|
|
| |
|
Mellan tradition och turism: Tingatinga och hans efterföljare
Det fanns en man som hette Eduardo S. Tingatinga. Han kom från Moçambique, men blev under 1960-talet känd som upphovsman för en konstyttring som knöts till hans nya hemland Tanzania. Idag är "tingatinga" ett tanzaniskt konstbegrepp, mest känt i Tanzania, Kenya, Norge, Sverige, Finland och Danmark.
Kunskapen om tingatinga har med åren spridit sig till andra delar av Afrika och Europa och framför allt engelsktalande delar av världen. Tingatinga har varit ett begrepp som biståndsarbetare och afrikaresenärer lystrat till, men som med tiden förlorat i distinktion. Tingatinga-konst har kunnat säljas på sitt namn, varpå alltfler arbeten presenterats som "tingatinga".
Rent tekniskt kan tingatingakonst definieras som målningar med cykellack på masonit. De minsta är stora som kakelplattor. De största bilderna används säkert som central bild över tusentals familjers vardagsrumssoffa. Marknaden har begränsat konstnärernas möjligheter att arbeta i större format än så. Majoriteten av köparna har varit utlänningar som velat transportera bilderna ut ur landet via flyg. Tingatinga är ur den synvinkeln en genuin form av "airport art", dvs. konst som är anpassad till långväga resenärers speciella krav på kulturprodukter från utvecklingsländer - bland annat genom sin storlek. I tingatingakonsten har denna marknadsanpassning ofta även gällt motivvalet, som utgått från köparens förväntningar om vad som ska finnas på en afrikansk målning.
Formspråken möts
Kärnan i tingatingakonsten är förankrad i de östafrikanska kustländernas formspråk, där Swahilikulturens dekorativa, vegetativa slingor och mönster täcker markerade ytor som aldrig får vara helt tomma. Så är dekoren på de vackra, karakteristiska trädörrarna utformade i de medeltida handelsstäderna efter Östafrikas kust, liksom många moderna textilier i form av kitenges och kangas, dvs. tryckta bomullstyger. Den platta, fyllande, ytmässiga dekoren avtecknade sig till och med i revolutionärerna illustrationer i politiska pamfletter under 1970-talets förra hälft, som producerades i Tanzania av moçambikiska befrielsekämpar i exil.
En av efterföljarna, Chimwanda, hör till dem som konstfullt fyller utrymmet på masoniten. Copyright © Jesper Kirknæs, P.O. Box 128, DK-Frederiksberg, Denmark.
Formspråket återfinns också i många av dagens yngre konstnärers och hantverkares försök att identifiera sin inhemska linje i måleri, skulptur, möbelsnickeri, broderi m.m. Makondeskulpturer från Moçambique och Tanzania visar ofta denna strävan. Horror vacui (rädslan för tomrum), finner vi därtill hos flera av södra och östra Afrikas etablerade konstnärer: Malangatana från Moçambique, Helen Sebidi från Sydafrika och målaren Mankeu och tecknaren och målaren Idassé från Moçambique.
Bland moderna konstnärer som följt swahilikulturens dekorativa ytmässighet, men med starka och betydelsebärande motiv, kan nämnas José Craverinha. Linoleumsnitt utformade under 60-, 70- och 80-talen i missions- och konstskolor i Sydafrika och Tanzania (exempelvis av den nu bortgångne, egensinnige John Muafangejo) har formmässig släktskap, men leder inte helt otvetydigt till Östafrikas mönstertradition. Om så ändå kan bevisas har det säkerligen skett med uppmuntran via nordiska missionärer, konstnärer aktiva i Afrika och bistånds- eller kulturarbetare, som sökt gångbara koncept för den "äkta afrikanska bilden".
Påfågel av Tingatinga.
Men i tingatingakonsten ligger en konflikt, om man ser hur den utvecklats från konstnären som gett traditionen dess namn, till hans efterföljare. Konflikt eller möte mellan två eller tre dialekter av världens ledande formspråk. Det var Tingatingas arvtagare som utvecklade den dekorativa ådran i tingatinga-bilderna, medan konstnären själv målade "the big five" och andra motiv som inte alls tog sin utgångspunkt i den dekorativa ytans formspråk. "The big five" utgör ett centralt tema i konst och hantverk från södra och östra Afrika och anspelar på de karakteristiska stora djuren på kontinenten: elefanten, lejonet, giraffen, flodhäst och antilop (eller oxe). Snarare är det en en-motivskonst, en berättande bild med huvudmotiv och förstärkande attribut och symboler. Den typen av bild finns såväl i andra afrikanska kulturers tredimensionella konst (skultpur, masker) som i den västerländska europeiska bildkonstens grundstruktur.
Påfågel av Bushiri. Copyright © Jesper Kirknæs, P.O. Box 128, DK-Frederiksberg, Denmark.
Genom att fylla ytan så gott det går med en eller flera av dessa djur arbetar tingatinga-konstnärer emellertid ofta med motiven som om figurerna ändå ingår i det swahili-orienterade konceptet. Djurkroppen tecknas så att den får rum i sin helhet på masoniten, eller två djur ställs dekorativt mot varandra, som vore de kalligrafiskt snirklade versaler på en gammal nordisk mönsterduk - eller snarare utsnitt ur en konstnärligt tecknad koránvers på vackraste arabiska. Många tingatinga-bilder illustrerar ursprunget för och mötet mellan västerland och österland i östra Afrika.
Cykellack i starka färger
Cykellack ger goda förutsättningar för bilder som målas i klara färger, med starka kontraster och möjlighet att ändå arbeta med ytor av "ton-i-ton". Färgen torkar inte så fort och kräver därför att konstnären först gör en bakgrund, låter färgen torka och därefter arbetar med själva motivet. Det är denna teknik - att låta bakgrunden torka - och den trögflytande cykellackens konsistens, som gör tingatinga-bilder lätta att avläsa genom konturer och väl avskilda färgytor.
De skandinaviska ländernas biståndspolitik har inbjudit till, och generellt sett gett ekonomiska förutsättningar för, kultursatsningar i högre utsträckning än andra länders bistånd till Afrika. Tanzania och Moçambique är länder som de nordiska staterna haft särskilt intresse för, medan USA och England ställt sig något mera utanför dessa nationers befrielsekamp och senare deras utveckling i socialistisk anda.
Tingatinga-kontnärer har fått stöd genom inköp både i större partier och enskilda verk, och genom att vykort tryckts av bilderna som sedan sålts. Och utställningar har anordnats i Skandinavien. Under 1980-talet utvecklades den moderna afrikanska konsthistorien som skrevs på engelska, dvs det världsspråk som idag utgör förutsättning för internationell spridning av kunskap. Successivt spreds kännedomen om konstföreteelser som tingatinga, ujamaa-skulpturerna (liksom Tingatinga-måleri med centrum i Dar-es-Salaam och med rötter från Moçambique), Rorke´s Drift i Sydafrika, Poto-poto-skolan i Västafrika, och andra moderna konstnärliga inriktningar i mötet mellan aktiva konstnärer och kulturarbetare från Europa och Afrika. De visades inte något större intresse i den anglosaxiska akademiska världen, och skrevs inte om så ofta i engelskspråkiga kulturtidskrifter. Förklaringen är enkel. Det anknöt inte i tillräcklig grad till den brittiska koloniala historien. Historieskrivarna intresserade sig däremot för företeelser där initiativet varit brittiskt eller brittiskt-kolonialt, samt för det "icke koloniserade" Afrika - fetischernas, schamanernas, den "främmande" kulturens "inre" väsen.
Ekonomiska och ideologiska spörsmål
Konst och hantverk måste kunna säljas mer eller mindre av sin egen kraft. Initiativrika afrikanska konstnärer har tillsammans med skandinaviska konstnärer och kulturarbetare i biståndstjänst sökt finna de typer av produkter som marknaden accepterar. Myten om att varken kolonial kultur eller post-kolonial biståndsverksamhet skulle kunna påverka den "frie" afrikanen är ett filosofiskt problem som inte nog kan motsägas. Bara genom frågeställningen har mötet mellan afrikansk kultur och västerland senarelagts till en period som ligger alltför långt från den med sanningen överensstämmande - mer än tusen år. Önskan att identifiera det egna, den afrikanska kulturen, har i samband med självständighetskampen dessutom på ett olyckligt sätt ofta tagit sin utgångspunkt i skillnader mellan västerland och Afrika, istället för att se historien i längre och bredare perspektiv.
Det rimligaste, vad gäller tingatinga-konst, är att beskriva mötet mellan Skandinavien och Tingatinga och hans krets, som historiskt och som något som i sig självt påverkar såväl västerländsk som afrikansk kultur. Det är ett historiskt möte mellan initiativrika, kreativa personer i Dar-es-Salaam som kan tjäna sitt levebröd på att försälja egenhändigt gjorda konstnärliga produkter, och skandinaviskt kulturbistånd. Genom försäljningen har emellertid bilderna spritts långt utöver denna bilaterala kontakt.
Tingatinga och hans krets
Våren 1996 skrev Mia Terént en kort uppsats i konstvetenskap, Eduardo S. Tingatinga och hans konst. Enligt Mia Terénts förtjänstfulla inledning växte Eduardo S. Tingatinga upp i en bondfamilj i Moçambique och gav sig år 1955 som 16-åring till Dar-Es-Salaam i Tanzania. Sina första målningar gjorde han 1965 eller 1967. Han fann sig en utkomst i detta, vilket ledde till att flera av hans släktingar också började måla med cykellack på masonit, som var ett lätt åtkomligt material.
Målningarna såldes utanför ett snabbköp i Oysterbay, ett vitt bostadsområde i Dar-Es-Salaam. Samarbetet konstnärerna emellan innebar att några kunde specialisera sig på bakgrund, andra på huvudmotiv, men ledde också till att några blev ledande namn inom den etablerade tingatingakonsten. Enligt Meret Teisen (en av Mia Terénts källor) var det genom skandinaviskt initiativ som Tingatinga fick ställa ut på huvudstadens nationalmuseum, vilket anses ha varit den första inhemska utställningen på museet och den första som där autodidakter (självlärda konstnärer) deltog.
Kärleksscen bland Shetani.
Bland Eduardo Tingatingas efterföljare kan nämnas halvbrodern Seymond Mpata, som i början av sin verksamhet målade turistvänliga landskapsmotiv som "Kilimanjaro" med dess snöhöljda topp, landskap med exotiska djur m.m. (Hans stilistiska dragning mot ytmässig dekor utvecklades dock efterhand.) En kusin till Eduardos fru, January Linda, betydde mycket för hans etablering på marknaden i ett tidigt skede, och January Linda målade också själv. Kusinerna Alcis Amonde och Kasper Henrik Tedo anslöt sig till verksamheten liksom brorsonen Abdallah Ajaba. Eduardo Tingatinga bragtes om livet 1972 när han vistades på förbjuden mark runt en hamn och valde att fly då han beordrades att stanna. Han sköts till döds.
Men tingatinga-konsten lever vidare. Cykellacksbemålad masonit bjuds idag ut i välsorterade "curio shops" och gallerier och turistaffärer i östra och södra Afrika, liksom i solidaritetsbutiker runtom i Västeuropa. Exporten av tingatinga-målningar från Tanzania till Kenyas huvudstad Nairobi och andra turistcentra verkar livlig.
Begreppet Tingatinga har breddats och används nu för färgglada bilder av mycket olika karaktär. Begreppet används för att ge konstnärlig legitimitet, även om ursprunget är annat än Tingatinga och hans omedelbara krets.
Meret Teisen: Tingatinga. Cykellak på masonit. Utställningskatalog, Nationalmuseet, Köpenhamn 1974
Tingatinga. Peintures de Tanzanie, 20 mai - 31 aoüt 1992. Utställningskatalog. (utställningskommissarier: Lucette Albaret och Henri Marchal, Adeiao, Paris 1992).
Mia Terént: Eduardo S. Tingatinga och hans konst. (Konstvetenskapliga inst., Uppsala universitet, Handl.: B Sahlström, M Granath.) Den svenska missionären och förra tanzaniska parlamentsledamoten Barbro Johansson, samt Bibbi Smide, har intervjuats av Mia Terént inför hennes uppsatsarbete.
Karl-Ferdinand Schaedler: Die Tingatinga-Schule, München, 1998 (främst om efterföljarna).
Allmänt om formspråk i östra och södra Afrikas moderna konst, se Berit Sahlströms "East and southern African contemporary arts and crafts" i Islamic Art and Culture in Sub-Saharan Africa, ed.: Karin Adahl and Berit Sahsltröm, Uppsala 1995
|
