Magnus Carlén och fotografen Arne Widman arbetar med och mot antagandet att det finns symmetri i tillvaron.
Här finns ett skelett till en livsåskådning:

Antingen liknar allting någonting annat eller också gör det det inte.
Antingen har allting en början och ett slut eller också har det det inte.

Detta innebär en mycket mild provokation. Utställningslokalen har fått en stämning av ömsint och lustig generositet.
Carlén-Widmans filosofi skapar utrymme för tro och tvivel i alla riktningar. Detta kan förefalla totalt meningslöst, men de behandlar på sitt sätt konsten. Kanske konsten som någonting passé. Som Hegel sade: "Konsten som vi redan känner till." Men också som ett problem, ett förvandlingsbart, segt och långlivat, för att inte säga evigt. Någonting ur vårt förflutna, som återvänder i minnet.
Kanske skyndar Carlén-Widman alltför snabbt och mot allt för mycken enkelhet.
Men i brytningen av förbindelsen, i det avbrutna tilltalet kan ibland kontrasten överbryggas mellan det råa, okokta, obegripliga och det tydliga.
Och här finns fotografier och målningar av utomordentlig skönhet.
  att finna ett spår, att hålla gamla vägar farbara och finna nya
stigar
Magnus Carlén visar en svit målningar, endast cirka 12 x l5 cm, som han vid samtal hävdar är ett resultat av hans strävan efter enkelhet, avkläddhet. Trots konstnärens bedyranden, eller tack vare dessa, så har han överrumplats av romantiska ljuseffekter, ensamhet, mötets hemlighet. På svart grund målar han runda former, ljuskärnor; mötande bilister längs den nattliga vägen. En väg, en av vägarna bara, en bland andra, och inte den kortaste. Några av dessa små bilder kunde vara porträtt av praktfullt fula galoschhakade orkidéer. Men Carlén mildrar dragen de framstår som i regn, omgivna av det kalla sken som uppstår i mossar när växtlighet förruttnar.
Orkidéen heter så därför att dess rötter liknar orchis, testikeln. På grå grund har Magnus Carlén mellan två vita äggformer målat en brunviolett eld, en låga. En brinnande penis ja allting liknar någonting annat. Är det fysiskt möjligt för en människa att avstå från att söka likheter?

Rymdens, kattens eller snigelns?

Vi begrundar det svarta hål vi kommer att falla i. Alla de beröringar som förenar oss med de levande. Jag vill också säga men gör det aldrig: "Rädda mig!"
Hur är det? liknar Carléns stora (2 x 3 m) målning ett svart hål i rymden eller kattens eller kärestans anus? Här ljusnar det, där mörknar det.

Nästa -->

© Copyright Linda Hedendahl.

Om artikelförfattaren/About the author.