|
|
| |
Love kombinerade på 60-talet Byrds folkrockstongångar med Beatles och Rolling Stones. På med lite R&B och jazz, så var receptet för Love fullbordat.
Från konvolutet till albumet "Forever Changes" 1968: Fr. v. John Echols, Bryan Maclean, Ken Forssi, Arthur Lee, Michael Stuart.
Först hette gruppen Grassroots. Men eftersom det fanns ett annat band med samma namn valde sångaren, låtskrivaren och multiinstrumentalisten Arthur Lee ett namn som antagligen var det mest utmärkande för flowerpowertiden och fältropet för drogromantikerna: Love.
På den inofficiella hemsidan på Internet förklarar Arthur Lee i tidstypisk anda:- Det är ett stort ord, det är den bästa delen av mitt liv. Vi måste älska varandra. Själv föredrar jag att komma överens med alla.Men det kom ett tillägg som möjligen kan förklara varför bandet ständigt upplöstes och återbildades:- Så länge du gör som jag säger, no problem.Kärlek var det, ja.Arthur Lee föddes i Memphis, Tennessee 1944, och hans riktiga namn är Arthur Taylor Porter. Han flyttade till Los Angeles och började skriva låtar. På en av hans tidiga kompositioner spelade en viss Jimi Hendrix (som just blivit sparkad av Little Richard).Samarbetet återupptogs många år senare. 1970 turnerade Love i England och spelade in flera låtar med Jimi Hendrix. "The Everlasting First" finns på LP:n "False Start". Resten har tyvärr försvunnit på grund av diverse klåpare.
 | Från Gino 1996. Foto © K-E Tallmo. |
Lee startade Love 1965 och Debutalbumet "Love" (1966) nådde topp 50 på USA-listan och singeln "My Little Red Book" (av Burt Bacharach) klättrade till 52:a plats. Detta är signifikativt för Love - de blev inflytelserika men ingen ville ha deras plattor.
Sättningen på debutskivan var Arthur Lee, sång, munspel, ibland också gitarr bas och trummor, John Echols, gitarr, Bryan Maclean, kompgitarr och sång, Ken Forssi, bas och Alban Pfisterer, trummor.
Uppföljaren "Da Capo" (1967) tog sig ända upp till 33:e plats. Låten "7 And 7 Is" räknas som en föregångare till Heavy Metal. Även idén med att ha 20-minuterslåtar var Arthur Lees. Pfisterer spelade här cembalo och orgel, Michael Stuart (från Sons of Adam) spelade trummor och Tjay Cantrelli flöjt och sax.
1968 kom mästerverket, "Forever Changes", som brukar kallas för Loves motsvarighet till Beatles "Sgt. Pepper". När engelska musikmagasinet Mojo valde de 100 bästa albumen någonsin hamnade "Forever Changes" på elfte plats. Sättningen var nu reducerad till Lee, Echols, Maclean, Forssi och Stuart.
LP:n sålde naturligtvis ingenting (154:e plats på USA-listan), men den är lysande. Åtminstone melodierna och arrangemangen. Texterna är en helt annan sak. Arthur Lees och de andra bandmedlemmarnas faiblesse för droger verkar ha tagit ut sin rätt.
En genomgång av låtarna är absolut på sin plats:
LP:n inleds med "Alone Again Or" med sin utsökta melodi. Att den singeln undgick att bli en hit är en av pophistoriens stora gåtor.
De flesta låtarna på "Forever Changes" är komponerade av Arthur Lee, men den bästa låten "Alone Again Or" är faktiskt skriven av gitarristen Bryan Maclean (som är bror till Maria McKee).
Från Gino 1996. Foto © K-E Tallmo.
Det är en kärlekssång med den typiska textraden "And I will be alone again tonight my dear". Låten byggs upp med akustisk gitarr, bas och trummor. Sedan läggs blås och ett trumpetsolo på. Det är just blås- och stråkarrangemangen som leder tankarna till Beatles experiment, men Love är ändå långt ifrån det hämningslösa experimenterande som karaktäriserade "Sgt. Pepper".
"A House Is Not A Motel" är en typisk titel för Arthur Lee. Antagligen har den någon avgörande betydelse som inte riktigt framgår, eftersom de olika verserna fladdrar hit och dit innehållsmässigt. Det verkar ibland som om han blandat ihop strofer och lagt i en burk, skakat om och sedan skrivit ner vad som kom upp:
By the time I'm through singing
The bells from the schools of walls will be ringing
More confusions, blood transfusions
The news today will be the movies for tomorrow
And the water's turned to blood ...
Mitt i låten kommer vrålet "All right now" som låter som en karbonkopia på The Doors Jim Morrison. De båda banden var också konkurrenter på samma skivbolag. Doors var bandet som gjorde världssuccé, medan Arthur Lee möjligen gjorde kritikersuccé.
När Jac Holzman, skivbolaget Electras grundare, såg Love uppträda med Doors som förband, skrev han omedelbart kontrakt - med Doors. Det är antagligen så nära Love någonsin kom den stora berömmelsen.
Att Arthur Lee är en duktig gitarrist hörs på "A House Is Not A Motel". Frågan är om han inte lyssnat ordentligt på "Days Of Future Passed" med Moody Blues, eftersom flera av låtarna har en omisskännlig Moody Blues-karaktär, särskilt vokalt. Och den gruppen har hittills inte hamnat på någon 100-lista.
"The Daily Planet" handlar, trots titeln, inte om Stålmannen och Clark Kents tidning. Textraderna lyder:
All in all it's just a day like
All the rest so do your best with
Chewing gum and it is oh so, repetitious
Waiting on the sun.
Från Gino 1996. Foto © K-E Tallmo.
Det är möjligt att strofen "Waiting on the sun" är en parafras på Doors LP-titel "Waiting For The Sun".
Här har Arthur Lee lyssnat på Syd Barrett i Pink Floyd som skrev låtarna "Arnold Layne" och "See Emily Play" 1968. Pink Floyd plus Moody Blues plus Byrds plus Beatles och vips har vi Love.
"Old Man" har skrivits av Bryan Maclean och är en av de bästa melodierna. Precis som Bobby Krieger i Doors skrev de stora singlarna ("Light My Fire" och "Touch Me") är det Maclean som är Loves "hitmakare". Bara i teorin dock, eftersom det inte blev några hits.
Arthur Lee är tillbaka i "The Red Telephone". Några textexempel:
"Sitting on a hillside, Watching all the people die", "How do you feel? I feel real phony when my name is Phil, Or was that Bill?", "Sometimes my life is so eerie, And if you think I'm happy, Paint me white". Textsammanhang är inte hans starka sida.
LP:ns smidigaste titel är spår 7: "Maybe The People Would Be The Times Or Between Clark And Hilldale". Här använder Lee ett ovanligt grepp för att knyta samman verserna. Ett utelämnat ord i sista versens sista rad fylls på med första ordet i nästa vers:
What is happening and how have you been
Gotta go but I'll see you again
And oh, the music is so loud
And then I fade into the ...
Crowds of people standing everywhere
'Cross the street I'm at this suave affair
And here they always play my songs
And me, I wonder if it's ...
Wrong or right they come here just the same
Telling everyone about their games
And if you think it obsolete
Then you go back across the street
Yeah, street, hey hey
På "Live And Let Live" skojar han till (tror jag): "And so the story ended, Do you know it oh so well, Well should you need I'll tell you, The end-end-end-end-end-end-end-end". Låten har ett riktigt rökigt gitarrsolo.
(Juli 1996)
Från Gino 1996.
Foto © K-E Tallmo. 
"The Good Humor Man He Sees Everything Like This" är ännu en förtjusande melodi med följande poststrukturalistiska textrad: "Merry-go-rounds are going around in and all over, The town in the morning, in the morning, La da da, da da da da". Påminner en hel del om amerikanska gruppen Left Banke, om någon minns dem. De hade hits med "Walk Away Renee" (som Four Tops snodde) och "Pretty Ballerina" (1966).
Sist låten "You Set The Scene" med lite ordlekar: "You think you're happy and you are happy, That's what you're happy for". Nog.
Det finns 15 album utgivna med Love, en del samlingsplattor och liveskivor. Men de flesta är katastrofer och rekommenderas icke.
Köp "Forever Changes" och sätt på "Alone Again Or", tryck in repeatknappen. Njut.
© Copyright Harry Amster.
Om artikelförfattaren/About the author.