och Forum och Tusculum och Tibur. Med vördnaden för det i sitt slag fulländade, som de gamle tankens, handlingens och konstens Heroer efterlemnat, - med helgdhållandet, vården och användelsen af detta rika arf, stå och falla själsodlingens och . menniskovärdets grundfästen: vetenskapen, ideerna, det rena sannings- och skönhets-sinnet, den äkta humaniteten. Förloras dessa, hvad är väl qvar? - Måhända en färdigare räknekonst att förvärfva och njuta, en mera utstuderad lefnadsklokhet att begagna medlen dertill, en lifligare pristäflan om högsta vinning för minsta besvär, en vaknare uppfinningsgåfva på ginvägar till timlig välbehållenhet, en allt utbreddare behändighet att tillegna sig dem, en i massorna rörlig råkraft genom sannolikare hopp om byte eller genom en stegrad ärelust på ytligt skimmer. Ditåt lutar tiden med sin tankeriktning, sina maningsrop och mängdden af sina fostringsläror. Gagn, praktisk användbarhet, materiel förkofran, är dess lösen. Och vi fördömme den icke; vilje blott att den ej skall öfverljuda andra och djupare röster, med hvilka den både kan och bör bringas i samklang. Det är, i vårt slägtes utvecklingsgång, något som är öfver den enskilta nyttan, öfver sjelfva samfundsnyttan: det är vården om mensklighetens högre lif, hvilket, från sin ljusa, mot oändligheten sträckta bana, genomtränger och förädlar allt, som på jorden, under längre eller kortare stadier, går parallelt med dess linie. Hon är grundlinien, efter hvilken allt måste mätas och jemka sig, om det skall äga värde, och till hvilken allt måste hänföras och trygga sig, om det skall äga beständ. De jordiska intressena kunna korsa henne eller skilja sig ifrån henne; de straffa sig då sjelfva. Men hon viker ej ur sin led, om ock få äro de som finna henne. Och finner henne en gång ingen, så går det som med Evangelii ljusastaka, der första kärleken öfvergifves: den varder bortstött af sitt rum. Det blir svårt att sedan tända den; och den ersättes ej med skenet från de kol-eldar, vid hvilka den jordiska fliten spinner sina trådar, bakar sitt bröd eller smälter sina metaller."
Detta är lika väl sagdt, som sant tänkt. - En anmärkning skulle vi vilja tillägga. Angående tidens materiella riktning, mot hvilken, från vissa håll så ordas och rustas, månne den Evangeliska parabeln om Bjelken och Grandet ej vore dervid en smula användbar? Mot det materiella svarar det spirituella, mot det reala, det ideala; och det sednare är ju det högre, ädlare, mäktigare? Skulle ej, om materien så gäser, det ideala ha liksom råkat i lägervall; och är detta sjelfva det idealas skuld? - Vi ställe här frågan till en mild och christelig domare, som sjelf citerar versen:
Iliacos intra muros peccatur et extra.
Den som vill, kan ha tillfälle att öfvermätta sig på de ideala pretentionerna. Oss har detta vederfarits i fullt mått, helst vi varit midt i lägret; i hvilket någon oro utan tvifvel skulle verka helsosamt.
Och är det endast barlast, som denna materiella verksamhet skeppar på tidens ström? Står dess handelsflagga ej under skydd af något andeligt konvoj-kommissariat? Jag skulle tro, ett sådant har sin hand med i spelet.
”Kanalerna, ångbåtarna, jernvägarna, all denna industriens genom verldshandeln mångfaldigade förkofran, hela denna fredliga, jordens alla slägter snart omfattande, gemenskap, är det endast varor de omföra? Mig förefaller det, äfven i fråga om tankevexling och tankealstring ... liksom såge man här den nästa stora epoken till Boktryckerikonstens uppfinning, och en större.”
Kanalerna, ångbåtarna, jernvägarna, all denna industriens genom verldshandeln mångfaldigade förkofran, hela denna fredliga, jordens alla slägter snart omfattande, gemenskap, är det endast varor de omföra? Mig förefaller det, äfven i fråga om tankevexling och tankealstring (ty det förhåller sig på det ideella gebitet, som inom det materiella, att omsatsen ökar produktionen), mig förefaller det, säger jag, liksom såge man här den nästa stora epoken till Boktryckerikonstens uppfinning, och en större. Hvilken verld af intelligens är ej här i rörelse? Ha ej alla de praktiska vetenskaperna här sitt egentliga fält? - I sanning, det båtar föga, att, med tillslutna ögon och föråldrade anspråk, tro sig kunna stämma tidens och lifvets ström? - Nej, här fordras äfven i den moraliska verlden nya källor, eller ett alfvarligare begagnande af de eviga gamla. - I allmänhet fruktar jag, att bokregementets tider äro förbi, äfven i den så kallade lärda verlden. Den har sjelf icke minsta andelen i allt det missbruk, hvarigenom ordet, så till sägandes, förnött sig, och snart blott till tidsfördrif fyller menniskornas öron. Här fordras och behöfves i alla vägar det ord, som tillika är lif och handling. Så vida må vi alle tänka på, att göra vår vetenskap praktisk.
Ideerna! De höga ideerna! - Jag har ock om dem fört allehanda tal; och hört mera, än det är godt att minnas. Skulle de ej, i och för sig sjelfva, helt enkelt vara de odödliga tankarna hos menniskan, de enda, som öfvervinna verlden? - Eller i vidsträcktare mening: alla de tankar, som menniskan ej skäms att tänka äfven under den lifligaste föreställning af Guds, sin Skapares, allestädes närvarelse? - I ett sådant tänkesätt, sträckt till det hela af mensklig verksamhet, ligger en välsignelse, den välsignelse somfattas verlden, och endast ger verklig förkofran. Här är en vetenskap att lägga sig på, hög nog för den högste, och för den lägste tillgänglig.
Vi sluta med att anföra Talarens uppfostringsplan, och deraf draga ett enda allmänt resultat, förbebållandes oss, att framdeles mera specielt ingå uti ämnet.
"Basis (säger Herr Erke-Biskopen) är Folkskolan. Der måste läras först och främst det för alla nödiga, som är religionskunskap, och hvad som för dess bibehållande och förkofran är vigtigt, nemligen färdig innanläsning. Der måste vidare vara tillfälle att lära det för alla nyttiga, som är hjelplig skrifkonst, det allmännaste af räknekonsten, samt de enklaste begrepp om naturen, verlden och fosterjorden. Härmed slutas det första bildnings-stadium, hvarvid de flesta naturligtvis skola stadna. Det utgör ett helt redan för sig sjelft, emedan det både gifver i jemnt mått hvad ingen får undvara, och dessutom ett öfverskott, hvilket för dem, som böra eller kunna mottaga det, är tillgängligt och för den graden tillräckligt. Men för dem, som af särskilta (inre eller yttre) skäl behöfvä mer, utgör det tillika öfvergången till ett annat stadium. Gossen är nu 10 eller 11 år gammal, kan sin katekes, bibliska historien i sammandrag, läser färdigt innan, och, om han genomgått kursen, skrifver läslig stil, känner de enklaste räkneformerna samt grunddragen af geografi och historie. Han är bland dem, som af yttre eller inre skäl ej får stadna inom den egentliga arbetsklassen; han måste derföre in på den högre kunskapsbana, men hvilken? Det vet man ej. Vid den åldern kan ej frågan ännu besvaras: Hvad månn varda af detta barnet? Det är dock af hög vigt att få svar derpå, - och detta skall sökas under detta 2:dra stadium, hvars längd jag bestämmer till tvänne, högst trenne år, under hvilken tid gossen sysslosättes med ämnen, som äro i allmänhet bildande och för hvarje bildad Svensk man gagneliga eller prydliga. Hit hörer: modersmålets grammatikaliska inlärande, fortsatt undervisning i religion, räknekonst, geografi och historie, särdeles fäderneslandets, skönskrifning, linearteckning, första elementerna i geometri, läsning af tjenliga forn- och folksagor, deklamerande, äfven sjungande af valda Svenska sånger, och allt detta i behörigt förhållande afvexladt med gymnastiska öfningar. Detta andra stadium, som, lika med det första, både utgör ett sjelfbestående helt och derjemte en öfvergångsperiod, är genomlupit vid 12 till 13 års ålder; och, likasom vid det förstas slut, mängden afgick, för att stadna i den stora arbetande massan, så afskiljer sig ock nu sjelfmant en skara, för att, med det mått af kunskaper den hunnit förvärfva, söka en tidigare utkomst t.ex. i så kallade bättre handtverk, eller som bruks- och handelsbetjente, underofficers-kadetter, klockare-lärlingar, skrifvare-biträden åt flere slags embetsmän o.s.m., som ej behöfver uppräknas. Men med återstoden sker nu den stora mönstringen för lifvet. Vägen, sammanvandrad hittintills, delar sig här i tvänne. Valet emellan dem, det vigtiga, betydelsefulla, hela framtiden omfattande, skall göras; och det kommer nu i rätta tiden. De inneboende anlagen hafva blifvit väckta, hafva fått tid på sig till någon utveckling, hafva röjt sin art och antagit den form, på hvilken de äro känbara, om ej alltid med ofelbar visshet, dock i de flesta fall med lugnande sannolikhet. Man vågar derpå, i förtröstan till alla goda gåfvors Gifvare och Tillkännagifvare; och ginge man tillväga flärdlöst och opartiskt, skulle man troligen aldrig misstaga sig om någon endas anborna kallelse. Och här vidtager elementarbildningens 3:dje Stadium, det med egen karakter till målet nu först på skilda linier gående, hvilka, då de hvardera, ehuru utgångna från samma punkt, hafva sin gifna specifika riktning, ej här behöfva till sina flere eller färre afdelningar tagas i beräkning. Nog af: lärjungen, i möjligaste måtto pröfvad, får nu af sina mästare anvisning och råd att beträda sin rätta bana, och, hvad han förer med sig, är icke förloradt för någondera bildningslinien. Föres han af den rätt förstådda andans drift in på den lärda linien, så skall säkerligen det härigenom inträffande uppskofvet med de gamla språkens lärande ersättas genom den uppöfvade fattningsgåfva, som han, jemte modersmålets grammatikaliska kännedom, redan förvärfvat. Med jemnare och säkrare steg skall han der framgå, i vänlig täflan med likstämda kamrater, hvilka, om än mer eller mindre begåfvade, dock alla sträfva i en riktning till ett mål. Åt detta förespeglade mål skall han egna sig med uppmärksamheten mera odelad, med kraften och åhågan mera oförspridd och mindre mattad af olikartade, här underordnade ämnen, som annorstädes fått sitt egna fält, och här blott intagas i det mått de finnas behöfliga för hufvudsaken. Så ordnar sig småningom på djupet och samlar sig der till fasthet den grund, på hvilken sedermera universitetsbildningen skall uppföra, samt ett mognad sjelfverksamhet fortsätta och fullända byggnaden för vettenskap och kyrka."
"Säger åter det genomgångna profvet, att den andra linien med likligare framgång bör beträdas, så är, hvad som föregått och redan förarbetats, ännu omedelbarare en grundläggning till hvad skolan i detta sitt nya skick bör meddela. Det blir, i korthet sagdt, en så fullständigt lemnad undervisning i lefvande språk, mathematik, rätts- och samhällslära, verldshistoria, natural-historie och naturvettenskaper, att, efter fulländad skolekurs, en obehindrad afgång kan äga rum, antingen till universitetet, eller till militära och teknologiska tillämpningsskolor."
"Så inrättad, ordnad och utförd, synes mig den offentliga elementarundervisningen i vårt land komma att nöjaktigt och verkställbart motsvara både sitt ursprungliga ändamål och tidens billiga fordringar. På samma, i moderjorden djuplagda, omhägnade och vattnade rot, växer den till en stam, som är fast och gemensam, och så, i rätta tiden, skjuter ut derifrån sina begge starka och frukbara [sic] hufvudgrenar. Folkskolan är roten, profskolan är stammen, och grenarne utgöra hvad man kallar lärdoms- och apologist-skola. Jag skulle, med afseende på sistnämnde skolors härigenom framflyttade utgångspunkt och deras utsträckning till hela elementar-undervisningens slutpunkt, vilja kalla den förra Gymnasium, vid hvilken benämning vanan fäster begreppet om klassisk bildnings-anstalt, - den sednare Athenæum, efter Grekernas Athene, vettets och vapnens samfälta Gudomlighet, Minerva som planterade Oliven, Pallas som skakade spjutet."
Med döpelsens sakrament vilje vi ej befatta oss, ej heller med den vink, som ligger i de sista uttrycken. Så mycket äro vi färdige att säga: här äro i många afseenden sanna ord uttalade, vigtiga i afseende på ämnet, vigtiga i afseende på innehållet, vigtiga äfven, såsom uttalade af Svea Rikes Erke-Biskop.
Har Hr Erke-Biskopen också medgifvit och erkänt allt hvad den förändring innebär, som han här yrkar, eller allt hvad af den otvunget skulle följa? Skolans emancipation från Kyrkan är otvifvelaktigt en sådan följd. Recensenten erkänner öppet, att detta är hans ståndpunkt, och utgör hans lifliga önskan - ej i den katolska eller okatolska, nyfransyska meningen, som sätter den kyrkliga lärdomen rakt emot den verldsliga, och, allt som det ena eller andra partiet med ämnet fått hand, för en tid endera velat, till och med, utesluta presterskapet från den allmännaste undervisningen, eller ock fordra den för presterskapet hufvudsakligen, om ej ensamt - utan i den sant protestantiska meningen, som gör läroverket i alla dess stadier till lekmannens och prestens gemensamma angelägenhet - en skolans emancipation, sådan som den t.ex. längesedan i Preussen är verkställd: - en offentlig undervisning, egnad åt alla klasser af medborgare utan undantag (men utan att derföre i samma skolor vilja uppfostra dem, som bildas för hufvudsakligen olika banor) - och ett lärostånd, som väl hvarken delar kyrkans privilegier eller göromål eller utsigter eller inkomster; men deremot i samhället ock njuter den plats, de fördelar, det anseende och den säkerhet för ålderdomen efter ett mödosamt och nyttigt lif, som det förtjenar.
På denna väg, som säkrast, om ej uteslutande, bildar skickliga lärare, och här, såsom i andra länder, äfven skulle framkalla egna anstalter till sådanas bildande, ligga i vår tanka äfven de hufvudsakligaste förbättringar, som vårt Läroverk kan och bör emottaga. Till det vigtiga ämnet skola vi mer än en gång återkomma, och hoppas då få tillfälle att närmare, i jemförelse med Herr Erke-Biskopens, utveckla vår egen bekännelse i dessa ämnen.
Vid 1800-talets början förekom heta diskussioner om formerna för både folkundervisningen och den högre, mera specialiserade utbildningen. Liberalerna menade att det var samhällets plikt att sörja för en grundutbildning för alla medborgare. De konservativa menade att detta att skära alla över en kam bara kunde medföra "halvbildning". Dessutom var undervisningen främst en fråga för hemmen och den privata sfären, som samhället inte skulle blanda sig i. Det offentliga ansvaret kunde inte sträcka sig längre än till religionsundervisning och utbildning av just offentliganställda ämbetsmän, menade de konservativa. Liberalerna var ofta kluvna, folkundervisning, javisst, men var det verkligen nödvändigt att staten skulle utbilda näringslivets folk? De här diskussionerna fördes bl.a. i 1825 års uppfostringskommitté - den s.k. snillekommittén - där flera kända svenska kulturpersonligheter ingick, t.ex. Berzelius, Geijer och Tegnér.
Något som kom att skaka det svenska kulturetablissemanget, särskilt dess Uppsalaavdelning, var Geijers s.k. avfall från konservatismen till liberalismen. Denna kursändring offentliggjorde han just i en text om skolväsendet, i vidstående recension av ett tal hållet av ärkebiskopen och psalmförfattaren J.O. Wallin. Recensionen publicerades i första numret av Geijers egen månadstidskrift "Litteratur-Bladet", i februari 1838. Hans idéer ansågs av de forna vännerna som inte bara "skadliga utan nära nog dårhusmessiga", som hustrun, Anna-Lisa Geijer, rapporterade i ett brev till den kända salongvärdinnan Malla Silfverstolpe. Både Malla och de flesta i hennes krets instämde dock i den domen över Geijers ställningstagande. I ytterligare fyra nummer av "Litteratur-Bladet" skrev han om "Läroverksfrågan". Flera inflytelserika personer, bl.a. kronprinsen Oscar, tog vid tiden ställning för en bred medborgarskola, och riksdagen 1840-41 antog den plan som sedan resulterade i folkskolestadgan 1842. Det visade sig dock - ungefär som idag - att det var svårt att få kommunerna att ta sitt ansvar för skolan. Många bönder förstod inte varför de skulle lära sig mer än att läsa, och det lärde sig de flesta genom kyrkans försorg. Kringresande statliga folkskoleinspektörer fann ofta skolsalarna halvtomma, ungefär som en nutida grundskolemåndag.
Geijers text är för övrigt intressant, inte bara som ett inlägg i den tidens debatt om parallellskolor, utan även för de synpunkter han har på det vi 150 år senare skulle kalla kunskapssamhället, och hans förståelse för hur information och kunskap sprids med teknikens hjälp. /KET
In 1838 Geijer shook the literary and political establishment by defecting from the conservative camp to the liberals. He made his change known through his own literary magazine "Litteratur-Bladet", in its very first issue distributed in February. Geijer wrote the above review of a speech, delivered by the Swedish arch-bishop and hymn writer - and conservative - Johan Olof Wallin, at the opening of a new school building in Uppsala. The text is interesting, since Geijer not only discusses the raison d'être of a parallel school system, but also touches upon the distribution of knowledge through technology and what might come after the Gutenberg era. Two quotations:
"One should not believe that by the progress of individual freedom, which is the very movement of history itself, all that which is public will suffer. On the contrary, there is in the kingdom of nature as well as in that of the spirit, no law with fewer exceptions than the one that has unbreakably united them both. Only through education of the individual will the whole, the public, come forward - only through apparent division will the proper unification come."
"The canals, the steamships, the railroads, all the improvements of the industry that have been manifolded through world trade, the whole of this peaceful fellowship, which soon will include all the races of the world - is it but goods they convey? To me it seems, also regarding the exchange and engendering of ideas (because both within the ideal and the material domain it is a fact that turnover increases production), to me it seems, I say, as if one saw the next big epoch of the invention of printing, and a bigger one. What a world of intelligence do we not see in action here? Is this not the proper field for all the practical sciences? - Truthfully, there is little purpose in believing oneself - with eyes shut and obsolete claims - capable of stemming the current of time and life. - No, also in the moral world new sources are required, or a more serious employment of the old eternal ones. Generally speaking, I fear that the era of book rule is over, also within the so called scholarly world. It has in itself no part whatsoever in the misuse, through which the word, so to speak, has worn itself down and soon will occupy people's ears only as a pastime. For each and every route a word is required and needed, which means life and action alike. In that respect, we must all bear in mind, that our science should be made a practical one." /KET
|
