| |
ATT ARBETA MED DÖDEN som litterärt och poetiskt motiv, framför allt att gestalta hur döden genomsyrar, förmörkar och kränker människors liv - det är en princip som präglar den österrikiska författarinnan Ingeborg Bachmanns diktning. Redan i dikten "Att säga det mörka" skriver hon:
Som Orfeus spelar jag
öden på livets strängar
och inför jordens skönhet
och dina ögons, som förvaltar himlen,
vet jag bara att säga det mörka.
(Översättning Johannes Edfelt, i Bachmann: "Bröd och salt" , Coeckelberghs 1976. ) [1]
Hon reflekterade över främlingskap och förtryck i dikter och prosa och även i den form av dramatik hon hade ett speciellt starkt förhållande till: hörspel för radio. I utkastet till en essä om Maria Callas skildrar hon operasångerskan som en av dem som tycks leva på den vassa eggen av en rakkniv. Sådana öden möter oss i flera av hennes egna verk.
 Född 1926 i Klagenfurt och död i Rom 1973 utgav hon under sin levnad ett relativt litet antal verk. Två diktsamlingar, två volymer med noveller, en roman. Dessutom essäer, hörspel och libretti till två operor med musik av vännen Hans Werner Henze, "Der Prinz von Homburg" och "Der junge Lord".
”Hon var skräckslagen men också
fascinerad av hur brott mot människor
i stor skala också bedrivs
utanför krigens ramar.”
Det är ingen överdrift att säga att hennes berömmelse främst vilar på lyriken. Redan tidigt på 60-talet talade hon om en förestående omorientering i författarskapet i riktning mot prosan.
Det som drev henne var viljan att bearbeta dödsmotiv och reflektioner över dolda vålds- och förtryckarkrafter i samhället. Hon var skräckslagen men också fascinerad av hur brott mot människor i stor skala också bedrivs utanför krigens ramar. "Sedan lång tid tillbaka har jag begrundat frågan var fascismen har sitt ursprung. Den föds inte i och med de första bomberna, inte heller genom den terror man kan skriva om i varje tidning. . . dess ursprung ligger i förhållanden mellan man och kvinna. Jag har försökt säga - i samhället pågår kriget ständigt." [2]
I intervjuer och i samband med uppläsningsaftnar berättade hon om sitt pågående arbete med detta tema i olika variationer där döden används som bild för hur människor kränks såväl inom den privata sfären som på ett övergripande samhälleligt plan. Vid sin död efterlämnade hon ett material av skisser på cirka tiotusen sidor, hälften av detta hör till denna verkidé. Under en titel som Ingeborg Bachmann själv ofta använde har manuskripten utgivits: "'Todesarten'-Projekt" (Piper Verlag 1995, utgivare Monika Albrecht, Dirk Göttsche). De fem volymerna innehåller alltifrån mycket fragmentariska utkast till färdigställda berättelser. I blott tre fall ledde hennes arbete fram till utgivna verk. Romanen "Malina" som var hennes debut i genren utgavs 1971 och följdes året efter av novellsamlingen "Simultan". Till verkkretsen hör också det tal hon författade efter att ha tilldelats Georg Büchner-priset 1964, det gavs ut i bokform året efter med teckningar av Günther Grass. "Ein Ort für Zufälle" är bland annat en betraktelse över staden Berlin.
Ingeborg Bachmann (1926-1973)
Allt övrigt är ofullbordat men utförliga kommentarer klargör en idévärld av enorm spännvidd och emotionell laddning, de olika berättelsefragmentens samband med varandra, deras relation till hennes privatliv och inte minst de många ekon ur andra författarskap som vävts in i prosan.
Med åren blev hon alltmer klar över att idén växte till en stor verkfamilj av såväl romaner som noveller, ofta med essäliknande inslag. Personer som står i förgrunden i en av delarna kunde återkomma i bakgrunden av en annan berättelse. Inspiration och vägledning fann hon dels i Honoré de Balzacs svit "La comedie humaine" men lika väsentlig var "Der Mann ohne Eigenschaften" av landsmannen Robert Musil, inte minst när det gällde kombinationen av psykologiska individporträtt och essäistisk, civilisationskritisk samhällsstudie.
Första gången Ingeborg Bachmann använder titeln "Todesarten" är i samband med en roman påbörjad 1962 - men den går tillbaka på äldre material tillkommet i början av 50-talet. I dessa båda versioner står en man i centrum kallad Eugen. I den senare versionen är Eugen Tobai en rationellt tänkande vetenskapsman, assistent vid universitetet i Wien där han arbetar med historia, psykologi och sociologi. Han känner sig som en seismograf för oron och de sjuka tillstånden i samhället. Samtidigt ligger hans ångest också på ett privat plan, han plågas av onda drömmar och ångestattacker. Han uppfattar hot i tillvaron, fruktar att dödas i trafiken eller i andra situationer som han saknar kontroll över. Hans tankar uppfattar dock inte detta som att hotas av olyckor i gängse mening: han grips av mardrömmar om att bli "mördad", om än av anonyma krafter.
"Todesarten" blev även titeln för en senare påbörjad roman, postumt utgiven som "Der Fall Franza". Redan i dessa utkast äger en viktig förskjutning rum, ty tidigare har ofta män stått i berättelsernas centrum, exempelvis i novellsamlingen "Das dreissigste Jahr". Från och med mitten av 60-talet fokuseras istället kvinnoöden: gestalter drabbade av isolering, svek eller - för att använda ett återkommande uttryck - av "själsligt mord".
Franza, bosatt i Wien är gift med psykiatrikern Jordan, en kylig och framgångsrik vetenskapsman vars relation till hustrun består av ett sataniskt kontrollerat studium av hennes tilltagande mentalsjukdom. För att komma ut ur helvetet flyr hon till sin barndomsbygd där hon vistas med brodern. De reser tillsammans till Egypten - en skildring som förmodligen starkt präglats av författarinnans egen arabiska resa.
Scenväxlingen mellan storstadens respektive öknens landskap spelar även stor roll i det nämnda talet "Ein Ort fur Zufälle". Detta motiv får många övertoner, bland annat den starka kontrasten mellan västvärlden och annan kulturmiljö. Men hon alluderar också på politisk historia: minnen av kolonialismen som del av europeisk kultur, föreställningen om högre och lägre raser. Ett citat av Rimbaud ("Je suis d'une race inférieure") blir en länk som knyter samman en människogrupps hänsynslösa utnyttjande av andra människor med de tragedier som äger rum på enskilda, privata plan, exempelvis kärleksförhållanden där den ena parten hänsynslöst bryter ned den andra. Denna typ av polyfoni, där stora civilisationskritiska motiv speglas i studier av intima tragedier, tillhör de mest gripande sidorna av hela sviten "Todesarten", oavsett att så få av dess delar fullbordades. Och ett av skälen till att även romanen om Franza lades åt sidan var att Ingeborg Bachmann fylldes av otillfredsställelse inför dess form. Hon uppfattade spänningar inom stoffet som krävde ännu större ramar. Begreppet "Todesarten" förvandlades från planen på en enskild roman till ett större cykliskt verk. Hon beskrev titelns betydelse senare: ". . . För mig betyder den, försåvitt jag kan bedöma mina egna planer, att skapa ett kompendium över de förbrytelser som äger rum i denna tid".
Hösten 1966 inleds den mest intensiva fasen i arbetet. Hon skriver parallellt på en rad berättelser. En av dem är en stor roman som i denna utgåva kallas "Goldmann/Rottwitz-Roman", namnen på två familjer. Ett annat projekt samlar berättelser om kvinnor i Wien; delar av materialet i denna tänkta volym ("Winerinnen") kom att få sin slutgiltiga form i novellbandet "Simultan". Dessutom griper hon sig nu an den roman som i färdig gestaltning presenterades som overtyr till hela sviten "Todesarten". Romanen heter "Malina". Reaktionerna då den kom ut var högst olika - förväntningarna stod högt ty hon hade inte publicerat något på många år. Vissa kritiker visade stort intresse för att inte säga hänförelse - andras recensioner var rent avvisande.
Ingeborg Bachmann doktorerade med en avhandling om Heidegger. Liksom många andra författare försökte hon återerövra det tyska språk som nazisterna besudlat.
Kvinnan som här berättar om sitt liv gör det i form av monologer som å ena sidan är intellektuellt skarpa och emotionellt laddade - å andra sidan ter de sig som drömlika, undermedvetna flöden. Författarinnans intresse för diktare som James Joyce och Samuel Beckett betydde mycket för gestaltningstekniken; samtidigt hade hon också ingående lärt av filosoferna Ludwig Wittgenstein och Martin Heidegger (om den senare författade hon en avhandling). I likhet med flera av de övriga romanarbetena bygger "Malina" på en tredelad form. Den första kallas "Ich", jaget står i centrum. En kvinna med intellektuell bakgrund lever i Wien, hennes kärleksförhållande till ungraren Ivan utspelas helt och hållet på hans villkor. Han är bosatt med hustru och två barn helt nära berättarjagets egen lägenhet, hennes tid passerar under väntans förtecken: längtan efter hans telefonsamtal och överenskommelser om kommande möten. Gång på gång tänder hon cigarretter, rökslingorna är nästintill det enda som rör sig i hennes ödsliga rum.
Det finns ännu en man i hennes liv. Det är han som gett romanen dess titel med sitt namn Malina. Samtalen med honom leder ibland till lättnad men lika ofta till förtvivlan, dialogernas drömlika karaktär låter läsaren successivt ana att Malina vistas inom henne själv, en manlig motpol i hennes personlighet. På ännu ett plan visar sig Ingeborg Bachmanns känsla för polyfon berättarteknik, spelet mellan skildringar av vardagsliv, vardagsmänniskor respektive drömgestalters närvaro i denna livssfär, deras styrka att skrida över gränsen. Spelet mellan realitet och hallucination intensifieras i romanavenittet "Der dritte Mann". Hon använder Graham Greenes och Carol Reeds titel "Den tredje mannen" - filmen utspelas i Wien för att skildra berättarjagets minnen av våld i det förflutna.
”Kvinnan mottar tre stenar med
inskriptioner. Den första lyder
’Lev och häpna!’, den andra
’Att skriva är att häpna!’.”
Den tredje mannen, vid sidan av Ivan och Malina, är en fadersfigur som i sitt framträdande är omsluten av drömbilder för död: kyrkogårdar, gaskammare, våldtäktsscener - ett collage av skräckbilder. I denna drömvandring skildras med närmast mytologiskt grepp hur kvinnan mottar tre stenar med inskriptioner. Den första lyder "Lev och häpna!", den andra "Att skriva är att häpna!". Den tredje inskriften är oläslig och framgår inte förrän i romanens slutdel. Budskapet är "Döda den älskade!" Denna dödsformulering påverkar handlingens förlopp fram till den allra sista meningen, ty Ivan överger kvinnan, Malinas grepp över henne blir allt starkare, kvinnans självmedvetande slocknar och berättelsens slutrad konstaterar obönhörligt: "Det var mord".
Utgivningen av "'Todesarten'-Projekt" presenterar en labyrint av utkast, bearbetningar, av ofullbordade och fullbordade konstverk. Den personliga stämmans intensitet kan inte beskrivas, var och en som öppnar någon av volymerna och läser upplever den dock med ens. Ingeborg Bachmanns kraft att gestalta och forma språket också utifrån rika litterära, filosofiska källor är intellektuellt imponerande men griper också genom att alltid vara känslomässigt motiverad. Frapperande är också hur fler konstarter än poesin och litteraturen ingår i hennes universum av associationer. Gång på gång träder musikaliska referenser in i hennes dödsspel. I "Malina" ekar till exempel fraser ur Richard Wagners "Tristan und Isolde", musikdramat där de älskande flyr det verkliga livets regelsystem och hälsar döden som den egentliga livsformen - andra aktens stora kärleksduett. Romanens studium av identitetsupplösning och av hur ett jag bryts sönder införlivar också ett verk av wienaren Arnold Schönberg i nätet av citat och allusioner. Arnold Schönbergs melodram "Pierrot lunaire" nämns flera gånger, inte minst utropet "O gamla doft ur sagotid!" [3]. En av parallellerna kan beskrivas så att precis som kvinnan i "Malina" bryts ned av en motpol i sitt eget jag så skildras i Schönbergs verk hur en olycklig man (tolkad av en talsjungande, kvinnlig solist!) slits sönder mellan längtan och förtvivlan.
Musiken var på många sätt en del av Ingeborg Bachmanns liv. Hennes intresse för Maria Callas har redan nämnts, likaså samarbetet med tonsättaren Henze. Till honom skrev hon dikten "Enigma" med slutraderna:[4]
Du skall ju inte gråta,
säger en musik.
Annars
säger
ingen
något.
Hennes egen berättarkonst i "Todesarten", med all sin musikalitet och polyfoni tycks tvärtom bygga på gråt från början till slut. Ett rekviem, inte för de döda på andra sidan gränsen för livet, utan för dem som tvingas leva vidare under dödlig kränkning.
Ingeborg Bachmann avled hösten 1973 till följd av en eldsvåda i hennes lägenhet i Rom. Omständigheterna bakom denna brand har förblivit en gåta. Hon ligger begravd i födelsestaden Klagenfurt i Österrike.
Noter:
1. Originalet lyder:
Wie Orpheus spiel ich
auf den Saiten des Lebens den Tod
und in die Schönheit der Erde
und deiner Augen, die den Himmel verwalten,
weiß ich nur Dunkles zu sagen.
(Ur "Die gestundete Zeit", 1953.) [Tillbaka]
2. "Ich habe schon vorher darüber nachgedacht, wo fängt der Faschismus an. Er fängt nicht an mit den ersten Bomben, die geworfen werden, er fängt nicht an mit dem Terror, über den man schreiben kann, in jeder Zeitung. Er fängt an , in den Beziehungen zwischen einem Mann und einer Frau, und ich habe versucht zu sagen ... hier in dieser Gesellschaft ist immer Krieg." (Citerat i "Über Ingeborg Bachmann, Igel-Verlag, Paderborn, 1994) [Tillbaka]
3. "O alter Duft aus Märchenzeit" [Tillbaka]
4. Originalet lyder:
Du sollst ja nicht weinen,
sagt eine Musik.
Sonst
sagt
niemand
etwas.
[Tillbaka]
|
