|
|
| |
Jag slutar som en förrädare mot mitt parti, en förrädare som måste skjutas.
Sergej Mrachkovskij, 22 augusti 1936
1936 HÄRSKADE TERRORN i Sovjetunionen och Anna Achmatova skrev: "Jag har sett ansikten förtäras, hur skräcken skymtar under ögonlocken, hur plågan ristar människors kinder". Till och med André Gide konstaterade efter sin resa i Sovjet 1936: "Jag tror inte, att något annat land idag, inte ens Hitlertyskland, kan uppvisa en sådan atmosfär av förtryck, ängslan och slavisk underdånighet som den som råder i Sovjetunionen." Eller som brigadchefen S. P. Kolosov, vars öde är okänt, uttryckte det i ett allt annat än räddhågset brev 1937: "Jag är rädd att öppna munnen. Vad man än säger, om man säger något fel, är man en folkfiende. Feghet har blivit normen."
Stalin hade segrat i maktkampen och utdelade dödsstöten mot all opposition genom att organisera en tygellös terror som berörde alla samhällsskikt. Utrensningarna som skedde inom partiet, armén, bland vetenskapsmän och kulturpersonligheter mellan 1936 och 1938 har fått beteckningen "den stora terrorn". Det är egentligen en bisarr benämning, ty terror är knappast en gradbeteckning - stor eller liten - den är absolut. Har skräcken väl slagit rot i ett samhällssystem griper den kring sig och får ett eget liv.
Terrorn upphörde först med Stalins död 1953, men grunden lades redan av Lenin. Det nya samhället skulle skapas, en ny människa uppstå. Men den nya människan levde i förlamande skräck och konsekvenserna blev förödande. Nikolai Bucharin, som själv dömdes och sköts i den sista av de tre skådeprocesserna i Moskva, ansåg att det värsta med kollektiviseringen av jordbruket inte var böndernas umbäranden utan "den djupgående psykologiska förändring hos dessa kommunister som deltog i kampanjen, som i stället för att bli galna anammade terror som den normala metoden för administration och ansåg lydnad mot vilka order som helst uppifrån vara högsta dygd."
[1]Hur många offer som skördades under Stalins tid är ännu inte officiellt fastlagt. Arkiven har endast öppnats delvis, vilket visar att frågan än i dag, när Sovjetunionen upphört att finnas, fortfarande är brännhet. Under Gorbatjov släpptes generalen Dmitrij Volkogonov in i tidigare hemliga arkiv och kom då fram till följande siffror. Kollektiviseringen 1929-33 skördade 8,5-9 miljoner människoliv; 1937-38 arresterades 4,5-5,5 miljoner, varav 800 000-900 000 dömdes till döden; i slutet av 40-talet beräknar Volkogonov att antalet fångar i Gulag-arkipelagen uppgick till mellan 5,5 och 6,5 miljoner människor. Han konstaterar att totalt skördade Stalin-tiden mellan 19 och 22 miljoner människoliv - och då är inte krigsårens offer inräknade.
[2]Dessa siffror stämmer rätt väl överens med den amerikanske forskaren Robert Conquests beräkningar, som han gjorde på 60-talet utan tillgång till arkiv. Han beräknar att av dem som skickades till lägren 1936-38, överlevde endast omkring tio procent.
[3] Majoriteten som dömdes under repressionen 1936-38 rannsakades i slutna processer. Det gäller t ex utrensningarna inom Röda armén 1937, som skördade följande offer: 3 av 5 marskalkar, 13 av 15 arméchefer, 8 av 9 amiraler, 50 av 57 armékårschefer, 154 av 186 divisionschefer, alla 16 armékommissarier, 25 av 28 armékårskommissarier, 58 av 64 divisionskommissarier, samtliga 11 vice försvarskommissarier, 98 av de 108 medlemmarna i det högsta militärrådet. Inom kommunistpartiet avrättades 1937-38 enligt Volkogonov 98 av de 139 medlemmar och kandidatmedlemmar som valts till Centralkommitten 1934.[4] Och så spreds utrensningarna från centrum, till republiker och regioner.
Stalin med tre bosjevikkamrater som senare blev hans offer
Det är i detta sammanhang de tre skådeprocesserna, mot en stor del
av det gamla bolsjevikgardet, som hölls i Moskva mellan 1936 och 1938
skall ses. Det hela började i augusti 1936, för drygt sextio år sedan,
då bl a Kamenev och Zinovjev satt på de anklagades bänk. 23-30
januari 1937 hölls nästa rättegång, där bl a Pjatakov,
Radek (Radek dömdes till ett tioårigt fängelsestraff) och
Sokolnikov stod åtalade, och den sista rättegången, där
Bukharin, Rykov och Jagoda var bland de åtalade, hölls 2-13 mars
1938. Sammanlagt 54 personer stod inför rätta i dessa offentliga
processer; 47 dömdes till döden, resten till långa
fängelsestraff.
Formellt sett var det mordet på partisekreteraren i
Leningrad, Sergej Kirov, 1934 som blev förevändningen för
terrorn, jakten på så kallade folkfiender och Moskvaprocesserna.
Det var ett bisarrt skådespel där gamla bolsjevikveteraner
erkände sig skyldiga till de mest konspiratoriska brott mot den stat de
varit med om att skapa. Åklagaren Andrej Vysjinskij (mensjevik ända
till 1921) framträdde med sina beryktade krav på att "de galna
hundarna" skulle skjutas. De åtalade spelade sina roller och erkände
samröre med japanska och tyska underrättelsetjänster,
konspirationer mot både Lenin och Stalin, samröre med Trotskij. Bara
en enda vägrade att erkänna, Nikolaj Krestinskij.
Krestinskij hade varit
medlem i den första politbyrån och var bolsjevikveteran. Ett tag
under Lenin var han sekreterare i Centralkommitten. Ordväxlingen
från 2 mars 1938 förtjänar att citeras. På detta stadium
i processen frågar rättens ordförande, V. Ulrich, de anklagade
om de erkänner sig skyldiga. Alla svarar ja ända tills:[5]
Ordföranden: Anklagade Krestinskij, erkänner Ni er skyldig till de anklagelser Ni åtalas för?
Krestinskij: Jag är oskyldig. Jag är ingen trotskist. Jag har aldrig varit medlem av något höger- och trotskistblock; jag kände inte till att ett sådant fanns. Jag har inte heller begått något av de brott jag personligen anklagas för. Jag erkänner mig inte skyldig till att ha stått i förbindelse med den tyska underrättelsetjänsten.
Ordföranden: Bekräftar Ni ert erkännande under utredningen?
Krestinskij: Jag erkände under utredningen, men jag har aldrig varit trotskist.
Ordföranden: Jag upprepar frågan. Erkänner Ni er skyldig?
Krestinskij: Före min arrestering tillhörde jag bolsjevikpartiet. Det gör jag fortfarande.
Ordföranden: Erkänner Ni er skyldig till anklagelsen att ha deltagit i underrättelsetjänst och terrorism?
Krestinskij: Jag har aldrig varit trotskist. Jag har aldrig tillhört något höger- och trotskistblock och har inte begått något brott.
Dagen efter erkänner Krestinskij:
Krestinskij: Igår var jag påverkad av en tillfällig, stark och falsk känsla av skam, orsakad av hela atmosfären i förhörsbåset tillsammans med den pinsamma stämning som den offentliga uppläsningen av anklagelsen skapade, allt detta, förvärrat av min dåliga hälsa, gjorde att jag inte kunde förmå mig att säga sanningen, jag kunde inte förmå mig till att säga att jag är skyldig. Och istället för att säga "Ja, jag är skyldig", svarade jag närmast mekaniskt "Nej, jag är osyldig".Vysjinskij föredrog det säkra före det osäkra. Krestinskij avrättades men återupprättades 1965.
Vysjinskij: Mekaniskt?
Krestinskij: I världsopinionens åsyn hade jag inte styrkan att erkänna sanningen att jag hela tiden hade utkämpat en trotskistisk kamp. Jag anhåller om att rätten för till protokollet att jag helt och fullt erkänner mig skyldig till samtliga de mest allvarliga anklagelser som förts fram mot mig personligen, och att jag tar fullt ansvar för den trolöshet och det förräderi jag gjort mig skyldig till.
Processerna fick stor uppmärksamhet både inom och utom landet. Det som förbryllade och skrämde var framförallt bekännelserna. Hur kunde de erkänna? Till och med i partitidningen Pravda publicerades en artikel 1937 under rubriken "Varför erkänner de?" Omvärldens reaktioner på processerna präglades ofta antingen av naivitet eller undfallenhet - eller bådadera. Den delegation som International Law Association skickade redan till den första rättegången konstaterade i sitt uttalande: "Som helt grundlöst betraktar vi påståendet att förhandlingarna skulle ha varit summariska och olagliga. [...] Vi förklarar kategoriskt att de åtalade dömdes på ett alltigenom lagligt sätt. Det framlades full bevisning för samröre mellan dem och Gestapo. De förtjänade dödsstraff."
[6] Representativ för den intellektuella vänsterns åsikt var Bertolt Brechts kommentar: "Ju mer oskyldiga de är, desto mer förtjänar de att dö." Inom parentes kan noteras att Brechts tidigare älskarinna, Carola Neher, arresterades och försvann i Sovjet.
Själva historien fick skrivas om och retuscheras. Bilden till vänster är från maj 1920, då Lenin talade på Sverdlovtorget. I trappan till talarstolen står Kamenev och Trotskij. Till höger samma bild så som den publicerades under Stalintiden.
Det är helt klart att tortyr användes för att tvinga fram
bekännelser. Trots att tortyr ingalunda var ovanligt tidigare, var det
först i samband med den första Moskvaprocessen det blev en sanktionerad
förhörsmetod. 29 juli 1936 utfärdades ett officiellt, om än
hemligt, papper som gav tillstånd att använda "alla metoder"
för att framtvinga bekännelser.[7] I Krestinskijs fall var det uppenbarligen en natt
med brutal tortyr som tvingade honom på knä. Psykologisk
tortyr i form av hot mot släktingar och även arresteringar av
familjemedlemmar spelade naturligtvis också sin roll för
bekännelserna. Men tortyr är endast en del - om än så
viktig - av förklaringen. Många av de anklagade var
hårdföra revolutionärer, straffade under tsartiden, som
själva förespråkat hårda metoder. Häri
ligger en viktig del i förklaringen: ideologisk lojalitet.
Bucharins erkännande är intressant eftersom han vägrade att erkänna detaljer i anklagelseakten, t ex att han konspirerat mot Lenins liv. Icke desto mindre erkände han sig skyldig:
Jag erkänner att jag var en av ledarna av detta höger- och trotskistblock. Följaktligen erkänner jag mig skyldig till allt som följer härav, summan av alla brott som denna kontrarevolutionära organisation begått, vare sig jag känt till dem eller ej, vare sig jag deltagit i dem eller ej."[8]Han förklarade i sin slutplädering:
I tre månader vägrade jag att säga någonting. Sedan började jag vittna. Varför? Därför att jag i fängelset började omvärdera hela mitt liv. När man frågar sig själv: 'Om du måste dö, vad dör du för?' - framträder tydligt en kolsvart tomhet framför dig .Det fanns inget att dö för om man dog utan att ha ångrat sig. Och dessutom, allt det positiva som lyser i Sovjetunionen kräver nya dimensioner hos en människa. Det var detta som till sist avväpnade mig och fick mig på knä inför partiet och landet.[9]Det har ibland sagts att Stalin-tidens terror inte hade någonting med kommunism att göra, att Sovjetunionen inte var byggd på den sanna kommunismens grund. Tvärtom hade detta system allt att göra med kommunismens ideologi. Författaren Isaac Babel hade insett detta tidigt. I bevismaterialet mot honom anfördes att han 1938 sagt: "Sovjetsystemet överlever endast genom sin ideologi. Utan den skulle allt varit över för tio år sedan. Det var ideologin som gjorde att de kunde fullfölja domarna mot Kamenev och Zinovjev."[10] Sådan insikt var belagd med dödsstraff och Babel sköts 1940.
Babel må ha varit ensam om att förstå ideologins betydelse redan 1938. Idag ger historien honom rätt - många år och miljoner döda människor för sent.
Läs hela det sovjetiska originaldokumentet på engelska, "The Case of the Trotskyite-Zinovievite Terrorist Centre, Heard before the Military Collegium of the Supreme Court of the U.S.S.R., Moscow, August 19-24, 1936" (Overview) Uppdelat på 10 filer (18-107 K) (ENG)
Noter:
1. Nicolaevsky, Boris. Power and the Soviet Elite, New York, 1965, s. 18-19. [Tillbaka]
2. Volkogonov, Dmitri. Stalin: Triumph & Tragedy, New York, 1991, s. 307-08, 524. [Tillbaka]
3. Conquest, Robert. The Great Terror: A Reassessment, Oxford, 1990, s. 338-39, 450. [Tillbaka]
4. Volkogonov. Ibid, p. 310. [Tillbaka]
5. Report of Court Proceedings in the Case of the Anti-Soviet Block of Rights and Trotskyites, Moskva, 1938, s. 36. [Tillbaka]
6. Vaksberg, Arkadij. Skjut de galna hundarna! Berättelsen om Stalins åklagare Vysjinskij och hans tid, Stockholm, 1990, s. 124. [Tillbaka]
7. Conquest. Ibid, s. 121-22. [Tillbaka]
8. Report of Court Proceedings in the Case of the Anti-Soviet Block of Rights and Trotskyites, Moskva, 1938, s. 370. [Tillbaka]
9. Report of Court Proceedings in the Case of the Anti-Soviet Block of Rights and Trotskyites, Moskva, 1938, s. 777. [Tillbaka]
10. Conquest, Robert. Stalin and the Jews. The New York Review of Books, July 11, 1996, Vol. XLIII, No 12, s. 47. [Tillbaka]
© Gudrun Persson. Om artikelförfattaren.