En stalinistisk dröm om konsten

av Alexander Jartsev

 Den frågan vill man ställa sig efter att ha sett "Agitation för lyckan" på Liljevalchs. Man löper risk att bli betraktad som cyniker om man inte böjer sig för det förstnämnda, men jag kan inte ge ett entydigt svar. Så får frågan kvarstå.
I det historiska sammanhanget framstår den sovetiska offentliga konsten som den enda möjliga. Politiskt sett befann sig landet i krig mot hela världen. När "Det stora fosterländska kriget" bröt ut, framstod det som att någon form av experiment och tvivel inom konsten varit rent självmord. Marginalen för tolkningar inom konsten reducerades till det minimala. Klarhet och entydighet var det enda tänkbara i den situationen. Landet mobiliserade alla sina krafter i kampen mot den mäktiga fienden. Situationen var ytterst allvarlig. Kampen pågick inne i landet. Det gällde att vinna eller att gå under. Konsten hade blivit ett vapen tillsammans med det fruktade raketartilleriet "Katjusja". Den enkla sanningen var att de ryska soldaterna vid fronten behövde förebilder för att förankra sin identitet och göra situationen hanterlig. Konstens funktion reducerades till uppfostran. För en utomstående kan det förefalla lätt att dra slutsatsen att konsten urartade. Men det är en tolkningsfråga.
En annan aspekt, bortsett från krigstiden, är att man ska komma ihåg dem som verkligen trodde på det som man fick se på bilderna. Det var en grav berusning, men många hade hunnit leva och dö i tron att de hittat livets mål och mening.

"Ärad vare den store Stalin!" av Jurij Kugatj, 1950. (Klicka på bilden, så visas en större kopia i ett nytt fönster.)

Den monumentala målningen "Ärad vare den store Stalin!" av Jurij Kugatj är skapad enligt genrens alla regler. En målning som illustrerar sitt namn, vilket i sin tur kompletterar målningen. Punkt slut, ingenting att tilläga. Sådana målningar producerades och reproducerades i massor. Målsättningen var att sprida glädje och förhindra eftertanke. Fungerade det, undrar man idag. Det gjorde det faktiskt, hur paradoxalt det än låter. Man får ständiga bevis på att ju fräckare man ljuger, desto lättare tror folk på det. Det finns något slags behov av att höra ljuva lögner viskade i öronen.
Konsten hjälpte människor att besvara livsfrågor, återfå orienteringen och genom detta få trygghet och tröst. Märkligt nog förefaller många målningar att vara aktuella just här och nu i 90-talets Sverige. Man känner igen sig i friska springande kroppar med obekymrat lyckliga ansikten. "Det känns så bekant att det gör ont", som man säger i Ryssland.

Artikelförfattaren framför målningen "Vår vise ledare och käre lärare (Stalin bland folket i Kreml), av Boris Joganson, 1952.

Den här konsten hade det som dagens bildkonst saknar - den omedelbara kontakten mellan målningen och publiken. Det är tomt och kallt i konsthallarna nu, och konstnären är djupt osäker på sin roll. Konstnären var inte en vilsekommen nomad, ropande i öknen eller en modern konstnär i akut behov av att upprätthålla sin sårbara och sammanfallande självkänsla. Om man blev tvungen att välja just den sidan för att behålla livet eller om det var ett fritt val, är en fråga som inte går att besvara. Det finns tungt vägande argument som talar för båda alternativen.
Målningen "Diskussion om konsten" av Vasilij Jakovlev är symptomatisk för slutet av 40-talet. Efter segern över Nazityskland föll landet i något slags eufori med spektakulära parader, påkostade byggnader och en allmän stämning av triumf och jubel. Överflöd drabbade alla konstarter, både film, musik, bildkonst och arkitektur. Landet förvandlades till en jätteteater med storslagna kulisser. Den här målningen är helt i tidens anda, överbelastad och tröttsam att tugga sig igenom.

Vasilij Jakovlevs "Diskussion om konsten", 1946. (Klicka på bilden, så visas en större kopia i ett nytt fönster.)

Man kan inte ta miste på målarens intresse för barocken. Huvudpersonens teatraliska gest, hans kompisars ur konsthistorien lånade rörelser, överflödet av olika prylar, allt tyder på att intresset för barockkonsten var stort. Det roliga är konflikten mellan aktörerna. Vad är det för en lömsk gestalt i målningens vänstra kant? Är det en angivare åt KGB som låtsas vara vän? Det kommer vi aldrig att få veta. Men vad vi är säkra på är att konstnärernas fascination för frodiga kvinnokroppar överlever vilken diktatur som helst. Underligt att denna målning kunde tillkomma under den stalinistiska censuren. Kanske andades man lite friare strax efter kriget.
Schatullmålningen "Ära åt hjältarna från den transpolära överflygningen" bottnar i ikonmålningens estetiska traditioner. Tre brunaktiga figurer inklämda mellan två grupper av jättebyggnader - de två supermakterna Sovjet och USA. Själva historien är att man flög fram och tillbaka, i skrangliga flygplan, mellan Sovjet och USA över Nordpolen. Vi är först - vi är bättre. Vi ska visa de kapitalistiska djävlarna.

F.A. Kaurtsevs "Ära åt hjältarna från den transpolära överflygningen", 1939 (Klicka på bilden, så visas en större kopia i ett nytt fönster.)

Märkvärdig är mimiken i de tre ansiktena. Tre helt olika sinnestämningar förmedlar de: skräck, dåraktig frid och en schizofren verksamhetslust - tre krafter, som fick en hel nation att löpa amok. I den vänstra gruppen av byggnader ser vi Sovjeternas palats, som inte var färdigbyggt. Bygget avstannade på ett tidigare stadium. Leninstatyn har aldrig rests så högt. En ideologis oförverkligade dröm och död.

Porslinsservisen "Metall" (1930).

Porslinsservisen "Metall" från 1930 av Michail Moch är fin och enkel. Dess brutala symbolik frestar till snabba förklaringar. Det stora fatet till exempel. Där finns varken början eller slut. Historien upprepar sig. Den svarta, perfekta glömskan turas om med kedjeklingandet och metallplaskandet. Blicken glider runt på fatet. Rörelse - uppehåll, tick - tack, klockan går, och i mitten evighetens vita axel.
Det finns faktiskt en del i sammanhanget helt bisarra målningar. Ett exempel är "Idrottskvinna" av Ivan Kulikov. Målningen är enkel. En ung kvinna i tidsenliga sportkläder: en randig tröja, en röd sjalett på huvudet, buckliga kortbyxor, som ser ut som en uppdragen kjol.

"Idrottskvinna" av Ivan Kulikov, 1929.

Målningens kompositionella centrum är en stor svart skinnboll som kvinnan har i sina händer.Vad gör hon med den? Svårt att definiera. Vrider? Smeker? Försöker att pressa den djupare in mellan sina lår under de kjolliknande kortbyxorna? Hennes svarta glittrande ögon borrar sig inbjudande in i den som ser på bilden. Målningen är uppfriskande rolig. Det pågår något slags kommunikation mellan kvinnans ögon, åskådaren och skinnbollen. En kommunikation som kan leda till perversa fantasier av snuskigaste art. Hur som helst tilltalar målningen mig med sin opretentiösa fräckhet. Om man får måla sådana bilder får man leva.

Fjodor Bogorodskijs "Ungdomar". Stillsam - eller inte så stillsam?

Målningen "Ungdomar" av Fjodor Bogorodskij är stillsam och fridfull. De är två. Det rör sig i cirkel när man är två. En svart och en vit. Ingen skillnad mellan ansiktsuttryck då och nu. En sittande och en stående manlig person. En grund för Freudianska tolkningar? Omedveten eller medveten homosexualitet? Lägg av! Vad fick de två grabbarna uppleva? Bilden målades 1932. Nio år till kriget. Den röde hövdingen hade redan börjat skörda. Hur länge har de kvar att leva? Det är synd om människorna.

Aleksandr Laktionovs "Brevet från fronten" (1962).

Aleksandr Laktionov är en representant för den sovjetiska fotorealismen. Han beräknade sina kulörer så noga och utförde sådana prestationer att man kunde misstänka iskall likgiltighet för det avbildade. Flykt in i formen? På jakt efter det perfekta? Antagligen, ja. Det förstår man, det kan vara svårt ibland att uthärda livets påfrestningar. Ser du sanden under fötterna?
"Röda flottans befäl" av Boris Jermolajev imponerar med sin tidlösa naivistiska opartiskhet. Som svarta insekter står Röda flottans officerare under sina ledares avbildningar. Konstens magi. Aktörerna kommer att försvinna men förblir eviga i sitt myllrande. Historiens mörka korridorer suger in dem så småningom, så det blir plats för nästa parti. I bakgrunden ser vi redan några mörka rum med bilder på väggarna. Vem myllrade där?

Från den inofficiella avdelningen, naivisten Boris Jermolajev och "Röda flottans befäl" (1934)

Censuren ställde höga krav på att budskapet skulle gå rakt in i åskådarens hjärna och att det inte fick misstolkas. Från den synpunkten framstår tavlan "Nedskjuten flygare" av Aleksander Dejneka som mycket märklig. Den är slagkraftig, fastnar lätt i minnet och man får lust att citera den. Men samtidigt är den helt okänd för mig. Just kravet på omedelbar begriplighet motsvaras parodoxalt nog inte i just denna till synes enkla målning. Den tyske piloten faller inte. Han svävar i luften. Det kunde reta censuren. Man kan föreställa sig hans eventuella tankebanor. Kan man tolka det till exempel så att någon övernaturlig kraft hindrar flygaren att falla eller att Gud älskar alla människor lika mycket oavsett nationalitet eller politisk orientering, vare sig man är tysk eller rysk pilot eller ... Finns det risk att åskådaren kan fördjupa sig i filosofiska spekulationer? Det kunde förekomma hur paranoida mönster som helst.

Aleksandr Dejneka: "Nedskjuten flygare" (1943) och "Försvaret av Sevastopol" (1942)

Rent tekniskt är det uppenbarligen två olika målningar sammansatta i en, tavlan var lite för välplanerad, vilket kunde påverka negativt. Om man beaktar den censurparanoia som härskade under Stalintiden ligger det ingen inkonsekvens i att tavlan inte fått mycket beröm. Men däremot var "Försvaret av Sevastopol" av samma konstnär ett av de mest citerade verken. Där finns inget utrymme för tolkningar. Allt är kristallklart, endimensionellt och koncentrerat. Här är vi, här är de. Vi är på den rätta sidan och vi kämpar till sista andetaget.
Stora och djupa frågor, lille 6655321 - som fängelseprästen sade till Alex, huvudpersonen i romanen "A Clockwork Orange". Det är svårt att döma konsten; nya intryck blandar sig med de gamla. Den får själv döma sig. Om vi lever lite till får vi se - som man säger i Ryssland.
Ja, men en smula nostalgi upplever jag ändå.