N.B.Bey einer
andächtigen Musique
ist allezeit Gott
mit seiner Gnaden
Gegenwart.
Förbindelsen mellan gudstro och musikergärning var central för Bachs arbete.
Andra tonsättare har haft ett mer problematiskt förhållande till sin roll, inte minst under l900-talet. En av de få som erinrar om Bach i sin absoluta förankring i tro och övertygelse är Olivier Messiaen: musiken står i ett orubbligt samband med katolsk gudsbild, helgontro och förandligad naturupplevelse. I fruktbar kontakt med både Arnold Schönberg och Theodor W. Adorno författade Thomas Mann romanen "Doktor Faustus" om en tonsättares konstnärliga kris, en symbolmättad skildring av hur Adrian Leverkuhn tycker sig genomskåda all traditionell kompositionsteknik, vars knep hunnit bli passé. Från Gud är ingen inspiration längre att vänta. Den räddande vägen består i att ansluta sig till Djävulen, vilket leder till säker produktivitet men efter en tid också till katastrof och sammanbrott - i likhet med Friedrich Nietzsche uppslukas Leverkuhn av vansinne.
Utöver de metafysiska aspekterna och symbolspelet kring tysk kulturhistoria, griper "Doktor Faustus" också tag i en problematik som gjort sig gällande i l900-talsmusiken om och om igen: osäkerhet, tvivel på teknikens bärkraft och på den konstnärliga identiteten. Medvetandet slits mellan visioner av förnyelse och tillbakablicken på det förflutna. Musiken har kritiserats från många skiftande utgångspunkter av sina egna utövare. Igor Stravinskij har författat en musikalisk poetik där komposition defineras som andens fria forskning. Det är musikens renaste tillstånd. Arnold Schönberg uppfattade sig själv helst som arvtagare till de historiska mästarna och pekade främst på Bach och Mozart, Beethoven, Brahms och Wagner. För sina elever predikade han ofrånkomligheten av att utveckla det personliga i relief mot maximal kunskap om traditionens mästerverk. I slutet av hans opus 31, "Variationer för orkester", hörs tonerna B-A-C-H som ett mäktigt credo - eller en mäktig domarröst riktad mot samtiden där så många musikaliska idéer vandrar på lösa grunder och hopplösa vägar. Mer sentida komponister som Pierre Boulez och György Ligeti har i individuella banor såväl komponerat musik som författat skrifter där musikaliska och estetiska begrepp ställs under debatt.
I denna musikens självkritiska häxvirvel har minimalismen varit en strömning vars styrka växlat karaktär och inriktning. En avantgardistisk motrörelse, musik förknippad med kult och seans - starka band till improvisation, teater, dans och film - en musikform som medvetet inriktar sig på större publik än andra former av nutida konstmusik.
Som estetik och stilmedvetande har minimalismen från början en sida som talar för att finna nya dimensioner av musikens natur genom att lämna beroendet av västerlandsk tonkonst. Det räcker med att nämna La Monte Young, Steve Reich och Terry Riley. Riley vänder sina sinnen österut, inte minst till den indiska musiken, han fascineras av musiker som Ravi Shankar, Ali Akbar Khan och senare Pandit Pran Nath. Steve Reich färdas likt en upptäcktsresande in i afrikanska kulturer, vägledd dels av sin egen lyssnande receptivitet, dels av boken "Studies in African Music" av A. M. Jones. Denna intellektuella såväl som känslomässiga odyssé får stor betydelse för bland annat det en och en halv timme långa verket "Drumming".
Utöver det enkla faktum att man kan fascineras av den ena eller andra individuella minimalistens kompositioner, så finns på ett mer övergripande plan inslag i denna stilriktnings tankevärld som frapperar. Bland det allra mest framträdande är förhållandet till begreppet tid. Med tankarna koncentrerade på denna aspekt upphör minimalismen också att vara en stil avgränsad för sig själv, en USA-genre, ett 60-talsfenomen. I lika hög grad som harmonik eller melodik har tidsbegreppet tilldragit sig kritisk uppmärksamhet från en rad sinsemellan ytterst olika komponister.
Schönberg bygger under en period vidare på Wagners form- och tidsförlopp, dels i vokalverket "Gurre-Lieder", dels i instrumentalmusik som stråksextetten "Verklärte Nacht" opus 4, första stråkkvartetten opus 7 och den symfoniska dikten "Pelleas und Mélisande" opus 5. I lika stor utsträckning är han en nydanare i att komponera musik vars tidskänsla är extremt komprimerad, bland annat i de sex pianostyckena opus l9. Senare i livet blir han alltmer klassiskt orienterad och tänker i proportioner som ärvts från Beethoven och Brahms. Anton Webern är hela sitt liv sysselsatt med problem kring form och tidsförhållanden. I vissa verk skapar han spänningsfyllda aforismer - sex bagateller för stråkkvartett opus 9, fem orkesterstycken opus 10 - i andra kompositioner bevarar han klassiska mönster men låter dem förvandlas till miniatyrskepnader - till exempel symfonin opus 21 och stråkkvartetten opus 28.
Schönberg och Webern tillsammans med en rad andra europeiska modernister har spelat stor roll för musiken i USA men till bilden hör också betydelsen av Erik Satie, som åtminstone från början framstod som en outsider, mätt med stränga centraleuropeiska mått. John Cage uppfattade Saties verk som en vägdelare mellan gammalt och nytt i musikens värld, ty enligt Cage baserade Satie sin musik inte på harmonilärans grundval utan på förnimmelsen av tid."Vexations" för piano, där en fras upprepas 840 gånger fascinerade amerikanen som ordnade framföranden av verket, baserade egna essäer och egen poesi på Saties personlighet och verk; därtill skrev han själv musik som utgick från Satie-partitur. En upphovsmannarättslig tvist ledde till att Cage lade Saties statiska opera "Socrate" till grund för sitt stycke "Cheap Imitation". Ett förlopp där tiden inte tycks röra sig utan vecklas upp som blad på blad i en volym där tiden finns nedskriven med skrift som samlar epok på epok i samtidig närvaro.
Ett panorama över vad idéer om tid har betytt för 1900-talets musik blir alltid fragmentariskt. Det är också en fråga om balansen mellan att peka på särskilda verk och att sammanfatta övergripande tendenser. Det är möjligt att fantisera om ett väldigt, lika abstrakt som eggande landskap av varierande föreställningar om hur musik gestaltar tid. I denna abstraktionernas trädgård har också minimalismen en plats.
1958 komponerar La Monte Young "String Trio". Vid denna tid har han visserligen studerat och själv tillämpat seriell teknik men stråktrions koncentration på mycket långa toner och pauser gör att han i och med detta verk blir en pionjär för minimalismen - ett påstående som kommer från flera kritiker och forskare men också från andra komponister. Då La Monte Young själv talat om sin stråktrio har han betonat sin fascination inför tid, ofta i ordalag som vetter åt en sfär av mystik och transcendentalt tänkande. Han har ibland också beskrivit kompositionen utifrån mer privata aspekter och påpekat att hans musik har rötter i hans egen dragning till dagdrömmeri, i barndomsminnen av att försjunket lyssna till utdragna och svaga ljud från maskiner, kraftledningar, telefontrådar eller brummande insekter i naturen:
So what I try to do when I create is to open myself up to this flow of information that can be transmitted through me - to allow myself to be a pure transmitter - and to try to manifest materially this information in as pure a form as possible as it comes to me, whether I'm performing and improvising in "The Well-tuned Piano" or whether I'm composing in a more notational method.
Meditation, mystik, transcendens - sådana aspekter framträder tydligt också i Terry Rileys tankevärld. "In C" är ett verk som fortfarande dominerar bilden av honom; utan att ta avstånd från det kan han själv visa trötthet över att alltid få frågor om historien bakom styckets tillkomst, sina intentioner bakom det, hur många gånger det egentligen framförts etc. Hans estetik har alltsedan dess inneburit att skapa intima band mellan musik, magi och shamanism. "To transport us suddenly out of one reality into another" - så lyder en av hans formuleringar om vad konst innebär. På en skivinspelning av "A Rainbow In Curved Air" finns en dikt tryckt om en förändrad värld. Ett brottstycke:
[...] The whole of lower Manhattan became a meadow in which
unfortunates from the Bowery were allowed to live out their fantasies in
the sunshine and were cured/People swam in the sparkling rivers
under blue skies streaked only with incense pouring from the new factories
Förhållandet till den klassiska indiska musiken och ragans konst har betytt mycket för den starka ställning Riley tillmäter musikens utövare. Inför sitt stycke "Poppy Nogood and the Phantom Band" lärde han sig spela saxofon. Musiken finns till som ett mentalt tillstånd inom den som utför den. Det var först beställningsverk från Kronos-kvartetten som gjorde att Riley åter började notera sina kompositioner: "Sunrise of the Planetary Dream Collector" (1981) och "Salome Dances for Peace" (1986).
- Music composed for the film "Les Yeux Fermes" (1972).
Steve Reich uppfattar musik som ett äventyr, att stillsamt följa den tid under vilket ett tillstånd dras in i en process av förvandling. Gång på gång har han använt uttrycket "gradual process" och beskriver såväl sitt eget arbete som lyssnarens upplevelse med formuleringar om den starka känslan av att vända upp och ned på ett timglas för att följa hur sanden rinner genom den smala öppningen från timglasets övre hälft ned i den undre. Upprepningar av toner, till att börja med i form av enhetliga ackord men efterhand med successivt framträdande förskjutningar, så att ackorden förvandlas till mängder av minimala melodier - med sådana fasförskjutningar arbetade Reich under 60-talet. Han började med stycken där musiken kom från bandslingor. "It's Gonna Rain" innehåller t.ex. rösten från en präst som predikar om världens undergång. Efterhand överförde tonsättaren dock denna teknik till instrumentala verk. Ett av de mest väsentliga verken blev "Four Organs" (1970), där tidsaspekten är central: förloppet skrider från korta toner till allt längre tidsvärden. Stycket kan kallas en etyd i augmentation, det vill säga förlängning av notvärden, över en rytmisk bakgrund av maracas. Det är musik vars livsnerv helt består i att gestalta en process där tid upphör att vara ett begrepp för enhetlig, kontrollerad rörelse, i stället visar sig tiden vara ett myllrande mönster av linjer och punkter på väg in en rymd av såväl ordningens som oordningens mångfald.
Det ligger nära till hands att efterhand i umgänget med minimalismen och dess olika uttryck se den som ett idélandskap inom en större, speciellt amerikansk tankevärld, där betoningarna ligger såväl på det individuella planet som på ett helt annat: överpersonliga, abstrakta fantasier. Redan på 20-talet hyllade ju Edgar Varèse denna kontinent och dess utrymme för modernt skapande, för kulturella pionjärer och outsiders - i orkesterstycket "Ameriques", knappast en hyllning till det geografiska Amerika utan till föreställningen om en värld där det finns plats för många världar. Charles Ives, Conlon Nancarrow, John Cage, Morton Feldman - de hör inte till minimalisterna men har liksom dessa med sin musik dels hävdat sin egen originalitet men i ännu högre grad gestaltat utopier om en värld där skapandet inte sker enbart utifrån känslan för tradition och det förgångna utan också i drömmen om att skapa nytt från en nollpunkt.
Man kan gå utanför musiken och finna valfrändskaper. En litterär outsider som Gertrude Stein arbetade oavlåtligt med språket, inspirerad av bl.a. Pablo Picasso och dennes lek med perspektivbrytningar. Inom såväl Steins dikter, exempelvis "Stanzas in meditation" som i hennes prosa, bland annat "A novel of thank you" och den monumentala "The making of Americans", ger sig de dubbla krafterna till känna: fördjupningen i självmedveten individualitet, inriktningen på att utforma språk för en förändrad värld.
William Duckworth, verksam vid Bucknell University, tonsättare och skribent, har nyligen gett ut boken "Talking Music" (Schirmer Books, 1995). Den består av sexton långa samtal med komponister i USA, i själva verket rör det sig snarare om essäer i dialogform än om vad man normalt förknippar med beteckningen intervju. I förordet har han skrivit en kort betraktelse över amerikanska tonsättares karaktär:
De arbetar ensamma. Vad som förenar dem är en anda, den utmaning som ligger i att för sig själv ställa upp personliga mål, särlingens känsla av att befinna sig i ett äventyr. Om man ser dem som ett kollektiv tycks de alla äga något av pionjärens själ inom sig. De är alltid en del av sitt tidevarv (om än inte av tidens mode), samtidigt som de sträcker sig utöver detta, utforskar ny filosofi, nya idévärldar, nya skalor, nya instrument, nya metoder att tillämpa, de är alltid unikt personliga. Det är aldrig lätt att placera dem i kategorier. För att helt förstå dem måste man betrakta dem som individer, var och en med sin distinkta uppfattning om musikens landskap. Den tyske tonsättaren och skribenten Walter Zimmermann, som intervjuade amerikanska experimentella komponister i USA under tidigt 70-tal, kallade dem för ökenplantor. Kanske är det en annan dimension av pionjärandan. Och om det är sant att detta är vad de är i det tjugonde seklets Amerika, då inleds det kommande seklets experimentella musik i Amerika med synnerligen goda förberedelser. När allt kommer omkring kan ökenplantor också vara vackra, majestätiska och med en enveten livsvilja, sui generis.
Efter genombrottsåren och etableringen har minimalismen vidareutvecklats av flera yngre arvtagare, men den har också attraherat komponister som arbetar utifrån helt andra tänkesätt. Italienaren Luciano Berio är en av de intressantaste profilerna i det avseendet, kanske betyder det en del att han också periodvis varit verksam i USA. Berio är djupt rotad i europeisk tradition, han var också en av dem som deltog i avantgardismens genombrott i bland annat Darmstadt, tillsammans med Bruno Maderna, Luigi Nono, Karlheinz Stockhausen och Pierre Boulez.
I mycket hög grad är Berio en gränsöverskridare som intresserat sig för folkmusik, använder en raffinerad citatkonst, och flera av hans verk är parafraser på äldre mästares kompositioner: av Verdi såväl som Mahler, orkesterstycket "Renderings" bygger på fragment från en aldrig avslutad symfoni av Franz Shubert ... Minimalismens repetitiva teknik har lockat honom och avsatt spår i såväl kammarmusik som större kompositioner, exempelvis konserten för två pianon och orkester.
György Ligeti, som gång på gång brottats med tidsfenomen, upprepningsmönster, labyrinter där olika tempi bryts mot varandra etc., har lakoniskt sagt att han visserligen lyssnat till "minimal music" men själv föredrar att komponera "maximal music". Likafullt finns i hans produktion en direkt hälsning till minimalismen och ett par av dess företrädare i USA. Denna finner man i mellansatsen i pianoduetten "Drei Stücke für zwei Klaviere" med den långa titeln "Selbstportrait mit Reich und Riley (und Chopin ist auch dabei)".
Av Duckworths bok "Talking Music" framgår att flera av dem som förknippas med stilen iakttar en kritisk attityd till termen. Riley talar hellre om sin relation till indisk musikkultur och jazzimprovisationer. Reich tar för sin del fasta på en vidare bakgrund än amerikanskt 50- och 60-tal. Och inte minst i senare verk, man kan nämna "Variations for Winds, Strings and Keyboards", går hans tankar tillbaka till medeltidens Europa, till mästare i Notre-Dame-kyrkan, och han nämner särskilt gärna Perotinus. Philip Glass yttrar sig direkt avvisande mot minimalism-etiketten.
Glass arbetar i övertygelsen om att det är mycket värdefullt att nå en stor publik. Han åstadkommer en syntes av minimalistiska ekon, av populärmusik och förebilder man känner igen från konstmusiken. Han tillhör också dem som skapar i genrer långt borta från den ursprungliga minimalismens intentioner att verka för en värld av ny fantasi. Han komponerar en symfoni byggd bl.a. på några inslag från David Bowies skiva "Low". En stråkkvartett bearbetar material ur Glass egen musik till Paul Schraders film "Mishima", om den japanske diktaren. Särskilt uppmärksammad har han blivit för sin långa rad av operor. I "La Belle et la Bête." förenar han film- och operakonst, ty partituret är synkroniserat med Jean Cocteaus film med samma titel. All den originalitetsmedvetenhet som Glass visar till trots, så genljuder även detta verk av lätta genklanger från minimalismens teknik, inte minst i de avsnitt som skildrar färderna till och från det förtrollade slott där odjuret har sin boning.
Minimalism som del av ett mer sammansatt, ibland till och med laddat, stilspråk möter man i verk av John Adams. I sin "Grand Pianola Music" har han gestaltat ett färggrant, virtuost porträtt av en eklektikers själ. Stycket är en studie i pluralism med skarpa konturer: en puls driver musiken framåt och det är lika lätt att förknippa den med minimalism som med tidig rockmusik. Kring denna puls utvecklas förgreningar av virtuost slag à la Beethovens Kejsarkonsert. Metamorfoser och sammanblandningar av äldre stilar och intryck från äldre mästare uppfyller också "Harmonielehre", ett tre kvart långt orkesterverk med starkt symfoniska proportioner. Han säger själv att som komponist tillhör han inte dem som vill arbeta enbart i utvecklingstrons tecken och vara en spjutspets mot framtiden.
Man kan tvista länge om huruvida Adams är en minimalist, om hur starkt han egentligen präglats av denna stil eller om han är en helt självständig tonkonstnär. Vägen från La Monte Youngs stråktrio, dess studium av pausers tystnad, utdragna toner och klangers skiftande densitet fram till dagens musik, exempelvis Adams, där det finns åtminstone vissa element av minimalistisk teknik, är mycket lång. Till minimalismen som stil har bl.a. tillförts en atmosfär av historisk tillbakablick, för att inte säga nostalgi, som det inte alls finns någon motsvarighet till bland 50- och 60-talens pionjärverk."Harmonielehre" bygger på visioner av både smärta och barnslig lycka. Andra satsen har fått sin titel efter graldiktningens kung Amfortas, sårad av spjutet som stöttes i Kristus då han hängde på korset. Tredje satsen, "Meister Eckhardt and Quackie", vilar på bilden av den lärde filosofen i dialog med ett barn som förmår meddela honom nådens hemlighet.
I framtiden kanske vissa kommer att grubbla över hemligheterna i minimalismen. Huruvida den är eller någonsin har varit en bärkraftig stil finns det redan idag många uppfattningar om. Icke desto mindre står det klart att minimalismen haft styrka att dels utveckla sig själv i flera riktningar, dels att den starkt påverkat konstnärskap och genrer i sin musikaliska omvärld.
(December 1995)